Enligt mig och min bror dricker våra föräldrar alldeles för mycket. Vi har haft en fantastisk barndom men med tiden har det blivit obligatorisk med fest och vin varje dag. Så gränsen har suddats ut, ett glas vin till maten blir 5 kanske 6 och så kanske en ”liten” calvados på ca 10cl +. Och det är vanlig tisdag. När det är helg så är det fördrink och vin och något efter maten och så mer vin. Skulle vi på peka något så får man som svar att man är tråkig, ska ge dåligt samvete, eller något i stil med ”i Spanien och Italien dricker dom vin varje dag - ingen klagar på dom”. Men vart går gränsen för alkoholism? Jag har känt att det har varit för mycket i säkert 10 år, mamma blir för full väldigt ofta och somnar, pappa säger fula saker eller blir arg - och det blir ofta dålig stämning. Dom tjafsar men förvarar varandra blint om vi frågar om den andres alkohol vanor. Jag och min bror har slutat dricka helt i deras sällskap, pikar så mycket vi kan men det blir inga förbättringar. Det va länge sen vi bodde hemma så vi ser det inte varje dag men jag skulle aldrig svara om dom ringer efter 19:00 för då är chansen för stor att dom är berusade. Jag föraktar dom för det och blir arg för jag förstår inte varför dom bara inte kan strunta i att dricka när vi är med om vi ber dom?!
På senare har det eskalerat, och vi blir tydligare att visa att vi ogillar det. Min bror har precis fått barn och det tar det till sin spets eftersom att han aldrig skulle lämna din dotter hos våra föräldrar som det är nu. Det händer ganska ofta att mamma blir för full, papp dricker mycket mer men det märks inte lika mycket. Mamma somnade sittande bredvid min brors dotter på golvet förra veckan, inför släkt och vänner. Nästa dag är det som inget har hänt. Inte ett endaste tecken på bakfylla. Frågar man hur dom mår så undrar dom varför det inte skulle vara det. Som sagt dricker dom mycket varje dag, men mamma går upp till jobbet varje dag klocka 05:30. Pappa är pensionär och väntar i princip bara på att mamma ska komma hem så dom kan laga mat och dricka vin. Men det är sällan något på dagarna, dom håller förpliktelser, dom är snälla och vill väl. Mamma tar nästan alltid disken, då vet man att hon också tr några glas vin. Vi har även hittat glas gömmor i sprit skåpet där dom kan ta sig en sup ”osynligt” konfronterar vi dom med det så blånekar dom, helt! Och anfaller med att säga att vi pratar skit, och ifrågasätter varför vi ska bestämma över dom?
Men vad ska man göra? När är det alkoholism? Är vi överkänsliga? Kan man hjälpa någon som inte vill erkänna? Det känns som att det kommer sluta med att vi bryter kontakten, måste det bli så? Dom ser verkligen inte problemet med att dom dricker. Jag är verkligen inte själv nykterist och har inga problem med att man vill festa till det eller varva ner eller vad man nu vill. Det är mer inställningen att ingenting är kul om det inte är med alkohol, och mycket.