@Axianne Fint att läsa om att det inte finns något att återfalla till ”Jag saknar inte alkohol och kanske är det eftersom jag inte minns något alls som var bra med mitt drickande. Det var varken gott, kul eller njutningsfyllt för mig under de senaste tjugo åren. Så fort jag insåg och tog till mig att jag var missbrukare blev glädje och rus förvandlat till snusk och förnedring. Tvång och beroende. Vanmakt och ångest. Skam och skuld. Rus blev oftast bara trötthet.”

Något jag tar till mig. Det första glaset med känslor av lustfylldhet och rus slutar alltid med dina två sista rader. Det är lätt att försköna och helst bara minnas känslorna av första glaset (för det mesta kändes det inte ens så på sista tiden, ofta handlade det om att fylla i sig ett glas fort för att kunna bli någorlunda människa igen) och glömma bort vad det alltid slutade i.

Det är otroligt att du kommit dit där du är idag, det är verkligen en solskens historia och det kommer att få ett lyckligt slut❤️

@Axianne Grattis till jobbet!
Har inte så mycket att tillägga, är också berörd av din historia. Och den visar ju att det aldrig är försent att vända om, börja om, ta chansen. Härligt o underbart! 🌼🍃🌷

@Axianne puh vad skönt att höra att mötet med chefen resulterade i fast jobb! Du har verkligen hållit oss på halster ett tag. Jag har lite oroligt spanat efter dig. Din berättelse är så viktig för oss alla, som en påminnelse om hur det kan gå, och att det också går att vända. Tack!

Starkt jobbat av dig att lyckas vända ditt liv, beundransvärt❤️. Blir dock helt nedslagen av att du skriver att alla återfaller. Det både triggar mig och peppar mig. Jag tänker bli i undantaget som bekräftar regeln. Vi kämpar på, eller hur?!

@Kebne1 Såklart inte alla återfaller. Vi är ju individer. Ingen kommer hälla alkohol ner i halsen på dig, det är ditt val isåfall. Däremot tror jag det är superviktigt att vara uppmärksam på sina tankar o handlingar. Fortsätta jobba förebyggande för sin nykterhet, livet ut.

Det är ju självklart ens eget val. Jag tänker aldrig mer dricka men jag har heller aldrig haft ett återfall. Att läsa att alla återfaller känns lite tufft att läsa. Jag har ingen källa men tror knappast (och hoppas framförallt) att det inte är 100% som återfaller… lika bra att göra bort det då, liksom. @Sattva

@Kebne1 Jag tänker inte ens i de banorna, att ta ett återfall för att ha det gjort...
Tror såhär, att vården inte har träffat alla. Det kanske även är en generalisering som de säger i vårdsammanhang för att minska stress o krav på patienterna kring nykterhet? Har aldrig sett statistik på 100% återfall. Däremot andra siffror som väl inte är så upplyftande om man ska se det så. Men statistik vet vi ju eg inte visar så mycket.
Jag väljer att tro på individens egenmakt. Att jag själv har makt över mina val. Aldrig ta första glaset är en jättebra gyllene regel tycker jag!

@Sattva Har inte tänkt på att de som inte träffar vården inte finns i statistiken. Jag skiter i statistiken för jag är 200% övertygad om att jag aldrig mer ska dricka alkohol och är nu den som bestämmer i mitt liv, som du säger egenmakt. @Kebne1 vi har ju redan tummat på att vi tillhör dem som inte kommer att återfalla, för vi vill inte tillbaka till helvetet igen och det vi vill, så kommer det att bli!💪 eller hur?

@axianne jag älskar att läsa dina inlägg- ger mig ro och sinnesfrid. Ditt lugn och din ödmjukhet smittar. Jag kommer inte att återfalla- aldrig. Men jag måste, rätt så ofta faktiskt- återställa stress och mindset och bestämma mig att jag är och kommer att fortsätta vara nykter. Ibland är isen lite tunnare, ibland bär den för vilka stormsteg som helst. Men det är alltid, alltid jag som bestämmer. Och du! Kram 🌸

Jag blir mycket rörd och glad när jag läser era kommentarer och inser att flera läsare är personligt engagerade i min resa på ett väldigt omtänksamt sätt. Tack till er alla som följer mig, både ni som skriver kommentarer och ni som bara läser och går vidare. Den extra kick och eftertanke som er feedback ger mig är värdefull men förstås ingen självklarhet som jag bara ska gå in och skörda, och ibland är jag till och med lite skraj för att läsa vad jag får för repliker. Jag är av gammal vana rädd för kritiken och att bli ifrågasatt trots att jag idag inte har något att försvara och att det idag inte finns någon anledning att kritisera vad jag skrivit. Dessutom har detta forum ju sin grund i kärlek och välvilja och det finns ingen anledning för mig att oroa mig för vad ni replikerar: Så jag är ju egentligen väldigt är tacksam över att alla kommentarer jag får är av välmening. Ingen här på Alkoholhjälpen är på häxjakt. Detta forum är befriat från nättroll och annat hyss av den typ jag tidigare mött på nätet.

För jag har ju bloggat förut av och till i olika sammanhang men det är ganska många år sedan. Jag slutade skriva mina mest uppmärksammade och följda dagliga inlägg innan uttrycket "Blogg" ens blev etablerat eftersom jag började använda internet tidigt. På min tid skrev man kanske onlinedagbok i något specialforum där man brukade hänga eller så hade man en bloggsida på någon svensk föregångare till Facebook. Jag skrev väldigt mycket om kärlek och familjeliv under mina år som gift på nittiotalet och i synnerhet när jag gick igenom min skilsmässa för 20 år sedan. Jag har också har haft mycket välbesökta sidor där jag uttryckt tankar och känslor under tider då jag hade specialintressen inom t.ex. kost och träning eller andra företeelser som jag ägnat mig åt.

Ibland har jag skrivit om sex, ibland om kärlek. Ofta har det varit inslag av humor och emellanåt har det varit helt fiktiva historier, men vanligen har mina inlägg berört mitt liv och min vardag, sorg, glädje, rädslor och drömmar. Jag har skrivit en hel del om mina ätstörningar och hur jag kämpat för att ta mig ur dem och faktiskt någon gång skrivit om "Metoo" (fast det inte hette så då). Även de texterna har jag tagit bort eftersom jag inte hade kraft eller ork att hantera den flod av åsikter som alltid fanns i kommentarsfälten. Historiskt har jag raderat det jag skrivit så snart det börjat bli för mycket debatt, kritik eller om jag kommit för nära min verkliga fysiska person i mitt skrivande.

Jag har raderat många spaltkilometer av inlägg från nätet för att inte bli sammankopplad med användaren bakom texterna. Inte för att jag vägrat stå för mina ord utan mer för att inte vara spårbar till mitt tidigare yrkesliv som mellanchef och förtroendevald, När barnen var i skolåldern var det dessutom extra viktigt att ingen skulle koppla samman några pinsamma eller ekivoka texter med mig och leda till dem. Under skilsmässan eller när jag skrev om min bulimi var jag väldigt öppenhjärtig eftersom det alltid har varit terapeutiskt förlösande för mig att skriva av mig när jag gått igenom svåra eller livsomvälvande skeden. Vetskapen att det finns många andra i samma situation i forumen har inneburit att jag upplevt en läkningsprocess i skrivandet.

Men inget har som sagt fått vara kvar online. På senare år har jag helt slutat skriva eller raderat allt jag tidigare lagt ut på nätet av den enkla anledningen att jag faktiskt trillat dit och börjat supa. Jag har tappat gnistan och lusten att uttrycka mig överhuvudtaget och det har inte funnits varken den fysiska eller mentala förmågan att formulera mig eller ens hitta de rätta tangenterna för att logga in på datorn under de värsta perioderna. Sedan några år har jag inte engagerat mig i något skrivande överhuvudtaget.

Och oavsett hur mycket jag tidigare skrivit av mig mina känslor och ansett det vara en terapi så har jag aldrig förr skrivit öppet om min alkoholism. Inte förrän jag kom hit till Alkoholhjälpens forum för några månader sedan har jag kunnat öppna mig om det som alltid funnits i bakgrunden. Jag visste redan för 20 år sedan att jag drack för mycket men jag pratade aldrig om det. Jag kunde skriva enormt engagerat i andra ämnen men _aldrig_ om alkoholen. Jag berörde inte för en sekund att jag förutom mitt liv med ätstörningar och som sexuellt utnyttjat och mobbat barn uppvuxet i en skev miljö även visste att jag led av alkoholproblem. Jag blundade för det. Jag kunde vara enormt detaljerad i någon text om en pågående kärleksrelation men berättade aldrig någonsin att jag var alkoholberoende och hur jag kämpade med att dölja mitt drickande för männen jag mötte. Om en relation tog slut och jag bloggade om det så framställde jag alltid felet som hans och skulle aldrig erkänna att män lämnat mig för att jag druckit.
I never opened that particular can of worms.

Även om jag ofta varit väldigt nära den svidande verkligheten när jag skrivit så har jag nog alltid försökt upprätthålla bilden av mig som Den Duktiga Flickan. Alltid med en lösning. Alltid hon som kom igenom problemen eller hade de bästa svaren. Jag var kvinnan som hittat nyckeln och kommit på knep och lifehacks som jag analyserade och välvilligt delade mig mig av. Jag har bloggat massor om hur jag gått igenom och fixat de eskalerande effekterna av mitt drickande men aldrig erkänt öppet att orsaken till den mesta av all skit jag genomlevt varit alkoholen.

Jag gick aldrig hela vägen när jag skrev om mina lösningar på livskriser. Jag nämnde inte en enda gång under alla miljontals ord som lagts ut i bloggar att jag blivit alkoholist med åren och att detta egentligen var mitt största problem som lett till allt annat. I stället fokuserade jag på att skryta om sådant jag temporärt lyckats genomlida.

Bakom masken jag hållit i mina besserwisserbloggar fanns alltid den trasiga alkoholberoende kvinnan med ett behov att visa hur snyggt hon kunde hantera alla andra kriser och problem men som inte ville prata om sitt beroende. Jag skrev aldrig ett ord om alkoholen eller kändes vid att den existerade som det största hotet mot mitt liv, min familj och min tillvaro. Kanske är det bra att jag tagit bort mina bloggar eftersom jag vet att många av dem skrevs för att få bekräftelse på min duktighet men aldrig berörde vad jag egentligen led av. Jag får rätta mig själv. Jag kunde nog ändå inte stå för mina ord till slut - därför fick många trådar och bloggar raderas.

Den här tråden tänkte jag i alla fall låta få vara kvar. Det känns som att jag för första gången i livet faktiskt varit ärlig när jag skrivit här på Alkoholhjälpen, och så vill jag fortsätta framöver. Jag önskar jag kunde skriva en besserwisserblogg idag. En fet jävla blogg med alla lösningar på hur man slutar dricka från en dag till den andra, men dessvärre. Jag vet inte hur det gick till. Jag vet inte om det är för alltid. Jag vet bara att jag inte har en tanke på att dricka och att de här självvalt nyktra månaderna förändrat mitt liv. Jag vet att jag kan blogga om sanningen nu och stå för den, och jag vet att jag befriades från behovet att dricka när jag slog i botten för över sju månader sedan.

Jag önskar ingen att slå i botten eller gå så långt att åren bara försvinner i ett dis av supande och livet sipprar ut som det gjort för mig under många år. Jag tror ärligt att jag hade kunnat sluta dricka för länge sedan om jag accepterat att alkoholen faktiskt var vad som skapade alla andra problemen i mitt liv. Om jag slutat att försöka hitta ett sätt att fortsätta dricka "som alla andra".

Jag önskar er en fin lördag! 🌸🌸🌸

Intressant @Axianne och tänkvärt. Jag kan delvis känna igen mig. Tänker att det ändå finns något som ligger under även alkoholen, sår och förnekanden av olika slag. Typ som du skriver om barndomsupplevelser. Som man försöker uthärda och spä ut med alkohol. Hela din livshistoria är verkligen storartad. Vilka twists and turns! Hur livet kan bli! Du är en viktig gestalt här på forumet. En som vi följer med bävan, beundran och respekt.

Jag hade en sådan ångest när jag vaknade vid midnatt häromnatten. Jag var helt svettig och pulsen var på max. Vi hade varit på after work med jobbet och jag var svintrött när jag kom hem vid niotiden. Somnade nästan direkt och vaknade alltså några timmar senare, helt upprörd. Det tog ganska lång tid att lugna ned mig och jag kunde inte somna om igen. Jag kunde för mitt liv inte fatta varför jag mådde som jag gjorde.

Kvällen hade varit trevlig med glada jobbarkompisar och det fanns självfallet inte en tanke på att dricka alkohol för min del. Jag har därtill upptäckt att det är flera på mitt jobb som faktiskt inte dricker på vardagskvällar (eller alls?). Jag har noterat det i förbigående när vi haft våra små tillställningar och det har glatt mig att jag inte är den enda som håller mig till alkoholfritt. Det har dock aldrig varit fråga om att fundera över varför de inte dricker. Det är liksom bara självklart på något sätt för vissa att de skippar alkohol om det är jobb dagen efter.

Efter några timmars vridande och vändande i sängen gav jag upp och gjorde morgon i stället för att ligga kvar och lyssna på mina hastiga hjärtslag. Ibland stressar jag upp mig när jag har hög puls och blir orolig att jag håller på att bli sjuk, och den här dagen var en sådan eftersom jag kände mig så oerhört olustig till mods.

Jag var på jobbet osedvanligt tidigt och försökte fokusera på arbetsuppgifterna för dagen. Men tyvärr. Jag hade fortfarande den där oron i kroppen som bara inte ville gå över. Efter någon timme när mina kollegor började ramla in på arbetsplatsen fick jag dock tankarna på annat och började slappna av lite. Men så slog det mig som en blixt från klar himmel vad som var fel med mig. Jag hade druckit vin!

Ja, inte på riktigt alltså. Jag kom på att jag drömt det på natten innan jag vaknade och normalt kommer jag inte ihåg vad jag drömt, men nu vällde det över mig som en flod av suddiga minnen. Jag drömde en sån där verklig dröm där man gör något som man vet är fel men gör det ändå. I drömmen visste jag att jag skulle bryta min långa nykterhet men valde ändå att göra det. Jag tog den värsta av alla risker och drack vin. Massor av vin. I drömmen hällde jag i mig och för varje glas visste jag att jag skulle ramla dit på ett återfall utan like. Att det var kört. Precis så som jag känt mig alla gånger när jag i verkliga livet valt att bryta en nykter period för att svina ned mig och supa. Men detta var bara en dröm, tack och lov. En vidrig varningssignal. Jag vaknade troligen mitt i detta äckliga supande och känslan jag hade i drömmen följde med mig i timtal efteråt, trots att jag först inte visste varför.

Men jag vet nu. Det var min kropp och hjärna som varnade mig. Jag fick den här känslan som en påminnelse om hur fruktansvärt det vore om jag tog fel väg igen. Kanske var det kvällen bland festande människor som utlöste det, eller så var det bara dags med en påminnelse för att jag inte ska glömma bort min sjukdom. För risken finns att jag gör det. Jag tänker sällan på min alkoholism till vardags, och den där kvällen var den första på ett tag när jag var i närheten av det som kunnat vara en frestelse. Men det var det inte. Det var en varning. Tack för den.

Kram alla!

@Axianne Vad bra att du kom på vad som skapade oro och ångest inom dig, din så verkliga dröm att du drack. Ja, det är viktigt att påminnas om att man har en sjukdom, att det enda botet är att inte dricka, när det nyktra livet börjat bli en ny vana och vardag.

Ha det gott🌷💕

Kan man verkligen bara lägga ned ett missbruk som man varit fast i under dryga 20 år? Jag har visserligen inte alltid supit som jag gjorde de sista fem åren, men jag har varit på gränsen och druckit för mycket sedan jag skilde mig, och det är över tjugo år sedan nu. Jag har druckit för att kunna jobba, druckit för att våga dejta, druckit för att orka ta hand om min familj. Men det gick åt helvete förstås eftersom jag drack mer och mer för varje månad som gick.

Jag kommer knappt ihåg hur ofta jag var påverkad när jag borde varit nykter, eftersom det var nästan hela tiden. Att vara ständigt påverkad var mitt normalläge och därför är det svårt att bena ut särskilda tillfällen men jag vet med bestämdhet att jag jag drack innan jag gick på anställningsintervju för jobb jag fick 2003, och drack innan jag gick på nästa intervju för ett jobb jag fick 2006 och jag var klart berusad på intervjun för jobbet jag fick 2008. Att jag var påverkad när jag sökte jobb var något som förvånade mig i efterhand. Märkte ingen något? Nej, då hade jag inte fått de jobben och eftersom jag kom undan med det så fortsatte jag.

När jag började jobba i city 2006 inledde jag ovanan att dricka på krogen på väg hem nästan varje kväll de veckor mina barn var med sin pappa. Senare blev det varje vecka vartefter barnen började klara sig själva på kvällarna. På den tiden drack jag öl och det blev ofta 6-8 stora starköl per gång. Ibland shots till det. På fredagarna mer förstås. Det var i den krogmiljön jag träffade nya "vänner" och mötte männen jag dejtade. De drack som jag, så jag var i ett sällskap där ingen ifrågasatte min alkoholförbrukning. Om jag var i annat sällskap, t.ex. med jobbet på konferens så visade jag inte hur mycket jag kunde få i mig. Jag drack mycket måttligt till middagen men tömde minibaren eller drack medhavt vin ensam på rummet, till och med i pauserna mitt på dagen.

De sista åren innan allt brast och medan mina chefer fortfarande trodde jag kunde rehabiliteras brukade jag gå till Systembolaget på lunchen. Jag köpte tre flaskor rött vin på Pet-flaska som ju inte vägde så mycket. Jag hade stor handväska och en flaska tömde jag på två vändor till toaletten under eftermiddagen, sedan drack jag på stampuben på väg hem och slutligen tömde jag de två andra flaskorna innan jag somnade när jag kommit hem. Om jag nickade till innan jag tömt allt så drack jag ur det sista på morgonen innan jag åkte till jobbet.

När jag några år senare förlorat jobb efter jobb och "jobbat hemifrån" första halvåret av pandemin innan jag fick sparken igen var jag efter ett års arbetslöshet så försupen att jag inte fungerade normalt på ett enda sätt längre. Varken yrkesmässigt, socialt, mentalt eller fysiskt. Jag drack minst tre liter vin per dag och ofta mer än så. När alkoholen var på väg att ta slut greps jag av ett märkligt och smärtsamt ångestbeteende som innebar att jag gjorde vad som helst för att få tag på mer att dricka. Det fick aldrig sina i mina lager.

Jag tyckte inte om att dricka. Jag hatade smaken av det sura vinet som jag hällde i mig i stora dricksglas så snabbt jag kunde. Allt för att så snart som möjligt få den lilla lugnande effekten som brukade komma efter ett tag. Sedan somnade jag oftast och så fort jag vaknade drack jag mer, dygnet runt. Jag gick bara ut för att gå på Systembolaget. Jag tvättade inte håret, duschade sällan, borstade knappt tänderna och jag skötte inte mitt hem. Till och med min säng där jag tillbringade hela dygnet var så äcklig och solkig att jag inte förstår idag hur jag orkade med mig själv. Men det gjorde jag ju inte. Men det var ändå så jag levde mitt liv under det sista året fram till i somras. Det fanns inget annat för mig. Jag var slut som människa.

Idag har det gått nästan åtta månader sedan jag drack alkohol. Det var inte så svårt att lägga av som det varit alla andra gånger när jag försökt sluta dricka. Jag vet inte riktigt hur jag gjorde. Jag undrar fortfarande om det var Gud som hjälpte mig och gav mig styrkan eftersom jag inte kan minnas abstinens eller kval förknippade med att sluta dricka i somras. Jag har upplevt så många värre försök att lägga ned och genomlevt alla typer av ångest förknippat med att försöka sluta dricka, att jag förvånades över att det inte blev så den här gången. Kanske för att jag var på min totala botten. Jag hade inget val. Om jag fortsatt dricka hade jag supit ihjäl mig.

Var står jag idag? Jag har fått fast jobb där jag trivs och med en bra lön. Jag har fina kollegor, fått tillbaks kontakten med mina barn och betalat av mina skulder. Jag saknar fortfarande körkort så det är något jag skulle vilja fixa tillbaks innan jag blir för gammal, men det är en liten sak i det stora hela. Jag är så oerhört tacksam över den vändning mitt liv tog och jag fattar knappt att jag fått den här chansen. Nu är jag bara så ledsen över alla år jag pissat bort med mitt supande. Jag är gammal nu och jag kommer inte få tillbaks allt jag förstört under mina år som alkoholist. Alla fina människor jag tappat kontakten med, de män jag älskat och som älskade mig, tills jag gav upp dem för att dricka i stället, åren med mina barn när jag var en skitdålig mamma kommer heller aldrig tillbaks.

Men jag får nöja mig med det jag fått. Klockan går inte att vrida tillbaka, men jag kan försöka göra det bästa av den tid jag fått ha kvar.

Ha en fin söndag, alla!

Stor igenkänning på mycket av din historia. Så konstig sjukdom. Även jag har varit onykter på arbetsintervjuer och fått jobben. För mig var det en period där jag drack för att bli normal. Tänker att det kanske är så när man kommit en bit in i beroendet. Hög promille i blodet men man är liksom ”normal” utåt?
Tack för din text, behövde den idag. Försöker komma ur period med sug.

Fina tankar; vi har gjort det vi har gjort, men nu är vi där vi är och kan välja klokt för den tid vi har framför oss. Jag känner tacksamhet för det. Jag vet inte heller riktigt hur jag tänker kring gud, men idag var jag på Katarina-mässan i Stockholm och kände en stor frid. Så vackert med så många människor som delade stunden. Och skönt med förlåtelse och välsignelse. Ibland tänker jag att föreställningen om en gud är ett sätt att bli vän med sig själv. En hjälp till acceptans. Och ibland anar jag något annat, något större, en närvaro. Som Bob Dylan skriver "Sometimes I turn and there's someone there, other times it's only me." (i låten Every grain of sand).
Styrka och frid till dig!

Det har varit en fruktansvärd vecka för mig. Jag orkar inte riktigt skriva om det av flera skäl. Det som hände är så speciellt att jag är rädd att om jag berättar detaljer här så kan de inblandade direkt spåra denna blogg till mig och jag är ändå mån om min anonymitet. Men låt mig bara sammanfatta med att det har varit oerhört dramatiskt och jobbigt.

Ingen har dött, och det får jag trösta mig med när jag gått igenom ångestfyllda dagar och inte kunnat arbeta som jag tänkt. Allt fokus har varit på det som hänt. All min styrka har krävts för att hantera situationen. Och inget av det är något jag själv orsakat. Den här gången är det inte mitt supande eller missbruk som försatt mig i en kris. Ändå tänkte jag hela tiden att jag får detta som ett straff. Nu får jag igen för allt jag gjort. Det här är Karma. What goes around comes around. Kanske var det ett sätt för mig att komma vidare och acceptera läget.

När påskhelgen närmade sig och jag slutligen började acceptera saker och ting så slog det mig; Jag har inte haft en enda tanke på att dricka mig ur den här krisen. Inte för en endaste sekund har jag övervägt att slinka in på Systembolaget och köpa något som kunde avleda min gnagande ångest och dämpa rädslan. Jag har kunnat möta svårigheterna helt utan filter och för varje kväll när jag somnat med oron, har jag gjort det nykter och då har nästa morgon ändå varit lite lättare än om jag druckit mig till sömns.

Jag borde ha tagit ett återfall den här veckan säger statistiken. Alla riskfaktorer har varit närvarande och alla varningssignaler har ringt oavbrutet. Alla utom en. Jag har inte tänkt på alkohol och inte valt den vägen. Den har dock inte på något sätt varit stängd för mig. Tvärtom har det funnits alla möjligheter att hänvisa till det som hänt och använda påskledigheten till att supa ned mig. Om jag hade rasat ihop och druckit den här veckan hade jag troligen både mötts av förståelse och förlåtelse, men hade jag förlåtit mig själv efteråt? Troligen inte.

Just nu känns det som att det värsta är över rent känslomässigt. Igår hade vi en underbar påskmiddag här hemma där jag och ena sonen lagade mat och pratade massor i tre timmar och sedan anslöt även de andra barnen med respektive. Vi satt och åt, pratade, skrattade och hade det hur trevligt som helst fram till klockan var nästan midnatt. Ingen ville riktigt bryta upp och ena sonen skippade en fest som de skulle gått vidare till, för att han ville vara hemma med oss. Jag njöt verkligen av att känna att min familj finns där igen. Att jag fått tillbaks kontakten med mina barn och att de vågar ta hem sina partners utan att skämmas över sin alkismorsa.

På det hela taget har jag så mycket att vara tacksam över. Jag får inte glömma det när det gungar under fötterna.
Ha en fortsatt fin påskhelg! ​🐣​💖​🐥​🐇🐰🥚🎁🎀

@Axianne Härligt att du kunde hantera den dramatiska situationen utan att ta till alkohol, det hade slutat illa, och att du hade en sådan fin stund tillsammans med dina nära och kära igår.

Jag tror att om man har förmågan och färdigheter att leva nyktert så kan man hantera kriser utan att ta till alkohol. När man kommit så långt att hjärnan fått återhämta sig och fått balans igen i belöningssystemet, som inte längre triggas till att få alkohol vid olika känslor för att bedöva dem. När konsekvenshjärnan får dominera igen och sänder ut signaler om att använda sunda förnuft vid olika händelser och att dricka alkohol inte är sunt.

Ha en fin påskdag!🐥🌷💕

Åtta månader nykter idag. 🙏💕

Jag klappar mig själv på axeln och känner mig fortfarande löjligt förvånad över att jag inte stött på några gigantiska fallgropar trots att mitt turbulenta liv och det nya jobbet inneburit stora utmaningar under hela nykterheten. Jag minns alla tidigare gånger när jag slutat dricka och vilket lidande det orsakade mig, men den här gången upplevde jag varken ångest, abstinens eller den där svårhanterliga längtan på gränsen till vansinne efter att få dricka igen. Det har faktiskt varit oroväckande lätt att lämna den dödliga missbruksresan ryggen och utan större bakslag hittills leva de här åtta månaderna helt utan alkohol.

Jag försöker låta bli att älta frågan som hela tiden dyker upp. "Varför har jag inte lyckats med det här tidigare?" Jag önskar att jag hade gjort detta för så många år sedan medan jag hade mer kvar av livet, medan jag hade min vältränade kropp, min hälsa och mitt då ganska snygga utseende. Medan mannen i mitt liv älskade mig, medan jag hade körkortet, vännerna och det sociala livet kvar. Jag önskar att jag hade gjort detta långt innan jag förstörde så mycket för mig själv och min familj.

Men så blev det inte. Jag drev mig själv djupare ned i isoleringen och avgrunden år efter år i många års tid. Trots omgångarna på behandlingshem, de dyra rehab-programmen som arbetsgivaren bekostade, hundratals AA-möten och massor av terapi gick jag direkt tillbaks till flaskan och söp ännu mer efter att jag om och om igen fuskat mig igenom det jag absolut måste för att hålla mig under radarn. Allt jag ville då var att övertyga min omgivning att jag mådde bra så jag kunde fortsätta dricka. Varför gjorde jag det? Var jag verkligen så blind och döv för alla varningar? Vem trodde jag att jag lurade när jag drack mig full så fort jag blev utskriven från avgiftningen på psykakuten eller månaden på hälsohemmet?

Men nog om det gamla och vidriga. Jag ska vara tacksam för att jag ändå kom till en vändpunkt till slut. Att jag inte söp ihjäl mig. Jag har ju spekulerat i att jag slutligen nådde min absoluta botten i somras. Att det inte fanns något annat val än att sluta dricka om jag inte ville dö av mitt missbruk. Det är väl kanske inte så uppmuntrande läsning för dem som också vill sluta men ännu inte gått ned sig så svårt och djupt som jag gjorde, men jag kan konstatera att om jag vetat att det skulle bli så "lätt" att ge upp alkoholen på riktigt så hade jag gjort det för många år sedan.

Jag var alltid inställd på att det skulle bli så fruktansvärt jobbigt och eländigt att bli alkoholfri att jag verkligen inte ville försöka på riktigt. Jag trodde att mitt liv skulle bli ett långt lidande och en svår kamp mot begär, längtan och sug, men så blev det verkligen inte. Om sanningen ska fram var det så mycket mer plågsamt att leva år efter år med kravet att sluta dricka hängandes över mig och hela tiden skjuta upp det där sista glaset. "En fylla till. En gång mer eller mindre kan väl inte göra så stor skillnad ..." var vad jag tänkte varje gång jag med ångest, skam och skuld bröt några veckors eländigt svår och fysiskt smärtsam nykterhet och söp till igen. Gång efter gång. År efter år. För varje gång blev fyllorna värre och konsekvenserna mer och mer dramatiska och dyrbara. Tänk om jag i stället vetat att det inte skulle vara speciellt jobbigt för mig att göra slut med vindunken.

Efter åtta månader nykter är alkoholen faktiskt en icke-fråga och jag saknar inte att dricka. Vinet i kylen på jobbet lockar mig ungefär lika mycket som om det var fiskbuljong. Något jag kan koka sås på men inte har en tanke på att dricka. Jag glömmer bort att jag är alkoholist helt och hållet både hemma och på arbetsplatsen men ibland grips jag ändå av en tillfällig ångest om någon chef kommer farandes i korridoren och vill prata med mig. Då blir jag först kallsvettig och känner mig som om jag står med handen i kakburken, men så minns jag plötsligt att jag är helt och totalt oskyldig. Jag har inget på mitt samvete och behöver inte skämmas för ett enda dugg. När jag då inser att jag faktiskt är "normal" nu - det är en fantastisk känsla! Jag har under min tid på nya jobbet också förstått att jag förmodligen underpresterat så grymt under många herrans år på olika jobb när jag druckit. Idag har jag mer och mer kommit till insikt och gläds över hur mycket jag faktiskt kan och vad jag klarar av i min yrkesroll. Det är ju verkligen positivt.

Men det finns saker jag dessvärre inte riktigt har koll på ännu. Jag har ingen aning om vad jag missat och vad jag glömt. Jag brukade slå mig för bröstet och intala mig att jag sällan eller aldrig hade minnesluckor när jag söp, men det vet jag nu att jag hade. Jag har ju bara glömt dem ... Haha! Nej, men skämt åsido. Jag ser t.ex. filmer och TV-serier nu som jag vet att jag sett förut och minns inte ett skit av handlingen trots att jag garanterat kollat dem både en och två gånger tidigare. Jag blir också påmind av mina barn om saker jag sagt och gjort men som jag inte har något som helst minne av och måste hålla masken och låtsas som att jag minns. Det smärtar mig. De värsta åren av supande har svischat förbi på någon minut känns det som. 2017-2020 är nästan helt borta ur mitt minne och allt jag kommer ihåg är lösryckta scener av skiten och eländet. Snusket och förnedringen. Ensamheten och fattigdomen. Rädslan och ångesten. Jag sov, grät, söp och försökte glömma vem jag var. That´s it.

Men det är ingen idé att älta detta. Jag måste se framåt och inte gräma mig över vad jag förlorat. I stället ska jag vara tacksam över vad jag fått. Den nya chansen till ett liv var så oväntad och kom när jag nog egentligen helt hade givit upp hoppet. Jag ska faktiskt ge mig själv lite credit för att jag lyfte mig i håret och lyckades nyktra till i somras. Tack vare det kunde jag gå på anställningsintervjuer, göra tester och klara de prov som behövdes för att faktiskt mot alla odds landa ett riktigt bra jobb. Allt jag ville var att få slippa känna mig som en usel person och jag hade en enorm längtan att få leva "normalt". Att efter lång arbetslöshet kliva in i en yrkesroll igen var oerhört viktigt för att jag skulle återfå lite självkänsla.

I början trodde jag inte på min yrkesmässiga förmåga och jag hade en bild av att om jag bara fick vara kvar några månader innan jag avslöjades som en okunnig bluff så skulle jag i alla fall få nya A-kassedagar. Men det som hände när jag kom utanför hemmet och började arbeta var att den onda cirkeln bröts och resten är ju faktiskt historia. Jag lyckades väldigt bra, blev fast anställd och överraskades med att jag fick flera tusen i oväntat lönepåslag när jag i förra månaden skrev på anställningsavtalet.

Åtta månader nykter och jag kan ärligt säga att jag börjar verkligen tro att det är på riktigt nu.

Oj vad spretigt det blev i kväll när jag skrev, men så blir det ibland. 😏

Jag önskar er alla en fin och skön nykter helg!