Jag har druckit alkohol sedan jag var 15 år. Första gången jag drack blev jag plakat och sedan dess har jag alltid varit den som dricker för mycket. Av allt dåligt som hänt i mitt liv så är 95% beroende på alkohol. Jag har försökt att förändra mitt drickande många gånger men aldrig lyckats. Jag tror det är att när jag dricker ETT glas, så tänker jag redan på nästa. Skam, skuld, skador, sjukdomar. Ingenting har kunnat stoppa mig. Framförallt har jag aldrig sett sanningen. Aldrig riktigt erkänt för mig själv hur RIKTIGT illa det faktiskt är. Förra året skadade jag mig illa när jag ramlade (för jag var full) på en middag. Ändå tänker jag: nu ska jag klara av att dricka mindre! Men det går inte... Största skammen är när barnen (några få gånger) sett mig riktigt full och efteråt berättat att det var läskigt. Det enda jag kan säga om det är att jag iaf är glad att jag vågar prata med dem och vara transparent att jag drack för mycket och att jag ber så mycket om ursäkt. Detta med barnen är ändå den STÖRSTA skammen, men jag känner ändå att jag MÅSTE skriva om det, även om jag inte vill, för det är sanningen. På nyår hände det igen, och skammen vet inga gränser. Jag funderar över hur jag kan göra så här mot mig själv? Dagen efter nyår registrerade jag mig här, och detta blir mitt första inlägg. Jag behöver någon att skriva med så känner ni igen er skriv gärna.
Jag är livrädd att misslyckas igen. Så min strategi denna gång är en dag i taget, en utmaning i taget. (Min utmaning är inte vardagarna, då jag inte brukar dricka, utan mitt sociala liv. Jag går på mycket middagar och har vänner som också dricker mycket. Livet har kretsat mycket kring att laga mat och dricka vin.) Min dröm just nu är att vara helt vit under tre månader för att REFLEKTERA och fundera över vad och hur jag ska göra sen. Jag upprepar för mig själv - tre månader är inte mycket på ett helt liv, du klarar det, du behöver inte bestämma mer än så, sen får vi se om du lyckas komma på ett sätt att dricka måttligt! Men jag vägrar denna gång att skamma mig själv om jag misslyckas med just det, tänker att det är lättare att försöka igen om jag inte lägger för stor vikt vid den skammen också!
Svamligt meddelande. Men så är min hjärna just nu. Huller om buller med alla känslor på en och samma gång.

PMS
Så var det dags för den måntliga pmsen. Jag vet ju egentligen väl hur mycket den påverkar mig, men när känslan är i nuet så är det plötsligt som man inte förstår någonting. Jag känner mig lättirriterad och ledsen och mina nykter "fördelar" finns plötsligt inte, utan man har ont i huvudet, ont i kroppen, själen är vissen och självförtroendet sviktar. Kommer på mig själv att romantisera om vinet igen. Inte så pass att jag är orolig att jag skulle dricka, bara det att jag känner sug. Sug att lätta på trycket, om bara för en stund. Istället sitter jag här med mina känslor och passar på att skriva om dem, känna dem. Jag säger till mig själv - Ja, jag har sug och romantiserar hur skönt och gott det skulle vara. Men, det är bara en känsla, inte en verklighet. I verkligheten skulle ett glas bli fler, och jag skulle somna bort, för stunden avdomnad i kropp och själ, men efter... Efter skulle ångesten komma dubbelt upp. Känner att jag idag, med mina pms glasögon på, inte kan se riktigt klart. Kanske ska ta min mans standardråd - TÄNK en annan da! ;)

@Linalus Hejsan, har tyvärr inte varit så akriv här sista veckorna men uppdaterade mig om dig nu.
Vilken skön semester du verkar haft, grymt kämpat att inte dricka där.
Och väldigt intresanta tankar från dig och @Se klart om det där att om man trillar dit igen blir det så mycket svårare att försöka igen.
Bra att du håller dig ifrån alkoholen även om det verkar varit lite kämpigt på slutet.
Kämpa på, du är så bra, även PMS tror jag du kommer besegra snart :) Kram

@Linalus Tyckte att du såg väldigt klart trots PMS. Du har tänkt efter före hur det skulle kunna bli om du drack ett glas och hur det skulle sluta. Verkligen bra att tänka att det bara är tankar som skapar känslor och inte verkligheten.

Snart är skiten över och det blir bättre😁🌷💕

12 veckor - ACT

Denna vecka funderar jag på min känsla i magen av någon slags saknad, som att något fattas eller som jag inte riktigt kommer till ro med. Med tanke på den stora förändring som det är att sluta med alkohol så tog jag mig en stud för att reflektera kring vad jag saknar.

Jag saknar alkoholens busighet och att var lite rebellisk i min annars så organiserade och ansvarstagande värld. Saknar också dess relationsbindande funktion. Jag vet egentligen inte VAD exakt exakt med substansen det är, för jag saknar inte min mosiga hjärna som jag hade när jag drack, inte ens i festliga tillställningar. Faktum är att jag nästan mår lite illa när jag tänker på att vara berusad. Men kanske måste jag efter att ha ”hjärntvättat” mig med litteratur om alkoholens negativa sidor ändå tillslut acceptera att NÅGOT förlorar man också. Eller? Vinsterna är många, men det måste väl finnas förluster. Du kan inte ha kakan och äta den… Jag tänkte att jag helt enkelt använder mig av ACT metoden för att titta närmare. Awareness. Clarity. Turnaround. So, here we go:
______
Awareness

Jag tror att Alkoholen gör mig glad, iaf vid första glaset. En skön, rebellisk och pirrig känsla. Jag tror också att alkoholen ger tröst när man är stressad och ledsen. Tror också att alkoholen som ritual inbjuder till att man känner samhörighet med den man dricker med.

Clarity. Var kom det jag tror över ifrån?

För det första kommer nog många av dessa känslor kring alkoholen från TV, reklam, kulturen jag är uppväxt och lever i. Överallt finns ”bevis” att jag behöver alkohol för att vara glad, för tröst, för sex, för bus etc. Men vad är glädje för mig? Är glädje drickandet i sig? Eller är glädje att dansa? Prata? Sjunga? Efter det första glaset vad händer då? Mosig i huvudet, säger fel saker, tappar kontrollen, sover dåligt på natten. Dagen efter ångrar saker jag sagt, känner mig misslyckad att jag inte klarade att moderera. Om vi tittar lite noggrannare på reklam, och vänner. Alla pratar om GLÄDJEN, LUGNET som det ger. Inte bråken, tårarna, ångesten, dåliga balansen, dåliga besluten. Inget av detta syns i reklam, eller pratas om bland vänner. Det är en hemlighet vi bär. Är det verkligen sant? Är folk/jag verkligen gladare?

Vetenskapen bevisar att alkohol är en drog som verkar både depressivt och stimulerande. Om vi börjar i ett normalläge och sen dricker alkohol tillför vi en hög dos dopamin, som upplevs det som en buzz och glädje. Kroppen skriker ”jag måste ha balans” och släpper en massa dynorfin för att motverka den överstimulerade hjärnan (alltså motsats till endorfin)… Alltså ett glas ger kort buzz för att efter det ha en lång fas av återhämtning och dåliga effekter i kroppen. ”Sommaren är kort” om man säger så… Efter första glaset kämpar kroppen med att göra sig av med giftet, vilket tar 2-3 timmar och för att motverka rutschkanan nedåt i humöret dricker vi mer. Vi vet alla vad som händer om vi är i den cirkeln. Ångest, oro, sludder osv osv.

Värsta är också att kroppen vänjer sig efter ett tag och slätar ut alla vanliga glädjeämne som alltså blir svårare att känna glädje inför ex läsa en bra bok, musik, vacker natur osv för den är van vid alkohol ”high”. Nu, 3 månader utan alkohol. Jag är faktiskt gladare, lugnar, starkare osv. Så egentligen jagar jag ju en illusion, eller glädjen jag redan har.

Man undrar ju hur någon vuxen som aldrig har druckit skulle känna om de testar för första gången. Tycker de att det ger en skön känsla, eller blir de faktiskt rädda och osäkra över hur man förlorar kontrollen? Man själv har vant sig vid detta för att det är så man ”ska” vara? Men tänk på känslan i sin renaste form. Man bedövar alltså den delen på hjärnan som gör att man kan ta bra beslut. Man bedövar alltså hjärnan som gör att man får sämre motorik. Man bedövar alltså hjärnan som gör att man kan prata och uppföra sig ordentligt. Den är ju helt enkelt bara crazy att dricka…

Turnaround. Vändningen

Alkohol gör mig inte glad. Alkohol gör mig ledsen. Alkohol är en depressiv drog.
___
När jag gnuggat hjärncellerna så är faktiskt detta nu sant för mig. Alkoholen i sig gör mig varken glad på kort eller lång sikt. Tur är dock alla fantastiska alternativ. Jag dukar upp med flashiga drinkar, alkoholfritt bubbel i vackra flaskor. Hitta alternativ som känns lyxiga och festliga. Att jag sedan inte blir lika ”uppåt” som de andra till en början, så får det väl helt enkelt va. Jag måste helt enkelt acceptera att jag inte är som ”alla” andra. Hade väl varit en skillnad även om det var ridning jag slutade med. Om jag var i en ridklubb och helt plötsligt inte kunde rida längre, men ändå gick på alla ridtillställningar, så skulle jag vara där, men inte en i ”klubben”. Vänner och så kan jag ju faktiskt krasst sålla i, vilka var ”drink buddies” och vilka har jag alltid kul med.

”Don’t be afraid of being different. Be afraid of being the same as everyone else” - Anon

Hej,
Tittar in och tackar för ditt inlägg- så klokt resonerat och metodiskt, blir imponerad. Det kommer att gå bra. Du har insikter som tog mig minst ett år att landa i. För mig har det varit hjälpsamt att liksom gnugga in verkligheten- och MIN verklighet är ju inte 1 glas och efterföljande pirr. MIN verklighet är att jag inte vill sluta, att det lätta och buzziga blir tungt och för mycket- och jag vill helst ha detta VARJE dag. Så man kan vara lite irro över att vara en just sån- ibland kan jag tänka att slumpen, arv, spelar in. Men lika mycket är det ju våra coping-strategier, och för min del- förväntningar på att vara en ”orkar allt”- person. Något jag tycker mig se som en gemensam nämnare hos många. Jag drack för att orka- när jag egentligen var för trött. Otaliga är de gånger jag liksom ”piggat upp mig” med ett glas. När jag egentligen behövde vila.
Våra resor hit ser ut på olika vis- men väl här har vi mycket gemensamt. Nya strategier för att orka leva ett bra liv. Ta itu med saker- nyktra. Och kanske, som du skriver, fundera över vilka relationer som håller en nykter granskning.
Det är roligt att följa dig! Kram.

@Linalus Vilket härligt inlägg! Klockrent! Att reflektera som du gör med metoden ACT är ju verkligen superbra. Det sorterar tankarna och hur man tänker samt vad konsekvenserna blir. Tack!

Ha en fin kväll!🌷💕

@Se klart @majken_r @vår2022 Tack för fin respons! Jag är så tacksam för att ni läser och kommenterar. Mitt allra bästa sett för att ta mig framåt är genom att skriva. När jag skriver kan jag sortera mina tankar och se svart på vitt virr varret i min hjärna som sakta blir en karta att läsa. <3

@Linalus måste också skriva att din tråd hade kunnat vara min ❣️ Så otroligt stor igenkänning förutom att jag gått från socialt drickande till ensamdrickande.
Och det du skriver om skammen och främst barnen. Såå så sant och jag kan ärligt talat fundera över hur mycket bättre mina barns liv vore om de bara var med sin pappa.
Jag ska läsa igenom hela tråden och se vad dina strategier har varit.
Grymt imponerad över din resa!!!!!
Kram

@Utmaning2022 Tack! Att skriva, att vara totalt sann och att gå igenom varje känsla o smärta är vad som gjort att jag trots allt står ganska (halv) stadigt ;). Jag har inte läst din tråd, men är du AF nu eller försöker du?

113 dagar
Har inte haft ro eller tid för att skriva på länge och känner stort behov av att resonera lite med mig själv.

Vare sig du är någon som dricker alkohol eller inte så är det något du ständigt måste förhålla dig till. Det är omöjligt att bara ”leva på” för din övertygelse och ditt ”varför” måste vara hårt och tydligt förankrat i din själ. Jag försöker att hitta något som går att jämföra med, men hittar inget som är så vanligt, vedertaget och accepterat och på samma gång giftigt både själsligt och kroppsligt. Men jag gör ett försök att jämföra med socker.

Alla äter socker. Om jag skulle bestämma mig för att sluta skulle jag ha ett stort jobb att utföra, för att socker finns i allt och överallt. Det finns i våra sinnen som ”belöning”, uppmuntran, mys och fika ritualer, det finns i reklam och i sociala kontexter. Om jag därför bestämmer mig för att sluta måste jag både jobba med mitt eget begär och andras. Jag måste läsa på, läsa innehållsförteckningar, ändra mina matvanor och ändra min tankeverksamhet kring vad belöning är. Och när jag kommit en bit i min egen resa och vant mig vid mat utan socker så måste jag ändå, resten av mitt liv tacka nej till socker hos vänner, läsa innehållsförteckningar, fortsätta jobba med mig själv kring varför beslutet är bra för mig, när alla andra glatt häver i sig allt de kommer över utan minsta eftertanke.
På samma sätt har jag insett att alkoholresan är lång och mödosam. Så länge reklam, vänner, samhället romantiserar, höjer alkohol och det är en så stor del av allt vi gör så kommer resan vara. Alltså, när man tittar översiktligt, för resten av mitt liv. Det är en ganska tung tanke att tänka, men nödvändig. Nödvändig för att nu börja ställa in siktet och kikaren på ett längre avstånd. Att med lugn och samlad blick samla ihop alla nödvändiga verktyg för att hålla länge, veta länge, se långt. Se att livet är lugnare, värdefullare mer närvarande på detta sätt, även att jobbet är och förblir stort.

@Linalus Intressant att läsa din reflektion. Ja, det gäller verkligen att ställa in siktet i kikaren på långt avstånd och ha en långsiktig och hållbar planering/strategi som håller över tid. Att påminna sig och inte glömma varför man intagit sin hållning till alkohol. Som du säger samhället/omgivningen kör på som vanligt och själv måste man på något sätt gå mot strömmen för att inte falla in i gamla spår igen. Min tro är att man i börja, kanske första året, är en praktikant som lär sig att leva ett liv i nykterhet och att det krävs mer ansträngning att hålla sin linje i sin omgivning. Tids nog har man blivit allt mer erfaren att leva sitt liv i nykterhet och det krävs allt mindre ansträngning att hålla linjen i samvaron med andra. Det nyktra livet har blivit en vana som sitter, det känns mer självklart att man lever som man gör. Hjärnans konsekvenstänkande fungerar som det ska liksom belöningssystemet. Det sunda förnuftet dominerar, vilket innebär att man vet att man aldrig kan ta ett första glas för att man har ett alkoholberoende som aldrig går bort och att konsekvenserna blir förödande om man tar ett första glas. Men, man får aldrig glömma bort varför man inte kan ta ett första glas, som du säger det måste det vara hårt och tydligt förankrat och implementerat inom dig. Implementering tar tid och endast kunskap eller information räcker inte, det behövs mycket mer än så för att förankring ska ske.

Grattis till dina 113 dagar!💪🌷💕

Hej,
Jag tycker också dina reflektioner är väldigt intressanta. Men för mig är alkohol inte socker- utan jordnötter och jag har Jordnötsallergi.
Det betyder att jag inte har skyldighet att förklara mig eller jobba med andras föreställningar. Jag förhåller mig inte till dem alls. Jag säger ”tack men jag tar gärna något alkoholfritt”.
Förklarar inte för någon numera.
När det gått lite mer tid upptäcker man också (jag) att arbetet övergår i massa glädje istället. Allt jag kan göra. All frihet jag har. Den är oändlig. Med tiden ändras perspektiven- för de flesta som håller i nykterheten. Så jag håller med dig i mycket av du skriver, och jag är den första att hålla med om att det är ett megastort arbete. Men allt det roliga, spännande och allt livsnjut- är svårt att förutse på samma sätt. Du får helt enkelt lita på mig! Kram 🤗

@vår2022 Tack för svar. Jo, det är inte längre (trots att det bara är fyra månader) speciellt jobbigt att tacka nej o så. De flesta vet nu och anpassar sig. Det är mer det att de relationerna fortfarande förändras, att jag förändras och att saker inte längre är som de va. Försöker växa in i mitt nya jag och acceptera den jag är nu. Hm, inte superlätt att förklara, men många av mina vänner tyckte nog att det vara kuligare när jag drack, för innan jag hade druckit för mycket så var jag social, rolig, tokig på g... Nu är jag någon annan, även att jag är mer tillfreds utan... Detta är den största förändringen jag gjort i mitt liv, därför måste jag nog ha tålamod med förändringen.

@Se klart Ja, friheten känner jag. Inget är längre något större problem. Gå upp tidigt, sova på nätterna, köra bil när jag vill osv. Jag har kommit ganska långt i min mentala bild, men brottas mer med en gnagande känsla när jag är stressad och inte hinner vara "mindful" nog att resonera med mig själv. Då spinner hjärnan iväg i sin vanliga bana...

@Linalus Jag tror jag förstår vad du menar. Man är inte på samma sätt längre när man är nykter, inte längre påverkad av alkohol och lite smågalen som förr. Att man liksom har en ny identitet. Har hört att många som tex gått ned massor i vikt och nu är smala kan få lite identitetskris, att man hade en förväntning om att bara jag blir smal så kommer jag att bli lycklig och allt blir bra. Men mycket sitter i huvudet, det psykiska hinner inte med förändringen i samma takt som kilona rasar. Det kan säkert vara lite lika när man slutat dricka och även omgivningen måste hinna med i förändringen som sker. Det sociala blir inte på samma sätt som förr med berusningen när man nu är nykter. Man släpper inte på sina hämningar och gränser som förr. Man blir en bättre version av sig själv som man i alla fall själv trivs med bättre😁

Ytterligare en månad har gått. Känns stabilare igen. Jag funderar just nu inte så mycket utan bara gör. Jag helt enkelt dricker inte alkohol. Det börjar sjunka in i mina vänner och jag blir erbjuden annat när jag kommer på besök. Kanske är det dags att byta tråd till det vidare livet... är jag där än? Vad känner ni? Hur lång tid tar det innan man känner sig hyfsat säker att det är såhär det blir nu?