av Axianne

vår2022
fre, 2022-04-22 - 08:54

@Axianne Grattis till 8 månader!🥳. Mycket skit har flutit under broarna men idag är idag och nu är det bara att slå dig för bröstet, vara stolt över dig själv och se framåt mot nuet och din positiva framtid.🌷💕

Axianne
lör, 2022-04-23 - 01:10

I dag hade vi ett ganska storslaget firande på jobbet igen. Det går bra för företaget jag arbetar i och man snålar inte när man bjuder. Först hade vi workshop och teambuildingaktiviteter och sedan vid fyra på eftermiddagen bjöd firman på drink med tilltugg samtidigt som chefer höll tal och visade glättiga presentationer på storbildsskärmen. Det var jättefin och lyxig catering ordnad och till detta fanns både vin och öl i ganska stort överflöd. Den här gången var det inte bag-in-box utan vin på flaska.

Det var förstås inte alla som stannade kvar för att festa eftersom det ju trots allt var fredag och vissa ville hem till familjen. Själv åt jag av den goda maten, minglade och drack alkoholfritt. Det var trevligt men jag hade inte för avsikt att följa med på den gemensamma middagen senare på kvällen, så efter någon timme kände jag mig nöjd och smög iväg. Det var när jag tog trapporna (inte hissen eftersom jag försöker röra på mig mer) till mitt våningsplan för att hämta jackan och väskan som jag såg det jag verkligen inte ville bli vittne till. Det knöt sig i magen på mig. Det var som att plötsligt konfronteras med mig själv från förr.

Jag känner henne inte eftersom vi inte jobbar på samma avdelning och jag har bara sett henne någon gång i lunchrummet. När jag kom ned för trappan stod hon vid toaletterna lite bakom en stor krukväxt med ryggen mot trapphuset och blicken vänd mot hissarna. Hon halsade rött vin direkt ur en flaska samtidigt som hon verkade bevaka att ingen kom med hissen. Sedan torkade hon snabbt av munnen med handen och stoppade ned flaskan i väskan. Jag visste knappt vart jag skulle ta vägen. Jag ville inte att hon skulle se mig så jag backade tyst upp för trappan igen och gick med bultande hjärta till hissarna i stället.

Det var en chock, ett déjà vu. En skrämmande påminnelse om att vi är många med den här vidriga sjukdomen och jag hade just blivit vittne till något som jag själv gjort oändligt många gånger. Jag hade just sett en annan alkoholist göra det skamliga jag brukade göra. Hon drack i smyg och gick troligen sedan tillbaks till kollegorna och låtsades vara måttlig.

När man är aktiv alkoholist som döljer sitt missbruk på jobbet är man vanligen ständigt på sin vakt när det är representation eller jobbmiddagar. Ibland överdriver man sin nykterhet och låtsas ogilla alkohol för att hålla sig under radarn och sedan i stället smygdricka så ofta man kommer åt. Jag var vanligen väldigt uppmärksam på min omgivning i sociala sammanhang och låtsades vara väldigt måttlig. Jag drack sällan mer än ett glas när jag var med kollegor på på after work eller på jobbmiddagar. Sedan kunde jag smyga iväg till baren och svepa tre shots. Jag kunde låtsas beställa vin till mig och någon kollega för att sedan i smyg svepa bägge glasen på stående fot. Det vanligaste var dock att jag hade en flaska i handväskan som jag drack ur på toaletten.

Jag vet inte om jag ska försöka glömma det jag såg idag, men något säger mig att jag borde ta kontakt med den här kollegan. Jag får fundera på saken. Det kan bli så galet och göra stor skada om jag gör fel val. Mitt i alltihop önskar jag att jag sluppit se det jag såg, att jag fått fortsätta tro att jag är den enda alkoholisten på företaget. Jag önskar hon gått in på toan och druckit i stället för att stå där hon stod. Men det är en självisk tanke och jag borde ju egentligen fundera på om jag kan hjälpa henne på något sätt. Men nej. Jag vill inte röja min egen hemlighet för någon. Inte ens för en medsyster.

Det blev lite jobbigt faktiskt. Jag har tänkt på det här hela kvällen och jag tror inte att jag kommer kunna låta bli att ta kontakt med den här kvinnan på något sätt, om än bara för att lära känna henne lite mer och någon gång - kanske långt senare - erbjuda mitt stöd. Om det blir läge alltså.
Eller inte. Vi får se.
Fan. Jag vet inte. Jävla alkohol!

Axianne
sön, 2022-05-01 - 13:51

Jag hade glömt hur det var att ha abstinens men nu har jag upplevt det igen, men bara i dess mest grundläggande form. Inte lika plågsamt som alkoholabstinens men likväl ganska kännbart. Jag har nu slutligen efter 8 månaders nykterhet vågat ta steget att även sluta med socker och snabba kolhydrater. Jag gick "cold turkey" precis som med vinet. Stängde av från en dag till en annan och det var (ursäkta gnället) svinjobbigt!

Sockerfriheten har inneburit att jag under en tid har upplevt olika former av huvudvärk och varit fruktansvärt lättirriterad. Jag har haft koncentrationsproblem, sovit dåligt, gripits av nojjor efter allt möjligt att mumsa på, gråtit över löjliga saker, haft förstoppning och dessutom en vidrig smak i munnen, men jag har bitit ihop och hanterat det ganska okej. Nu har det gått så pass lång tid att kroppen vant sig och suget klingat av, så nu orkar jag skriva om upplevelsen.

Det skrämmande mitt i allt detta är att jag under den här veckans sockeravvänjning har befunnit mig MYCKET oftare bland vinflaskor, drinkar och bag-in-boxar i mina tankar än jag varit under hela min nyktra period. Det är som att mitt belöningssystem skrikit efter att jag skulle ersätta mina sockerkickar med att välja en av mina andra droger. Det var just det jag befarade när jag gav upp alkoholen och först var inställd på att försöka bli jättesund direkt. Tack och lov insåg jag att om jag tog bort allt onyttigt ur mitt liv samtidigt så skulle påfrestningarna bli för stora. Jag är glad över att jag fick försynen att tänka så, för jag har nästan upplevt det som jobbigare att skippa sockret än vinet ibland.

Socker är oerhört beroendeframkallande men man kanske lätt glömmer det om man inte är beroendetypen. Det är inte lika farligt som alkoholen kan man tycka, men för mig var ätandet, och då i synnerhet socker upprinnelsen till alla mina missbruk. Det var med socker som belöning och barnfetma i unga år som jag övergick till att missbruka mat och utvecklade ätstörningar i min ungdom. Om man läser på om ätstörningar vet man att det finns ett nära samband mellan anorexti/bulimi och alkoholism/andra missbruk. Vi är tyvärr är skrämmande många som övergått från att vara anorektiker eller bulimiker (och gastric-bypass-operererade) till alkoholister och på den punkten är forskningen helt enig.

När jag slutade med alkoholen i augusti vågade jag alltså inte samtidigt försöka fokusera på den andra djävulen som huserade i min hjärna, så jag släppte helt alla tankar på att banta eller ens begränsa mitt sockerintag. Jag var helt enkelt rädd för att jag skulle återfalla på alla plan. Den 13/10 2021 skrev jag här:
(https://alkoholhjalpen.se/comment/341510#comment-341510)

"Jag har ökat min godiskonsumtion ganska rejält sedan jag slutade med alkohol. Sockerdjävulen (eller snarare kolhydratsdjävulen) är näst efter alkoholsatan min största fiende. Tanten har grävt djupt i både kakburkar och godispåsar på senare tid och om man brukar tappa kilon när man slutar dricka, så lär jag inte göra det eftersom jag i stället ökat mitt sötsaksintag alldeles för mycket. "

" Jag har en önskan att hitta en sund livsstil nu, och det största steget är ju redan taget. Jag har avstått från alkohol och har för avsikt att fortsätta med det. Men min kropp behöver nyttig och näringsrik kost, inte socker och transfetter. Och likförbannat är det ju de sämsta sakerna jag längtar efter. Jag är nästan som en alkis när tankarna börjar leka med att trycka i mig en 200 grams chokladkaka eller frossa i chips med dip, cashewnötter, pommes frites, wienerbröd och syltmunkar.
Så jag har försökt behärska mig något så när men jag vet så väl att min beroendehjärna hanterar snabba kolhydrater på samma sätt som alkohol. Jag lämnar inget kvar. Allt ska ätas upp och det finns inte en chans att jag sparar lite av godispåsen till senare. Det blir inte bra. Jag vill inte ha det så, men kan ju inte avgifta mig helt från både socker och alkohol samtidigt? Då är det nog raka vägen tillbaks in i ett återfall, säger jag med bred erfarenhet av den typen av återfallstriggers. "

Och det tog mig dryga åtta månader att våga ta det steget. Under den tiden har jag ätit på tok för mycket godis, kakor, snacks och annat som innehåller både mängder av fett och bestått mest av snabba kolhydrater. Följaktligen har jag inte gått ned i vikt. Kanske till och med tvärt om efter påskens "Nu är det sista gången"-frosseri. (Att jämföra med hur jag tänkt när jag varje gång frossat extra mycket om jag sedan tänkt sluta med alkohol)

Totalt sett har min kondition förbättrats genom promenader och min kropp är inte lika orörlig som innan men jag är livrädd för cancer, hjärt- och kärsljukdomar, diabetes och andra otäcka diagnoser förknippade med övervikt och ålder. Så slutligen gjorde jag slag i saken och stängde skafferiet. Jag känner mig äntligen så stabil i min livssituation att jag kan hantera att ta tag i min kost.

Så efter alkohol OCH sockerfri tid med på tok för mycket kaffe, diverse tesorter och överdos av lightläsk samt även visst nätshoppande (min nya pet peeve eftersom jag plötsligt har pengar) mår jag idag ganska ganska bra men känner fortfarande sug. Dock inte efter alkohol. Om någon ställde upp en buffé med alla mina älsklingsrätter, godis, snacks, öl, vin och andra drycker framför mig och sade "Ät och drick vad du vill, du kommer inte gå upp i vikt och inte bli beroende" så skulle jag utan minsta tvekan välja SOCKER! Jag skulle ge mig på bakverken och kakorna utan minsta tvivel. Jag drömmer om Snickers på nätterna och fantiserar om wienerbröd på dagarna. 🍰🍩🧁🍬🍫🍪

Men jag ska härda ut. Jag vet att jag kan!

Fin söndag på er! 💖

vår2022
mån, 2022-05-02 - 09:09

@Axianne Vad bra att du nu orkar ta tag i ditt sockerberoende också. Jag åt övermycket socker och godis i början av mitt alkoholstopp och en gång fick jag en starkt ångestkänsla inom mig efter att jag tryckt i mig mängder. Liknande den jag fick av alkohol. Insåg att det berodde på för mycket socker och att det triggade min beroendehjärna. Jag drog ned på sockret och det var svårt i början, hela tiden sug på något sött. Började träna mer och lyckades att endast äta glass en dag på helgen. Kan emellanåt vara riktigt sugen på sött, men dricker bubbelvatten och tar lite nötter istället. Fördelen är att jag inte varit sockerberoende innan tror jag, när jag drack åt jag aldrig godis. Äter också lchf inspirerat, inte så mycket kolhydrater som pasta, ris, potatis och vitt mjöl, det och jag är inte en bra kombo, det ger mig viktökning.

Lycka till!💪🌷💕

Axianne
sön, 2022-05-08 - 19:39

Ännu en vecka har passerat och jag har inte haft en tanke på alkohol mer än när jag kommer in på det här forumet och summerar den senaste tiden. Vad gäller min tämligen nyligen inledda diet så går det nu ganska bra och jag mår fysiskt väldigt fint. Jobbet är fortfarande intensivt, men jag känner mig stark och trygg i min nya anställning. Jag kan inte påstå att jag är lycklig, men ganska nära. Det är så många av mina problem som löst sig nu och det är något jag inte trott skulle ske.

Jag har på något sätt plötsligt hamnat i en vardag som jag för ett år sedan inte ens kunde drömma om. Det har snart gått nio månader utan att jag druckit och jag börjar fundera på om jag någonsin förut haft ett sånt här lugn som jag nu får uppleva. Jag är fortfarande alkoholist och det kommer jag alltid att förbli, men nu är jag en nykter och tacksam sådan.

Jag har fått det jag önskade. Jag fick ett vanligt liv igen och det är precis vad jag drömde om när jag var som djupast i skiten för ett år sedan. Denna progressiva alkoholism hade mig i ett järngrepp och att ens drömma om att få tillbaks något som liknade ett normalt liv fanns inte ens i min fantasi. För jag vet inte om jag levt ett normalt liv någonsin egentligen. Jag kan inte minnas ett liv utan missbruk. *

Innan jag utvecklade alkoholismen var jag ju fast i ätstörningarna som jag levt med sedan tonåren. Under alla mina år som gift och småbarnsmamma var det egentligen samma typ av smusslande, förnekelse, skam, skuld och ångest som under mitt alkoholmissbruk. En ständig stress och rädsla för upptäckt. Smutsiga tankar, lögn, överkonsumtion och känslan av äckel när jag tvingade mig själv att kräkas efter maten eller nojade över min vikt. Det fanns inget normalt liv då heller.

När jag sedan kämpade med att få bukt med ätstörningarna så övergick mitt missbruk mer och mer i drickande. Jag behövde fortfarande dämpa min ångest och när det inte längre fick ske med godis och mat så blev det alkohol. Under säkert 15 år levde jag med både alkoholism och bulimi. Det ena triggade det andra. Om jag drack drogs jag ned i frosseri eftersom självkontrollen släppte och jag återföll ofta i bägge missbruken samtidigt.

Egentligen firar jag en dubbel seger nu. Den ena är kanske lite större än den andra men bägge är egentligen lika fantastiska. Jag har inte bara slutat dricka alkohol. Jag har ju faktiskt slutat missbruka mat också. Jag har varit nykter alkoholist i snart nio månader, men jag har varit nykter matmissbrukare betydligt längre faktiskt. Det är några år sedan jag senast hetsåt och kräktes, men jag tillät mig aldrig njuta av glädjen över att jag övervunnit ätstörningen eftersom jag i stället utvecklade alkoholism och fortsatte leva med ångesten över det.

Jag tror att det är för att jag idag får vara så fri från det dåliga samvetet, skammen, självhatet och känslan av att vara en riktigt dålig människa som jag klarat av så mycket mer än jag någonsin trott att jag skulle kunna. Det är verkligen en gåva att leva med vissheten att jag hela tiden gör mitt bästa för att göra rätt mot mig själv och andra. Ibland kan jag, främst på jobbet, stanna upp och känna ett hugg i magen för att jag befinner mig i en situation där jag i alla tider varit tvungen att dölja något, ljuga eller smussla, men så har jag långsamt lugnat mig och minns att jag ju faktiskt är nykter och helt utan något att dölja längre. Det är så underbart!

Ha en fortsatt fin söndag! ✨✨✨

Geggan
sön, 2022-05-08 - 20:42

Varma gratulationer @Axianne till dina framgångar. Jag kan känna igen mig. Jag hade ätstörningar som ung. Evigt tacksam att jag kom över det tidigt- till priset av visst drickande. Klarade det ändå under många år. Ätstörningar är helvetet, nästan värre än alkoholism eftersom det handlar om mat, det man lever av. Och man kan inte sluta äta. Att du nu klarat av båda dessa är fantastiskt. Livet segrar.

Ny dag
sön, 2022-05-08 - 21:03

@Axianne Så härligt att läsa, du inger mig hopp! Grattis och tack för att du delar med dig. Har som du haft problem med ätstörningar och sedan lagt på alkohol för att vara ”frisk” från ett tillstånd men istället vara där jag är idag. Nu skriver jag ju här vilket jag tror och hoppas att jag också är på rätt väg. Så fortsätt dela, så hjälps vi åt. 💕🥰

Vill Bara Sluta
fre, 2022-05-20 - 17:15

@Axianne
Jag fick tips av @se klart att läsa din tråd och jag kan säja att jag skulle kunna göra copy-paste på 90% av dina inlägg.
Nu är jag låååångt från de antal dagar du har loggat, men jag kan skriva under på den här känslan av att på något sätt ha blivit föremål för något slags gudomlig ingripande - trots att jag inte direkt vill påstå att jag är vare sig särskilt religiös eller spirituell. Kanske det var min tur att få den här hjälpen, var den nu kom ifrån. Jag har ingen aning om hur det hände att jag bara helt sonika gjorde slut med alkoholen för några dagar sedan...
Tacksam är jag i alla fall 🙏
Ser fram emot att få fortsätta följa din resa.

Axianne
lör, 2022-05-21 - 11:21

God middag!

Jag har försummat Alkoholhjälpens forum på sistone men måste ändå checka in så att ingen oroar sig för mig. Det finns ingen som helst anledning till det nämligen. Tiden glider fram och jag med den. Just nu är jag mitt i någon form av ständig "hög-på-livet"-känsla och blundar helt för att ödet försöker kasta lite skräp på mig emellanåt.

Det har hänt några ganska trista saker i mitt privatliv de senaste 1,5-2 månaderna som jag inte skrivit så mycket om här för att inte röja min identitet, men var och en av dem hade kunnat vara en anledning för mig att ta till flaskan igen. Dessa händelser i kombination med krävande och stressigt jobb samt min, om än förbättrade men ändå fortfarande ganska ruttna fysiska kondition har satt mig rejält i riskzonen för att ta återfall med drickandet. Men icke! Tanken har inte funnits där för en sekund vilket jag är så tacksam över! Det är snarare som att jag hämtat den extra styrkan ur min nykterhet när det gungat under fötterna på mig. Det är en oväntad och välkommen förmåga som jag inte ens visste att jag besatt.

Det har inte spelat någon roll vad som drabbat mig känns det som. Jag vet dock inte hur jag skulle hantera en riktigt svår katastrof, sorg eller motgång, men peppar peppar ... Jag tackar Gud för att jag haft möjlighet att rycka på axlarna, skaka av mig och gå vidare, hela tiden med en stigande visshet att jag faktiskt är nykter på RIKTIGT nu. Det finns inte mycket som kan rubba det, och det är skrämmande att tänka på att för 273 dagar sedan var ens en nykter månad något jag aldrig trodde att jag skulle klara av. Historien och erfarenheter av alla gånger jag tidigare försökt under alla dessa år var tillräckligt för att misströsta redan innan jag försökte. Jag har ju alltid rasat igenom och hamnat i ett supande som varit värre än innan de plågsamma torrperioderna.

I dag säger appen "I have been sober for 8 months and 30 days"- Nio månader har passerat och jag kan med stolthet säga att jag faktiskt räknar detta till mitt livs största prestation. (Förutom att föda barnen, förstås!) Jag var kanske mer stolt efter en månad eller två än vad jag är idag, men det beror nog mer på att jag inte förväntat mig att klara av att bli nykter.

Men jag är självklart inte helt befriad från alla tankar på alkohol. Det vore märkligt efter över 20 års supande. Ibland kan en ofrivillig tanke på att dricka komma över mig. Det är inte som en längtan utan snarare som att alkishjärnan trevar lite efter att hitta en väg tillbaks in i missbruket och brukar yttra sig ungefär som att jag plötsligt slås av funderingar över om jag ska supa till när jag går i pension, eller att jag utan att jag vill det tänker på om jag skulle dricka om jag vann en miljon på Lotto och var ekonomiskt oberoende. Det är inget jag vill ha i huvudet och det brukar bara dyka upp i skallen ibland när jag minst anar det. Hittills har jag valt att sätta hårt mot hårt. Jag kan till och med säga orden högt om ingen är i närheten "JAG SKA ALDRIG DRICKA MER!" eller så tänker jag bara tyst för mig själv "Nej nej nej nej nej - Glöm det!" och motar bort spöket. Det har fungerat varje gång, och tack och lov är det inte så ofta det har hänt.

I övrigt rullar allt på så bra det bara kan. Jag vet inte om jag har gått ned i vikt men jag har som sagt slutat helt med socker sedan någon månad och det känns bra. Som jag berättat tidigare ville jag inte utsätta mig för det när jag var nyligen nykter, men nu har det fungerat över förmodan och jag har tappat suget efter godis, fikabröd, sötsaker och annat med snabba kolhydrater såsom snacks och annat jag unnat mig i överflöd under min första nyktra tid. Förhoppningsvis kommer det visa resultat fysiskt för mig på fler sätt än att jag upptäckt att mitt tandkött slutat blöda när jag borstar tänderna. Blödande tandkött har jag lidit av hela tiden men det upphörde efter bara någon vecka när jag gick över till sockerfri kost, trots att jag inte borstar tänderna oftare nu än för någon månad sedan.

Ekonomiskt är det strålande tider. Jag hörde på P4 Stockholm i förra veckan om hur många som lider av fattigdom och behöver bidrag. En kvinna som intervjuades berättade att hon hade cirka 8 000 kr i månaden och att det bara räckte till hyran. Det är ju så det var för mig under två år. Min A-kassa var 7500-8000 kr och räckte inte till mycket mer än hyran och fasta räkningar. Resten skulle räcka till allt annat och jag söp ju dessutom upp 2500-3500 kr i månaden, minst. Mina kreditkort var maxade och jag hade lånat upp ganska mycket pengar när jag slutligen fick jobb och en riktig lön igen. Något jag aldrig fått om jag inte hade blivit nykter någon månad innan den lycksaliga intervjun och testerna jag klarade så oväntat.

Idag har jag betalat tillbaks alla kreditkortsskulder och lån. Jag har satt in sparpengar på ett särskilt konto, börjat månadsspara igen, och jag har kunnat unna mig att köpa lite saker jag saknat hemma under lång tid. Jag har till och med börjat gå ut och äta lunch med kollegorna ibland, även om jag tycker det är rysligt dyrt med en lunch och faktiskt inte värt pengarna, men jag gör det av sociala skäl. Jag hade nästan glömt hur det känns att tjäna pengar på riktigt. Om man varit alkoholist på a-kassa under flera års tid är det nog av självbevarelsedrift man väljer att inte minnas hur det var att ha pengar, men nu minns jag igen och det är underbart! Dock kommer jag på mig själv med att vända på slantarna av gammal vana när jag handlar matvaror och jag är sjukt prismedveten så fort jag ska köpa något. Det sitter kvar, och det är inte negativt.

Ha en toppenfin lördag alla underbara människor!! 💞💞💞

Axianne
lör, 2022-05-21 - 11:28

@Vill Bara Sluta - Jag är usel på att svara på kommentarer här, men ville bara säga att jag håller tummarna så hårt för dig.
Jag vill också tacka alla andra förstås, ni "stammisar" (ni vet vilka ni är! 💝💝) som läser och kommenterar, trots att jag är dålig på att svara Jag ska försöka bättra mig, men jag är som sagt inte inne här så ofta just nu

Stor kram! 💝

Axianne
sön, 2022-05-29 - 22:17

280 dagar nykter idag. Lite över nio månader. Jag vet inte om jag ska fortsätta skriva här på Alkoholhjälpen just nu eftersom inspirationen liksom tryter. Enda anledningen för mig att logga in och skapa ett inlägg är för att jag vill berätta att jag inte dricker, bara utifall att någon skulle oroa sig om jag plötsligt bara försvinner härifrån.

Men jag kommer inte på något speciellt att skriva om i övrigt. Jag satt här vid datorn häromkvällen och började försöka uttrycka något begripligt, men så kom det inte ut något på skärmen värt att spara. Jag skriver liksom samma sak hela tiden nu. Just nu känns det som att det mesta är sagt. Det har inte hänt så mycket och jag gör inte något speciellt. Allt är normalt nu. Precis det jag önskat mig. Jag är "vanlig" för första gången någonsin känns det som. Men ändå inte.

Jag kommer ju aldrig att vara en vanlig normal kvinna. Jag har förstört för mycket av mitt liv för att någonsin kunna leva som alla andra. Åren som kunde ha varit mina bästa har jag ju supit upp och jag känner att tiden bara sprungit iväg. Jag är på gränsen till gammal, och det enda jag kan hoppas på nu är att den här nykterheten kom i tid. Att jag inte förstört min kropp helt och att jag får leva nykter och försöka hitta en tillvaro att njuta av, även om det blir i ensamhet.

Jag saknar kärlek. Jag saknar närhet, jag saknar min kropp som den såg ut för några år sedan när jag fortfarande var attraktiv och hoppades på att hitta någon att leva med. Det finns så oerhört mycket uppdämd längtan och kärlekstörst inom mig och jag är lite rädd att känna efter när det gäller just de här behoven. Under alla mina år som alkoholist har jag ju druckit för att dränka mina kärlekssorger (och därigenom sett till att de vuxit sig större och allt mer katastrofala). När jag var yngre och fortfarande hade kroppen och utseendet med mig så kostade jag på mig att bränna mitt ljus i bägge ändarna. Jag brydde mig inte om att jag förstörde min kropp och mitt yttre när jag gick ned mig så totalt som jag gjorde. Föga anade jag hur fort jag skulle förfalla när jag släppte taget om allt.

Nu är jag nykter och har inga planer på att återfalla i det djupa missbruk som jag levt med under så många år, och då kommer andra känslor fram. Saknaden efter kärlek och längtan efter någon att dela min tillvaro med. Önskan att få tillbaks min figur och kondition. Drömmar om att komma i kläder jag vuxit ur och förstås hoppet om att någon gång i framtiden få bli gammal tillsammans med någon.

Men jag ska inte vara girig eller begära för mycket av livet just nu. Än så länge borde jag bara vara nöjd över det fantastiska som skett och att jag fått vara alkoholfri sedan i augusti. Jag har fått så oerhört mycket tillbaks som jag egentligen redan hade bränt. Jag lever på övertid och känner mig lite som när man spelar dataspel och dött, men fått ett bonusliv och kan starta om. Tilltufsad men med erfarenhet och en visshet att det är sista chansen. Om man bränner den är det game over.

Jag tänker ibland på hur jag dövade alla känslor som försökte tränga igenom när livet var som svartast. Jag var så rädd för att känna efter. Jag var vettskrämd för att se mig i spegeln eller bli sedd av någon. Jag stängde in mig och isolerade mig med alkoholen för att bara få tiden att gå. Jag vet inte om jag hade något hopp kvar alls egentligen. På slutet var jag ju inte ens i skick att söka jobb eftersom jag inte tog mig ur sängen på dagar ibland, mer än att för att köpa alkohol, förstås. En halvtimmes tripp till Systembolaget då och då var min enda kontakt med omvärlden. När jag kom hem hade jag hjärtklappning, svettningar, darrningar och föll tillbaks i sängen med min bag in box.

Polisen tog mig ju en sådan dag i augusti förra året, på väg hem från Systembolaget. Det var min vändning. Min räddning. Det hade kunnat gå åt vilket håll som helst efter det. Antingen kunde jag ha grävt ned mig totalt efter rattfylleridomen och supit ännu mer, eller så kunde jag göra det jag ju faktiskt gjorde. Jag insåg att det fick vara nog. Jag betalade mina böter och bestämde mig för att jag nått botten och att det bara fanns en väg att ta. Jag är så tacksam över att den vägen fanns kvar och att Gud gav mig styrkan att kravla mig ur skiten jag levt i så länge.

Jag ska som sagt inte begära för mycket av livet just nu. Jag är tacksam för det jag fått och att jag sitter här idag med livet i behåll. Det finns mycket jag saknar och längtar efter men jag tänker låta det komma om det kommer. Just nu är jag snäll mot mig själv och tar det lugnt med det mesta. Om det är menat att jag ska få mer av det jag saknar så kommer det, annars får jag vara nöjd med det jag fått. För det är jävligt mycket jämfört med vad jag hade för ett år sedan.

En sån här helg för ett år sedan låg jag i mitt eget kiss på golvet nedanför sängen som jag ramlat ur när jag försökt vingla till toaletten. En sån här helg för ett år sedan klarade jag inte ens av att kravla mig upp igen, så jag låg kvar på golvet och kissade på mig. Mycket har jag glömt, men det här minns jag och det är såna minnen som faktiskt är väldigt tydliga. Jag söp sönder mig och kroppen gav upp mer och mer, men vissa minnen kommer jag alltid ha kvar.

Fin söndagskväll alla! Var rädda om er! 💕💎💘☁️✨🩰🦋🌷💖

mulletant
mån, 2022-05-30 - 05:22

Hej Axienne!
Stort Grattis till tid! Jag skriver sällan här numera men råkade se och läste ditt inlägg. Så fint du beskriver; sorgliga minnen och din starka vändning till ett ’levande liv’. Jag fäste mig vid din inledning där du skriver att inspirationen att skriva tryter. Att enda anledningen ”att logga in och skapa ett inlägg är för att jag vill berätta att jag inte dricker, bara utifall att någon skulle oroa sig om jag plötsligt bara försvinner härifrån.” Fint och omtänksamt tänkt. Jag tänker att du kanske kan fortsätta skriva också för din egen skull, du formulerar dina minnen och erfarenheter så bra.
Jag är både medberoende och beroende och har haft och har stor hjälp av att skriva, många gånger har jag genom skrivandet blivit medveten om saker jag liksom inte visste själv. Jag vet också att det har hjälpt andra.
Jag fick bara lust att skriva den här hälsningen, forumet har hjälpt mig så mycket. En trygg plats där jag både får del av andras erfarenheter och kan och nå ut till andra med mina. För mig och många andra en oerhört viktig del i tillfrisknandet! / mt

vår2022
mån, 2022-05-30 - 08:29

@Axianne Grattis till din oerhörda bedrift att bli nykter och 9 månader!🥳. Dina inlägg är värdefulla berättelser om din resning från total misär och ur alkoholens fruktansvärda grepp. En påminnelse om hur hemskt illa det kan sluta när alkoholen är på väg att totalt tar över ett liv. Något som kan hända alla som blivit beroende och ingått förbund med alkoholdjävulen. Men du räddade dig själv! Du har mycket kvar att uppleva i livet som nykter och du tar varje dag ett nytt steg i det, mer balanserad och trygg för varje dag, vem vet vad som väntar runt nästa hörn?

Ha det gott med kärlek till dig själv och andra, det kraften är stor och leder dig dit du vill❤️

Axianne
sön, 2022-06-05 - 15:05

9,5 månader nykter nu. En fantastisk tid på alla vis. Det absolut bästa med allt som skett är att jag inte saknar alkoholen och verkligen inte lider av att avstå. Jag har inget begär efter att dricka och det finns inget sug eller längtan efter att varken festa för nöjes skull eller supa till för att döva några känslor. Det är som att jag ser tillbaks på någon annans liv när jag minns hur det varit så länge. När jag ser tillbaks på alla dessa år då mina tankar hela tiden fanns i och runt drickandet. När min hjärna konstant satte drickandet först. "När skulle jag kunna dricka igen?" "Hur kunde jag smyga mig till nästa tillfälle att känna berusning?" Jag planerade alltid för att kunna få in alkohol i tillvaron. Oavsett vad jag gjorde så gick alltid tankarna på alkoholen först, både i jobbet och hemma. Gå till Systembolaget på lunchen med ryggsäck innebar att jag ständigt tackade nej till att luncha med kollegor. Aldrig åka någonstans på helgen eftersom jag inte kunde köra bil alls. Alltid se till att det fanns vin hemma. Aldrig lova att göra något som kunde inverka på mina möjligheter att ägna mig åt drickandet. Gömma alkohol i handväskan. Smyga in på toa och dricka under en dejt. Sno från barskåpet hemma hos någon när de inte såg ... Det finns tusen exempel på allt jag gjorde och som höll min hjärna helt upptagen med att planera för mitt drickande. Detta dubbelliv jag levde var min vardag och jag var så van vid att alltid ha drickandet som följeslagare att jag inte ens märkte det själv. Det var bara så det var. Idag är det inte så och jag vet inte hur jag slutade egentligen.

Jag funderar ibland på om det finns något sätt för mig att hjälpa andra att komma dit där jag är idag. Kan jag dela med mig av något som kan bidra till att andra tar samma steg och blir nyktra? Det blir nog svårt eftersom jag inte riktigt vet hur det gick till. Kanske måste jag förstå det själv först innan jag kan hjälpa någon dit. Jag vet ju hur oerhört svårt det var att hjälpa mig själv eller att ens tänka på att ta emot hjälp när jag var som mest fast i mitt missbruk. Jag tyckte kanske att jag försökte hela tiden när jag gick på AA eller i behandling, men idag vet jag att det var en lögn. Jag var inte med alls. Jag hade alltid bakdörren öppen för att en dag få dricka igen. Innerst inne fortsatte jag planera för mitt framtida supande även under torra perioder. Jag var aldrig nykter på riktigt och dessa försök skadade mig värre än de hjälpte mig eftersom de alltid resulterade i att jag kraschade hårdare för varje gång.

Under alla år har jag försökt sluta dricka för att visa någon annan att jag har kontroll. Jag har varit väldigt duktig på papperet under perioder, för att sedan braka ned i en ännu djupare avgrund så fort jag kom under radarn. Kanske är det den största skillnaden när jag nu slutat missbruka. Det finns inga dörrar att låsa. Jag gör inte det här för att visa någon annan ett enda skit. Jag gör det för att överleva. För att jag vill ha ett liv. Det finns ingen som kräver något av mig just nu vad gäller alkohol. Inte ens jag. Inte mina barn heller. Om jag skulle ta ett återfall skulle de förmodligen tänka att det var väntat. Jag med. Jag har ju inte lovat någon något och det magiska och fina i alltihop är ju att det visade sig vara ganska lätt att sluta jämfört med vad jag alltid trott. Hur sjukt är inte det? Jag har haft ångest över hur mitt torrlagda liv skulle vara att genomlida, och det visade sig att det inte alls var så som jag trott. Det var faktiskt nästan lite genant att inse hur enkelt det var när jag väl bestämt mig PÅ RIKTIGT.

Jag har varit bra på att ljuga och komma med osanning under alla år. Jag har duperat många, men jag har kanske ljugit allra mest för mig själv när jag sagt att jag har kontroll. Jag har ljugit för mig själv när jag tyckt att jag försökt, och jag har blåljugit för mig själv när jag tänkt att jag aldrig kommer att kunna sluta dricka. För det kan jag. Jag är på god väg. 287 dagar på god väg.

Ha en fin söndag! ❤️‍🩹

Natalia
tis, 2022-06-07 - 14:55

Hej @Axianne!

Det är fängelse att läsa dina inlägg! Och det är så glädjande att få läsa att det går fortsatt bra för dig.
Fortsatt gärna skriva! 😘

Du undrade om och hur du skulle kunna hjälpa någon att ta steget till nykterhet och jag vill nog säga att du redan gör det genom att dela med dig av Din historia. Och tack för att du gör det. Det det är stort 🙏

Tror inte det finns ett universell sätt att hjälpa till och det är nog svårt då vi alla här har kommit olika långt i våra beslutsprocesser och vi har så varierande problematik. Men att du bara delar med dig av din historia väcker mycket känslor iaf inom mig. Har inte haft den konsumtionen du haft. Men att ta del av din historia påminner mig om hur jäkla illa det kan bli och hur viktigt det är att fortsätta hålla sig flytande.

Du valde livet till slut och det är fantastiskt att du någonstans mitt i allt svart fann viljan och beslutet att resa dig. Överlevnad är en stark motivator men starka är även våra bortträngningsmekanismer. För att inte tala om hur stark makt ett beroende har. Jag tycker att det är helt fantastiskt att du reste dig!
Kan du själv förstå att du gjorde det?
Du gjorde det!
Du gjorde det helt själv 😃

Imorgon blir det 290 dagar för dig jag vill ge dig en stor varm kram och tala om att jag blir stolt utan att känna dig.
Jag kan se att du är tacksam för livet. Och du förtjänar att väldigt glada och vackra saker träder in i ditt liv ❤
Om jag bara kunde trolla...

Se klart
tors, 2022-06-09 - 00:25

Hej @axienne
Jag blir också väldigt glad, lugn och känner förtröstan när jag läser dina inlägg. Det är som magi, men det är ju som @natalia skriver- du själv. Även om du inte med ord kan beskriva steg för steg- så kanske något annat djupt existentiellt pratar genom dig- med dig- och med oss.
Att överleva- och att leva.
Så stort att det svindlar.
Under mitt första år som nykter kände jag det som att gå på glas- men inte på något otäckt vis. Utan på det försiktiga och sköra vis som man upptäcker sitt liv på nytt.
Jag kände hur det var att leva.
Den känslan kan jag då och då sakna, och behöver hitta tillbaka till, oftare. Tacksamheten- som du påminner om.
Så fint att läsa, och tack för att du delar med dig till oss. Kram 🥰