av ANARv

ANARv
ons, 2021-10-27 - 22:39

Hej.
Har egentligen ingen fråga och är inte ute efter några direkta råd, behöver bara skriva av mig och kanske höra om det finns andra här som är i samma situation. Här kommer en kortversion av min situation; Min sambo har ett alkoholberoende och i ärlighetens namn har han nog haft problem alla år vi varit tillsammans (17 år). Han dricker i smyg och aldrig öppet längre, dricker från gömda flaskor (häller upp whiskey på 50 cl Pet-flaskor). Ljugandet, bristen på tillit och hur han ifrågasätter mig när jag frågar honom om han druckit är det värsta. För ca 10 månader sedan började han på en låg dos antabus, 200 mg/3 dagar i veckan. Hans eget förslag efter jag fått nog och drog in hans föräldrar och syster med familj i hans problem. Han är ingen storkonsument i jämförelse med många med beroende och svårt att få hjälp i form av samtalsstöd eller annan behandling när han är för ”frisk”, så antabus är det han har. Han har säkerligen haft längre perioder dessa 10 månader när han inte druckit alls, troligen i samband med sommaren när vi sånär flyttade isär och han insåg vad han missade. Men nu är vi där igen.. han gömmer flaskor, jag letar. Idag hittade jag en liten flaska bland kläderna, hittade två flaskor på platser i förra veckan. Jag får i princip ta hon på bar gärning för han ska erkänna så jag tar varken fram flaskan eller häller ut längre. Jag observerar och ser om jag får rätt, blir det mindre i flaskan så kan han inte säga att det är en gammal kvarglömd relik. Sjukt beteende från mig, jag vet. Han säger att han inte dricker på antabusen utan att han då har hoppat över, så det verkar som han kan dricka på ex fredagen om han inte tagit antabus sedan onsdagen. Han planerar sitt drickande vilket gör mig än mer frustrerad, det är ingen impuls som bara kommer plötsligt och övermannar honom. Jag känner att det här kommer ju aldrig ta slut.. han har ju hittat ett sätt att dricka trots antabusbehandling och han har uppenbarligen inga intentioner att ex be om att få höja dosen så han inte längre kanske kan dricka efter få dagar. Jag känner att jag skulle behöva få se in i framtiden, få veta om problemen är kvar om ett år eller ej. Mår jag bra? Nej såklart inte men man blir förvånansvärt hårdhudad efter så många år.. suck.

Tummetott
fre, 2021-10-29 - 14:01

Jag läste ditt inlägg inatt när jag vaknade av att min man, som snart faller fritt, fyllde på glas efter glas.

Jag har också letat flaskor och försökt med olika strategier få honom att åtminstone dra ner på konsumtionen. Dock utan framgång. Har nu kommit till insikt att jag inte ska dras med i karusellen (lättare sagt än gjort).

Det spelar ingen roll vad vi säger eller gör. De måste komma till insikt om att de behöver hjälp och kapitulera. Vi kan inte hjälpa dem dit, bara ta hand om oss själva. Vill de ha hjälp kan vi erbjuda stöttning.

Jag har på något sätt funnit stöd i att lyssna på Alkispodden. Två fantastiska män som samtalar om hur de kommit till insikt. Fascinerande att följa. Nätter och dagar har deras berättelser gett mig styrka och insikter. Konstigt nog eftersom det bara stärkt mig i tron att min sambo aldrig kommer att kunna ändra sig.

Ta hand om dig! Och sluta leta flaskor. Det ger ingenting, för någon av er (om jag får vara rakt på sak😏)

Åsa M
lör, 2021-10-30 - 16:55

Vad jobbigt det låter. Känner du att letandet efter flaskor ger dig kontroll över situationen eller bidrar till ökad stress (Eller båda?)? Jag tänker som ovan, att han måste ju själv vilja ta itu med problemen för att något ska hända. Att han äter antabus är väl ett sätt att visa att han gör det, men att han planerar sitt drickande utifrån det visar att han inte klarar av det. Jag tycker att du ska fundera lite mer på vad du behöver. Hjälper det dig att leta flaskor? Hur mår du av att vara polis i ert hem? Hans sjukdom är hans ansvar, till syvende och sist. Det kanske låter hårt, men han är en vuxen människa och måste ta ansvar för sin egen hälsa, sin vård och sin behandling. Det låter som om du har fått stå tillbaka länge pga hans hälsa och det är ett recept för katastrof. Det slutar bara med att ni båda mår fruktansvärt dåligt. Har du funderat på att prata med någon utomstående om hur det är att leva med medberoende, hur man kan göra för att se till att inte sjunka själv? Jag läser ingenting i ditt inlägg om att han månar om hur du mår. Jag tycker du ska ägna lite mer tid åt det. Han super. Det vet du. Du bevakar honom.
Men vem tar hand om dig och bevakar ditt mående?

Yvonne 123
sön, 2021-10-31 - 17:54

Åh vad jag känner igen mig. Letar flaskor, hittar, blir ledsen, konfronterar ibland, ibland skiter jag i det. Sen undrar jag: är jag medgörare/ medberoende? DET VILL JAG INTE. Han la av ett halvår, sen skulle det drickas socialt, för annars har han inget att leva för.
Vi har det bra, mycket bättre nu än för två år sedan, men vem är jag då som accepterar hans smygdrickande, är jag medgörare?

s.b
ons, 2022-03-09 - 16:59

Känner igen mej så mycket,kommer hem från jobbet,han sover asberusad,vaknar kan inte stå på benen,säger han har ingen aning varför,hållt på iflera år,han gömmer jag letar,hittar alltid fast han lovat sluta,han blir jättearg när jag tar flaskorna,blir desperat,vet inte hur många gånger jag ringt ambulans för han supit sej medvetslös,förstört varenda semester med sitt supande,hur mycket ska man orka?Vi har det bra när han är nykter,men det är tydligen inte nog för honom

Gassa73
fre, 2022-03-11 - 11:53

Hej
Jag är en av dom som gömmer flaskor. Ville bara skriva av mig lite här. Min sambo har nyligen hittat gömman och jag har nog aldrig känt mig så liten. Att komma till insikt att man skadar nära och kära i ens närhet är svårt. När man gör det så har man iaf kommit en liiiten bit på vägen. Som någon skrev här, att man hade lite dåligt samvete för att man letade efter flaskor, ha inte det! Det var isf det som fick mig att komma till insikt….

Milla71
tors, 2022-05-05 - 17:22

Jag har levt med min man i 21 år och vi har två barn tillsammans ”jag har också 2 sen innan” men när vi träffades så tränade han otroligt mycket med olika sporter, så snygg o snäll, ödmjuk, god lyssnare. Ja allt det goda, men ganska snabbt såg jag ju att det vart mycket dricka någon gång på helgen, varje helg, så han stupade, kunde inte ens gå, jag fick hjälpa till oftast och jag är inte så lång men han är det dubbla för mig. Jag hade mina känningar o aningar om att det vart mycket dricka när han typ fick dricka. ”Jag hade en pappa som var alkoholist och kände igen beteendet” jag själv dricker lagom 2 ggr om året ca pga det” men vilket fall, sen slutade han med en sport eftersom ett knä fallerade, men han gjorde många andra. Vi fick vårt första barn. Jag själv tyckte min man började dricka minst 2 dagar i veckan också med att dricka så klockorna stannade. Fick bädda på golvet ofta. Jag konfronterade bör han var nykter, men då var det fel på mig istället och hittade på saker som jag gjorde att jag inte var bättre än han. Mitt självförtroende började sjunka, jag hade tre barn o ta hand om eftersom jag hade två innan. Jag sa ofta att jag inte mådde bra av hans drickande och då sa han att om jag inte mådde bra så kunde jag lämna honom. Men eftersom självförtroendet inte var bra, så vart jag osäker o kände att jag inte klarar mig själv med tre barn. Blev kvar. Vi fick efter 5 år det andra barnet. Så fyra barn o självförtroende på 0 så har detta eskalerat o nu när vi sålt hus o flyttat till lgh, 2 barn utflugna o två stora barn hemma. Men det har blivit de senaste 12 åren att han gömmer öl o vin o dricker upp till 5 dagar i veckan. Jag konfronterar, o han nekar, o när jag visar bevisen så är det mig det är fel på, när han blir full så kastar han skit o grova ord på mig, jag kastar tillbaka, tror jag är stark att jag vågar säga något tillbaka, men jag är orolig, ledsen, arg, besviken, alla känslor på honom, samtidigt som jag tror att jag har känslor för honom, men jag vet inte, ärligt talat. Han var borta 1 vecka nyligen, och jag har aldrig känt mig så avslappnad, mått superbra. Han gömmer öl i väskor nere i förrådet, går ofta ut med sopor, jag har konfronterat, o han vet inte att jag hittat även här att han gömmer alkohol, han har lovat mig att han slutat med det, så jag har tyvärr ingen tillit till honom längre. Vi har inte ens nära ”umgänge” med varandra, sen säkert 12 år. Han luktar alltid alkohol o är trött o jag har tröttnat. Men ändå är jag så jäkla osäker med om jag klarar mig själv ekonomiskt, ”har jobb” men kommer inte kunna unna mig själv saker att göra. Lång historia kort. Saknar tillit😢 när han är nykter är han super pappa o trevlig o mån om att jag får göra saker om jag vill. Men räcker det när han alltid ljuger om alkoholen, men ljuger han om något mer?? Ingen aning🤔😢