av LitenSkär

Qiwi
tis, 2022-05-10 - 10:42

@LitenSkär det kändes så skönt att läsa ditt svar att trots allt har det varit värt det, det betydde så otroligt mycket för mig! Det kändes som en sten försvann från min axlar och vägen mot att lämna honom blev lite klarare.
Så starkt av dig att anmäla! Du gör ju det som är bäst för barnen! Men varför har man den skuldkänslan gentemot dem?? De behandlar en som skit och sedan vill man själv inte göra det värre för dem.
Mannen drack förra helgen och blev arg som vanligt och sa själv att vi borde separera och min första tanka var "Ja!!!" men sedan kom det, hans anklagelser om att allt var mitt fel, hans drickande är inte problemet utan mitt beteende. Han kommer berätta för barnen hur det är och förklara för dem hur mycket jag ljuger. Och hela jag kände hur jag föll ihop, matt och trött. Och man går tillbaka till att försöka hålla ihop, orkar inte bråka och få mer skit kastat på sig, för hur det än är får han alltid mig att tro att det är mitt fel där och då.
Han har inte druckit sedan dess (enligt honom, inget jag märkt men sett någon ölburk här och var) och man märker hur han anstränger sig att vara med barnen, ha en perfekt vardag. Vilket får mig att känna mig ännu mindre, för barnen ser lyckliga ut och allt flyter på.
Skillnaden jag känner denna gång är att jag försöker hålla kvar i de känslorna som kommer när han dricker, försöker inte trycka ner dem och gömma dem som jag brukar för att orka gå vidare. Jag känner hela tiden en liten ångest i mig som vill bli fri. Jag börjar inse att jag är värd ett annat liv, att jag måste ta steget oavsett, barnen kommer förhoppningsvis se det själva och förstå varför jag valde att lämna. Men att det ska vara så svårt! Hur man kan känna att man mår så dåligt och att detta inte är hur det ska vara i en relation, men samtidigt tynga ner sig själv med hans ord om att det är ens eget fel, det är jag som orsakar hans drickande. Det känns som en oändlig historia i huvudet som går upp och ner, men jag känner ändå en liten vinst att jag nu behåller känslan och minnena framme hur det är. Och hoppas verkligen att detta är min start att komma ifrån det. Jag känner att jag alltid förträngt allt som hänt för att orka gå vidare, men börjar fundera på om jag ska ta fram dessa minnen och förstå att de är riktiga och att de har hänt och hur sjukt det är. Kanske skriva ner allt för att påminna mig själv om allt som hänt, för att inte kunna trycka undan det..
Jag hoppas du får hjälp av socialen och håller dig stark oavsett hans beteende, du är en otroligt stark kvinna och förebild och du gör rätt!

LitenSkär
tis, 2022-05-10 - 22:40

@Qiwi jag blir så glad att höra att du tar dina steg framåt mot att stå på dig och se verkligheten för vad den är. Jag tycker det låter som en jättebra idé att skriva ner alla dina upplevelser. Skriv en dagbok. Prata med någon du känner dig trygg med. Ju mer du pratar om det, tar ut det i ljuset liksom, ju lättare blir det att se det galna i situationen.
Hans reaktion som du berättar om, att han hotar med att säga till barnen ”hur det är” är ju både en fruktansvärd sak att säga både mot dig och mot barnen. Han drar ju in dem mellan er som en sköld. Väldigt empatibefriat. Inte okej.
Stå på dig! Som du säger, du förtjänar bättre. Du förtjänar ett bra liv. Dina barn också.
Och han måste börja ta ansvar för sitt drickande och konsekvenserna därav. Han har en lång väg framför sig och en separation kan ju också bli en chans för honom att ta tag i det ordentligt. Du är inte där och parerar och hjälper och om han vill att barnen ska VILJA vara med honom så måste han anstränga sig. För efter en separation är det inte givet längre.

Om barnen inte fanns med i bilden,
Skulle du ändå stannat då i den här relationen?

För mig vart svaret att jag skulle gått för länge sen. Då blev det uppenbart för mig att det inte längre fanns något kvar att kämpa för mellan oss så blev det lite lättre att ta nästa steg.

Det känns bra att kunna vara till hjälp Qiwi.
Det är inte alltid givet att en separation är rätt väg, men det måste finnas gränser på hur mycket man kan stå ut med innan nog får vara nog. Nuförtiden är en relation tack och lov inte helig och obrytbar längre. Vi värdesätter ett gott liv också. Och när man försökt med allt och behandlas så illa som du görs så känns det rimligt att säga stop.

När man är mitt i det så ser man inte fullt hur läget faktiskt är. Jag trodde jag såg allt tydligt men det var först när jag kom ur det och några veckor in i livet i min mya lägenhet som jag kände skillnaden i kroppen. Den där konstanta anspänningen. De där gamla oroliga beteendena som jag hade. Allt var borta. Jag märkte inte att de fanns där när jag var mitt i allt kaos. Med lättnaden som släppte när jag var ur det var nog den mest mäekbara förbättringen. Aldrig i livet stt jag skulle byta bort det lugnet nu.
Även om det fortfarande finns problem. Var annan vecka har jag i alla fall ett paradis. Och det är inte heller nödvändigtvis så att det är kris och kaos varje vecka barnen är med sin pappa. Den mesta tiden är ju faktiskt bra nu.
Bara vi lyckas ta oss över den här sprickan som kom.

Qiwi
ons, 2022-05-11 - 10:25

@LitenSkär om barnen inte fanns med i bilden hade jag stuckit för flera år sedan, helt klart! Men vill göra det rätta och finnas där för barnen, jag har alltid sett det som att så länge jag är där kan jag skydda dem. Men nu börjar jag fundera på om det verkligen är sant. Jag är den som är problemet och som hans ilska riktas mot när han dricker, det kan vara allt från något som hände för 20 år sedan till att där är för mycket mat i kylen, det finns alltid något att bli arg på över mig. Om jag inte finns där kanske han kan hitta sin egen väg, och barnen slipper se hans utfall. Sen finns alltid risken att han hittar någon annan att lägga ilskan på, och rädslan är att det blir barnen.
Jag har alltid fått höra att han är sjuk och han behöver hjälp, jag ska finnas där och ha förståelse. Men hur mycket elaka ord ska man behöva ta? Hur många gånger ska han slå i sönder saker innan man börjar tänka på sig själv? Som han själv säger händer hans stora utfall "bara" ca en gång om året, men det han inte förstår är att efterskalven hos mig och barnen sitter kvar länge. Minnena finns där och det räcker att han dricker lite så kommer rädslan upp att det ska hända igen, när han dricker försöker jag ta mig hemifrån med barnen eller hålla de underhållna för att inte märka något. Men de gånger han väljer att vara med oss och säger sina idiotiska kommentarer sitter jag och skakar konstant. Och då menar jag skakar, hela kroppen, och jag kämpar för att inte visa det. Jag känner mig så färdig med det, det enda svåra är att ta steget nu. Säga att man vill separera, bo kvar till huset är sålt? hur kommer han reagera, kommer han göra det till ett helvete för oss. Helst hade jag bara velat säga det och ta våra saker och flytta direkt till en lägenhet, men det går tyvärr inte så lätt.
Igår skrev han ett sms till mig på jobb och jag blev genast misstänksam, sjukt att det räcker med sättet han skriver på för att jag ska märka det, och mycket riktigt han hade druckit när jag kom hem. Höll sig undan hela kvällen men under natten satt han och lekte med hunden och fick den att börja skälla och jag låg bara vaken och tänkte men för fan, barnen sover! men snälla kom inte upp till mig!
Det tar på en också, jag har ett jobb som kräver mycket (men älskar det vilket också är en bra paus i allt), jag är själv med att ta hand om barnen och huset och trädgården. Att man sen inte får sova i heller för man ligger orolig över om han kommer komma upp och börja bråka eller vad han ska ha för sig, jag är så trött på allt!
Det är så skönt att läsa det du skriver och dina erfarenheter, det är svårt för någon som aldrig varit i situationen att förstå hur det är. Alla säger att man bara ska lämna, men man är så sönder manipulerad och splittrad i sina tankar. Men det jag vet är att jag vill inte dö och aldrig fått leva ett liv utan ångesten som sakta kväver en, en ångest som inte är pga av mig själv utan en annan person, som jag vet jag inte kommer ha om jag blir fri.

Hur har det gått med anmälan, har de kontaktat honom än?