Jag har skrivit innan och varit rädd för provsvar och svar på ultraljud för min sons räkning. Han har alkoholskadad lever och nu var leverproverna väldigt höga, lågt blodvärde och låg kalium. Läkaren skickade remiss för ultraljud och där var vi idag och trodde att han skulle läggas in. Allt såg ganska ljust ut tills läkaren kom in tillsammans med en annan läkare och skulle lämna svar på ultraljudet. Misstänkt levercancer fick vi till svar då de hittat två fläckar på levern. Så nu ska det bli magnetröntgen och snabb kallelse till någon specialist inom kirurgi. De sa flera gånger att det är en misstanke än så länge. Men med facit i hand på hans leverne de senaste åren så är jag rädd att det är det hemska. De sa också att om det nu är det så finns det mycket de kan göra, men det lugnar mig inte. Jag varken kan eller vill leva om det är något som inte går att göra något åt. Så många år av elände, så många negativa upplevelser och trauman han fått vara med om. Ska det nu sluta på det här viset? Då vill jag inte vara med längre. Vet inte om någon av er här på forumet varit med om liknande situation. Jag vill bara höra att det kan gå bra även vid sådana här besked. Sträcker mig efter alla halmstrån som finns, stöd, tröst, hopp. Det här är en hemsk dag, fredagen den 13:e på alla vis. Min rädsla var tydligen befogad. Känner skuld också eftersom jag så många gånger köpt hem alkohol när jag inte kunnat stå emot hans krav. Cancerrisken ökar ju vid levercirros som han har, kommer inte ihåg om jag talat om det för honom. Tänk om jag kunde sagt nej, om jag varit mer bestämd. Men jag var en ynklig liten fegis som inte kunde säga nej, och nu är vi i det här. Älskar honom, vill honom väl, önskar jag kunde göra något. Levt för honom hela hans liv, gjort allt även om en del saker blev väldigt fel. Han har Asperger och panikångest och så ska han sitta nu och vänta på det här beskedet. Jag vill göra något, få höra något som kan ge någon glimt av ljusning. Känner mig desperat och ber om hoppfulla ord och erfarenheter om någon har.

@mamma-julia Så hemskt att få det beskedet. Jag beklagar verkligen, för oavsett om det som läkarna säger finns många alternativ till behandling, så är det ju ändå skrämmande. Jag förstår att det för dig är en oerhörd sorg och att du känner dig delaktig, men allt som har varit har varit och du älskar din son och har bara önskat det bästa för honom. Det har inte slagit så väl ut, men det är inte ditt fel. Jag tänker att du har ett behov att få prata med någon professionellt, kanske genom anhörigstöd eller direkt genom sjukvården.

När det då kommer till själva fyndet idag så känner jag ju till en massa människor som har leversjukdomar av olika slag. Ganska många av dem har förändringar i levern, vilket det ju ofta blir. En del har just cancer och där finns det ju en mängd olika behandlingssätt beroende på stadie o.s.v. men för ganska många så handlar det om godartade förändringar. Det får ju ingen behandling alls men kommer tillbaka med jämna intervall, tror 6 månader är ganska vanligt, för att hålla koll på det och jag vet några som har gått många år utan att det händer något mer överhuvudtaget.

Jag har ingen statistik på detta, om det nu ens finns, men trots beskedet borde han ändå ha stora möjligheter med att det antingen inte krävs någon behandling eller att det finns behandling som hjälper. Jag förstår att ovissheten ändå kommer ligga där som ett tungt tungt täcke över er båda, men försök att släppa på det lite och fokusera mer på det ni kan göra. Nämligen att ta hand om er själva och lev i nuet och låt läkarvården och tiden ta hand om resten.