av Dearself

gros19
lör, 2022-02-26 - 19:26

Tack Azalea, jo det går framåt vilket är ovant när man är van vid att allt raseras hela tiden, som jag upplevt när han missbrukade. Idag kände jag mig lycklig, tyckte vi hade det fantastiskt bra och så är det när jag tar en dag i sänder och inte låta katastroftankarna styra.

Min son är nu på ett rehabsjukhus där man jobbar med rehabilitering hela dagen. En tavla där jag kan följa vad man gör och vad man ska göra. Idag var det hans arm och man ger botoxsprutor först, med andra ord man kan det här.

Idag var vi för första gången ute där han nu befinner sig, det var vår, sol och alldeles vindstilla. Gick en runda med rullstolen och satt i solen och drack kaffe - så skönt. Tänkte på hur bra vi hade det och kände väldig tacksamhet. Han är på ett ställe där man hjälper honom att återfå rörelseförmågan, man ger honom god och nyttig mat, alla är snälla och gör allt man kan för att han ska må bra. Jag har bil, tid och råd att i stort sätt hälsa på varje dag.

Tänkte på en dokumentär jag sett om en rysk kvinna och hennes sjuttonåriga son som drack en del på helgerna och ofta kom i bråk. En gång gick det så illa att den han slog avled. Sonen dömdes till livstidsfängelse och hamnade i Sibirien. Hans mamma sparade pengar för att kunna hälsa på honom, det var en lång resa. När hon kom till fängelset fick hon se sin son bakom en glasruta och tala med honom i en lur. Sonen försökte övertyga mamman om att han hade det bra, men hon såg något annat bl.a. var alla hans tänder utslagna. När hon gick därifrån sa hon att jag kommer nog aldrig mer att ha råd att besöka min son. Vad ska jag klaga på, vilket land vi lever !

Azalea
sön, 2022-02-27 - 10:18

God morgon 🙏 Oj, vad sorglig historia om mamman och hennes son. Det ger perspektiv om hur man har det själv.
Att ta en dag i taget och känna glädje över små framsteg eller bara över att solen skiner är viktigt. Det är så lätt att fastna i katastroftankarna och då får det inte plats för det som faktiskt kan vara fint.
Jag försöker leva i nuet och inte oroa mig för morgondagen, den kommer och jag kan inte göra något åt det utan ta den dagen som den blir och oftast blir den bra nog.
Min son har ju mycket ångest, Tourette och det har gett mig mycket oro men tänker nu att det lönar sig inte att stressa upp mig över vad som kanske händer utan hellre leva på hoppet att det löser sig nog. Mår bättre av det och har då mer kraft ifall något spårar ur att hjälpa honom.
Jag jobbar inom medicinteknik och främst rullstolar och sängar. Det finns så mycket hjälpmedel och att komma ut i skogen kommer ni fortfarande att kunna göra 🌳🌳 Skogen och naturen läker och hoppas på att nu snart in komma ut till naturen igen.
Stor kram Azalea

Ragna
mån, 2022-03-21 - 18:25

Hallå alla, hur har ni det?
Länge sedan någon var inne här. Jag tänker på er.
För oss går det inte alls bra .Känns hopplöst, faktiskt. Hon verkar helt enkelt inte klara av att sluta (helt enkelt låter lite dumt) mer än kortare perioder. Försöker acceptera min maktlöshet.
Hur har det gått för er och era söner, Gros och Dearself? Och för andra som skrivit här?
Varm kram från Ragna

gros19
tis, 2022-03-22 - 22:33

Jo jag funderar också på hur ni har det och vad som händer. Själv växlar mitt mående mycket och jag har ingen energi att umgås med vänner eller göra något speciellt, bortsett från sorgebearbetningsprogrammet som börjar i april. Tankarna på natten är hemska, men stunderna med min son är jättefina och jag kan idag besöka honom när som helst. Är på ett sjukhus där han får rehabilitering och det är bra engagerad personal, men han har väldigt omfattande skador. Bortsett från att han är halvsidigt förlamad förstår han oftast inte vad man säger till honom och klarar inte att uttrycka sig själv, men är medveten om det och jag upplever att det plågar honom. Dock går det framåt och ingen kan säga hur det kommer att bli framöver. Förutom rehabiliteringen sker även en spontan läkning, men det är svårt, jättesvårt.

annikack
ons, 2022-03-30 - 14:02

@Dearself Jag tycker så synd om dig när jag läser ditt inlägg. Har själv en son som är alkis och känner så väl igen känslan av sorg och vanmakt kopplat till en stor trötthet och nästan en önskan om att allt bara ska få ett slut på ngt sätt. Hur ska man orka vidare? Har börjat leta stöd för medberoende och hittade detta forum. Har det hjälpt dig?

Dearself
tors, 2022-04-07 - 19:10

Just nu är det väldigt hoppfullt.
Trodde aldrig jag skulle känna lugnet jag gör i detta nu. Min son väntar barn och har blivit sambo . Plötsligt har han nåt viktigt att vara nykter för och nåt som ger honom mening och tillhörighet .
Vet att han kämpar varje dag, och han är jätteduktig.

Ragna , hur går det? Ska hon få behandling ? Jobbet ? Önskar så att ni också fick lite lugn ! Och Gros1 , fint att det fortsätter framåt. Hoppas på lugn för er och mer framsteg .
Har tänkt på er och läst men behövt vila o läka och inte orkat vara aktiv .
Har gått i anhöriggrupp och det är alltid skönt att träffa likasinnade som förstår .
Annikack, se om kommunen har anhörigstöd . Jag har gått till en kurator som är specialiserad på just anhöriga till missbrukade . Det har hjälpt mig, och även att träffa andra föräldrar .
När det är som värt tycker jag inte mycket alls har hjälpt . Då har det varit en timme i taget. Bara ta sig igenom dagarna .
Nu , för första ggn på 4 år känns det som jag vågar tro på riktigt .
Det kanske faktisk väntar ett annat liv därframme . Både för min son men även för mig. Jag är hoppfull .
Önskar så detsamma för er.
Att vara anhörig i kaoset som missbruk innebär tror jag faktiskt är bland det värsta man kan uppleva .

Varm kram till er alla !

gros19
sön, 2022-04-10 - 21:33

Så skönt Dearself att du kan känna lugn och hopp inför framtiden. Att känna att det kan finnas ett annat liv. Så lätt mista hoppet, så rädd att bli besviken för det har man ju som anhörig blivit väldigt många gånger, alldeles för många. Vila i ditt lugn och din tillförsikt om att ett annat liv är möjligt.

Vad det gäller min son har nog nästan ett under skett. Jag har sett honom gå själv med käpp. Han kan flytta fram den "förlamade" foten och ta ett steg. Kunnat gå 10 meter. Det var jubel på ronden den dagen. Jag känner också lugn, men även sorg och glädje. Allt är bättre än den förfärliga oron man som förälder till ett missbrukande barn känner.

gros19
mån, 2022-05-16 - 01:09

Ibland är det bara så sorgligt. Som idag när jag var ute och körde med min son och vi kom till en ö där vi tidigare brukade gå. Jag blev så förvirrad och kom sen på att han kan ju inte gå längre. Det gjorde så ont och jag blev så ledsen och så kommer tankarna aldrig mer, inget blir nånsin som förut. Sen kommer overklighetskänslor för bara drygt ett halvår sedan var allt så annorlunda och att kunna gå var en självklarhet. Ingenting är längre en självklarhet.

Ragna
mån, 2022-06-27 - 19:50

Hej alla, puffar upp tråden lite. Precis som du Dearself har jag inte orkat vara aktiv och skriva på ett tag. Hoppas så att den lugnare situationen för er fortsatt. Och Gros, förstår så väl dina sorgkänslor. Och känner igen mig i att ingenting längre är en självklarhet.
För oss - dvs min dotter och därmed mig och övrig familj - har det tyvärr gått riktigt dåligt. Hennes alkoholberoende har bara blivit värre och värre. Detta trots div stödinsatser. På något vis tycks hon fortfarande för ambivalent, även om hon ofta är ledsen och gråter för att hon inte förmår sluta dricka, och mår jättejättedåligt när hon dricker. Jag är helt knäckt nu, min man som ändå inte varit/verkat lika psykiskt påverkad som jag har fått extremt högt blodtryck (och får nu behandling med täta koller). Jag har nästan gett upp hoppet och det är fruktansvärt. Har också fått mer tydligt insikten om det som alla säger och som jag med huvudet förstått länge - vi kan inte påverka hennes drickande. Har gjort ny socanmälan i dag och även en behandlare som hon har förtroende för och en hel del kontakt med skulle göra det. Behandlaren menar att det är läge för LVM. Och jag håller med. Samtidigt är jag lite rädd för det - kanske låter löjligt, men min dotter är så himla känslig, blyg och har social ångest (fanns tidigt) och är deprimerad (kan förstås ha mycket med alkoholen att göra). Men något måste ju ske, annars dricker hon ihjäl sig alternativt dör på annat sätt då hon alltid blir extremt berusad och ibland då går ut för att dricka mer och faller ihop. Det har hänt väldigt mycket, orkar inte berätta allt men det handlar om mycket blåljusingripanden, polis och ambulans.
Jag känner mig som om jag vore djupt nere i en brunn just nu, och när jag tror att det inte kan bli värre så blir det ännu värre...

gros19
tors, 2022-06-30 - 22:41

Det är nog så Ragna att just nu är LVM nödvändigt för att få stopp på drickandet, få lite nykter tid och få möjlighet att fundera i lugn och ro hur hon vill ha sitt liv. Både jag och Dearself har också uttryckt farhågor för våra känsliga barn och dom har klarat sig ändå eller tack vare det. LVM hemmen brukar vara avskräckande för personer som har sunda värderingar och det har säkert din dotter. Luta dig tillbaka Ragna (inte lätt) och låt det som sker ske. Kan det bli värre? Man får inte heller glömma att LVM vård för din dotter gör att även du får vila och känna hur livet egentligen ska vara.

För min del har jag just tagit hem min son från ett korttidsboende för äldre, där man placerat honom och hoppats på att han skulle stanna för evigt. Vet inte vad jag ska göra, tycker han behöver ett gruppboende en tid, men det man erbjuder är en lägenhet på ett äldreboende. Självklart en katastrof och dit ska han inte, men som sagt jag vet inte var han ska bo och hos mig ska han heller inte bo. För tillfället är det en dag i taget som gäller och det är det ju egentligen alltid och försöka känna tillit att allt löser sig på bästa sätt. Något vi behöver öva på.

gros19
fre, 2022-07-01 - 08:21

Det är möjligt men jag litar inte på dom för vi blev lovade boende efter 3- 4 månader men så blev det ju inte. Dom håller på med personkretsar inte människor och det ska vara ställt utom allt tvivel att han kan bli bättre för att beviljas boende. Ingen kan säga något om framtiden så det funkar ju inte, men en lägenhet med assistenter skulle nog fungera. Jag behöver skaffa lägenhet och min son har skuldsanering vilket inte är ett plus hos hyresvärden. Men tack för att du bryr dig och jag ska försöka ha lite koll på lägenheter.

gros19
lör, 2022-07-02 - 00:30

Under sker inte men,.........det känns så om jag läser lite tillbaka i tråden. Har min son hemma hos mig just nu och en kväll skulle han gå ut med sin käpp med fyra ben, fyrpunktsstöd. Han var arg, väldigt arg och skulle absolut gå ut själv, vilket han aldrig gjort tidigare. Var orolig för honom för han går väldigt illa så jag försökte genskjuta honom men han var försvunnen. Gick och körde runt på alla småvägar i skogen men han var borta och det började mörkna, Tvingades rings sos alarm och polisen skickade hundpatruller och även helikopter, men min son dök upp från skogen efter tre timmar och klockan var då tolv på natten. Hur han lyckats hålla sig på benen är ett under och skulle han ramla så är det mycket tveksamt om han skulle kunna resa sig. Förstår nu att han klarar mycket mer än vad jag tror men så är det väl med mammor.

Ragna
sön, 2022-07-03 - 23:19

@gros19 Tack för svar Gros19, ja det ligger nog mycket i det du säger - och det handlar faktiskt om liv eller död nu, det är jag ganska säker på. Men nu vet jag inte hur det blir med ev LVM, under helgen nu har hon varit inne på avgiftning, soc skrev remiss, hon var ganska motvillig men har ändå gjort det. Hon upplever det som en hemsk miljö där (inte första gången hon är inne på avg). Hon blir utskriven i morgon. Jag och hennes pappa känner tyvärr att det nog inte kommer att gå så bra. Och soc känns lite tröga, även om jag tycker bra om hennes socsekreterare så känns det lite som om de inte förstår allvaret trots flera orosanmälningar nu, inte bara från oss utan också från vården/behandlingsenhet. Men vi får väl se vad som händer. Hur hemskt det än låter känns det lite som om jag har tappat hoppet nu. Fast det ligger väl nånstans därinne och gömmer sig.
När det gäller din son gläds jag över att läsa om "undret", trots det fruktansvärda som drabbat honom/er. Det låter helt absurt det här med hans boende. Menade du att det ska vara ställt bortom allt tvivel att han INTE kan bli bättre för att han ska få beviljat ett boende? Han måste väl ändå beviljas assistans - kan han få det om ni själva skulle ha möjlighet att ordna en lägenhet? Oj, nu kom jag ihåg att du redan svarat på den frågan ovan. Men med läkarintyg och ADL-bedömning måste man väl ha rätt till det även om man eventuellt kan bli bättre? Man blir mörkrädd när man hör hur krångligt det kan vara. Inte nog med de svåra, livsförändrande problemen - man måste slåss mot myndigheterna för att få hjälp också. Det hjälper inte ens alltid att tillhöra personkrets 1. En vän till mig har en son som tillhör den, förutom autismdiagnos har han dessutom flera andra diagnoser, bland annat psykossjukdom. Kommunen ville inte bevilja ett boende trots att andra insatser misslyckats helt. Jag var med henne i förvaltningsrätten och förvånande nog fick sonen rätt där (läste i sammanhanget att endast en bråkdel får det). Men socialnämnden överklagade, kammarrätten nekade muntlig förhandling och avslog överklagandet.
Tänker på er, och på alla andra här som kämpar. Kram

gros19
mån, 2022-07-04 - 11:04

Usch hemskt det här med avslag, man är så utelämnad i en sån här situation. Har bestämt mig han ska inte bo på ett äldreboende och blir beslutet att han inte får något boende kommer jag att gå till tidningen. Än så länge är det förslag till beslut. Ja det känns som ett brottmål det ska vara ställt utom allt tvivel att han blir bättre. Hur kan man jobba så? Ingen i hela världen kan säga något om hans rehabilitering och vilka framsteg han eventuellt kommer att göra.

Vad det gäller din dotter så kan socialnämnden göra ett omedelbart omhändertagande om man bedömer att vården inte kan avvaktas. Men då ska det vara fara för livet den dagen. Det värsta som kan hända är att förvaltningsrätten motsätter sig det, men då fortsätter ansökan om LVM vård som tidigare. Oehört frustrerande när det inte händer något. När min som var omhändertagen för LVM vård åkte jag på semester utan den oro man ständigt har med ett barn som lever så destruktivt. Hade i början en känsla av att jag glömt något. Det var oron som varit en trogen följeslagare under många år. Önskar dig lite ro Ragna ❤

S

Ragna
mån, 2022-07-25 - 02:35

Nu kan det nog inte bli värre... förutom att hon dör.
Min dotters beroendesjukdom har accelererat allt mer... vilket ju är naturalförloppet om inget stoppar.
Den sista månaden har varit ett totalt helvete.
Förutom hennes långvariga alkoholberoende har hon nu kommit i kontakt med narkotika, genom "vänner" hon träffat i behandling,
Hon har framför allt börjat ta bensopreparat, en gång även amfetamin när hon var jätteberusxd, det reagerade hon dock väldigt negativt på och vill inte ha mer.
Hon är så naiv och fattar inte att hon blir utnyttjad. Det senaste är en äldre, gravt alkoholskadad man, både psykiskt och fysiskt, som hon tycker är så "snäll", de träffades när hon var inne på avgiftning, Det har varit så många turer så jag kan inte berätta allt, nämner bara det senaste: I går kväll pratade jag med henne ett antal ggr, hon var ynklig och ledsen, lät kanske lätt berusad men inte så mycket, skulle sova (hon ringer mycket till oss).
I dag på förmiddagen ringde hon och var jättefull, då var hon hos den här äldre mannen som bor i en förort till Stockholm. Hon mådde dåligt och jag och min man åkte direkt dit för att hämta henne (vi hade adressen pga att en man, "Micke", som tydligen bor hemma hos den äldre mannen hade ringt tidigare och sagt att han hade hennes mobiltelefon och jacka, Hon hade suttit med den äldre mannen i centrum, gått för att handla och - visade sig - blivit tagen av polisen pga berusning. Då åkte min man dit och hämtade hennes saker. Därför visste vi var hon var.)
Vi åkte alltså ut direkt, gick upp till lgh och knackade på, Det tog en stund, jag ropade att vi skulle ringa polisen om de inte öppnade, till slut kom "Micke" med henne och öppnade, hon var helt borta. Vi gick ner till bilen, då upptäckte jag att hennes väska inte var med, så jag gick tillbaka till lägenheten och knackade på. Blev insläppt av "Micke" igen som påstod att han letat efter hennes väska (med plånbok, kort osv). Jag sa att jag skulle leta själv, gick in i lgh där den äldre mannen, Roger, låg på en soffa halvt nedhasad på golvet, ölburkar överallt, en otrolig misär (och vi har inte särskilt fint hemma så jag är inte så känslig, men verkligen misär). "Micke" försvann i ett annat rum och stängde dörren. Jag gick in i vardagsrummet där Roger låg och sa att jag skulle leta efter min dotters väska. Då började han vråla otroligt högt och aggressivt; Jävla kärring, försvinn härifrån, annars dödar jag dig, jag slår ihjäl dig med mina kryckor" etc. Jag blev inte jätterädd men det var väldigt obehagligt så jag gick därifrån, Vi tog min dotter till Beroendeakuten här i Stockholm, vi fick komma med in och även träffa läkaren, och hon fick LPT till i morgon bitti pga av att hon uttryckt självmordstankar,
Förlåt detaljerad utläggning men detta är så fruktansvärt sjukt! Min dotter har haft ett långvarigt mycket svårt alkoholberoende, men den senaste månaden har hon även kommit i kontakt med narkotika, genom "vänner" hon mött på behandlingsenheter. Hon är naiv och blir glad när fik är "snälla", Den här äldre mannen Roger är så "snäll" liksom en langare hon kommit i kontakt med genom en annan "vän" från en öppenbehandling, som gett henne amfetamin när hon var jättefull (hon blev dålig och ville inte ha mer sen) och sedan olika illegala bensopreparat. Han är så "snäll" och har gett henne gratis... ja, ni fattar,,,'Ringt henne och erbjudit heroin och tramadol... På beroendeakuten i dag skulle hon gå på toaletten, den var tydligen bevakad, en sköterska sprang in,,, då hade hon benso i byxfickan, fick i sig en tablett men sköterskan tog kartan med resten ifrån henne.

Hjälp, vad ska vi göra? Socialtjänsten,,, har ringt dem varje dag i veckor nu. De har också fått orosanmälningar från hennes beroendecentrumenhet (som hon slutat gå till) och hennes tidigare öppenvård (de enda som fattar allvaret). De verkar inte förstå, Ska ringa i morgon bitti igen. Men allt känns hopplöst. Ska bi behöva se henne dö framför våra ögon? Min man är 81, jag själv snart 69, vi pallar inte längre snart, har båda blivit sjuka av detta.
Snälla ni som har erfarenhet och tankar, inte minst gros19, ge mig lite råd och kanske styrka. Vad i h-e ska vi göra?
Detta är skrivet i stor affekt så kanske inte så välformulerat. Men hoppas ni förstår. Det handlar om liv eller död nu.

Snödroppen
mån, 2022-07-25 - 04:41

@Ragna
Förstår verkligen att situationen känns förtvivlad för er som föräldrar.
Det svåraste som finns som anhörig är att acceptera att man är maktlös.
Det var en massa situationer som förvärrades med mitt ex som missbrukade och jag bannade över alla som utnyttjade honom till jag insåg att alla utnyttjar alla för att få sin drog.
Jag stängde av helt för jag insåg också att
1. Jag själv går under.
2. Det hjälper inte att jag finns där 24/7
Så jag stängde ner allt för att rädda mig själv och för att det inte var någon hjälp att jag fanns där.
Jag säger inte alls att det är lätt eller att alla borde göra det och det kanske är annorlunda om det gäller ens barn.

gros19
mån, 2022-07-25 - 08:21

Jag har lite ont om tid just nu men vill ändå säga något. Ring socialnämndens ordförande och säg att hon måste ohändertas NU. Min erfarenhet är att det brukar ha effekt när man vänder sig till politiker. Kommunens växel kan koppla dig. Vilket lidande du och din man genomgår.