Jag lever sedan 20 år med en alkoholist som varit aktiv under hela den tiden. Jag har mycket långsamt och i perioder arbetat med mitt medberoende och med att sätta gränser. Minndes, när jag läste igenom den här tråden, den dagen jag bestämde mig för att inte handla öl åt honom. Det är väl en fyra-fem år sedan. Idag kan jag tycka att det verkar otroligt märkligt att jag faktiskt åkte och köpte öl åt honom...

Under det senaste året har vi dagligen "diskuterat" skillsmässa.

Jag har fått mycket hjälp med mitt medberoende under åren, men allt som oftast har jag avbrutit olika insatser. Min man däremot har aldrig tagit någon hjälp och aldrig erkännt att han är beroende. Jo, han gick på AA ett halvår för länge sedan, och har efter det mycket bestämda åsikter om AA och det är helt lönlöst för mig att prata om något som liknar dem.

Idag har min man varit nykter i ca ett halvår. Men på sista tiden har han börjat dricka igen, men det är väldigt smygande och hemligt. Jag hatar att sysselsätta min hjärna igen med misstanken, och funderingarna på hur jag skall agera.

För mig är vår relation måttligt intressant, med eller utan ölen, och jag tror faktiskt att det är ganska ömsesidigt, Men vi har tre goda skäl att fortsätta försöka. De är 6, 8 och 10 år!

Jag har under den senaste tiden först gått i egen terapi och kände mig mycket stärkt, men hoppade av... Sedan har vi just nu gått i familjerådgivnings-samtal. De var väl ganska bra, och jobbiga, men just nu känner jag mig mest resignerad. Som om jag blev övertalad att kapitulera att och finna mig.

Ja, det var mitt första inlägg på den här sidan, det kommer nog fler...

barbalala

Har just sjungit i en lite kör här på arbetsplatsen. Härligt!! Att göra roliga saker är så oändligt viktigt!

Igår var jag på mitt första Alanon möte på sådär 12 år... Det känndes skönt.

Efter rattfyllan har jag talat klarspråk om pappas drickande med barnen, och bestämde mig också för att ta upp det med skolan. Skitjobbigt! Jag började med skolsyster, som genast föreslog att vi skulle ha ett möte; alla barnens lärare, rektorn och jag. Phu! Det var inte direkt vad jag tänkt mig, men jag sa ja i alla fall. Nu känns det helt jättetungt! Och jag sviker förtroende från pappan. Jag vet inte om jag ska berätta för honom att jag gör så här... usch... Jag vet inte heller hur lärarna kommer att reagera. Alla där ute är ju faktiskt inte lika nyanserade och insiktsfulla när man börjar använda ord som "alkoholproblem" i samband med barn...

Lelas

Hej vännen!

Du... du sviker inte förtroendet för pappan. Han (eller ja, hans sjukdom) har satt sig i den här situationen själv och du gör vad du måste för barnens skull.

Och vet du, när vi började berätta för folk så förvånades jag över hur ofta vi mötte reaktioner som "jag vet vad ni går igenom" och "jag har själv levt med en missbrukare" och sånt.

Det sägs att en tiondel av den vuxna befolkningen är alkoholberoende. Skall vi gissa att det åtminstone finns tre personer runt varje alkoholist som påverkas av drickandet? I så fall är det alltså ytterligare tre av de tio som är anhöriga till någon med alkoholproblem.

Vi är 9 miljoner i Sverige. Om vi för enkelhetens skull tänker att vi är 10 miljoner, så innebär alltså den här matematiken att fyra miljoner av tio lever i skuggan av alkoholens verkningar.

Alltså - det kommer finnas ganska många bland lärarna och föräldrarna som vet vad det här handlar om. Du skall se att du möts av förstående och omtanke om dig och barnen.

Kram kram!
/H.

barbalala

Jag har varit hos tandläkarn, och han sa inget om tandgnissling den här gången. Förra gången hotade han med bettskena. Jag tar det som ett gott tecken, men är ändå lite orolig för min hälsa. Ingen blir ju yngre. Jag har alltid klarat stress bra, sovit gott t.ex. även när det varit som värst. Det gör jag fortfarande, men jag känner i kroppen att pulsen snabbare går upp och inte så lätt går ner t.ex. Huvudvärk och funderar lite på att kolla blodtrycket som alltid varit lågt tidigare... Men det är klart, det är ju en jävla satsning som jag är mitt i, att bryta upp ur ett långt och destruktivt äktenskap. Kanske inte så konstigt att det frestar på. Bekymmer är ekonomi. Soc har just avslagit hans ansökan om försörjningsstöd pga att han inte lämnat in alla uppgifter. I praktiken innebär det att det blir jag som får försörja två hushåll på en lön..!.. Och det går ju inte. = Oro = för hög puls...

barbalala

Nu har kommunen sagt att de kommer att föreslå en tremånaders öppenvårdsbehandling. Detta är ett resultat av rattfylla. Han är just nu helt mottaglig för alla insatser och kommer inte att motsätta sig något. Tänk vad ett körkort kan betyda för motivationen! Dessutom har han tagit av min munkavle, vilket påverkar mig mer än jag trodde. Jätteskönt! Ingen idé att mörka längre, har man inget körkort är hela problemet ändå uppenbart. Även om jag är lite orolig för att motivationen att vara nykter ska sjunka igen om ett alkolos installeras och han får köra igen, så är jag jätteglad - för tre månaders behandling har säkert också sin verkan.

mr_pianoman

Alkolåset man får vid en rattfylla loggar varje blåsning och man ska tömma den var 8.e vecka tror jag det är. Om man blåser positivt loggas det och man kommer ha väldigt svårt att motivera att få tillbaka sitt körkort. Så motivationen att vara nykter för att få köra bil lär nog inte sjunka om man verkligen menar allvar med att göra rätt för sig. Tvärt om.

Det är alltså inte ett vanligt alkolås som bara hindrar bilen att starta om man inte är nykter. Det kräver också att man blåser under körning, vilket vanliga lås inte gör. Kör man ryckigt, tex i stan får man blåsa oftare än om man ligger på motorväg i jämn hastighet.
Komplicerade grejjor det där, men bra.

barbalala

pianomannen! Låter intressant det där.

Vi har inte fått någon dom ännu, så jag vet inte om något alkolås blir aktuellt. Det blir i alla fall öppenvård i kommunens regi, men det kommer att dröja eftersom det är fullt. De verkar bra där ändå, och förstår att smida medan järnet är varmt. Därför ska han i alla fall gå en kväll i veckan i väntan på att det blir en ledig plats.

Jag är så glad för jag kan ta ut det avstånd mellan oss som jag behöver, varken mer eller mindre, och det visar sig då att andra saker händer honom som gör att han blir konfronterad och tvungen att ta itu med sitt missbruk. Det är klassiskt jag vet, vi medberoende står i vägen för andra insatser som bara väntar på att kliva in.

blå-timmen

Hej Barbalala. Läser din tråd ...
... och känner så med dig i din resa. Så mycket likheter, även om du har kommit mycket längre och, såklart, olikheter också (vi har ju alla unika liv). Och vad stark man måste bli, jag läser ju hur du och andra får bära så mycket.

Det jobbigaste, tycker jag i alla fall, är att trots att man är så arg och besviken finns ju där en annan människa som man har brytt sig och ibland också bryr sig så mycket om. Du vet, ibland kan jag bli så arg och tänker (och ibland också säger): varför gör du dig så här dum. Du är ju så mycket smartare än det här! Varför gör du det här mot dig sjäv?

Och så känner jag, även om jag inte vet om jag vill leva med honom längre (och det även om han skulle bli nykter). Det har varit så mycket hårda ord och svek (även för mig, jag ledsnade så otroligt mycket ett tag... Och det var innan jag förstod vad delar av detta handlade om).

Det är som att leva med en mr Jekyll och mr Hyde. Men du har ju, som sagt, ditt egna liv att ta ansvar för nu. Jag är ju fel person att säga det här, som backar och ältar, men sätt gränser!

Jag har förmånen att både ha en kommunkurator och en jobbcoach, som jag prata med om allt. Dvs. min livssitution. Hon ritade två bilder åt mig i våras. Ett jättehuvud med pyttekropp och ett minihuvud med en jättemage.

Du är här nu, sa hon pekade på jättehuvudet. Du behöver bli lite mer av det här. Och så pekade hon på magen. "Känsla. Och lita på känslan,lär dig vad du känner. Inte vad du tänker ... Känn efter vad du verkligen känner och vill. Analysera inte."

Jag tror att du redan har greppat det där med att lita på känslan. Du har ju tagit steget! Så att sätta gränser så att du kan leva ditt liv, som du vill, det kommer! Men såklart, om jag utgår från mig själv, en och annan tårskvätt lär kanske också komma (typ Niagarafallen). Och det är väl kanske bra, för det betyder ju att man skratta också!

barbalala

Ligger och hostar och hackar och läser lite här på forumet.

I min almenacka har jag två lappar. På den ena står det:

VARJE DAG:
1: Ta inte ansvar för vad Han gör
2: Ta ingen skit! Låt dig inte misshandlas.
3: Gör saker med andra / själv
4: Finn och vårda nya relationer.
5: Förbättra fysiska formen.
6: Varje dag!

På den andra lappen står det:

* Du är viktig!
* Sätt gränser! Prioritera!
* Älska dig själv!
* Obehag och förädring är en del av livet!
* Du är värd kärlek!
* Du betyer lika mycket som alla andra!

Sist vill jag säga att jag är innerligt tacksam att det i alla fall fortfarande finns ett socialt skyddsnät i det här landet! Även om det tagit tid har vi nu fått ekonomiskt bistånd, vilket gör det möjligt för mig att genomföra den här skilsmässan, och att barnen har en rimlig tillvaro hos oss båda. Dessutom har de sett till att Han blir erbjuden behandling, vilket han också tar emot. Även om han ser det som en grupp med nya potentiella lärjungar till honom snarare än att han skulle kunna lära sig något... Men undrens tid är ju aldrig förbi så det kan väl hända något med honom medan han är där.

Host, host...

dina lappar barbalala! Fint att du fått del av det skyddsnät som borde finnas för alla, att barnen kan ha det ok hos båda. Att du orkar genomföra skilsmässan och ändå visa omtanke. Det är gott för alla omkring dig. Du är verkligen värd kärlek och ett gott liv! / mt

Lelas

Underbar läsning, barbalala! :-)

Krya på dig!
/H.

barbalala

Vi satt i ett badkar. Det är så länge sedan nu, så jag minns inte om det då fanns en ölburk i hans hand, men det tror jag nog. Vi började diskutera något världsligt, och en frustration, som jag kännt såå starkt med honom såå många gånger redan från de första veckorna, välde upp i min mage. En frustration som handlade om att inte bli hörd, att han inte försökte förstå vad jag menade, inte att vi såg saker olika utan att han inte försökte förstå mig. Pang!! En örfil, och mitt huvud for in i kakelväggen.

Det blev en präktig blåtira som jag försökte sminka över, då jag var bortrest på kurs under de följande veckorna. Ingen frågade minns jag. Jag hade övat in en lögn om att jag fallit och slagit i en sten...

Det hände bara en gång till kort därefter (den andra gången var det värre..). Vi levde tillsammans i ytterligare ca 20 år efter det, och fick tre barn tillsammans.

Det märkliga är att när jag svarar på frågan om han gjort mig illa, så svarar jag fortfarande: "inte fysiskt..."
Det stämde ju inte det där som man hört att våldet alltid trappas upp, "har han slagit en gång så kommer han att slå igen"...
Det kanske räckte med två gånger för att tala om hur maktfördelningen såg ut...

Han har fortfarande aldrig bekräftat att han gjorde detta... och jag har väl delvis ställt upp på hans beskrivning. Fortfarande.

Jag vet inte varför jag satte mig här och skrev ner detta nu, efter alla år... Men jag har mycket tid just nu.....

Kram på er allihop var ni nu finns i vårt rike, eller i något annat land kanske...

Lelas

Oj. Men så bra att du börjar få rätsida på dina minnen!

Kram!
/H.

minnen och erfarenhter som en packe fotografier som vi bär inom oss. Ibland kommer något upp långt underifrån ... Kanske när livet är så att det finns tid och man har kraft att ta emot bilden och titta på den, minnas känslan. Så bra att du satte ord på din erfarenhet och delade med dig. Jag tror att för din del är det ett friskhetstecken att du orkar "se" saningen.
Jag bär svåra minnen från barndomen som fortfarande är "bara" en bild och den är inte ens fotografisk utan målad som en tavla. Jag tror att en fotografisk bild skulle vara för outhärdlig. Tack för att du gav mig input att formulera det. Allt gott, kram / mt

Craig Nakken barbalala, jag kommer att beställa några böcker diekt. Såg att han är på nån folkhögskola och föreläser också. Jag har så stor hjälp av att läsa och reflektera. Du har tydligen hört honom också. Tack, lev väl! / mt

blå-timmen

Hej Barbalala
Hur går det med din plan? Är någonstans i en snarlik process ... Att frigöra sig från sitt medberoende - och mitt fall också från min man som just nu har ett försvarspansar som är så tungt att det tynger ned mig också om jag inte försöker stå stadigare än stadigast. Och det är svårt.(Men i mitt fall är det jag som får ta alla stegen, bara detta att tala om skilsmässan är jobbigt. Eller snarare - det absolut jobbigaste är att säga till min man "jag vill skiljas" ... det känns just nu svårare än banken, lånen, sälja hus, köpa lägenhet och sedan också förhoppningsvis organisera flyttlass och städ... Just de där orden - de är just nu svårare än allt annat)

Hoppas du kan stå stadigt och tappa inte bort din plan när känslorna far omkring och huvudet känns som ett getingbo. Själv försöker jag ta ett djupt andetag och mentalt backa några steg, se det från sidan eller ovan. Men lätt är det inte ... Kram

barbalala

Vad roligt att höra av dig blå-timmen!

Jodå! Jag har flyttat och det är sååå skönt! Hade aldrig kunnat tro att de där timmarna mellan fyra väggar där bara, bara jag var ifred kunde ge mig så mycket energi! Jag kunde hantera alla våra tjafs på ett helt annat sätt. Jag hade helt plötsligt makten över mitt eget liv!

Jag läste igenom min plan igen nu när du ställde frågan, och jo jag följer den fortfarande. Jag har betat av steg 1 - 6 :)

Igår var jag först på familjeterapi med Honom och sedan på Al-Anon på kvällen. Det har tagit till nu för honom att acceptera att jag verkligen flyttat och inte kommer tillbaka... Och just nu är han jättejättearg. Jag får ångest och åker direkt tillbaka i mina gamla känslor när han vräker sin ilska över mig, men det lättar mycket fortare än jag trott när jag lämnar honom och kommer hem till mig. Det rinner av mig ganska snabbt. Just igår var det ändå jobbigare än vanligt, och skönt med Al-Anon på kvällen.

Jag går i egen samtalsterapi också och har mycket kontakt med mina närmsta vänner. Utan dem hade jag aldrig klarat det! Ett råd är: om du har bestämt dig för att flytta, så prata med dem av dina vänner som är övertygade om att du gör rätt i det. Prata med dem ofta, och så fort du känner dig tveksam, t.ex. när du blir utsatt för makens reaktioner.

Bamsekramar och lycka till, och skriv och berätta hur det går!

barbalala

De mår nog sådär. Inte alldeles bra. Pappan vill fortfarande ha mycket kontakt med mig, att jag stannar och äter när jag lämnar och hämtar, och när jag gör det är vi ganska snabbt tillbaka i samma mönster igen, allt det som är skälet till att jag ville därifrån. Och tackar jag nej till lunch eller middag blir han rasande och ska inte ha någon kontakt alls. Hur mår barnen av det här? Är det lättare med en gradvis övergång där Han och jag som vanligt sitter och tjafsar i köket medan de är tysta som möss i TV-rummet, men bara ibland. Eller är det bättre att klippa, att konsekvent säga nej till alla inbjudningar och minimera kontakten...? För barnen? Jag skulle helst vilja att vi kunde ses som vanliga vuxna vänner och behandla varandra med lite vanligt hyfs, men det går liksom inte.

Jag funderar på att flytta till våren igen också. Till ett hus i närheten. Jag vet inte om det är för tidigt för barnen att genomleva en flytt till? Fast det kommer att vara till det bättre, och den stora förändringen är ju själva separationen...

Jag har i alla fall tid och lugn omkring mig och kan fundera igenom sådana här saker, och det känns helt underbart! En lång blank dag utan störningar ligger framför. Ska börja med en prommis!
Kram kära vänner! / M

barbalala

idag fick mig att se mitt typiskt medberoende beteende. Exmannen vill inte ha kontakt alls, plötsligt. Han som tjatat och nött ut mig och jag som försökt och försökt att hålla avstånd. Skönt. Vad gör jag då?... jo, jag måste nog baka en farsdagstårta och åka dit med barnen... Och hålla lite koll.. eller?

barbalala

efter en jämförelsevis fredlig dag tillsammans med exmaken igår. Han gick ut hårt med en massa anklagelser och jag hade inte garden uppe utan bröt ihop och började gråta. Efter 20 år tillsammans har jag liksom två helt skilda bilder av den mannen, och det handlar faktiskt inte om den berusade och den nyktra, utan liksom mer om den jag skulle vilja att han var och den det om och om igen har visat sig att han faktisk är... Oerhört manipulativ. Efter att bråket igår redde upp sig och det känndes som om vi var vänner igen kommer jag hem och börjar analysera vad vi faktiskt sagt och kommit fram till och inser att jag än en gång har lovat bort mig själv, hela min ekonomi för all framtid och lite till, liksom... Klart att han var snäll på slutet...

Samtidigt bär jag en liten känsla av att jag är orättvis mot honom... Vill vara ärlig mot mig själv, vad är min del i det som har varit och det som är? Och hur kan jag förhålla mig till den här personen och fortfarande vara en med-människa, inte bli hård och omänsklig, och ändå inte ta skada själv?

Suck / M