Jag lever sedan 20 år med en alkoholist som varit aktiv under hela den tiden. Jag har mycket långsamt och i perioder arbetat med mitt medberoende och med att sätta gränser. Minndes, när jag läste igenom den här tråden, den dagen jag bestämde mig för att inte handla öl åt honom. Det är väl en fyra-fem år sedan. Idag kan jag tycka att det verkar otroligt märkligt att jag faktiskt åkte och köpte öl åt honom...
Under det senaste året har vi dagligen "diskuterat" skillsmässa.
Jag har fått mycket hjälp med mitt medberoende under åren, men allt som oftast har jag avbrutit olika insatser. Min man däremot har aldrig tagit någon hjälp och aldrig erkännt att han är beroende. Jo, han gick på AA ett halvår för länge sedan, och har efter det mycket bestämda åsikter om AA och det är helt lönlöst för mig att prata om något som liknar dem.
Idag har min man varit nykter i ca ett halvår. Men på sista tiden har han börjat dricka igen, men det är väldigt smygande och hemligt. Jag hatar att sysselsätta min hjärna igen med misstanken, och funderingarna på hur jag skall agera.
För mig är vår relation måttligt intressant, med eller utan ölen, och jag tror faktiskt att det är ganska ömsesidigt, Men vi har tre goda skäl att fortsätta försöka. De är 6, 8 och 10 år!
Jag har under den senaste tiden först gått i egen terapi och kände mig mycket stärkt, men hoppade av... Sedan har vi just nu gått i familjerådgivnings-samtal. De var väl ganska bra, och jobbiga, men just nu känner jag mig mest resignerad. Som om jag blev övertalad att kapitulera att och finna mig.
Ja, det var mitt första inlägg på den här sidan, det kommer nog fler...