Hej forumet!

Är helt ny här. Vet inte om jag ”hör hemma”, men vill gärna diskutera med folk som kanske är i liknande situation. Jag är 34 år, gift, tvåbarnsmamma, och dricker för mycket. Jag har alltid druckit alkohol, och alltid tyckt lite för mycket om det. Bodde utomlands i många år, och en del av åren var intensiva, andra lite lugnare. Nu har jag ett väldigt stabilt ”svenssonliv”, men inser att jag måste ändra mina alkoholvanor.

Jag dricker inte i veckorna, men nästan varje helg, oftast fredag ELLER lördag, - men visst händer det att det blir båda dagarna. Det stora problemet är att jag alltid blir för full. När jag börjat dricka, lyckas jag inte sluta. Jag vill bara fortsätta. Ibland händer det att jag gör något ”dumt” (t.ex somnade på tåget och fick ta taxi en längre sträcka). Men den största delen av konsumtionen sker hemma hos oss eller hos vänner (är inte direkt ute på krogen). Det börjar med trevlig middag, som alltid slutar med att jag druckit för mycket. Dvs bakis dagen efter, ibland minnesluckor, somnar ibland på soffan innan gästerna gått hem. Dricker nästan uteslutande bubbel vid dessa tillfällen, och kvantiteten är 1-1,5 flaska. Jag dricker inte såhär mycket varje helg, men ofta, och det har blivit oftare. Dricker jag så mycket som ovan, dricker jag inget dagen efter.

Jag vill så himla gärna kunna hålla mig under ett ”riskbruk”, utan att sluta helt. Men jag vet inte om man kan lyckas med detta? Det allra värsta är att jag har sådan dödsångest, och är livrädd för att min konsumtion ska leda till all världens sjukdomar osv. Eller att jag bara ska dö knall och fall vid 35 års ålder. Min allra största morot att bättra mig är mina barn. Jag vill INTE dö i någon alkoholrelatetad sjukdom och inte finnas där för dem.

Jag har varit gravid två gånger under de senaste fem åren, och absolut inte rört alkohol då, så har i alla fall 18 vita månader på mitt track record. Vi pratar om att skaffa ett tredje barn inom en snar framtid, och jag kommer på mig själv med att tänka att det vore så skönt (!) att vara gravid igen, så att jag inte dricker något.

Vad tror ni? Hur mycket behöver jag oroa mig för hälsan? Och finns det hopp om att kunna dra ner till en betydligt lägre mängd, eller måste jag sluta helt?

Hej, jag skulle vilja råda er båda att göra testet som finns här på Alkoholhjälpen. Jag drack ungefär som ni fram tills för två år sen då jag betedde mig helskumt under en minneslucka, vilket jag aldrig gjort tidigare. Alkoholhjälpen gav rådet att börja med tre nyktra månader. Började så och upplevde många positiva effekter. Sen dess har jag druckit väldigt sparsamt, typ ett glas vin varannan månad, max. Jag tror det är jätteviktigt att arbeta med sin inställning och sluta se alkohol som det enda som ger livet guldkant. Den bilden har alkoholindustrin glatt hjälpt till att bygga upp. Jag ser nu att guldkant även är god mat, kall alkoholfri dryck i fina glas, och efterrätt/snacks istället för de där oändliga vinglasen. Och som bonus- energi nästa dag, engagemang och ork för barnen, mindre stress och ångest, mer livsglädje, stabilare humör. Och lugn och värdighet, jag har inget att dölja längre. Ni har allt att vinna på att göra en förändring nu, det blir svårare ju längre man väntar.

Tvåbarnsmamma här, mycket ångest och har komplex PTSD samt tvångstankar. Dricker för att få lugn i huvudet. Har psykologkontakt och äter psykofarmaka men ändå är alkoholen det ända som hjälper. Vågar inte prata om mina alkoholvanor med psykologen eller min läkare. Fick dock högt värde på peTH och hade lite önskat att min läkare skulle säga nåt men hon gjorde inte det. Vill inte heller helt ändra mina vanor då alkoholen är det ända som hjälper. Dricker bara på helger. Ibland i smyg för min man. Tappar ofta kontrollen men aldrig så att det skulle gå ut över barnen.

Hej,
Det är väl så att alkohol hjälper för stunden, men i längden gör den stor skada för den psykiska hälsan.. Kopplingen mellan alkohol och ångest/depression är ju väl beforskad. Sen funkar ju beroende så att vi ger oss själva argument vi kan acceptera för att fortsätta med vår drog.. Så jag tror att idén om att alkohol är det enda som hjälper är just ett beroendesymptom. Ge dig själv en lång nykterhet, minst ett halvår, och se hur du mår sen..

Hej lina__ och varmt välkommen hit, du har startat en tråd här och hörs tydligt i titeln att du har en stark önskan om att det såg annorlunda ut med alkoholen och det är precis det du jobbar på.

Du skriver så fint och det väcker omsorg bland annat detta ; ” Min allra största morot att bättra mig är mina barn. Jag vill INTE dö i någon alkoholrelatetad sjukdom och inte finnas där för dem.”

Dina värderingar på flera plan, kring hälsan, att vara förälder med mera krockar med din nuvarande beteende när det gäller alkoholen och det hörs att du vill göra allt för att det ska bli en förändring.

Modigt och klokt att du hittat hit och startat en tråd. Den har fått fart och flera har skrivit.

Jag fick en liten tanke när jag läste som jag vill dela med mig av, hoppas det känns okej att jag delar med mig. Nu vet jag inte hur gamla dina barn är men om du skulle vilja prata med dem om det så finns det stöd att få kring det, om du vill, på flera olika hemsidor, så som Bris eller Trygga barnen. Det kan kännas svårt att prata med barnen om alkohol samtidigt är det ofta så hjälpsamt. Både för dem och en själv, eller hur en kan hantera det oavsett om dem är mycket små.

Du har varit alkoholfri kring graviditeter och kanske blir det en tredje medlem till familjen, det är något som skulle vara hjälpsamt för denna förändring skriver du om jag förstår dig rätt, det hörs som sagt verkligen att detta är något som skaver i dig och som du kommer hitta sätt att ta hand om.

Detta med att sluta eller dra ned helt kanske är något du kommer fram till längs vägen, ibland är det skönt att ta beslut för nu och en nära framtid. Dela upp i delmål och se lite vad som passar en själv, nu kom jag med ytterligare ett råd här och du känner ju såklart bäst själv vad som passar dig att göra.

Igen varmt välkommen hit!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen

Hej och varmt välkommen till dig också, hejhej38!

Du har hittat hit och berättar hur du har det och hur du mår, tufft verkligen och du jobbar på med att må bättre på de sätt du kan och tar hjälp, så bra verkligen och det krävs både mod och kraft att söka sig utåt för stöd så här som du gör. Det är säkert flera som blir inspirerade att ta flera steg i sitt hjälpsökande som läser detta också.
Du berättar att du har två barn precis som hon som startat tråden och precis som för henne hörs det vilken enorm krock det blir för dig i dina värderingar, det sista du vill är att göra något som kan påverka dina barn på ett dåligt sätt. Det låter som en av dina starkaste drivkrafter till dessa steg du tar i hur du tar hand om dig.

Du berättar också om en önskan att läkaren skulle nämnt något om dina förhöjda värden. Det låter som en önskan om ett samtal med fokus på just detta om alkoholen, kanske som ett sätt att få mera hjälp då du hellre skulle vilja hitta ett lugn utan alkoholen, om jag förstår rätt.

Alkoholen finns kvar nu som något som på kort sikt lindrar samtidigt som den på längre sikt tar mer än den ger. Vad tror du skulle eventuellt vara ett sätt att ändå, om du vill, ta upp det med din läkare eller kanske psykologkontakten du har? Kanske känns det inte alls aktuellt, det känner du ju själv såklart. Hjälp finns att få.

Om du vill, starta gärna en egen tråd här så kan vi här försöka finnas på det sätt vi kan härifrån också!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen

Hej,
Glad om jag kan hjälpa. Jag är också mamma till två och har haft problem med ångest och katastroftankar. Det blev väldigt mycket bättre när jag slutade dricka. Kan fortfarande få dippar, men nu kan jag hantera dem, vet att de går över. Nu efter två år nykter är jag så tacksam för att jag gav mig själv chansen, det är ett annat lugnare och bättre liv. Styrka till dig!

@Rosette jag är så rädd att ta upp det, tänk om de kontaktar socialtjänsten? Sen är jag så kluven. Jag vill dricka mindre, eller dricka utan hets men blir så uttråkad. På veckorna går det bra utan att dricka en droppe eftersom jag vet att jag jobbar och måste orka upp. Men helgerna, då dricker jag mycket, både i smyg och nåt glas tillsammans med min man. Dricker bara när barnen gått o lagt sig för att få lite lugn och ro i huvudet. Vet mycket väl att jag är i riskberoende zonen, har alltid haft insikt i det men kanske även är ett sätt att självskada känner jag ibland.
Vet inte något men blev glad av ditt svar, skönt att det finns nån som bryr sig och skönt att kunna "erkänna" för någon.
Ska starta egen tråd så småningom.

@lina__ känner igen mig väldigt mycket. Har samma livssituation fast tre barn. Dricker också bara på helgen, kanske 2 glas på onsdagar någon gång i månaden. Men det blir för mycket. Om jag inte stoppar mig blir det lätt en flaska vin per kväll totalt. Min man är också glad i att dricka både bubbel och vin. Har upptäckt att vi har en ”strategi” där vi först delar på en flaska bubbel när vi lagar mat och sen dricker vi en flaska vin ihop resten av kvällen. Allt känns så normalt för oss, men sanningen är att det blir 1 hel flaska för mig totalt. Mår otroligt dåligt av det. Jag har testat att vara helt alkoholfri, det gick bra efter 2 veckor. När jag sen börjar tillsätta alkohol igen så börjar planerandet direkt. Snart är det fredag…då ska jag ta ett glas bubbel etc. Det är det som gör det svårt för mig att dricka lite märker jag, när jag gör det dricker jag förvisso inom rimliga gränser men fixeringen kommer och livet börjar åter kretsa kring alkohol. Det är som att mitt liv är en sträcka mellan mån-fre, dagarna däremellan är bara en transport för att äntligen få dricka bubbel på fredagen. Jag tror du måste testa och se hur det blir för dig. Jag lutar själv mer och mer åt att ta bort det helt. Även om jag inte tror det kommer funka under semestern.