Min sambo lever med psykisk ohälsa, däribland bipolär sjukdom. Att alkohol brukas rätt friskt i en sådan sjukdom är ganska vanligt men hur får man sin sambo att förstå att det inte är optimalt att dricka med psykisk ohälsa i bilden?
Jag brukade själv klubba och festa iallafall varannan helg som yngre och i början av vårt samboförhållande festade vi tillsammans. Vi bråkade en del gånger då båda var berusade men gick vidare tillsammans.
Något har dock hänt i min inställning till alkohol. Jag får rysningar och bygger min mur runt mig så fort sambon frågar om vi kan stanna till på systemet. Jag tror att jag först inbillade mig själv att det var jag som mognat och helt enkelt inte tycker det är kul och/eller värt att dricka längre och till viss del är det nog så också. Men jag börjar nästan känns som PTSD känslor.
Min sambo dricker måttligt för det mesta men det har hänt alldeles för många gånger nu (på 3 år totalt) att han druckit alldeles för mycket. Vanligtvis köper han en flaska vin och 3 starköl vilka han avnjuter under en kväll. De gånger de blivit alldeles för mycket har det varit alltifrån 2 flaskor vin plus de 3 starkölen eller ännu mer i kombination med att ha ätit väldigt dåligt under dagen.
Han kommer med diverse anledningar att dricka: spela tv-spel, dämpa ångest, titta på sport på tvn (enda tillfället då jag ibland ansluter och tar ett glas vin eller 2) och vi har flera gånger diskuterat tillsammans om att alkohol inte är en bra, optimal eller långsiktig hjälp till ångest men att han självklart ska kunna unna sig ett par öl till sporten eller tv-spelet på fritiden.
Jag har dessutom lite problem med att detta inträffar vilken dag som helst, måndag som fredag, det spelar ingen roll. Oftast är han iaf ledig från jobbet dagen därpå.
Som toppen på isberget har vi ju då den psykiska ohälsan. Det är GAD och bipolär sjukdom vilket vid ett antal tillfällen har utlöst en triggad psykos/mani. Något som alltid gått relativt bra tillslut men som jag tror är en del av min ångest kring alkohol. Jag är helt enkelt ännu mindre bekväm nu än förut kring onyktra människor.
Ett väldigt luddigt inlägg här och jag hoppas det gick att förstå något. Jag har inte vågat prata med någon om detta tidigare. Har öppnat upp mig liiiite för en familjemedlem till mig men vi har endast skrapat på ytan. Det känns bra att kunna skriva detta anonymt.
- Hur ska jag och min sambo komma till en förståelse kring den andres alkoholvanor? Jag vill inte låsa in någon, men jag vill inte heller må dåligt varje gång alkohol kommer på tal.