av AkillesU

AkillesU
mån, 2022-06-20 - 13:44

Min lillasyster, 35 år, har varit sjuk i ätstörning sedan hon var 17 år. Först anorexi och senare Bullimi. Runt 20 års ålder. Började hon även dricka och har gjort det sedan dess. De båda missbruken (matmissbruk & alkoholmissbruk) triggar hela tiden varandra. När den enda blir bättre blir den andra sämre och det är en cirkel hon aldrig kommer ur.
Sjukvård och stödenheter (samhället) har fortfarande inte kunnat hjälpa henne ur problemen. Hon vill, hon skriker efter hjälp. Men samtidigt så måste hon göra jobbet själv. I många år har jag väntat att få ett samtal om att hon är död. Men har endast fått samtal från akuten, mina föräldrar, okända människor som hittat henne och henne själv. Om självmordsförsök, förvirring på stan, beroendeakuten osv…. Jag och mina föräldrar kan inte hjälpa henne ur det här. Varför är det så svårt för samhället att hjälpa med profesionell hjälp?! Varför… 🥺

gros19
tis, 2022-06-21 - 21:49

Blir berörd av det du skriver och du undrar varför det är så svårt att få hjälp. Verkar som du tvivlar på att den hjälp din syster behöver finns överhuvudtaget, eller är det så att hjälpen finns men din syster får inte ta del av den. Krävs mycket av en själv idag för att bli frisk är min uppfattning. Uteblir du från besök avskrivs man ofta eller om du återfaller i missbruk. Har din syster aldrig varit på något behandlingshem? Det kan man ju ansöka om både i psykiatrin och socialtjänsten. Ofta vill man pröva insatser på hemmaplan först men om det inte har önskvärd effekt så kan behandling på något behandlingshem beviljas.

I många år har du väntat på ett samtal där du får veta att din syster är död. En oehörd press att leva under och möjligheten finns ju att göra en orosanmälan till socialtjänsten. Då är det socialtjänstens ansvar att se till att din syster inte avlider till följd av sitt missbruk. Skulle också råda er att söka anhörigstöd för egen del. Kan vara stöd som kommunen erbjuder, kurator, någon alanongrupp m.m.

Ullabulla
tis, 2022-06-21 - 21:52

Välkommen hit.
Som du skriver,hon måste göra jobbet själv.
Men det är fruktansvärt svårt att stå på sidan och se på.
Och kräver en styrka från henne själv som hon iaf just nu inte verkar ha.
Läs runt här på anhöriginvandring så ser du den fruktansvärt kamp och förtvivlan vi anhöriga känner.

Och också den långsamma insikten att inget kan göras om personen själv inte klarar eller vill komma ur sitt missbruk.

AkillesU
lör, 2022-06-25 - 00:42

Ja man har börjat tappa hoppet om samhällets hjälpmedel. Hon har varit på det mesta som finns inklusive behandlingshem och ätstörningsenheter och stödboende. Senast när hon var på en ätstörningsenhet fick hon knappt psykologhjälp. Dom tvingade mest henne gå upp i vikt innan hon skulle få slussad vidare till psykvården. Men de sista två kilona klarade hon inte så hon skrev ut sig själv. (Det är ingen tvångsvård).
Och när de väl kommer hem är det inte lätt att bibehålla den strikta livsstilen från olika behandlingshem. Att klara det på egen hand i hemmet. Där verkar det brista i vården. För tyvärr är det väldigt vanligt att man hamnar på ruta 1 igen.
Och man får inte vara på behandlingshem hur länge som helst heller för det finns inte plats till alla som behöver komma in. Väntetiderna är även väldigt långa.
Och även där är det inget tvång utan känner man att det blir för jobbigt kan man skriva ut sig själv.@gros19

Många orosanmälningar har gjorts, men även där är det socialen som sätter in vad de kan i form av möten.
Men de kan inte heller tvinga personen att komma på alla möten. Och är du riktigt dålig är det svårt att ta sig dit.
Dessutom byter de ofta personal, vissa personer som jobbar där är dåliga (liksom som på alla olika platser i samhället.). Det gäller att hitta den där eldsjälen som fortfarande älskar sitt jobb med att ta hand om trasiga själar och missbrukare.
Men tyvärr har jag inte mycket till övers för socialen. Och det tror jag många fler med mig kan intyga… de gör inte många knop.

Anhörigstöd har jag sökt mig till här inne. Det är därför jag skriver. Och jag tänkte läsa mer i andras trådar.
Min mamma brukar ringa anhöriglinjer.
Och som du skriver finns även möten.

Men jag tror generellt många anhöriga mest känner sig maktlösa… man går och väntar, hoppas, tror att det äntligen ska vända, att rätt hjälp äntligen kommer. Man stöttar och uppmuntrar. Men sen skiter sig allt igen för syster, och man tappar hoppet och kan inget göra…. Bara hoppas att hon inte dör.

AkillesU
mån, 2022-08-01 - 10:43

Hej! Tittar in igen för att skriva av mig lite.

Syster hamnade på IVA för några dagar sedan efter att polis och ambulans fått bryta sig in i hennes lägenhet. Hon var medvetslös och det var inte långt ifrån att hon inte hade klarat sig. Min mamma och hennes kompis hade larmat på morgonen efter en natt av sms från syster. Men vi vanliga ligger och sover på natten…. Där är alltid en stor oro hos mig. Vad hon gör på natten när ingen annan hör henne.
Hon hade hög promille i kroppen och även spår av kokain. Och eftersom hon även har en ätstörning och är väldigt smal så vet jag inte hur nära det var denna gång. Men det tog flera dagar för henne att bli återställd.
Och vad gör vården då? Jo de släpper bara hem henne…. Ingen plan what so ever. Eller pliktkänsla av att lämna en självmordsbenägen helt på egen hand igen. Hon har en lång historia av akutvård i sin journal.
Hur kan det få gå till såhär!? Känner mig så maktlös……. 😢

AkillesU
mån, 2022-08-01 - 20:42

Uppdatering:
Det verkar som att hon kan få plats på ett behandlingshem via soc. Jag hoppas hoppas att hon kommer dit… men det är ”eget val” inte någon tvångsvård. Så hon kan lika gärna säga att hon inte vill. För att hon är sjuk och inte kan tänka klart…. Vi får se hur det går 😢

Snödroppen
mån, 2022-08-01 - 22:24

@AkillesU
Hej.
Vad bra att du skriver av dig här, det är en fruktansvärd situation att befinna sig i.
Man känner sig maktlös för att man är maktlös och det är förtvivlat att se som anhörig se när en älskad bryts ner av missbruk. Svårt att förstå om man inte varit där.
Hoppas du fortsätter skriva av dig.
Du är inte ensam, vi är många på sidan som kan känna igen oss i det du går igenom.
Kram

Microduken
tis, 2022-08-02 - 00:21

@AkillesU Åhh, det er precis så det är med en av mina döttrar. Hon är i samma ålder som din syster och håller på att ta livet av sig med den förbannade alkoholen. Hon är alldeles för sjuk för att kunde "välja" själv. Så snart hon nytrar till lite, börjar hon på en ny flaska sprit. Hon kan inte äta eller dricka ordentligt. Hon har fått massor med hjälp och stöd, LVM, och allt vad det är, men hon "smiter" alltid och börjar om. Min stackars lilla dotter håller på att dö, och jag kan bara titta på. Hoppas verkligen att din syster vill ta emot hjälp nu. 🙏😞

Ragna
tis, 2022-08-02 - 11:26

@Microduken
Jag är i precis samma situation med min dotter, också hon i samma ålder. Det har pågått länge och nu är det värre än värst. Mår så dåligt just nu så jag orkar inte skriva så mycket mer för tillfället. Men har skrivit mycket här på forumet, främst i "Föräldratråd". Jag återkommer. Varmaste hälsningar och medkänsla till både dig Mikroduken och AkillesU - och till alla andra som kämpar för sina beroendesjuka anhöriga, förstås. (Det finns ingen särskild syskontråd men jag tror att du, AkillesU, också skulle kunna hitta mycket i föräldratråden.)

Microduken
ons, 2022-08-03 - 09:38

@Ragna Åhh så fint att du svarar. 🙏❤️Ja, jag vet inte vad jag skall ta mig till längre. Hon svarar inte, och hennes sambo verkar inte inse allvaret. Om hon vaknar lite ifall jag skicker dit polisen med ambulans, kommer hon att bli hysterisk, om hon nu skulle orka. Om jag åker dit kommer ingen att släppa in mig då porten är låst. Skall jag bara vänta? På att denna vidriga sanningen tar slut? 😢😢😞

Microduken
ons, 2022-08-03 - 09:48

Och Ragna, och akilleshäl, och alla. Vi får försöka "trösta" varandra så gott det nu går. Här i denna tråd, eller andra. Det känns förskräckligt, men ändå bra, att vi tydligen är många i samma båt. Så varför sitta ensamma och grubbla och vara förtvivlat? Jag önskade så att jag kunde acceptera fakta att hon inte kan/vill ta emot hjälp, men maktlöshet en håller på att knäcka mig. 😢😞

Microduken
ons, 2022-08-03 - 09:50

Och Ragna, och akilleshäl, och alla. Vi får försöka "trösta" varandra så gott det nu går. Här i denna tråd, eller andra. Det känns förskräckligt, men ändå bra, att vi tydligen är många i samma båt. Så varför sitta ensamma och grubbla och vara förtvivlat? Jag önskade så att jag kunde acceptera fakta att hon inte kan/vill ta emot hjälp, men maktlösheten håller på att knäcka mig. 😢😞

AkillesU
sön, 2022-08-28 - 12:39

Hej på er! Min syster kom till behandlingshemmet i en annan stad av Sverige. Så hon kan inte åka hem så lätt, vilket är bra. Hon är fortfarande kvar där så det ger oss hopp!
Jag har inte varit i kontakt med henne, och inte mina föräldrar heller så mycket. Vi tänker att det är bättre att hon fokuserar där hon är nu. Och inte på världen utanför. Hoppas hoppas hoppas… (men är lika orolig varje gång mina föräldrar ringer mej)… vill knappt höra hur det går. För vill inte ha några dåliga besked om man säger så. Har skickat ett litet brev till henne med uppmuntran. Men som sagt vill mest låta henne vara ifred.

Hemska alkohol! Hon hamnade verkligen på botten och var nästan död innan hon hamnade på behandlingshem. Att det ska behöva gå så långt?!?! Vad är det för fel på vårat samhälle och fallskärmarna som ska hjälpa de som hamnat snett?!?!?!

AkillesU
sön, 2022-08-28 - 12:41

Är hennes sambo också missbrukare av alkohol eller annat? Annars är han nog den klassiska medberoende partnern. @Microduken
Har hon någon kontakt med socialen? Har du någon kontakt med de? Du skulle kunna göra en anonym orosanmälan till dem iallafall.

Axianne
sön, 2022-08-28 - 15:39

Hej @AkillesU,

Ursäkta att jag skriver i "fel" forum då jag inte är anhörig men jag har erfarenhet av missbrukarsidan av detta.

Jag har en lång historik av matmissbruk från tonåren (anorexi som blev bulimi och alkoholism) som jag kommit till rätta med till slut. Tyvärr utan mycket hjälp från vården. Idag är jag nykter från alkohol sedan lite mer än ett år och som sagt fri från matmissbruket. Jag vet att det inte går att jämföra med hur jobbigt din syster har det men är ändå ett inspel för att berätta hur det gick för mig.

Det behöver inte ta så lång tid som det gjorde för mig så visst finns det gott hopp. Men som du säger, din syster måste göra jobbet. Hon måste vara öppen för att lära om i vissa frågor som handlar om mat och hon måste vilja bli nykter från alkoholen för att hon själv vill, inte för att det krävs av henne eller för att någon annan vill det. Kanske måste hon också vara beredd att ta reda på och bearbeta varför hon började missbruka. Det finns nästan alltid en bakomliggande händelse eller orsak som drog igång allt. Troligen måste man fokusera på ta hand om ett missbruk i taget. Det låter jag vara osagt, men det är viktigt att vården är insatta i att det är dubbla diagnoser som behandlas på olika sätt men ursprungligen började de troligen på grund av samma orsak.

Jag levde med dessa två gissel som triggade varandra tills jag var runt 50 år. Detta eftersom vården inte kunde något alls om ätstörningar och alkohol i samband. Vården ger generellt fortfarande felaktiga råd för att släcka bränder och stävja antingen det ena eller det andra missbruket. När jag var på ett av landets mest kända behandlingshem mot min alkoholism hade jag tack och lov redan fått ordning på mitt matmissbruk efter över 30 år med bulimi och det var tur, för de hade ingen kunskap eller ens intresse att hantera ätstörningar trots att hälften av oss som var där hade dessa i grunden. Jag förstår inte hur de kan arbeta med sådant ointresse och okunskap!

Jag är för övrigt osäker på om psykvården heller är så bra eftersom man ofta behöver lära sig om kosten och hormonerna som styr signaler i hjärnan för att få hjälp med bulimin, och det gör man inte med deras lugnande piller och låsta dörrar. De har inte resurserna. De hindrar att en person tar livet av sig men sedan måste man fånga upp den som är sjuk med annan hjälp för att det inte ska dra iväg igen.

Min hjälp mot ätstörningarna kom via lågkolhydratskost. Jag skulle kunna skriva mycket detaljerat om det men vi kan ta det separat om ni vill veta mer. Lugnet tog i alla fall över vad gällde min mat när jag lärde mig äta utan rädsla för gå upp i vikt eller hetsäta/kräkas och hjärnan fick vila från det ursprungliga av de två ämnen jag knarkade på (1. snabba kolhydrater=socker och 2. alkohol) och som triggade mig.

Dock tog alkoholen senare över och här kan ni kanske få bättre hjälp än jag fick eftersom jag aldrig vågade kräva hjälp. Det fanns ingen som erbjöd stöd att bearbeta varför jag missbrukade. Jag kunde nu hantera maten men började öka drickandet för att självmedicinera mot ångesten som fortfarande fanns kvar obehandlad. När jag gick i missbruksbehandling i omgångar mot alkoholen så behandlade man som sagt bara de akuta symtomen, aldrig anledningen till drickandet. Lite som att sätta plåster över naveln på någon som har magsår.

Vi behöver inte gå in på min historik i övrigt eftersom jag alltså inte gått via vården sedan 2016 men nu har jag inte druckit alkohol på mer än ett år och jag tror det var 2015 jag senast hade ett skov av hetsätning.

Oavsett vad ni får ut av mitt inlägg så tycker jag att ni ska ställa krav. Jag lever och mår bra idag men det är inte vårdens förtjänst. Jag hade fått mer av mitt liv med hjälp i din systers ålder.

Kämpa för din syster! ❤️‍🩹❤️‍🩹❤️‍🩹