av Axianne

BEATNGU
lör, 2022-06-11 - 07:56

@Axianne
Härligt! Det är så man gör! Det kommer alltid pucklar man ska ta sig över, men det går lättare än vad man tror när tiden går. Vips så har det gått flera månader och man tänker mindre och mindre på det. Nu talar jag för mig själv. Men jag tror att alla har en inbyggd nödstopp nånstans. Det gäller bara att hitta den och trycka i tid. Kämpa!! Starkt jobbat!!

Axianne
tors, 2022-06-16 - 21:48

Tack alla fina för era kommentarer!
Jag mår verkligen bättre än någonsin just nu. 298 dagar säger appen att jag varit nykter och det är helt otroligt! Förutom det har jag nu varit sockerfri i drygt två månader och börjat tappa i vikt. Som jag berättat tidigare vågade jag inte sluta med socker samtidigt som jag försökte bli nykter, men nu känner jag att det var helt rätt att ta detta steg när jag gjorde det. Det är mycket av mina fysiska krämpor som försvann när jag slutade dricka, men faktiskt ytterligare några har lossnat när jag slutat med socker. Magen är lugnare, tandköttet slutade blöda vid tandborstning redan efter några dagar utan socker trots att jag borstat precis som innan, hyn är betydligt bättre och jag känner mig om möjligt ännu friskare idag än när jag "bara"var nykter. Min kondition är också så pass mycket bättre att jag tar trappor i raska steg och kan småspringa till bussen för första gången på flera år. Om jag försökt det för ett halvår sedan hade jag behövt hjärtstartare ...

Det ena har givit det andra på något vis. Att jag höll mig nykter så länge att jag kunde börja gå på anställningsintervjuer och göra rekryteringstester gav mig ju ett jobb efter flera års arbetslöshet. I grevens tid var det ju också, eftersom min ekonomi var i botten. Med det nya jobbet kom nya rutiner som hjälpte mig hålla tankarna på annat. Med en jättebra lön kom jag på grön kvist ekonomiskt och det gav mig ytterligare pepp. Det bästa har dock varit att jag återfått ett självförtroende inom min yrkesroll. Jag har insett hur lågpresterande jag varit när jag supit både på kvällstid och på arbetstid under många år. Nu med en nykter hjärna har synapserna kopplats ihop igen och jag har klarat av så mycket mer i jobbet än jag någonsin förväntat mig. Idag är jag ju fast anställd trots att jag var rädd att jag inte skulle klara provanställningen. Jag är väldigt högpresterande på jobbet och uppskattad av både chefer och kollegor. Jag har blivit en person man kommer till när man behöver stöd och hjälp, och det är till och med en befordran på gång viskas det i korridorerna. Allt detta utan att jag egentligen förväntat mig något av det. Allt detta kom när jag nästan givit upp och var på väg att supa ihjäl mig.

Mitt liv är äntligen så normalt som jag egentligen alltid drömt om att det ska vara. Den befrielsen jag upplever när jag slipper det ständigt dåliga samvetet, smusslandet, lögnerna, skammen, skulden och den vidriga jakten på nästa fylla går knappt att beskriva. Jag har ingen som helst längtan efter alkohol nu, och det är helt ny mark jag kliver på. Jag är väldigt ovan vid att kunna leva så här utan det mentala tvånget som följeslagare. Det finns ett obeskrivligt lugn inom mig som jag nog inte minns att jag upplevt förut i mitt liv. Jag minns faktiskt inte när jag kunnat leva så obekymrad och bara ta dagarna som de kommer som jag gör nu.

Det finns alkohol runt mig överallt just nu. Flaskor med bubbel på jobbet sedan förra festen. En dunk vin på bänken hemma i köket. Vin som sonens flickvän haft med sig och lämnat kvar. Det ligger starköl i kylskåpet och det finns spritflaskor lite här och där i huset eftersom det varit ungdomsfest nyligen. Ibland funderar jag över om mina barn testar mig genom att inte längre gömma undan alkoholen, eller om de faktiskt är så ovetande om att min sjukdom är kronisk? Kanske har de aldrig förstått hur illa däran jag varit och att om det varit för ett år sedan så hade jag druckit upp allt jag kom över. På slutet dolde jag ju inte ens att jag stal deras alkohol och jag hade inte råd att köpa tillbaks det jag druckit upp. När jag var i behandling fick vi alla rådet att undvika precis det som jag nu lever i, alltså miljöer där det finns alkohol att tillgå, men nu kan jag ändå konstatera att det inte känns som något problem. Det är lite som att det står flaskor med vinäger lite här och där. Det lockar mig ungefär lika mycket att dricka vinet som det skulle göra att klunka i mig en flaska balsamico.

Jag noterar detta med en kombination av glädje och rädsla. Glädje att jag trots allt detta kan låta bli, eller snarare inte ens känner någon lockelse. Lite oro över att det kanske skulle kunna komma någon svacka när jag plötsligt bara ger mig på att dricka, så som jag gjort under alla år tidigare. Men det är glädjen som överväger eftersom den här känslan av att jag faktiskt inte vill ha alkohol är så underbart befriande.

Snart har jag semester. Tidigare år när jag jobbade var semestern en hägrande oas som jag längtade efter av en enda anledning. Då skulle jag kunna supa fritt. Ingen som kollade eller bevakade mig. Idag längtar jag efter semestern av andra skäl. Jag har massor av saker jag vill pyssla med i hemmet. Fixa med i huset och trädgården. Jag har böcker att läsa och serier att kolla ikapp på Netflix och Viaplay. Det blir min första semester utan alkohol och jag är inte ett dugg rädd att jag ska börja dricka igen. Jag ser fram emot ledigheten och det ska bli min första sommar utan fylla. Så underbart!

Ha en fin helg om vi inte hörs innan dess! ✨✨✨

Axianne
lör, 2022-06-18 - 08:18

300 dagar nykter idag.
9 månader och 27 dagar.
Inget nytt under solen, men ibland känns det bra att se tillbaks på min resa.

De första dagarna och rentav veckorna av de där 300 var ångestfyllda och snudd på hopplösa men på grund av var jag befann mig i tillvaron och vad som hände i mitt liv då, så överskuggades abstinens och fysiska konsekvenser av min mentala status. Jag var så djupt på botten i min förnedring och skam att jag förträngde de kroppsliga besvär och smärtor som jag genomgick under min första nyktra tid. Jag drevs att avstå en dag i taget eftersom jag befann mig på den totala botten. Det fanns inget alternativ för mig efter att jag åkt fast för rattfylleri den där augustidagen.

Jag hade tillbringat sommaren i min solkiga säng, ensam i mitt mörka rum med mina ständiga följeslagare; TV:n, datorn och vinboxen. Mina enda stunder utanför detta rum var när jag rafsade till mig något ätbart i köket eller tog mig till Systembolaget, Det senare blev tyvärr allt mer ofta med bilen på grund av min lathet och brist på logiskt tänkande. Jag körde alltså bil trots att jag sällan hann bli nykter och dessutom saknade körkort sedan jag åkt fast för grov rattfylla fem år tidigare.

Min allt större avsaknad av respekt för (eller snarare ens tanke på) allt och alla, inte minst mig själv fick mig att prioritera en snabb resa fram och åter till Systembolaget för att slippa åka kommunalt, alltså lägga kraft på att klä på mig, tvätta mig, borsta håret eller tänderna eller ens överväga risken jag utsatte mig och andra för när jag tog bilen. Resan tog bara några minuter och jag slog alltid bort samvetskvalen eller skammen över folks blickar på min vidriga uppenbarelse när jag hängde på låset bland de övriga av samhällets bottenskrap när bolaget öppnade. Jag tröstade mig med tanken på den hägrande belöningen jag skulle få när jag stapplade in genom ytterdörren hemma och darrande hällde upp mitt första bräddfyllda dricksglas med surt vin som jag svepte på fastande mage trots att det kväljde mig.

För det hade blivit min nya rutin som arbetslös sedan drygt två år. Varje morgon vaknade jag ur min svettiga och oroliga slummer vid gryningen, kramade de sista dropparna ur bag-in-boxens innerpåse och kände ångesten växa när jag började räkna timmarna till Systembolaget öppnade igen. Det var samma sak nästan varje dag. Jag räknade verkligen ned minut för minut och försökte sysselsätta mig med att se på TV eller spela något datorspel medan svetten bröt fram och darrningarna tilltog. Abstinensen var vidrig när jag oftast skakade och svettades svårt. Jag hade huvudvärk och dubbelseende. Ändå tog jag bilen. Jag skäms så fruktansvärt över detta idag och jag är faktiskt, tro det eller inte, tacksam att jag till slut åkte fast den där augustiförmiddagen på väg hem med min vinbox. Jag nådde min botten där och då. Resan tog slut när poliserna som stått parkerade bakom återvinningscentralen och spanat i syfte att ta fast just den typen av brottslingar som jag var, följde efter mig och stoppade mig innan jag hann köra många meter. De fick napp direkt när de jagade folk som körde bakfulla och var på bolaget redan vid öppningsdags en vardagsmorgon.

Jag upplevde någon form av "this is it"-känsla när jag gick ut i solgasset från polisstationen efter några timmar och bestämde mig för att lägga en massa pengar jag inte hade på att ta taxi hem. Jag var tvungen eftersom jag inte orkade gå många meter och tanken på att ens hitta en buss som gick åt mitt håll var väldigt främmande. Abstinensen var enorm och min övervikt förhindrade mig att förflytta mig speciellt långt innan jag fick lov att vila på närmaste parkbänk. Jag var plötsligt medveten om hur jag såg ut och ville inte visa mig på kommunala färdmedel. Det kan tilläggas att jag hade håret uppsatt i en smutsig tofs för att jag inte borstat det eller tvättat det på evigheter. Jag var oduschad sedan minst en vecka. Jag hade inga underkläder på mig under min svettiga och otvättade tunika av tältmodell eftersom jag inte hade några rena och det var väldigt varmt den dagen, tänderna var oborstade sedan evigheter. Jag bar solglasögon för att dölja mina röda ögon. Troligen luktade jag väldigt illa. Troligen lyste det "dekis-kärring" om mig.

Under den tid som gick från att jag åkte fast till datumet i Tingsrätten var jag så upptagen med att försöka bearbeta tankarna på att jag troligen skulle hamna i fängelse att ångesten av tankarna på det som skulle komma överskuggade mina abstinensbesvär. Jag mådde oerhört dåligt över min situation men nu satt smärtan i själen och inte lika mycket i kroppen. Jag hade åkt ur A-kassan nyligen eftersom mina dagar där var slut och jag var inskriven i ett program via Arbetsförmedlingen som skulle innebära möten och obligatorisk närvaro vid diverse schemalagda aktiviteter. Ekonomiskt var det futtiga bidrag jag nu fick från Försäkringskassan beroende av huruvida jag deltog i programmet eller inte. Jag funderade mycket på om jag skulle kunna delta via distans från fängelset? Skulle jag få fotboja i stället om jag hade tur och visade ånger. Kunde jag på något sätt övertyga rätten om att jag ville ändra mig? Väntan på dagen för tingsrättsförhandlingen var så full av rädsla och ångest att jag faktiskt inte minns om jag tänkte på alkohol. Det kom otäcka brev med delgivning. Jag blev uppringd av förundersökningsledare och jag var verkligen djupt skakad av att jag försatt mig i den här situationen igen. Första gången fick jag 50 timmar samhällstjänst, men jag var övertygad om att jag skulle få värre konsekvenser nu, denna andra gången. Jag vet fortfarande inte hur jag orkade igenom den här tiden utan att dricka.

Men mitt i allt detta kunde jag faktiskt inte förmå mig till att dricka även om jag nog ville dränka mina tankar i alkohol och fly in i dimman. Jag var tvungen att hålla mig nykter för att kunna reda ut all skit och hantera min verklighet. Det fanns inget alternativ. Just då var det rädslan för konsekvenserna och en känsla av att ha nått botten som drev mig att avstå från alkoholen. Jag minns inte att jag hade ambitionen att mitt uppehåll i drickandet skulle ha någon deadline men innerst inne visste jag att jag måste sluta på riktigt nu. Att jag nått min absoluta smärtgräns. Att mitt liv antingen skulle gå helt åt helvete, eller så skulle jag försöka göra något åt skiten. Jag ville kunna visa för Tingsrätten att jag var aktiv i mitt jobbsökande och att jag verkligen ansträngde mig för att göra något rätt. Så jag gjorde just detta. Jag fokuserade på att leta anställning. Jag lade massor av energi på att jobba med mitt CV och återuppta arbetet med att söka alla jobb jag kunde hitta. Det blev mitt nya fokus och det drog tankarna från alkoholen tror jag.

När jag efter en ångestfylld väntan fick veta att jag inte behövde advokat och det inte fanns krav på min närvaro eller rättegång med hänvisning till att åklagaren ansåg att ärendet inte innebar fängelse så var lättnaden enorm och jag svalde det föreslagna bötesbeloppet utan att blinka. Det blev dagsböter och ärendet avgjordes skriftligen. Jag behövde inte återuppleva skräckupplevelsen av en rättegång såsom den vid den första rattfyllan. Någonstans där kom min tacksamhet över att slippa Tingsrätten att överskugga tankarna på att supa till för att fira min framgång.

Samtidigt skedde miraklet. Jag blev kallad till anställningsintervjuer. I plural. Inte bara ett företag utan flera var intresserade av mig och mitt intensiva arbete med att söka jobb började ge utdelning. De första intervjuerna var fruktansvärt obekväma. Jag hade varken kläder som passade eller vana att gå utanför dörren, än mindre att åka tunnelbana eller möta människor. Jag trodde inte ett dugg på mig själv och såg det mest som träning när jag hade dessa möten. Märkligt nog blev jag uppringd igen och igen. Att det bokades in anställningsintervjuer var nog ytterligare ett skäl för mig att hålla mig nykter.

Tidigare har jag fått alla jobb jag sökt trots att jag druckit strax innan jag gått på intervju och troligen genomfört dem berusad utan att någon märkt det, men jag tog med andra variabler i beräkningen nu. Med tanke på min fysiska uppenbarelse hade jag inte direkt något försprång i en rekrytering. Jag visste att jag såg väldigt osund ut och ville kompensera med att åtminstone vara så alert jag kunde. Så jag fortsatte min nyktra resa med sporren av att jag kanske ändå hade en chans att få ett jobb, åtminstone ett vikariat? Jag blev mer och mer varm i kläderna när jag gick på säkert femton intervjuer under några veckor. Jag gjorde färdighetstester och personlighetstester flera gånger och de gick väldigt bra. Jag tog kontakt med några personer som kunde vara min referens och plötsligt en dag, faktiskt bara en dryg månad efter min fyllkörning - hade jag ett anställningsavtal för en provanställning. Jag vågade nog inte riktigt tro på det utan gick runt och nojade över att något skulle garanterat komma att hända som skulle slå undan fötterna på mig, men inget dåligt hände. Tvärtom. Och jag var fortfarande alkoholfri.

Någonstans där, när det gått lite mer än en månad in i min alkoholfrihet började jag känna mig både stolt och förvånad. Stolt över att jag kunde. Förvånad över att det gick så bra. Men mest av allt var jag nog tacksam. Jag började tacka Gud för min chans som jag verkligen upplevde som en gåva. Jag har aldrig varit religiös även om jag har en tro i botten som jag inte uttalat öppet men i detta skede kändes det rätt att rikta min tacksamhet mot en högre makt som hjälpt mig ta de rätta stegen. Det gör jag fortfarande. Jag kan visserligen delvis klappa mig själv på axeln för att jag gjort rätt, men jag vet inte var kraften kom ifrån att genomföra detta, om den inte kom från Gud?

Jag började inse att jag mådde bättre och bättre för varje dag som gick. Hjärnan började fungera igen och kroppen visade mig respons genom att jag orkade mer och smärtor försvann. Det sägs att efter min typ av supande tar det mer än en månad för att man ska vara i närheten av fullständig nykterhet eftersom så många gifter finns kvar länge. Jag närmade mig ett datum där jag varit nykter längre än någonsin tidigare under mina +20 år av hög alkoholkonsumtion.

Och samtidigt som hoppet om en dräglig tillvaro började återkomma fick jag mer och mer lust att ta tag i mitt liv på fler sätt. Jag började bry mig om min hygien och mitt utseende igen. Jag började ta hand om mitt hem. Jag städade undan allt som påminde mig om mitt supande och det var inte gjort i en handvändning. Fy fan vilken vidrig snuskig person jag hade blivit när jag gått ned mig under åren. Jag vill knappt tänka på de ovanor jag lade mig till med under min värsta period och blev påmind om när jag började städa hemma. Det fanns ju en lång tid när jag inte ens gick ut med soporna från mitt rum för att jag inte ville träffa på någon granne. Jag lagrade alla tomflaskor och vinboxar tillsammans med annat skräp från snabbmat, godis och onyttigheter i travar som en ständig påminnelse om vilken vidrig person jag var och jag straffade mig själv genom att se sopberget växa varje dag medan jag söp. Det var som en reningsritual att städa bort detta när jag sedan var nykter.

Jag hade varit nykter i 50 dagar när jag hittade hit till Alkoholhjälpen och skrev mitt första trevande inlägg. ( https://alkoholhjalpen.se/comment/341292#comment-341292 ) och resten är historia. Min historia. 300 dagar idag, som sagt.

Ha en underbar lördag! 😎

Anonym31513
lör, 2022-06-18 - 09:53

@Axianne En sådan imponerande resa du gjort! Som du tagit tag i ditt liv. Wow alltså! Du är en riktig inspirationskälla för mig som fortfarande står och stampar.

Vill Bara Sluta
lör, 2022-06-18 - 15:51

@Axianne
Stort grattis till dina 300 dagar❤️🙌🌟🙌❤️
Vilken inspiration du är för mig och säkert väldigt många av alla andra här inne på forumet. Jag känner igen mig i så många delar av din berättelse och har halkat närmare och närmare samma beteende. Jag gissar att jag har haft tur som har både jobb och körkort kvar för det har varit fler tveksamma tillfällen då jag tagit bilen både till jobbet och till systemet då jag varit så bakfull att det varit ytterst tveksamt om jag var körbar.
Jag har kört ekonomin i botten, har ingen lust eller energi kvar men släpar mig ändå till jobbet för det mesta. Jag är inte nykter än, men det närmar sig. Har haft två olika bottenupplevelser på kort tid, den senaste bara för två dagar sedan. Den första upplevelsen gjorde mig nykter i drygt två veckor innan ångesten och tristessen styrde stegen mot systemet igen tyvärr.
Jag är på botten vad gäller självförtroende och självkänsla, orkar inte med något umgänge inte ens med mina barn vilka jag är säker på avskyr mitt beteende. Jag hatar verkligen alkoholen och allt den gör med mig!
Tack för att du berättar din historia ❤️

Rehacer
lör, 2022-06-18 - 17:40

@Axianne
Blir alltid lika tagen av dina inlägg! Du har gjort ett fantastiskt jobb och jag är övertygad om att det finns en Gud som hjälpt dig på traven.
Fortsätt inspirera oss andra här med inlägg ibland om ditt nykterhetsarbete, det hjälper mer än du tror! Tack för att du delar med dig! ❤️

Natalia
tis, 2022-06-21 - 17:28

Hej!

Blev gråtfärdig när jag läste dina senaste två inlägg precis. Jag är lite känslig men ryser nästan. Du har passerat 300 dagar och är idag på 303 😍

Du arbetar och är i full gång med livet. Något du tappat hoppet om innan. Men berättar att du fann hopp. När jag läser vad du berättar ser jag ju tydligt att det finns en enorm styrka i dig som alkoholen en lång tid förstört. Väldigt snabbt var du så pass envetet att du fortsatte att söka arbeten och verkligen kämpade med det oavsett hur du kände inför det. Låter som en förmåga att pressa sig igenom oavsett vad och det är Din förtjänst.

Blir så oerhört glad att läsa att du nu har en grön kvist 🥰
Vårda den och vattna den.
Håll i den gröna kvisten 🌱

Och fortsätt berätta hur du har det!
Önskar dig en fin kväll ❤

Se klart
ons, 2022-06-22 - 22:45

@axienne, jag blir (precis som flera här) alldeles lycklig av att läsa dina inlägg.
Skriv en bok. Låt någon göra en film om ditt liv. Eller inte, men fortsätt att berätta för oss, och även om vi inte vet ett dugg om vilka vi är bortom våra trådar och inlägg- så finns här en hel hejaklack som följer dig, och som glädjs ❤️

Axianne
fre, 2022-06-24 - 03:43

Jag rodnar lite bakom skärmen här när jag läser alla härliga ord, vänliga hejarop och det fantastiska stöd ni skickar mig. Tusen tack för det! Jag är så glad om någon kan känna hopp av att läsa min historia, även om det kan bli lite fladdrigt ibland när jag skriver.

Nu är det mitt i natten och snart midsommar. Förra året var midsommarafton den 25/6 och jag minns inte ett smack av vad jag gjorde den dagen. Troligen låg jag hemma i sängen och drack vin med fläkten surrande för att stå ut med den kvalmiga värmen, snyftade till någon sentimental film på TV samtidigt som jag tyckte synd om mig själv och plågade mig med minnen från mina midsommaraftnar fyllda av kärlek och romantik som jag upplevt medan jag fortfarande inte hade supit ned mig totalt. Möjligen spelade jag Bingolotto för att ha något att göra och inte känna mig så ensam. Det har förekommit att jag gjort det på högtider, vilket faktiskt bara orsakat mig irritation eftersom jag aldrig vunnit och bara varit missunnsamt avundsjuk på de som kammat hem storkovan. Troligen däckade jag mitt i någon film och fyllesov bort midsommarnatten.

Jag minns dock väldigt tydligt vad jag gjorde dagen innan midsommarafton, vilket ju faktiskt var exakt ett år sedan den 24/6 2021. Jag har kollat min tidslinje på Google Maps och kunde se att jag tog bilen till Systembolaget redan strax före tio på förmiddagen och sedan spenderade mer än en timme där. Varför var jag en hel timme på bolaget kan man fråga sig?

Jag minns exakt hur förvånad och irriterad jag blev när jag kom till dit och såg den långa kön utanför Systembolaget fast de inte ens öppnat ännu. Kön ringlade sig runt hela kvarteret och jag insåg att jag skulle vara tvungen att inte bara gå extra långt, utan dessutom stå i solgasset och svettas väldigt länge utan att kunna sitta ned, jag och min onda rygg. De som inte läst mina inlägg kanske inte känner till att jag på grund av min extrema övervikt och närmare två år av orörlighet hade svåra smärtor i korsryggen så fort jag gick mer än femton steg och därför knappt klarade av när det var två personer framför mig i kön, än mindre när det var hundratvå.

Det var ju pandemi och utanför Systembolaget stod en anställd med räkneverk som hon klickade på när folk gick in och ut. Eftersom det var dagen innan midsommarafton så var det inte direkt några snabba affärer som skedde därinne och kön fortskred extremt långsamt när alla skulle bunkra. Men jag lät mig inte hindras. Det var ju min livsviktiga alkohol som skulle inköpas. Jag led alla upptänkliga kval när jag lutade mig mot någon papperskorg om jag fick tillfälle och sedan satt några minuter på en bänk som kön ringlade sig förbi. Svetten rann längs ryggen och håret var fuktigt i nacken. Munskyddet jag bar var helt blött. Imma på solglasögonen fick jag också minns jag. Dessutom var jag livrädd att bli igenkänd i Centrum av någon från förr men hoppades att kombinationen av ansiktsmask och solglasögon skulle hålla mig anonym. Jag var precis lika risig i håret, oduschad, illaluktande och bar exakt samma svettiga tunika som jag berättade om i mitt förra inlägg. På fötterna bar jag nedgångna flipflops som i princip var det enda som mina svullna fötter fick plats i. Detta fulländade bilden av den riktigt nedgångna alkistanten.

Detta var jag alltså beredd att utstå för att få min ranson. Det märkliga är att min hjärna gick för fullvarv när jag planerade inköpet av alkohol. Billigaste vinet på box förstås, men även några starkcider i reserv. Men jag köpte aldrig någon skvallrig systempåse. För att grannarna eller min familj inte skulle se vad jag bar med mig in när jag gick från parkeringen hade jag två ICA-papperskassar med mig som jag "gömde" vinboxarna i. På väg från bolaget köpte jag några liter jordgubbar och ställde ovanpå så att det skulle se ut som att jag handlat livsmedel. Tänk att man kan lägga sådan energi och omsorg på sitt supande och smygande. Det är mitt minne av midsommaren 2021.

Den här midsommaren ska jag inte göra något speciellt. Så mycket har jag inte tagit tag i mitt sociala liv att jag kommit mig för att hitta på något med bekanta, men ser ändå fram emot ledigheten. Troligen blir det sillunch med familjen och sedan skingras ungdomarna för att festa på annat håll och då ska jag bara softa och ta det lugnt. När jag passerade Centrum med bussen på väg hem efter jobbet igår så kastade jag en blick mot Systembolaget och fick en sån där underbar förnimmelse av lättnad. Jag såg alla som kånkade ölbackar och systempåsar men kände inte ett dugg för att byta med dem. För mig har det alltid varit stress förknippat med helger. Alltid hinna in på bolaget innan de stänger. Alltid planera för att ha tillräckligt mycket hemma så det inte tar slut - vilket det ändå alltid gjorde eftersom jag bara drack mer om jag köpt hem extra. Det blev aldrig något över. Jag är så glad, befriad och tacksam över att helt ha kommit bort från allt detta. Det känns som ett annat liv, och det var det nog också.

Ha en underbar midsommar, alla vackra människor! 🌼🌼🌼

Smörblomma
fre, 2022-06-24 - 06:53

@Axianne Du är fantastisk. Ibland kan det vara bättre att vara själv när man är trygg i sig själv än att försöka få till det där sociala livet. Om 2021 var alkoholmidsommar, 2022 nykter midsommar blir kanske 2023 nykter social midsommar! 🌼

Natalia
fre, 2022-06-24 - 14:31

Det du skriver är förresten allt annat än fladdrigt. Det är målande. När du skriver ser jag det framför mig och det berör så mycket.

Och som sagt hejsanklacken står här och vi håller på @Axianne i vått och torrt ✌️

Axianne
fre, 2022-06-24 - 18:35

Tack fina ni!

Det har varit en fantastisk dag med ett väder utan like 😎☀️🌡och dagens begivenhet var en härlig lunch med mina barn och deras respektive. Jag började förbereda mat redan vid åttatiden i morse för att det var så roligt att göra något annat än att vara ensam i mitt rum och supa mig trött denna midsommar. Vi hade lite klassisk mat såsom flera sorters sill, färskpotatis med dill, gravlax, västerbottenpaj, matjestårta, ägghalvor, skagenröra, prinskorv, hemrullade köttbullar och slutligen en ganska ful men god hemgjord 🍓🍰jordgubbstårta.

Lunchen intogs initialt på altanen men det var så varmt att vi fick gå in och äta klart i köket eftersom vispgrädden smälte, men det gör inget eftersom allt var helt ljuvligt! Jag försöker fundera på vad som var i glasen men jag tror jag hade tankarna på annat. Ingen drack nubbe men jag gissar att ungdomarna hade med sig öl. Själv drack jag min älskade sockerfria citronläsk av ICAs märke, som blivit min stora favoritdryck. Om det hade varit för ett år sedan hade jag gått ifrån bordet fem gånger under måltiden för att hälla i mig vin i smyg, men i år fanns inga tankar på att supa. Allt handlade om att umgås och det var så fint!

Nyss vinkade jag av ungarna som skulle till en kompis där de ska festa natten lång. Själv ska jag gå ut på en promenad nu när det börjar bli svalare framåt kvällen. Jag orkar gå ganska länge utan att få ont i ryggen nu eftersom kroppen börjar bli smidigare och konditionen bättre. Jag njuter i fulla drag av att kunna röra på mig igen efter åren av orörlighet. Igår sprang jag till och med till bussen för att jag var försenad, och jag fick inte ens någon kännbar hjärtklappning. Det är så skönt att börja må bra på fler sätt än att "bara"vara nykter. Min sockerfrihet har givit mig extra bonus i form av ytterligare välmående.

Jag ska se om jag kan plocka sju sorters män att lägga under huvudkudden så jag får drömma om vackra blommor i natt!🧔👨‍🦰👨🏽🧔🏻🧔🏼👨🏿👨‍🦱🛌😴 🌼🌸🌻🌼🌹💐💮

Axianne
lör, 2022-06-25 - 14:10

För den som inte lyssnat på Pär Lernströms sommarprat idag i P1 om hur det var att växa upp och förlora sin pappa som var alkoholist så rekommenderar jag det starkt. Den som inte har möjlighet att lyssna kan läsa hela texten på samma sida. Mycket tänkvärda och rörande ord. Om jag hört detta för ett år sedan hade jag kanske kommit till ett snabbare beslut att bli nykter - för mina barns skull.

https://sverigesradio.se/avsnitt/par-lernstrom-sommarprat-2022

Jag önskar er alla en fortsatt fin midsommardag! 🖤🖤🖤