En strimma av hopp

Profile picture for user vår2022

@Axianne Grattis till 8 månader!🥳. Mycket skit har flutit under broarna men idag är idag och nu är det bara att slå dig för bröstet, vara stolt över dig själv och se framåt mot nuet och din positiva framtid.🌷💕

Profile picture for user Axianne

I dag hade vi ett ganska storslaget firande på jobbet igen. Det går bra för företaget jag arbetar i och man snålar inte när man bjuder. Först hade vi workshop och teambuildingaktiviteter och sedan vid fyra på eftermiddagen bjöd firman på drink med tilltugg samtidigt som chefer höll tal och visade glättiga presentationer på storbildsskärmen. Det var jättefin och lyxig catering ordnad och till detta fanns både vin och öl i ganska stort överflöd. Den här gången var det inte bag-in-box utan vin på flaska.

Det var förstås inte alla som stannade kvar för att festa eftersom det ju trots allt var fredag och vissa ville hem till familjen. Själv åt jag av den goda maten, minglade och drack alkoholfritt. Det var trevligt men jag hade inte för avsikt att följa med på den gemensamma middagen senare på kvällen, så efter någon timme kände jag mig nöjd och smög iväg. Det var när jag tog trapporna (inte hissen eftersom jag försöker röra på mig mer) till mitt våningsplan för att hämta jackan och väskan som jag såg det jag verkligen inte ville bli vittne till. Det knöt sig i magen på mig. Det var som att plötsligt konfronteras med mig själv från förr.

Jag känner henne inte eftersom vi inte jobbar på samma avdelning och jag har bara sett henne någon gång i lunchrummet. När jag kom ned för trappan stod hon vid toaletterna lite bakom en stor krukväxt med ryggen mot trapphuset och blicken vänd mot hissarna. Hon halsade rött vin direkt ur en flaska samtidigt som hon verkade bevaka att ingen kom med hissen. Sedan torkade hon snabbt av munnen med handen och stoppade ned flaskan i väskan. Jag visste knappt vart jag skulle ta vägen. Jag ville inte att hon skulle se mig så jag backade tyst upp för trappan igen och gick med bultande hjärta till hissarna i stället.

Det var en chock, ett déjà vu. En skrämmande påminnelse om att vi är många med den här vidriga sjukdomen och jag hade just blivit vittne till något som jag själv gjort oändligt många gånger. Jag hade just sett en annan alkoholist göra det skamliga jag brukade göra. Hon drack i smyg och gick troligen sedan tillbaks till kollegorna och låtsades vara måttlig.

När man är aktiv alkoholist som döljer sitt missbruk på jobbet är man vanligen ständigt på sin vakt när det är representation eller jobbmiddagar. Ibland överdriver man sin nykterhet och låtsas ogilla alkohol för att hålla sig under radarn och sedan i stället smygdricka så ofta man kommer åt. Jag var vanligen väldigt uppmärksam på min omgivning i sociala sammanhang och låtsades vara väldigt måttlig. Jag drack sällan mer än ett glas när jag var med kollegor på på after work eller på jobbmiddagar. Sedan kunde jag smyga iväg till baren och svepa tre shots. Jag kunde låtsas beställa vin till mig och någon kollega för att sedan i smyg svepa bägge glasen på stående fot. Det vanligaste var dock att jag hade en flaska i handväskan som jag drack ur på toaletten.

Jag vet inte om jag ska försöka glömma det jag såg idag, men något säger mig att jag borde ta kontakt med den här kollegan. Jag får fundera på saken. Det kan bli så galet och göra stor skada om jag gör fel val. Mitt i alltihop önskar jag att jag sluppit se det jag såg, att jag fått fortsätta tro att jag är den enda alkoholisten på företaget. Jag önskar hon gått in på toan och druckit i stället för att stå där hon stod. Men det är en självisk tanke och jag borde ju egentligen fundera på om jag kan hjälpa henne på något sätt. Men nej. Jag vill inte röja min egen hemlighet för någon. Inte ens för en medsyster.

Det blev lite jobbigt faktiskt. Jag har tänkt på det här hela kvällen och jag tror inte att jag kommer kunna låta bli att ta kontakt med den här kvinnan på något sätt, om än bara för att lära känna henne lite mer och någon gång - kanske långt senare - erbjuda mitt stöd. Om det blir läge alltså.
Eller inte. Vi får se.
Fan. Jag vet inte. Jävla alkohol!

Profile picture for user Geggan

Ja @Axianne din berättelse är ständigt den allra största inspirationen. Påminner oss om vad vi slipper och att verklig förändring är möjlig. Glad för din skull!

Profile picture for user Axianne

Jag hade glömt hur det var att ha abstinens men nu har jag upplevt det igen, men bara i dess mest grundläggande form. Inte lika plågsamt som alkoholabstinens men likväl ganska kännbart. Jag har nu slutligen efter 8 månaders nykterhet vågat ta steget att även sluta med socker och snabba kolhydrater. Jag gick "cold turkey" precis som med vinet. Stängde av från en dag till en annan och det var (ursäkta gnället) svinjobbigt!

Sockerfriheten har inneburit att jag under en tid har upplevt olika former av huvudvärk och varit fruktansvärt lättirriterad. Jag har haft koncentrationsproblem, sovit dåligt, gripits av nojjor efter allt möjligt att mumsa på, gråtit över löjliga saker, haft förstoppning och dessutom en vidrig smak i munnen, men jag har bitit ihop och hanterat det ganska okej. Nu har det gått så pass lång tid att kroppen vant sig och suget klingat av, så nu orkar jag skriva om upplevelsen.

Det skrämmande mitt i allt detta är att jag under den här veckans sockeravvänjning har befunnit mig MYCKET oftare bland vinflaskor, drinkar och bag-in-boxar i mina tankar än jag varit under hela min nyktra period. Det är som att mitt belöningssystem skrikit efter att jag skulle ersätta mina sockerkickar med att välja en av mina andra droger. Det var just det jag befarade när jag gav upp alkoholen och först var inställd på att försöka bli jättesund direkt. Tack och lov insåg jag att om jag tog bort allt onyttigt ur mitt liv samtidigt så skulle påfrestningarna bli för stora. Jag är glad över att jag fick försynen att tänka så, för jag har nästan upplevt det som jobbigare att skippa sockret än vinet ibland.

Socker är oerhört beroendeframkallande men man kanske lätt glömmer det om man inte är beroendetypen. Det är inte lika farligt som alkoholen kan man tycka, men för mig var ätandet, och då i synnerhet socker upprinnelsen till alla mina missbruk. Det var med socker som belöning och barnfetma i unga år som jag övergick till att missbruka mat och utvecklade ätstörningar i min ungdom. Om man läser på om ätstörningar vet man att det finns ett nära samband mellan anorexti/bulimi och alkoholism/andra missbruk. Vi är tyvärr är skrämmande många som övergått från att vara anorektiker eller bulimiker (och gastric-bypass-operererade) till alkoholister och på den punkten är forskningen helt enig.

När jag slutade med alkoholen i augusti vågade jag alltså inte samtidigt försöka fokusera på den andra djävulen som huserade i min hjärna, så jag släppte helt alla tankar på att banta eller ens begränsa mitt sockerintag. Jag var helt enkelt rädd för att jag skulle återfalla på alla plan. Den 13/10 2021 skrev jag här:
(https://alkoholhjalpen.se/comment/341510#comment-341510)

"Jag har ökat min godiskonsumtion ganska rejält sedan jag slutade med alkohol. Sockerdjävulen (eller snarare kolhydratsdjävulen) är näst efter alkoholsatan min största fiende. Tanten har grävt djupt i både kakburkar och godispåsar på senare tid och om man brukar tappa kilon när man slutar dricka, så lär jag inte göra det eftersom jag i stället ökat mitt sötsaksintag alldeles för mycket. "

" Jag har en önskan att hitta en sund livsstil nu, och det största steget är ju redan taget. Jag har avstått från alkohol och har för avsikt att fortsätta med det. Men min kropp behöver nyttig och näringsrik kost, inte socker och transfetter. Och likförbannat är det ju de sämsta sakerna jag längtar efter. Jag är nästan som en alkis när tankarna börjar leka med att trycka i mig en 200 grams chokladkaka eller frossa i chips med dip, cashewnötter, pommes frites, wienerbröd och syltmunkar.
Så jag har försökt behärska mig något så när men jag vet så väl att min beroendehjärna hanterar snabba kolhydrater på samma sätt som alkohol. Jag lämnar inget kvar. Allt ska ätas upp och det finns inte en chans att jag sparar lite av godispåsen till senare. Det blir inte bra. Jag vill inte ha det så, men kan ju inte avgifta mig helt från både socker och alkohol samtidigt? Då är det nog raka vägen tillbaks in i ett återfall, säger jag med bred erfarenhet av den typen av återfallstriggers. "

Och det tog mig dryga åtta månader att våga ta det steget. Under den tiden har jag ätit på tok för mycket godis, kakor, snacks och annat som innehåller både mängder av fett och bestått mest av snabba kolhydrater. Följaktligen har jag inte gått ned i vikt. Kanske till och med tvärt om efter påskens "Nu är det sista gången"-frosseri. (Att jämföra med hur jag tänkt när jag varje gång frossat extra mycket om jag sedan tänkt sluta med alkohol)

Totalt sett har min kondition förbättrats genom promenader och min kropp är inte lika orörlig som innan men jag är livrädd för cancer, hjärt- och kärsljukdomar, diabetes och andra otäcka diagnoser förknippade med övervikt och ålder. Så slutligen gjorde jag slag i saken och stängde skafferiet. Jag känner mig äntligen så stabil i min livssituation att jag kan hantera att ta tag i min kost.

Så efter alkohol OCH sockerfri tid med på tok för mycket kaffe, diverse tesorter och överdos av lightläsk samt även visst nätshoppande (min nya pet peeve eftersom jag plötsligt har pengar) mår jag idag ganska ganska bra men känner fortfarande sug. Dock inte efter alkohol. Om någon ställde upp en buffé med alla mina älsklingsrätter, godis, snacks, öl, vin och andra drycker framför mig och sade "Ät och drick vad du vill, du kommer inte gå upp i vikt och inte bli beroende" så skulle jag utan minsta tvekan välja SOCKER! Jag skulle ge mig på bakverken och kakorna utan minsta tvivel. Jag drömmer om Snickers på nätterna och fantiserar om wienerbröd på dagarna. 🍰🍩🧁🍬🍫🍪

Men jag ska härda ut. Jag vet att jag kan!

Fin söndag på er! 💖

Profile picture for user vår2022

@Axianne Vad bra att du nu orkar ta tag i ditt sockerberoende också. Jag åt övermycket socker och godis i början av mitt alkoholstopp och en gång fick jag en starkt ångestkänsla inom mig efter att jag tryckt i mig mängder. Liknande den jag fick av alkohol. Insåg att det berodde på för mycket socker och att det triggade min beroendehjärna. Jag drog ned på sockret och det var svårt i början, hela tiden sug på något sött. Började träna mer och lyckades att endast äta glass en dag på helgen. Kan emellanåt vara riktigt sugen på sött, men dricker bubbelvatten och tar lite nötter istället. Fördelen är att jag inte varit sockerberoende innan tror jag, när jag drack åt jag aldrig godis. Äter också lchf inspirerat, inte så mycket kolhydrater som pasta, ris, potatis och vitt mjöl, det och jag är inte en bra kombo, det ger mig viktökning.

Lycka till!💪🌷💕

Profile picture for user Axianne

Ännu en vecka har passerat och jag har inte haft en tanke på alkohol mer än när jag kommer in på det här forumet och summerar den senaste tiden. Vad gäller min tämligen nyligen inledda diet så går det nu ganska bra och jag mår fysiskt väldigt fint. Jobbet är fortfarande intensivt, men jag känner mig stark och trygg i min nya anställning. Jag kan inte påstå att jag är lycklig, men ganska nära. Det är så många av mina problem som löst sig nu och det är något jag inte trott skulle ske.

Jag har på något sätt plötsligt hamnat i en vardag som jag för ett år sedan inte ens kunde drömma om. Det har snart gått nio månader utan att jag druckit och jag börjar fundera på om jag någonsin förut haft ett sånt här lugn som jag nu får uppleva. Jag är fortfarande alkoholist och det kommer jag alltid att förbli, men nu är jag en nykter och tacksam sådan.

Jag har fått det jag önskade. Jag fick ett vanligt liv igen och det är precis vad jag drömde om när jag var som djupast i skiten för ett år sedan. Denna progressiva alkoholism hade mig i ett järngrepp och att ens drömma om att få tillbaks något som liknade ett normalt liv fanns inte ens i min fantasi. För jag vet inte om jag levt ett normalt liv någonsin egentligen. Jag kan inte minnas ett liv utan missbruk. *

Innan jag utvecklade alkoholismen var jag ju fast i ätstörningarna som jag levt med sedan tonåren. Under alla mina år som gift och småbarnsmamma var det egentligen samma typ av smusslande, förnekelse, skam, skuld och ångest som under mitt alkoholmissbruk. En ständig stress och rädsla för upptäckt. Smutsiga tankar, lögn, överkonsumtion och känslan av äckel när jag tvingade mig själv att kräkas efter maten eller nojade över min vikt. Det fanns inget normalt liv då heller.

När jag sedan kämpade med att få bukt med ätstörningarna så övergick mitt missbruk mer och mer i drickande. Jag behövde fortfarande dämpa min ångest och när det inte längre fick ske med godis och mat så blev det alkohol. Under säkert 15 år levde jag med både alkoholism och bulimi. Det ena triggade det andra. Om jag drack drogs jag ned i frosseri eftersom självkontrollen släppte och jag återföll ofta i bägge missbruken samtidigt.

Egentligen firar jag en dubbel seger nu. Den ena är kanske lite större än den andra men bägge är egentligen lika fantastiska. Jag har inte bara slutat dricka alkohol. Jag har ju faktiskt slutat missbruka mat också. Jag har varit nykter alkoholist i snart nio månader, men jag har varit nykter matmissbrukare betydligt längre faktiskt. Det är några år sedan jag senast hetsåt och kräktes, men jag tillät mig aldrig njuta av glädjen över att jag övervunnit ätstörningen eftersom jag i stället utvecklade alkoholism och fortsatte leva med ångesten över det.

Jag tror att det är för att jag idag får vara så fri från det dåliga samvetet, skammen, självhatet och känslan av att vara en riktigt dålig människa som jag klarat av så mycket mer än jag någonsin trott att jag skulle kunna. Det är verkligen en gåva att leva med vissheten att jag hela tiden gör mitt bästa för att göra rätt mot mig själv och andra. Ibland kan jag, främst på jobbet, stanna upp och känna ett hugg i magen för att jag befinner mig i en situation där jag i alla tider varit tvungen att dölja något, ljuga eller smussla, men så har jag långsamt lugnat mig och minns att jag ju faktiskt är nykter och helt utan något att dölja längre. Det är så underbart!

Ha en fortsatt fin söndag! ✨✨✨

Profile picture for user Geggan

Varma gratulationer @Axianne till dina framgångar. Jag kan känna igen mig. Jag hade ätstörningar som ung. Evigt tacksam att jag kom över det tidigt- till priset av visst drickande. Klarade det ändå under många år. Ätstörningar är helvetet, nästan värre än alkoholism eftersom det handlar om mat, det man lever av. Och man kan inte sluta äta. Att du nu klarat av båda dessa är fantastiskt. Livet segrar.

Profile picture for user Ny dag

@Axianne Så härligt att läsa, du inger mig hopp! Grattis och tack för att du delar med dig. Har som du haft problem med ätstörningar och sedan lagt på alkohol för att vara ”frisk” från ett tillstånd men istället vara där jag är idag. Nu skriver jag ju här vilket jag tror och hoppas att jag också är på rätt väg. Så fortsätt dela, så hjälps vi åt. 💕🥰

Profile picture for user Vill Bara Sluta

@Axianne
Jag fick tips av @se klart att läsa din tråd och jag kan säja att jag skulle kunna göra copy-paste på 90% av dina inlägg.
Nu är jag låååångt från de antal dagar du har loggat, men jag kan skriva under på den här känslan av att på något sätt ha blivit föremål för något slags gudomlig ingripande - trots att jag inte direkt vill påstå att jag är vare sig särskilt religiös eller spirituell. Kanske det var min tur att få den här hjälpen, var den nu kom ifrån. Jag har ingen aning om hur det hände att jag bara helt sonika gjorde slut med alkoholen för några dagar sedan...
Tacksam är jag i alla fall 🙏
Ser fram emot att få fortsätta följa din resa.

Profile picture for user Axianne

God middag!

Jag har försummat Alkoholhjälpens forum på sistone men måste ändå checka in så att ingen oroar sig för mig. Det finns ingen som helst anledning till det nämligen. Tiden glider fram och jag med den. Just nu är jag mitt i någon form av ständig "hög-på-livet"-känsla och blundar helt för att ödet försöker kasta lite skräp på mig emellanåt.

Det har hänt några ganska trista saker i mitt privatliv de senaste 1,5-2 månaderna som jag inte skrivit så mycket om här för att inte röja min identitet, men var och en av dem hade kunnat vara en anledning för mig att ta till flaskan igen. Dessa händelser i kombination med krävande och stressigt jobb samt min, om än förbättrade men ändå fortfarande ganska ruttna fysiska kondition har satt mig rejält i riskzonen för att ta återfall med drickandet. Men icke! Tanken har inte funnits där för en sekund vilket jag är så tacksam över! Det är snarare som att jag hämtat den extra styrkan ur min nykterhet när det gungat under fötterna på mig. Det är en oväntad och välkommen förmåga som jag inte ens visste att jag besatt.

Det har inte spelat någon roll vad som drabbat mig känns det som. Jag vet dock inte hur jag skulle hantera en riktigt svår katastrof, sorg eller motgång, men peppar peppar ... Jag tackar Gud för att jag haft möjlighet att rycka på axlarna, skaka av mig och gå vidare, hela tiden med en stigande visshet att jag faktiskt är nykter på RIKTIGT nu. Det finns inte mycket som kan rubba det, och det är skrämmande att tänka på att för 273 dagar sedan var ens en nykter månad något jag aldrig trodde att jag skulle klara av. Historien och erfarenheter av alla gånger jag tidigare försökt under alla dessa år var tillräckligt för att misströsta redan innan jag försökte. Jag har ju alltid rasat igenom och hamnat i ett supande som varit värre än innan de plågsamma torrperioderna.

I dag säger appen "I have been sober for 8 months and 30 days"- Nio månader har passerat och jag kan med stolthet säga att jag faktiskt räknar detta till mitt livs största prestation. (Förutom att föda barnen, förstås!) Jag var kanske mer stolt efter en månad eller två än vad jag är idag, men det beror nog mer på att jag inte förväntat mig att klara av att bli nykter.

Men jag är självklart inte helt befriad från alla tankar på alkohol. Det vore märkligt efter över 20 års supande. Ibland kan en ofrivillig tanke på att dricka komma över mig. Det är inte som en längtan utan snarare som att alkishjärnan trevar lite efter att hitta en väg tillbaks in i missbruket och brukar yttra sig ungefär som att jag plötsligt slås av funderingar över om jag ska supa till när jag går i pension, eller att jag utan att jag vill det tänker på om jag skulle dricka om jag vann en miljon på Lotto och var ekonomiskt oberoende. Det är inget jag vill ha i huvudet och det brukar bara dyka upp i skallen ibland när jag minst anar det. Hittills har jag valt att sätta hårt mot hårt. Jag kan till och med säga orden högt om ingen är i närheten "JAG SKA ALDRIG DRICKA MER!" eller så tänker jag bara tyst för mig själv "Nej nej nej nej nej - Glöm det!" och motar bort spöket. Det har fungerat varje gång, och tack och lov är det inte så ofta det har hänt.

I övrigt rullar allt på så bra det bara kan. Jag vet inte om jag har gått ned i vikt men jag har som sagt slutat helt med socker sedan någon månad och det känns bra. Som jag berättat tidigare ville jag inte utsätta mig för det när jag var nyligen nykter, men nu har det fungerat över förmodan och jag har tappat suget efter godis, fikabröd, sötsaker och annat med snabba kolhydrater såsom snacks och annat jag unnat mig i överflöd under min första nyktra tid. Förhoppningsvis kommer det visa resultat fysiskt för mig på fler sätt än att jag upptäckt att mitt tandkött slutat blöda när jag borstar tänderna. Blödande tandkött har jag lidit av hela tiden men det upphörde efter bara någon vecka när jag gick över till sockerfri kost, trots att jag inte borstar tänderna oftare nu än för någon månad sedan.

Ekonomiskt är det strålande tider. Jag hörde på P4 Stockholm i förra veckan om hur många som lider av fattigdom och behöver bidrag. En kvinna som intervjuades berättade att hon hade cirka 8 000 kr i månaden och att det bara räckte till hyran. Det är ju så det var för mig under två år. Min A-kassa var 7500-8000 kr och räckte inte till mycket mer än hyran och fasta räkningar. Resten skulle räcka till allt annat och jag söp ju dessutom upp 2500-3500 kr i månaden, minst. Mina kreditkort var maxade och jag hade lånat upp ganska mycket pengar när jag slutligen fick jobb och en riktig lön igen. Något jag aldrig fått om jag inte hade blivit nykter någon månad innan den lycksaliga intervjun och testerna jag klarade så oväntat.

Idag har jag betalat tillbaks alla kreditkortsskulder och lån. Jag har satt in sparpengar på ett särskilt konto, börjat månadsspara igen, och jag har kunnat unna mig att köpa lite saker jag saknat hemma under lång tid. Jag har till och med börjat gå ut och äta lunch med kollegorna ibland, även om jag tycker det är rysligt dyrt med en lunch och faktiskt inte värt pengarna, men jag gör det av sociala skäl. Jag hade nästan glömt hur det känns att tjäna pengar på riktigt. Om man varit alkoholist på a-kassa under flera års tid är det nog av självbevarelsedrift man väljer att inte minnas hur det var att ha pengar, men nu minns jag igen och det är underbart! Dock kommer jag på mig själv med att vända på slantarna av gammal vana när jag handlar matvaror och jag är sjukt prismedveten så fort jag ska köpa något. Det sitter kvar, och det är inte negativt.

Ha en toppenfin lördag alla underbara människor!! 💞💞💞

Profile picture for user Axianne

@Vill Bara Sluta - Jag är usel på att svara på kommentarer här, men ville bara säga att jag håller tummarna så hårt för dig.
Jag vill också tacka alla andra förstås, ni "stammisar" (ni vet vilka ni är! 💝💝) som läser och kommenterar, trots att jag är dålig på att svara Jag ska försöka bättra mig, men jag är som sagt inte inne här så ofta just nu

Stor kram! 💝

Profile picture for user Axianne

280 dagar nykter idag. Lite över nio månader. Jag vet inte om jag ska fortsätta skriva här på Alkoholhjälpen just nu eftersom inspirationen liksom tryter. Enda anledningen för mig att logga in och skapa ett inlägg är för att jag vill berätta att jag inte dricker, bara utifall att någon skulle oroa sig om jag plötsligt bara försvinner härifrån.

Men jag kommer inte på något speciellt att skriva om i övrigt. Jag satt här vid datorn häromkvällen och började försöka uttrycka något begripligt, men så kom det inte ut något på skärmen värt att spara. Jag skriver liksom samma sak hela tiden nu. Just nu känns det som att det mesta är sagt. Det har inte hänt så mycket och jag gör inte något speciellt. Allt är normalt nu. Precis det jag önskat mig. Jag är "vanlig" för första gången någonsin känns det som. Men ändå inte.

Jag kommer ju aldrig att vara en vanlig normal kvinna. Jag har förstört för mycket av mitt liv för att någonsin kunna leva som alla andra. Åren som kunde ha varit mina bästa har jag ju supit upp och jag känner att tiden bara sprungit iväg. Jag är på gränsen till gammal, och det enda jag kan hoppas på nu är att den här nykterheten kom i tid. Att jag inte förstört min kropp helt och att jag får leva nykter och försöka hitta en tillvaro att njuta av, även om det blir i ensamhet.

Jag saknar kärlek. Jag saknar närhet, jag saknar min kropp som den såg ut för några år sedan när jag fortfarande var attraktiv och hoppades på att hitta någon att leva med. Det finns så oerhört mycket uppdämd längtan och kärlekstörst inom mig och jag är lite rädd att känna efter när det gäller just de här behoven. Under alla mina år som alkoholist har jag ju druckit för att dränka mina kärlekssorger (och därigenom sett till att de vuxit sig större och allt mer katastrofala). När jag var yngre och fortfarande hade kroppen och utseendet med mig så kostade jag på mig att bränna mitt ljus i bägge ändarna. Jag brydde mig inte om att jag förstörde min kropp och mitt yttre när jag gick ned mig så totalt som jag gjorde. Föga anade jag hur fort jag skulle förfalla när jag släppte taget om allt.

Nu är jag nykter och har inga planer på att återfalla i det djupa missbruk som jag levt med under så många år, och då kommer andra känslor fram. Saknaden efter kärlek och längtan efter någon att dela min tillvaro med. Önskan att få tillbaks min figur och kondition. Drömmar om att komma i kläder jag vuxit ur och förstås hoppet om att någon gång i framtiden få bli gammal tillsammans med någon.

Men jag ska inte vara girig eller begära för mycket av livet just nu. Än så länge borde jag bara vara nöjd över det fantastiska som skett och att jag fått vara alkoholfri sedan i augusti. Jag har fått så oerhört mycket tillbaks som jag egentligen redan hade bränt. Jag lever på övertid och känner mig lite som när man spelar dataspel och dött, men fått ett bonusliv och kan starta om. Tilltufsad men med erfarenhet och en visshet att det är sista chansen. Om man bränner den är det game over.

Jag tänker ibland på hur jag dövade alla känslor som försökte tränga igenom när livet var som svartast. Jag var så rädd för att känna efter. Jag var vettskrämd för att se mig i spegeln eller bli sedd av någon. Jag stängde in mig och isolerade mig med alkoholen för att bara få tiden att gå. Jag vet inte om jag hade något hopp kvar alls egentligen. På slutet var jag ju inte ens i skick att söka jobb eftersom jag inte tog mig ur sängen på dagar ibland, mer än att för att köpa alkohol, förstås. En halvtimmes tripp till Systembolaget då och då var min enda kontakt med omvärlden. När jag kom hem hade jag hjärtklappning, svettningar, darrningar och föll tillbaks i sängen med min bag in box.

Polisen tog mig ju en sådan dag i augusti förra året, på väg hem från Systembolaget. Det var min vändning. Min räddning. Det hade kunnat gå åt vilket håll som helst efter det. Antingen kunde jag ha grävt ned mig totalt efter rattfylleridomen och supit ännu mer, eller så kunde jag göra det jag ju faktiskt gjorde. Jag insåg att det fick vara nog. Jag betalade mina böter och bestämde mig för att jag nått botten och att det bara fanns en väg att ta. Jag är så tacksam över att den vägen fanns kvar och att Gud gav mig styrkan att kravla mig ur skiten jag levt i så länge.

Jag ska som sagt inte begära för mycket av livet just nu. Jag är tacksam för det jag fått och att jag sitter här idag med livet i behåll. Det finns mycket jag saknar och längtar efter men jag tänker låta det komma om det kommer. Just nu är jag snäll mot mig själv och tar det lugnt med det mesta. Om det är menat att jag ska få mer av det jag saknar så kommer det, annars får jag vara nöjd med det jag fått. För det är jävligt mycket jämfört med vad jag hade för ett år sedan.

En sån här helg för ett år sedan låg jag i mitt eget kiss på golvet nedanför sängen som jag ramlat ur när jag försökt vingla till toaletten. En sån här helg för ett år sedan klarade jag inte ens av att kravla mig upp igen, så jag låg kvar på golvet och kissade på mig. Mycket har jag glömt, men det här minns jag och det är såna minnen som faktiskt är väldigt tydliga. Jag söp sönder mig och kroppen gav upp mer och mer, men vissa minnen kommer jag alltid ha kvar.

Fin söndagskväll alla! Var rädda om er! 💕💎💘☁️✨🩰🦋🌷💖

Profile picture for user mulletant

Hej Axienne!
Stort Grattis till tid! Jag skriver sällan här numera men råkade se och läste ditt inlägg. Så fint du beskriver; sorgliga minnen och din starka vändning till ett ’levande liv’. Jag fäste mig vid din inledning där du skriver att inspirationen att skriva tryter. Att enda anledningen ”att logga in och skapa ett inlägg är för att jag vill berätta att jag inte dricker, bara utifall att någon skulle oroa sig om jag plötsligt bara försvinner härifrån.” Fint och omtänksamt tänkt. Jag tänker att du kanske kan fortsätta skriva också för din egen skull, du formulerar dina minnen och erfarenheter så bra.
Jag är både medberoende och beroende och har haft och har stor hjälp av att skriva, många gånger har jag genom skrivandet blivit medveten om saker jag liksom inte visste själv. Jag vet också att det har hjälpt andra.
Jag fick bara lust att skriva den här hälsningen, forumet har hjälpt mig så mycket. En trygg plats där jag både får del av andras erfarenheter och kan och nå ut till andra med mina. För mig och många andra en oerhört viktig del i tillfrisknandet! / mt

Profile picture for user vår2022

@Axianne Grattis till din oerhörda bedrift att bli nykter och 9 månader!🥳. Dina inlägg är värdefulla berättelser om din resning från total misär och ur alkoholens fruktansvärda grepp. En påminnelse om hur hemskt illa det kan sluta när alkoholen är på väg att totalt tar över ett liv. Något som kan hända alla som blivit beroende och ingått förbund med alkoholdjävulen. Men du räddade dig själv! Du har mycket kvar att uppleva i livet som nykter och du tar varje dag ett nytt steg i det, mer balanserad och trygg för varje dag, vem vet vad som väntar runt nästa hörn?

Ha det gott med kärlek till dig själv och andra, det kraften är stor och leder dig dit du vill❤️

Profile picture for user Axianne

9,5 månader nykter nu. En fantastisk tid på alla vis. Det absolut bästa med allt som skett är att jag inte saknar alkoholen och verkligen inte lider av att avstå. Jag har inget begär efter att dricka och det finns inget sug eller längtan efter att varken festa för nöjes skull eller supa till för att döva några känslor. Det är som att jag ser tillbaks på någon annans liv när jag minns hur det varit så länge. När jag ser tillbaks på alla dessa år då mina tankar hela tiden fanns i och runt drickandet. När min hjärna konstant satte drickandet först. "När skulle jag kunna dricka igen?" "Hur kunde jag smyga mig till nästa tillfälle att känna berusning?" Jag planerade alltid för att kunna få in alkohol i tillvaron. Oavsett vad jag gjorde så gick alltid tankarna på alkoholen först, både i jobbet och hemma. Gå till Systembolaget på lunchen med ryggsäck innebar att jag ständigt tackade nej till att luncha med kollegor. Aldrig åka någonstans på helgen eftersom jag inte kunde köra bil alls. Alltid se till att det fanns vin hemma. Aldrig lova att göra något som kunde inverka på mina möjligheter att ägna mig åt drickandet. Gömma alkohol i handväskan. Smyga in på toa och dricka under en dejt. Sno från barskåpet hemma hos någon när de inte såg ... Det finns tusen exempel på allt jag gjorde och som höll min hjärna helt upptagen med att planera för mitt drickande. Detta dubbelliv jag levde var min vardag och jag var så van vid att alltid ha drickandet som följeslagare att jag inte ens märkte det själv. Det var bara så det var. Idag är det inte så och jag vet inte hur jag slutade egentligen.

Jag funderar ibland på om det finns något sätt för mig att hjälpa andra att komma dit där jag är idag. Kan jag dela med mig av något som kan bidra till att andra tar samma steg och blir nyktra? Det blir nog svårt eftersom jag inte riktigt vet hur det gick till. Kanske måste jag förstå det själv först innan jag kan hjälpa någon dit. Jag vet ju hur oerhört svårt det var att hjälpa mig själv eller att ens tänka på att ta emot hjälp när jag var som mest fast i mitt missbruk. Jag tyckte kanske att jag försökte hela tiden när jag gick på AA eller i behandling, men idag vet jag att det var en lögn. Jag var inte med alls. Jag hade alltid bakdörren öppen för att en dag få dricka igen. Innerst inne fortsatte jag planera för mitt framtida supande även under torra perioder. Jag var aldrig nykter på riktigt och dessa försök skadade mig värre än de hjälpte mig eftersom de alltid resulterade i att jag kraschade hårdare för varje gång.

Under alla år har jag försökt sluta dricka för att visa någon annan att jag har kontroll. Jag har varit väldigt duktig på papperet under perioder, för att sedan braka ned i en ännu djupare avgrund så fort jag kom under radarn. Kanske är det den största skillnaden när jag nu slutat missbruka. Det finns inga dörrar att låsa. Jag gör inte det här för att visa någon annan ett enda skit. Jag gör det för att överleva. För att jag vill ha ett liv. Det finns ingen som kräver något av mig just nu vad gäller alkohol. Inte ens jag. Inte mina barn heller. Om jag skulle ta ett återfall skulle de förmodligen tänka att det var väntat. Jag med. Jag har ju inte lovat någon något och det magiska och fina i alltihop är ju att det visade sig vara ganska lätt att sluta jämfört med vad jag alltid trott. Hur sjukt är inte det? Jag har haft ångest över hur mitt torrlagda liv skulle vara att genomlida, och det visade sig att det inte alls var så som jag trott. Det var faktiskt nästan lite genant att inse hur enkelt det var när jag väl bestämt mig PÅ RIKTIGT.

Jag har varit bra på att ljuga och komma med osanning under alla år. Jag har duperat många, men jag har kanske ljugit allra mest för mig själv när jag sagt att jag har kontroll. Jag har ljugit för mig själv när jag tyckt att jag försökt, och jag har blåljugit för mig själv när jag tänkt att jag aldrig kommer att kunna sluta dricka. För det kan jag. Jag är på god väg. 287 dagar på god väg.

Ha en fin söndag! ❤️‍🩹

Profile picture for user Natalia

Hej @Axianne!

Det är fängelse att läsa dina inlägg! Och det är så glädjande att få läsa att det går fortsatt bra för dig.
Fortsatt gärna skriva! 😘

Du undrade om och hur du skulle kunna hjälpa någon att ta steget till nykterhet och jag vill nog säga att du redan gör det genom att dela med dig av Din historia. Och tack för att du gör det. Det det är stort 🙏

Tror inte det finns ett universell sätt att hjälpa till och det är nog svårt då vi alla här har kommit olika långt i våra beslutsprocesser och vi har så varierande problematik. Men att du bara delar med dig av din historia väcker mycket känslor iaf inom mig. Har inte haft den konsumtionen du haft. Men att ta del av din historia påminner mig om hur jäkla illa det kan bli och hur viktigt det är att fortsätta hålla sig flytande.

Du valde livet till slut och det är fantastiskt att du någonstans mitt i allt svart fann viljan och beslutet att resa dig. Överlevnad är en stark motivator men starka är även våra bortträngningsmekanismer. För att inte tala om hur stark makt ett beroende har. Jag tycker att det är helt fantastiskt att du reste dig!
Kan du själv förstå att du gjorde det?
Du gjorde det!
Du gjorde det helt själv 😃

Imorgon blir det 290 dagar för dig jag vill ge dig en stor varm kram och tala om att jag blir stolt utan att känna dig.
Jag kan se att du är tacksam för livet. Och du förtjänar att väldigt glada och vackra saker träder in i ditt liv ❤
Om jag bara kunde trolla...

Profile picture for user Se klart

Hej @axienne
Jag blir också väldigt glad, lugn och känner förtröstan när jag läser dina inlägg. Det är som magi, men det är ju som @natalia skriver- du själv. Även om du inte med ord kan beskriva steg för steg- så kanske något annat djupt existentiellt pratar genom dig- med dig- och med oss.
Att överleva- och att leva.
Så stort att det svindlar.
Under mitt första år som nykter kände jag det som att gå på glas- men inte på något otäckt vis. Utan på det försiktiga och sköra vis som man upptäcker sitt liv på nytt.
Jag kände hur det var att leva.
Den känslan kan jag då och då sakna, och behöver hitta tillbaka till, oftare. Tacksamheten- som du påminner om.
Så fint att läsa, och tack för att du delar med dig till oss. Kram 🥰

Profile picture for user BEATNGU

@Axianne
Härligt! Det är så man gör! Det kommer alltid pucklar man ska ta sig över, men det går lättare än vad man tror när tiden går. Vips så har det gått flera månader och man tänker mindre och mindre på det. Nu talar jag för mig själv. Men jag tror att alla har en inbyggd nödstopp nånstans. Det gäller bara att hitta den och trycka i tid. Kämpa!! Starkt jobbat!!

Profile picture for user Axianne

Tack alla fina för era kommentarer!
Jag mår verkligen bättre än någonsin just nu. 298 dagar säger appen att jag varit nykter och det är helt otroligt! Förutom det har jag nu varit sockerfri i drygt två månader och börjat tappa i vikt. Som jag berättat tidigare vågade jag inte sluta med socker samtidigt som jag försökte bli nykter, men nu känner jag att det var helt rätt att ta detta steg när jag gjorde det. Det är mycket av mina fysiska krämpor som försvann när jag slutade dricka, men faktiskt ytterligare några har lossnat när jag slutat med socker. Magen är lugnare, tandköttet slutade blöda vid tandborstning redan efter några dagar utan socker trots att jag borstat precis som innan, hyn är betydligt bättre och jag känner mig om möjligt ännu friskare idag än när jag "bara"var nykter. Min kondition är också så pass mycket bättre att jag tar trappor i raska steg och kan småspringa till bussen för första gången på flera år. Om jag försökt det för ett halvår sedan hade jag behövt hjärtstartare ...

Det ena har givit det andra på något vis. Att jag höll mig nykter så länge att jag kunde börja gå på anställningsintervjuer och göra rekryteringstester gav mig ju ett jobb efter flera års arbetslöshet. I grevens tid var det ju också, eftersom min ekonomi var i botten. Med det nya jobbet kom nya rutiner som hjälpte mig hålla tankarna på annat. Med en jättebra lön kom jag på grön kvist ekonomiskt och det gav mig ytterligare pepp. Det bästa har dock varit att jag återfått ett självförtroende inom min yrkesroll. Jag har insett hur lågpresterande jag varit när jag supit både på kvällstid och på arbetstid under många år. Nu med en nykter hjärna har synapserna kopplats ihop igen och jag har klarat av så mycket mer i jobbet än jag någonsin förväntat mig. Idag är jag ju fast anställd trots att jag var rädd att jag inte skulle klara provanställningen. Jag är väldigt högpresterande på jobbet och uppskattad av både chefer och kollegor. Jag har blivit en person man kommer till när man behöver stöd och hjälp, och det är till och med en befordran på gång viskas det i korridorerna. Allt detta utan att jag egentligen förväntat mig något av det. Allt detta kom när jag nästan givit upp och var på väg att supa ihjäl mig.

Mitt liv är äntligen så normalt som jag egentligen alltid drömt om att det ska vara. Den befrielsen jag upplever när jag slipper det ständigt dåliga samvetet, smusslandet, lögnerna, skammen, skulden och den vidriga jakten på nästa fylla går knappt att beskriva. Jag har ingen som helst längtan efter alkohol nu, och det är helt ny mark jag kliver på. Jag är väldigt ovan vid att kunna leva så här utan det mentala tvånget som följeslagare. Det finns ett obeskrivligt lugn inom mig som jag nog inte minns att jag upplevt förut i mitt liv. Jag minns faktiskt inte när jag kunnat leva så obekymrad och bara ta dagarna som de kommer som jag gör nu.

Det finns alkohol runt mig överallt just nu. Flaskor med bubbel på jobbet sedan förra festen. En dunk vin på bänken hemma i köket. Vin som sonens flickvän haft med sig och lämnat kvar. Det ligger starköl i kylskåpet och det finns spritflaskor lite här och där i huset eftersom det varit ungdomsfest nyligen. Ibland funderar jag över om mina barn testar mig genom att inte längre gömma undan alkoholen, eller om de faktiskt är så ovetande om att min sjukdom är kronisk? Kanske har de aldrig förstått hur illa däran jag varit och att om det varit för ett år sedan så hade jag druckit upp allt jag kom över. På slutet dolde jag ju inte ens att jag stal deras alkohol och jag hade inte råd att köpa tillbaks det jag druckit upp. När jag var i behandling fick vi alla rådet att undvika precis det som jag nu lever i, alltså miljöer där det finns alkohol att tillgå, men nu kan jag ändå konstatera att det inte känns som något problem. Det är lite som att det står flaskor med vinäger lite här och där. Det lockar mig ungefär lika mycket att dricka vinet som det skulle göra att klunka i mig en flaska balsamico.

Jag noterar detta med en kombination av glädje och rädsla. Glädje att jag trots allt detta kan låta bli, eller snarare inte ens känner någon lockelse. Lite oro över att det kanske skulle kunna komma någon svacka när jag plötsligt bara ger mig på att dricka, så som jag gjort under alla år tidigare. Men det är glädjen som överväger eftersom den här känslan av att jag faktiskt inte vill ha alkohol är så underbart befriande.

Snart har jag semester. Tidigare år när jag jobbade var semestern en hägrande oas som jag längtade efter av en enda anledning. Då skulle jag kunna supa fritt. Ingen som kollade eller bevakade mig. Idag längtar jag efter semestern av andra skäl. Jag har massor av saker jag vill pyssla med i hemmet. Fixa med i huset och trädgården. Jag har böcker att läsa och serier att kolla ikapp på Netflix och Viaplay. Det blir min första semester utan alkohol och jag är inte ett dugg rädd att jag ska börja dricka igen. Jag ser fram emot ledigheten och det ska bli min första sommar utan fylla. Så underbart!

Ha en fin helg om vi inte hörs innan dess! ✨✨✨

Profile picture for user Axianne

300 dagar nykter idag.
9 månader och 27 dagar.
Inget nytt under solen, men ibland känns det bra att se tillbaks på min resa.

De första dagarna och rentav veckorna av de där 300 var ångestfyllda och snudd på hopplösa men på grund av var jag befann mig i tillvaron och vad som hände i mitt liv då, så överskuggades abstinens och fysiska konsekvenser av min mentala status. Jag var så djupt på botten i min förnedring och skam att jag förträngde de kroppsliga besvär och smärtor som jag genomgick under min första nyktra tid. Jag drevs att avstå en dag i taget eftersom jag befann mig på den totala botten. Det fanns inget alternativ för mig efter att jag åkt fast för rattfylleri den där augustidagen.

Jag hade tillbringat sommaren i min solkiga säng, ensam i mitt mörka rum med mina ständiga följeslagare; TV:n, datorn och vinboxen. Mina enda stunder utanför detta rum var när jag rafsade till mig något ätbart i köket eller tog mig till Systembolaget, Det senare blev tyvärr allt mer ofta med bilen på grund av min lathet och brist på logiskt tänkande. Jag körde alltså bil trots att jag sällan hann bli nykter och dessutom saknade körkort sedan jag åkt fast för grov rattfylla fem år tidigare.

Min allt större avsaknad av respekt för (eller snarare ens tanke på) allt och alla, inte minst mig själv fick mig att prioritera en snabb resa fram och åter till Systembolaget för att slippa åka kommunalt, alltså lägga kraft på att klä på mig, tvätta mig, borsta håret eller tänderna eller ens överväga risken jag utsatte mig och andra för när jag tog bilen. Resan tog bara några minuter och jag slog alltid bort samvetskvalen eller skammen över folks blickar på min vidriga uppenbarelse när jag hängde på låset bland de övriga av samhällets bottenskrap när bolaget öppnade. Jag tröstade mig med tanken på den hägrande belöningen jag skulle få när jag stapplade in genom ytterdörren hemma och darrande hällde upp mitt första bräddfyllda dricksglas med surt vin som jag svepte på fastande mage trots att det kväljde mig.

För det hade blivit min nya rutin som arbetslös sedan drygt två år. Varje morgon vaknade jag ur min svettiga och oroliga slummer vid gryningen, kramade de sista dropparna ur bag-in-boxens innerpåse och kände ångesten växa när jag började räkna timmarna till Systembolaget öppnade igen. Det var samma sak nästan varje dag. Jag räknade verkligen ned minut för minut och försökte sysselsätta mig med att se på TV eller spela något datorspel medan svetten bröt fram och darrningarna tilltog. Abstinensen var vidrig när jag oftast skakade och svettades svårt. Jag hade huvudvärk och dubbelseende. Ändå tog jag bilen. Jag skäms så fruktansvärt över detta idag och jag är faktiskt, tro det eller inte, tacksam att jag till slut åkte fast den där augustiförmiddagen på väg hem med min vinbox. Jag nådde min botten där och då. Resan tog slut när poliserna som stått parkerade bakom återvinningscentralen och spanat i syfte att ta fast just den typen av brottslingar som jag var, följde efter mig och stoppade mig innan jag hann köra många meter. De fick napp direkt när de jagade folk som körde bakfulla och var på bolaget redan vid öppningsdags en vardagsmorgon.

Jag upplevde någon form av "this is it"-känsla när jag gick ut i solgasset från polisstationen efter några timmar och bestämde mig för att lägga en massa pengar jag inte hade på att ta taxi hem. Jag var tvungen eftersom jag inte orkade gå många meter och tanken på att ens hitta en buss som gick åt mitt håll var väldigt främmande. Abstinensen var enorm och min övervikt förhindrade mig att förflytta mig speciellt långt innan jag fick lov att vila på närmaste parkbänk. Jag var plötsligt medveten om hur jag såg ut och ville inte visa mig på kommunala färdmedel. Det kan tilläggas att jag hade håret uppsatt i en smutsig tofs för att jag inte borstat det eller tvättat det på evigheter. Jag var oduschad sedan minst en vecka. Jag hade inga underkläder på mig under min svettiga och otvättade tunika av tältmodell eftersom jag inte hade några rena och det var väldigt varmt den dagen, tänderna var oborstade sedan evigheter. Jag bar solglasögon för att dölja mina röda ögon. Troligen luktade jag väldigt illa. Troligen lyste det "dekis-kärring" om mig.

Under den tid som gick från att jag åkte fast till datumet i Tingsrätten var jag så upptagen med att försöka bearbeta tankarna på att jag troligen skulle hamna i fängelse att ångesten av tankarna på det som skulle komma överskuggade mina abstinensbesvär. Jag mådde oerhört dåligt över min situation men nu satt smärtan i själen och inte lika mycket i kroppen. Jag hade åkt ur A-kassan nyligen eftersom mina dagar där var slut och jag var inskriven i ett program via Arbetsförmedlingen som skulle innebära möten och obligatorisk närvaro vid diverse schemalagda aktiviteter. Ekonomiskt var det futtiga bidrag jag nu fick från Försäkringskassan beroende av huruvida jag deltog i programmet eller inte. Jag funderade mycket på om jag skulle kunna delta via distans från fängelset? Skulle jag få fotboja i stället om jag hade tur och visade ånger. Kunde jag på något sätt övertyga rätten om att jag ville ändra mig? Väntan på dagen för tingsrättsförhandlingen var så full av rädsla och ångest att jag faktiskt inte minns om jag tänkte på alkohol. Det kom otäcka brev med delgivning. Jag blev uppringd av förundersökningsledare och jag var verkligen djupt skakad av att jag försatt mig i den här situationen igen. Första gången fick jag 50 timmar samhällstjänst, men jag var övertygad om att jag skulle få värre konsekvenser nu, denna andra gången. Jag vet fortfarande inte hur jag orkade igenom den här tiden utan att dricka.

Men mitt i allt detta kunde jag faktiskt inte förmå mig till att dricka även om jag nog ville dränka mina tankar i alkohol och fly in i dimman. Jag var tvungen att hålla mig nykter för att kunna reda ut all skit och hantera min verklighet. Det fanns inget alternativ. Just då var det rädslan för konsekvenserna och en känsla av att ha nått botten som drev mig att avstå från alkoholen. Jag minns inte att jag hade ambitionen att mitt uppehåll i drickandet skulle ha någon deadline men innerst inne visste jag att jag måste sluta på riktigt nu. Att jag nått min absoluta smärtgräns. Att mitt liv antingen skulle gå helt åt helvete, eller så skulle jag försöka göra något åt skiten. Jag ville kunna visa för Tingsrätten att jag var aktiv i mitt jobbsökande och att jag verkligen ansträngde mig för att göra något rätt. Så jag gjorde just detta. Jag fokuserade på att leta anställning. Jag lade massor av energi på att jobba med mitt CV och återuppta arbetet med att söka alla jobb jag kunde hitta. Det blev mitt nya fokus och det drog tankarna från alkoholen tror jag.

När jag efter en ångestfylld väntan fick veta att jag inte behövde advokat och det inte fanns krav på min närvaro eller rättegång med hänvisning till att åklagaren ansåg att ärendet inte innebar fängelse så var lättnaden enorm och jag svalde det föreslagna bötesbeloppet utan att blinka. Det blev dagsböter och ärendet avgjordes skriftligen. Jag behövde inte återuppleva skräckupplevelsen av en rättegång såsom den vid den första rattfyllan. Någonstans där kom min tacksamhet över att slippa Tingsrätten att överskugga tankarna på att supa till för att fira min framgång.

Samtidigt skedde miraklet. Jag blev kallad till anställningsintervjuer. I plural. Inte bara ett företag utan flera var intresserade av mig och mitt intensiva arbete med att söka jobb började ge utdelning. De första intervjuerna var fruktansvärt obekväma. Jag hade varken kläder som passade eller vana att gå utanför dörren, än mindre att åka tunnelbana eller möta människor. Jag trodde inte ett dugg på mig själv och såg det mest som träning när jag hade dessa möten. Märkligt nog blev jag uppringd igen och igen. Att det bokades in anställningsintervjuer var nog ytterligare ett skäl för mig att hålla mig nykter.

Tidigare har jag fått alla jobb jag sökt trots att jag druckit strax innan jag gått på intervju och troligen genomfört dem berusad utan att någon märkt det, men jag tog med andra variabler i beräkningen nu. Med tanke på min fysiska uppenbarelse hade jag inte direkt något försprång i en rekrytering. Jag visste att jag såg väldigt osund ut och ville kompensera med att åtminstone vara så alert jag kunde. Så jag fortsatte min nyktra resa med sporren av att jag kanske ändå hade en chans att få ett jobb, åtminstone ett vikariat? Jag blev mer och mer varm i kläderna när jag gick på säkert femton intervjuer under några veckor. Jag gjorde färdighetstester och personlighetstester flera gånger och de gick väldigt bra. Jag tog kontakt med några personer som kunde vara min referens och plötsligt en dag, faktiskt bara en dryg månad efter min fyllkörning - hade jag ett anställningsavtal för en provanställning. Jag vågade nog inte riktigt tro på det utan gick runt och nojade över att något skulle garanterat komma att hända som skulle slå undan fötterna på mig, men inget dåligt hände. Tvärtom. Och jag var fortfarande alkoholfri.

Någonstans där, när det gått lite mer än en månad in i min alkoholfrihet började jag känna mig både stolt och förvånad. Stolt över att jag kunde. Förvånad över att det gick så bra. Men mest av allt var jag nog tacksam. Jag började tacka Gud för min chans som jag verkligen upplevde som en gåva. Jag har aldrig varit religiös även om jag har en tro i botten som jag inte uttalat öppet men i detta skede kändes det rätt att rikta min tacksamhet mot en högre makt som hjälpt mig ta de rätta stegen. Det gör jag fortfarande. Jag kan visserligen delvis klappa mig själv på axeln för att jag gjort rätt, men jag vet inte var kraften kom ifrån att genomföra detta, om den inte kom från Gud?

Jag började inse att jag mådde bättre och bättre för varje dag som gick. Hjärnan började fungera igen och kroppen visade mig respons genom att jag orkade mer och smärtor försvann. Det sägs att efter min typ av supande tar det mer än en månad för att man ska vara i närheten av fullständig nykterhet eftersom så många gifter finns kvar länge. Jag närmade mig ett datum där jag varit nykter längre än någonsin tidigare under mina +20 år av hög alkoholkonsumtion.

Och samtidigt som hoppet om en dräglig tillvaro började återkomma fick jag mer och mer lust att ta tag i mitt liv på fler sätt. Jag började bry mig om min hygien och mitt utseende igen. Jag började ta hand om mitt hem. Jag städade undan allt som påminde mig om mitt supande och det var inte gjort i en handvändning. Fy fan vilken vidrig snuskig person jag hade blivit när jag gått ned mig under åren. Jag vill knappt tänka på de ovanor jag lade mig till med under min värsta period och blev påmind om när jag började städa hemma. Det fanns ju en lång tid när jag inte ens gick ut med soporna från mitt rum för att jag inte ville träffa på någon granne. Jag lagrade alla tomflaskor och vinboxar tillsammans med annat skräp från snabbmat, godis och onyttigheter i travar som en ständig påminnelse om vilken vidrig person jag var och jag straffade mig själv genom att se sopberget växa varje dag medan jag söp. Det var som en reningsritual att städa bort detta när jag sedan var nykter.

Jag hade varit nykter i 50 dagar när jag hittade hit till Alkoholhjälpen och skrev mitt första trevande inlägg. ( https://alkoholhjalpen.se/comment/341292#comment-341292 ) och resten är historia. Min historia. 300 dagar idag, som sagt.

Ha en underbar lördag! 😎

Profile picture for user Vill Bara Sluta

@Axianne
Stort grattis till dina 300 dagar❤️🙌🌟🙌❤️
Vilken inspiration du är för mig och säkert väldigt många av alla andra här inne på forumet. Jag känner igen mig i så många delar av din berättelse och har halkat närmare och närmare samma beteende. Jag gissar att jag har haft tur som har både jobb och körkort kvar för det har varit fler tveksamma tillfällen då jag tagit bilen både till jobbet och till systemet då jag varit så bakfull att det varit ytterst tveksamt om jag var körbar.
Jag har kört ekonomin i botten, har ingen lust eller energi kvar men släpar mig ändå till jobbet för det mesta. Jag är inte nykter än, men det närmar sig. Har haft två olika bottenupplevelser på kort tid, den senaste bara för två dagar sedan. Den första upplevelsen gjorde mig nykter i drygt två veckor innan ångesten och tristessen styrde stegen mot systemet igen tyvärr.
Jag är på botten vad gäller självförtroende och självkänsla, orkar inte med något umgänge inte ens med mina barn vilka jag är säker på avskyr mitt beteende. Jag hatar verkligen alkoholen och allt den gör med mig!
Tack för att du berättar din historia ❤️

Profile picture for user Rehacer

@Axianne
Blir alltid lika tagen av dina inlägg! Du har gjort ett fantastiskt jobb och jag är övertygad om att det finns en Gud som hjälpt dig på traven.
Fortsätt inspirera oss andra här med inlägg ibland om ditt nykterhetsarbete, det hjälper mer än du tror! Tack för att du delar med dig! ❤️

Profile picture for user Natalia

Hej!

Blev gråtfärdig när jag läste dina senaste två inlägg precis. Jag är lite känslig men ryser nästan. Du har passerat 300 dagar och är idag på 303 😍

Du arbetar och är i full gång med livet. Något du tappat hoppet om innan. Men berättar att du fann hopp. När jag läser vad du berättar ser jag ju tydligt att det finns en enorm styrka i dig som alkoholen en lång tid förstört. Väldigt snabbt var du så pass envetet att du fortsatte att söka arbeten och verkligen kämpade med det oavsett hur du kände inför det. Låter som en förmåga att pressa sig igenom oavsett vad och det är Din förtjänst.

Blir så oerhört glad att läsa att du nu har en grön kvist 🥰
Vårda den och vattna den.
Håll i den gröna kvisten 🌱

Och fortsätt berätta hur du har det!
Önskar dig en fin kväll ❤

Profile picture for user Se klart

@axienne, jag blir (precis som flera här) alldeles lycklig av att läsa dina inlägg.
Skriv en bok. Låt någon göra en film om ditt liv. Eller inte, men fortsätt att berätta för oss, och även om vi inte vet ett dugg om vilka vi är bortom våra trådar och inlägg- så finns här en hel hejaklack som följer dig, och som glädjs ❤️

Profile picture for user Axianne

Jag rodnar lite bakom skärmen här när jag läser alla härliga ord, vänliga hejarop och det fantastiska stöd ni skickar mig. Tusen tack för det! Jag är så glad om någon kan känna hopp av att läsa min historia, även om det kan bli lite fladdrigt ibland när jag skriver.

Nu är det mitt i natten och snart midsommar. Förra året var midsommarafton den 25/6 och jag minns inte ett smack av vad jag gjorde den dagen. Troligen låg jag hemma i sängen och drack vin med fläkten surrande för att stå ut med den kvalmiga värmen, snyftade till någon sentimental film på TV samtidigt som jag tyckte synd om mig själv och plågade mig med minnen från mina midsommaraftnar fyllda av kärlek och romantik som jag upplevt medan jag fortfarande inte hade supit ned mig totalt. Möjligen spelade jag Bingolotto för att ha något att göra och inte känna mig så ensam. Det har förekommit att jag gjort det på högtider, vilket faktiskt bara orsakat mig irritation eftersom jag aldrig vunnit och bara varit missunnsamt avundsjuk på de som kammat hem storkovan. Troligen däckade jag mitt i någon film och fyllesov bort midsommarnatten.

Jag minns dock väldigt tydligt vad jag gjorde dagen innan midsommarafton, vilket ju faktiskt var exakt ett år sedan den 24/6 2021. Jag har kollat min tidslinje på Google Maps och kunde se att jag tog bilen till Systembolaget redan strax före tio på förmiddagen och sedan spenderade mer än en timme där. Varför var jag en hel timme på bolaget kan man fråga sig?

Jag minns exakt hur förvånad och irriterad jag blev när jag kom till dit och såg den långa kön utanför Systembolaget fast de inte ens öppnat ännu. Kön ringlade sig runt hela kvarteret och jag insåg att jag skulle vara tvungen att inte bara gå extra långt, utan dessutom stå i solgasset och svettas väldigt länge utan att kunna sitta ned, jag och min onda rygg. De som inte läst mina inlägg kanske inte känner till att jag på grund av min extrema övervikt och närmare två år av orörlighet hade svåra smärtor i korsryggen så fort jag gick mer än femton steg och därför knappt klarade av när det var två personer framför mig i kön, än mindre när det var hundratvå.

Det var ju pandemi och utanför Systembolaget stod en anställd med räkneverk som hon klickade på när folk gick in och ut. Eftersom det var dagen innan midsommarafton så var det inte direkt några snabba affärer som skedde därinne och kön fortskred extremt långsamt när alla skulle bunkra. Men jag lät mig inte hindras. Det var ju min livsviktiga alkohol som skulle inköpas. Jag led alla upptänkliga kval när jag lutade mig mot någon papperskorg om jag fick tillfälle och sedan satt några minuter på en bänk som kön ringlade sig förbi. Svetten rann längs ryggen och håret var fuktigt i nacken. Munskyddet jag bar var helt blött. Imma på solglasögonen fick jag också minns jag. Dessutom var jag livrädd att bli igenkänd i Centrum av någon från förr men hoppades att kombinationen av ansiktsmask och solglasögon skulle hålla mig anonym. Jag var precis lika risig i håret, oduschad, illaluktande och bar exakt samma svettiga tunika som jag berättade om i mitt förra inlägg. På fötterna bar jag nedgångna flipflops som i princip var det enda som mina svullna fötter fick plats i. Detta fulländade bilden av den riktigt nedgångna alkistanten.

Detta var jag alltså beredd att utstå för att få min ranson. Det märkliga är att min hjärna gick för fullvarv när jag planerade inköpet av alkohol. Billigaste vinet på box förstås, men även några starkcider i reserv. Men jag köpte aldrig någon skvallrig systempåse. För att grannarna eller min familj inte skulle se vad jag bar med mig in när jag gick från parkeringen hade jag två ICA-papperskassar med mig som jag "gömde" vinboxarna i. På väg från bolaget köpte jag några liter jordgubbar och ställde ovanpå så att det skulle se ut som att jag handlat livsmedel. Tänk att man kan lägga sådan energi och omsorg på sitt supande och smygande. Det är mitt minne av midsommaren 2021.

Den här midsommaren ska jag inte göra något speciellt. Så mycket har jag inte tagit tag i mitt sociala liv att jag kommit mig för att hitta på något med bekanta, men ser ändå fram emot ledigheten. Troligen blir det sillunch med familjen och sedan skingras ungdomarna för att festa på annat håll och då ska jag bara softa och ta det lugnt. När jag passerade Centrum med bussen på väg hem efter jobbet igår så kastade jag en blick mot Systembolaget och fick en sån där underbar förnimmelse av lättnad. Jag såg alla som kånkade ölbackar och systempåsar men kände inte ett dugg för att byta med dem. För mig har det alltid varit stress förknippat med helger. Alltid hinna in på bolaget innan de stänger. Alltid planera för att ha tillräckligt mycket hemma så det inte tar slut - vilket det ändå alltid gjorde eftersom jag bara drack mer om jag köpt hem extra. Det blev aldrig något över. Jag är så glad, befriad och tacksam över att helt ha kommit bort från allt detta. Det känns som ett annat liv, och det var det nog också.

Ha en underbar midsommar, alla vackra människor! 🌼🌼🌼

Profile picture for user Smörblomma

@Axianne Du är fantastisk. Ibland kan det vara bättre att vara själv när man är trygg i sig själv än att försöka få till det där sociala livet. Om 2021 var alkoholmidsommar, 2022 nykter midsommar blir kanske 2023 nykter social midsommar! 🌼

Profile picture for user Natalia

Det du skriver är förresten allt annat än fladdrigt. Det är målande. När du skriver ser jag det framför mig och det berör så mycket.

Och som sagt hejsanklacken står här och vi håller på @Axianne i vått och torrt ✌️

Profile picture for user Axianne

Tack fina ni!

Det har varit en fantastisk dag med ett väder utan like 😎☀️🌡och dagens begivenhet var en härlig lunch med mina barn och deras respektive. Jag började förbereda mat redan vid åttatiden i morse för att det var så roligt att göra något annat än att vara ensam i mitt rum och supa mig trött denna midsommar. Vi hade lite klassisk mat såsom flera sorters sill, färskpotatis med dill, gravlax, västerbottenpaj, matjestårta, ägghalvor, skagenröra, prinskorv, hemrullade köttbullar och slutligen en ganska ful men god hemgjord 🍓🍰jordgubbstårta.

Lunchen intogs initialt på altanen men det var så varmt att vi fick gå in och äta klart i köket eftersom vispgrädden smälte, men det gör inget eftersom allt var helt ljuvligt! Jag försöker fundera på vad som var i glasen men jag tror jag hade tankarna på annat. Ingen drack nubbe men jag gissar att ungdomarna hade med sig öl. Själv drack jag min älskade sockerfria citronläsk av ICAs märke, som blivit min stora favoritdryck. Om det hade varit för ett år sedan hade jag gått ifrån bordet fem gånger under måltiden för att hälla i mig vin i smyg, men i år fanns inga tankar på att supa. Allt handlade om att umgås och det var så fint!

Nyss vinkade jag av ungarna som skulle till en kompis där de ska festa natten lång. Själv ska jag gå ut på en promenad nu när det börjar bli svalare framåt kvällen. Jag orkar gå ganska länge utan att få ont i ryggen nu eftersom kroppen börjar bli smidigare och konditionen bättre. Jag njuter i fulla drag av att kunna röra på mig igen efter åren av orörlighet. Igår sprang jag till och med till bussen för att jag var försenad, och jag fick inte ens någon kännbar hjärtklappning. Det är så skönt att börja må bra på fler sätt än att "bara"vara nykter. Min sockerfrihet har givit mig extra bonus i form av ytterligare välmående.

Jag ska se om jag kan plocka sju sorters män att lägga under huvudkudden så jag får drömma om vackra blommor i natt!🧔👨‍🦰👨🏽🧔🏻🧔🏼👨🏿👨‍🦱🛌😴 🌼🌸🌻🌼🌹💐💮

Profile picture for user Axianne

För den som inte lyssnat på Pär Lernströms sommarprat idag i P1 om hur det var att växa upp och förlora sin pappa som var alkoholist så rekommenderar jag det starkt. Den som inte har möjlighet att lyssna kan läsa hela texten på samma sida. Mycket tänkvärda och rörande ord. Om jag hört detta för ett år sedan hade jag kanske kommit till ett snabbare beslut att bli nykter - för mina barns skull.

https://sverigesradio.se/avsnitt/par-lernstrom-sommarprat-2022

Jag önskar er alla en fortsatt fin midsommardag! 🖤🖤🖤

Profile picture for user Kebne1

Jag saknar ord!@Axianne och är tårögd av att läsa om din resa. Vilken urkraft du är och en fantastisk förebild. Att du lyckades vända ditt liv på det sätt du skriver är en enorm bedrift och jag skulle så gärna vilja ge en varm innerlig kram speciellt till den kvinnan du var innan du lyckades vända ditt liv. ❤️

Profile picture for user Ny dag

@Axianne Instämmer med Kebne, blir också tårögd när jag läser. Wow, vilken fantastisk resa du gjort 💪 och vilken inspiration du är för många här inklusive mig själv. Du är så värd det ”braiga” liv du nu åstadkommit åt dig själv och du ska vara så stolt över dig själv. Jag tror att de problemdrickare som övervinner alkoholen blir en fantastisk tillgång såväl i jobbet som privat - vi har empati och förmåga att känna in stämningen i kombination med kämparglöd utan dess like. Önskar dig en fin sommar och hoppas du fortsätter skriva om hur bra det går och hur bra du mår! 🥰