av beigaväggen

beigaväggen
lör, 2022-06-25 - 19:30

Hej!
Jag vet inte hur detta fungerar, då jag nyss skapat kontot.
Men jag behöver hjälp.
Har behövt det länge. Men all energi och ork man har går åt till att försöka vara en bra mamma åt våra små, eller att försöka ta sig till jobbet och göra bra ifrån sig.

I flertalet år nu har min sambo påvisat att han har problem att dricka normala mängder.
Alltid fullast på fest, kan aldrig dricka ett glas hemma till maten utan att det spårar och övergår till fylla.

När han är onykter kallar han mig saker, berättar för mig hur värdelös jag är som person, vad jag gör för fel, vad jag INTE gör som är fel & hur jag försöker förändra honom.
Enda jag försöker förändra är alkoholkonsumtionen.
Eller vänta.
Jag har snarare ställt ultimatum att antingen lägger han av eller så lämnar jag honom.
I min värld är det en helt osund miljö för barnen att vistas i. Han är full trots att klockan är 16 dagen efter, han är arg när han är onykter och slår i saker så barnen blir rädda, han har hallucinerat vid ett tillfälle vilket gjorde mig rädd och orolig och jag låg vaken HELA natten. Varpå barnen hade en full pappa och en helt dödstrött mamma.
Han har även gjort barnen (iaf ett av dom) besviken vid vissa tillfällen då det lovats saker, men dom blir inte av för att han är onykter/bakfull fortfarande.
Jag har inte blivit firad på morsdag för att han fortfarande var full efter dagen innan. Inte ett grattis, inte en blomma. Ingenting för allt jag gör. Men ja. Alla dessa gånger uttalar han att det är mitt fel. Det är mitt fel att han dricker såna mängder för han får ju "aldrig göra något" = jag vill helst inte att han ska ut o dricka så fort jag inte har arbetshelg.
Jag vill vara en normal familj.

Nu har allting spårat. Han startar 9 av 10 ggr ett bråk för att ha en anledning att "fly" hemmet och åka o supa till det.
Till veckan ska jag prova bo isär. För första gången, men en väldigt sen första gången.
Han väljer att bo 12 mil ifrån mig och barnen. Visst säger det en del?

Jag är bara så jävla olycklig. Jag gråter dag ut och dag in. Gråter för att jag själv knappt vet vem jag är längre, över hur psykiskt misshandlad jag blivit, hur jag försökt söka hjälp av hans föräldrar men dom vägrar se att det ens finns en ynnest av problem där.
Hur går man vidare? Hur gör jag nu för att inte gå tillbaka?
Snälla ge mig råd och stöd.

Åsa M
mån, 2022-06-27 - 10:45

Du har tagit ett stort steg i att skriva här. Och du har tagit ett stort steg i att prova att bo isär. Det är en hemsk situation du är i, och det låter som ett klokt beslut. Du och barnen behöver lugn och ro och en normal tillvaro. Du kan inte läka om du har galenskaperna runt dig hela tiden. Ta vara på tiden isär, och fundera på hur du vill ha det. Fundera på om du kan behöva stöd i att hantera ditt eget mående. Du har gjort allt du kan för honom och nu är det dags att du gör det även för dig själv. Han vill inte sluta dricka men du har ett val, och det är att acceptera det eller att gå. Många kramar!

Backen123
mån, 2022-06-27 - 11:15

Starkt gjort av dig och jag gjorde samma. Om du kan, känn in lugnet, släpp alla känslor av oro, vila, se till att du får i dig bra näring. Va snäll mot dig själv ❤️ träffa dom du tycker om. Jag gjorde alla dom här sakerna för det var dom tipsen jag fick härifrån, just då känns det rätt meningslös men efteråt så gjorde det nytta, jag blev snabbt starkare av distansen. Sen är resan lång, jag gick tillbaka en vända till innan det fick vara nog på riktigt. Det tog tid, sorgen är värst men jag vill aldrig tillbaka till oro och rädsla igen och barnen mår så mycket bättre med iaf en balanserad föräldrar. Ta hand om dig ❤️

Rosette
tis, 2022-06-28 - 16:11

Hej beigaväggen och varmt välkommen till Forum för anhöriga!

Du har redan fått ett par svar här men hoppas det är okej att jag också kikar in och välkomnar.
Jag instämmer här med föregående talare, vilka stora steg du tagit genom att du hittat hit, tar steg och visar verkligen att du menar allvar med detta, du har tidigare också försökt prata med hans föräldrar. Det hörs minst sagt att du försöker och du ger inte upp, du vill nu lämna och du vill hitta sätt att få stöd i allt detta.

Du är en skyddsfaktor för era gemensamma barn samtidig känner du att din ork minst sagt tryter och för att orka behöver du hjälp. Det har både handlat om alkohol och psykisk misshandel, detta har gått ut över dig och barnen. Han har varit våldsam mot saker och kallat dig saker detta också som jag förstår framför barnen.

Du är långt ifrån ensam om att det går tid innan en kan se sin situation lite utifrån, det låter som du gjort det längs vägen och försökt på de sätt du kunnat att påverka den, nu har du fått nog och tar större steg då inget annat har fungerat.

Jag fick lite tankar när du frågar om tips, dels gällande psykiska misshandeln (även fysisk med det materiella) Kvinnofridslinjen 020- 50 50 50 och om du skulle vilja ge honom ett nummer Välja att sluta 020-555 666 valattsluta.se. Jag tänker också att Alkohollinjen 020- 84 44 48 kanske skulle kunna vara hjälpsamt för dig som anhörig, om du vill prata med någon muntligen.

Utöver detta om du vill kan du kontakta din vårdcentral, eller en beroendemottagning (stöd kan finnas för anhöriga) och/eller kommunen som även den kan ha olika former av stöd för dig som anhörig, både gällande alkoholen och psykiska misshandeln och kring det faktum att ni har gemensamma barn.

Nu fick du väldigt många råd här du känner och vet ju själv just nu vilka nästa steg du vill ta och vad som kan vara mest hjälpsamt. Hoppas såklart också att du hittar mycket här inne som kan vara till hjälp för dig!

Igen varmt välkommen!
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet