Jag är en tjej på 37 år. Sedan jag var ungefär 14 år har jag druckit mycket, oftast varje helg och mycket. Mobbning i högstadiet. Har dessutom PTSD från en våldtäkt i 20 års åldern samt tvångssyndrom sedan jag var liten. Kämpar med ångest varje dag. Medicinerar och har psykologkontakt i psykiatrin. Vågar dock inte ta upp mitt alkoholberoende med rädsla att socialen skulle kopplas in. Dricker kanske 2-3 l vin på en helg.
Jag dricker både för att bli av med tristess en och för att minska ångest.

@hejhej38 hej tack för ditt svar! Det låter bra att vara snäll mot sig själv. Jag tror det är ett av grundproblemen, att man inte kan vara schysst mot sig själv, ställt jättehöga krav och sen tröstat med vin. Vad fint att du hittat målningen☺️ Jag tränar ganska mycket, eller så mkt det går med 3 små barn, det är det jag mår bäst av. Har det fungerat för dig hitills att dricka måttligt under semestern? Jag är inne på samma linje. Men funderar mer och mer på att vara helt alkoholfri. Fattar inte varför jag är så rädd för det, tror aldrig jag haft en helt alkoholfri sommar innan, vet inte vad jag egentligen har att förlora? Är rädd att det inte ska bli avslappnande. Inte lika härligt att äta en god middag utan vin…Men många somrar har jag känt mig bakfull ända fram till lunch, varit seg och inte kommit iväg till stranden i tid. Det är ju inte heller så avslappnande. Det är så svårt för mig att stoppa vid 1 glas vin, blir oftast 3, ibland mer på semestern. Och sen kommer ångesten som ett brev på posten, som jag motar med vin kvällen efter…

@Hejsan40 det har inte gått så bra hittills men inte druckit så jag känt mig full eller så, inga minnesluckor. Har hållt mig till ca 3-4 glas per dag. Blir nästan aldrig bakis längre, vet inte, är lite konstigt. Får inte ångest dagen efter av att dricka eller blir extra trött. Det kanske har blivit mitt normaltillstånd, vilket jag tycker är lite varningstecken. Träning är en jättebra motivator. Fast jag kan bli nästan besatt av att träna och söker mina kickar där och får problem med ätstörning så blir också ett beroende. Men är ett bättre beroende än alkoholen. Kommer ta tre vita månader när semestern är slut och därefter försöka med mer måttligt drickande. Har börjat alkoholprogrammet här på alkoholhjälpen så ska läsa på mycket så att jag blir extra motiverad.
Hoppas det går bra för dig i sommar och som sagt, var inte för hård mot dig själv, det ger bara skuldkänslor och ännu större sug, nästan att man straffar sig själv. Jag har tänkt att alkoholen är lite ett självskadebeteende ibland.

@hejhej38 Jag har det ganska lätt just nu, dag 15 och känner mig lugn. Minns att de första två helgerna var jobbigast. Läste att det kan ta upp till 10 dygn innan alkoholen är ute ur systemet (måste vara individuellt dock), kanske är det därför de är svåra, för att man ändå är influerad av små mängder fast man inte fyllt på. Hur går det för dig? Hoppas du får sova gott!😊🌸

@hejhej38 @Hejsan40 Vad lika era namn är😁 kul att ni hejar på och ”hejar på” varann😅. När jag försökte sluta förra gången klarade jag 3 mån sen tog jag ett återfall eller nja jag drack på jul och sen glömde jag nog bort (obegripligt nu) att jag påbörjat den här resan av egen vilja för en del av mig (omedvetna) ville dricka på jul. För att jag var ledig och det var mysigt, och hörde till. Jag minns faktiskt inte om det var mysigt, förmodligen för att minnena inte gäster ordentligt när man är fluffad av A. Jag kunde verkligen inte tänka mig en semester utan min ”stämningshöjare”, ”guldkant” och ”ångestdämpning”. Den här gången känner jag inte en gnagande oro för att jag ska supa bort semestern eller inte kunna kontrollera mitt intag eller gå och fundera på var och när jag ska få i mig nästa glas. Jag känner lugn och lycka för att jag kommer minnas varje stund. Och jag behöver inte ägna A nån tanke, förutom att den inte ska in i min kropp. Vet inte om det kommer hålla i sommar men så känner jag idag. Alla somrar innan dess har jag tyckt att det verkar urtrist att semestra utan vin. Låt det ta den tid det tar, det är livslånga vanor vi ruckar på vare sig vi minskar eller slutar och det behöver förankras. Kanske hösten eller typ januari är bra tillfällen för sådant. Det viktigaste är att vi vågar skriva här och få stöd💕🌸

@Inombords vad skönt det låter att inte behöva ständigt tänka på när man ska dricka första glaset, andra och tredje, hur man ska lägga upp dagen för att få sina "fixar" utan att någon reagerar. Julen är svår, det är nog den svåraste perioden, på hösten innan december brukar jag må som bäst så kanske är bästa perioden att sluta, fast då är ju julen där i närtid och då finns risken för återfall.
En sak som jag dämpar med alkoholen är min rastlöshet och tristess en jag upplever i livet (låter fruktansvärt med tanke på att jag har två fina barn, bra jobb och fin man). Ibland undrar jag om jag har någon underliggande neuropsykiatrisk diagnos såsom ADD eller autism. Men min psykolog tror stenhårt på att mitt mående är relaterat till min PTSD.
Tack för fint stöd, vi får fortsätta hålla kontakt här!

@Inombords en insikt som slog mig precis är att jag nog alltid tänkt att jag dricker för att dämpa känslor när det nog snarare handlar om att känna någonting, slippa likgiltigheten för en stund. Jag tror att det är mina antidepressiva som gör att jag inte känner nåt. Har över maxdos samt lgå dos av neuroleptika.
Hur upplever du dina antidepressiva?

@hejhej38 Jag upplever att som stabiliserar mig. Skyddar mot djupa dalar. Kan va så att dom skär topparna lite också men jag har ätit SSRI så länge att jag inte minns. Jag tror jag kanske är bipolär faktiskt. Ska försöka ta reda på det. Neutoleptika stängde av mig för mycket, blev lite av en zombie. Men det är individuellt, jag åt quetiapin.

Och PTSD är verkligen jobbigt. Måste vara värre för dig som har haft ett trauma. Jag har liksom flashbacks från mina mardrömmar men jag vet ju på nåt sätt att det inte har hänt på riktigt. Har du träffat nån som kan PTSD, det har inte jag. Kanske vore nåt.

@Inombords Okej, tänkte inte på att det kan va neuroleptikan men kanske. Dock hjälper den mot det värsta rädslor och paranoian så hellre den och va likgiltig än att ha rädslorna och paranoian. Svår balansgång, varje gång jag slutar med ssri så går jag in i en djup depression. Jag har en bra psykolog sedan nästan två år tillbaks. Vi har arbetat lite trauma genom något som kallas "life span" men i perioder mår jag för dåligt för att ta upp grejerna då det hänt ganska mycket i min uppväxt. Har också funderat på bipolaritet, det var därför jag kom in i psykiatrin för att läkaren på vårdcentralen trodde jag var bipolär. Men sen visade det sig massa andra saker som till slut ledde till en psykologkontakt. Varför tror du att du är bipolär? Är lite nyfiken på din mardrömsproblematik, jag har själv haft en del hypogogna drömmar och efter en sån episod mått skit över en vecka pga hemska minnesbilder. Som tur har det bara hänt typ fem gånger i mitt liv. Så sjukt läskigt att ha dessa. Är det nåt sånt du har?

@hejhej38 jag kopierar lite från min tråd:
Hade traumatiska drömmar inatt med det har jag ju lärt mig leva med sen jag var 11. Verkar vara oberoende av mat, sömntider, platser, menscykeln, temperaturen och tyngdtäcken. Har utretts flera gånger men inget vet vad som är fel. Har bara fått veta att jag har onormalt mycket REM-sömn och extremt lite djupsömn. Tror inte detta blir bättre utan alkohol men vem vet?

Mitt problem är att jag nästan varje natt drömmer otroligt detaljerade mardrömmar om att jag är soldat i krig och ser mina vänner dö, att jag rymt från ett fångläger och måste undvika vakterna, att jag är fast på ett skepp som sjunker, försvarar mig mot våld, blir våldtagen blir skjuten och knivhuggen, gömmer lik som jag kapat av med motorsåg på vinden får se nära och kära massakreras framför mina ögon. Drömde att min sambo dränkte mig (snällast i världen så jag vet inte vad detta kommer ifrån). Jag har aldrig varit i krig, aldrig blivit utsatt för våld eller sexuella övergrepp, aldrig velat skada (mörda) någon och tittar inte på skräckfilm. Jag drömmer livligt och i stort sett hela natten, minns alltid i god detalj. Får ångest av detta. Vi vet inte vad det bror på. Verkar vara unikt typ,

@hejhej38 jag tror att jag kan vara bipolär eftersom jag är instabil. Haft många depressioner (kommer direkt när jag slutar med SSRI) men kan också bli lätt manisk och driven (inte så att jag tar roliga beslut eller så) men att jag fastnar på ett spår (typ en ny hobby och går all in på ett sätt som får min omgivning att oroa sig för mig. Då pratar jag jättesnabbt och har hur mycket energi som helst. Sen dippar jag igen. Vet inte om det är en typ av bipolaritet eller inte men jag känner att nåt inte står rätt till. Känner mig i obalans. Det är nog bra att fortsätta med neuruoleptikan om den skyddar dig. Jag tycker koffein hjälper när jag är håglös. Intressant med terapiformen jag ska läsa om den. Jag tror jag skulle få en remiss till psykiatriker eftersom jag uppenbarligen behöver hitta ett sätt att orka med mig själv, men har inte sett att jag blivit remitterad.

@Inombords jag har också i perioder haft otroligt verkliga drömmar och kan minnas flera drömmar detaljerat från en natt. Har drömt mycket om krig, att jag styckmördar någon och att jag blir mördad, skjuten eller våldtagen osv osv, hemskt. Tror mina mardrömmar beror på min PTSD dock. Förstår att det måste ha blivit väldigt traumatiskt när du var så liten och fick såna realistiska drömmar, är ju svårt för ett barn att skilja drömmar från verklighet.
Jag har något konstigt som har hänt ett par gånger, att jag vaknat och rabblat en lång byrokratisk mening som jag inte förstår, ord som jag senare kollat upp i ordbok och som finns men har aldrig hört. Sån otrolig mystik över drömmandet, det borde forskas mer om det, vad det betyder osv. Men hjälper dina sömntabletter ordentligt? Jag tycker verkligen du ska bli remitterad till psykiatrin, du ska i alla fall be om en ordentlig utredning för eventuell bipolaritet, kanske behöver du medicin, stämningsstabiliserande. Ligg på, är viktigt att du får rätt hjälp, det är du värd.

@hejhej38 missförstå mig rätt nu men gud vad skönt att vara två om detta! Folk blir ju helt förskräckta om man råkar berätta en dröm och sen tror dom att man är galen. Det konstiga är att jag fått PTSD av drömmarna men vet inte varifrån dom kommer… ja du har rätt jag ska pusha på. Vi ska inte behöva må såhär! Ingen sömntablett som hjälpt mot drömmar har jag hittad än så länge.

@Inombords visst är vi mysiga sovsällskap, synd om min stackars sambo som jag väcker med allsköns skumt snack. Haha jag drömmer i svartvitt ibland och ibland på olika språk (de jag kan bra och de jag inte kan så bra alls.) ibland vaknar jag och liksom skakar, inte av skräck men som att kroppen liksom hoppar i gång. Har det hänt dig?

@Inombords hehe nej just det har jag inte varit med om men låter liknande av skumma saker jag drömt hehe
Kanske fler har såna här hemska drömmar men vågar inte berätta? Ibland känns det så verkligt att jag börjar undra vafan jag gjort i tidigare liv typ ?! Jag upplever att mina drömmar blir fler när jag äter SSRI...
Men det jag inte fattar är hur drömmar kan va så verklighetstrogna med grejer man aldrig gjort. Jag har sedan jag var liten varit livrädd för krig. Det blir som att uppleva krig på riktigt när jag drömmer det. Min läkare undrade verkligen varför jag var så rädd för höga dunsar, smällar, hesa Fredrik osv då jag ju aldrig upplevt krig men nu när jag tänker på det, jag har drömt mycket verkliga drömmar om det så kanske också har fått PTSD av det? Skönt med någon som förstår hur hemskt det kan vara att drömma!!!

@hejhej38 åh jag börjar nästa gråta! Äntligen nån som förstår! Jag vaknar som ett vrak och känner mig verkligen som den personen jag var i drömmen (ung manlig soldat som blivit skjuten eller kvinna som blivit våldtagen) det tar en stund att lugna ned sig och starta sitt ”andra liv”. Ofta är jag redan utmattad för jag har ju slagits för mitt liv hela natten”. Känns som att leva dubbelliv när det är så verkligt.