av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Berra
sön, 2010-02-14 - 22:51

Hallå!

Nu har jag så ont i kroppen, så jag kommer att vakna som ett vrak i morgon...
Har slitit som en hund idag med renoveringen av grabbens rum, är helt slut...
Men det är skillnad, för detta är en fysisk slut'het, och det är bra...

Jag vet att jag kommer ha ännu ondare i kroppen i morgon, för jag kommer bli varse om muskelgrupper jag inte visste att jag hade...
Inte fantomsmärtor ifrån huvudet...

Varje morgon jag vaknar utan fyllångest är en gåva,
sedan får det smärta bäst det vill från resten av kroppen, då vet jag att jag lever i alla fall..
Så trots detta så ser jag fram emot morgondagen, det är en ynnest.

Törsten har varit stor, ca 3 liter...bubbelvatten från sodastreamern som stått och blivit kall i kylen.
Det finns inget annat som släcker törsten bättre, kallt och bubblorna river gott...
Rapar gör jag, men med den stora skillnaden att det inte luktar gammal sunken bira...

Frugan har skött markservicen, och varit hantlangare...
Skäms som en hund för jag har inte uppmärksammat henne för dagen med alla hjärtan...
Ska försöka kompensera henne för det i morgon, om jag hinner...
Men hon vet att jag har det "äkta" hjärtat för henne, och det känns i luften...

Dessutom har vi testat våra gränser idag, med att lägga trägolv...
Och det är tur för mig att hon finns, hon har dämpat mina utbrott
när jag har sågat av fel ände, IGEN!!!

Jag har en j*vla röra på kontoret, och hon hjälper mig att styra upp det, hon är fantastisk!
Det finns bara en grej till som brukar testa förhållandet mer än golvläggning, tapetsering!!!
Men det har vi klarat av många gånger förut, som tur är...

Vad vill jag säga med allt detta, jo att vi killar hade aldrig klarat oss utan er tjejer..
(..men utan alkoholen går det bra..)

Så från mig, till er alla tjejer, små hjärtan ifrån mig, det stora sparar jag till mitt hjärta här hemma!

Mors Berra

Kvinna-mamma46
mån, 2010-02-15 - 07:47

Hjärta till dig oxå Berra!

Vi är än mer puckade... har fortfarande den hemska blå tapeten kvar i kontoret (f.d sons rum) och även en bård i vårt sovrum (även det ett f.d barn rum)

Fast jag älskar vårt sovrum, varmt gult och bården har fina solar, månar och stjärnor . Så det får va där.

Det blir snart modernt igen... :)

Ha det gott! Njut av träningsvärken, den är nyttig sägs det. :)

Berra
mån, 2010-02-15 - 14:58

Håhå jaja!

Tillbaka i de vanliga rutinerna igen, det är Måndag, och det säger ju nästan allt...
Hatar den inte längre, men idag känns den inte riktigt lika ball...
Känner mig "låg", men det verkar ju alla känna sig på jobbet idag...
Alla är trötta och griniga, verkar kunna somna ståendes...

Jag har valt att lägga det dåliga med dagen i ett "fack" för dåliga saker...
Har alltså sorterat in den som en icke påverkbar sak, och då hamnar den där...
Mitt eget välmående är helt avhängigt av att jag fortsätter må bra,
och därför tillåter jag mig inte att ta på mig andras dåligtmående..
Det kan de ha för sig själva...

Mitt eget "dåliga" är beroende av ett möte vi hade i morse,
som inte föll ut som jag hade hoppats på...

Jag är omgärdad av en massa nötter, och illvilliga tramsor, som inte vågar stå för sina beslut.
Fy på dom, jädrans veklingar, de vill bli matade med sked, men vägrar doppa den i tallriken!

Till sist och syvens så står de sig själva närmast...
Jag blir så förbannad att jag håller på att koka över, inombords...
Mitt beteende är tillbakadragen och tyst, kanske fel, men jag vill inte ställa till en scen..
Vill inte dras med i hönsgården, och bidra med nytt kackel och bränsle till intrigerna..
Dumheterna får de stå för själva...

Jag "tänker" sinnesrobönen, och lägger det i facket för opåverkbar,
och den mentala "soptömningen" sker om ett par dagar då jag drar till fjällen...
Visserligen trött på snön och kylan, men glädjer mig åt miljöombytet,
och framförallt frånvaron med alla inkompitenta medarbetare jag omgärdas av.

Stressen bland mina arbetskompisar är total, och de lägger mer energi på att försöka driva
igenom hierkiska hackordningen än att få ut något produktivt, lönlöst!
Det går inte att samla ihop dem inför en lösning, alla vill åt olika håll, och de ger sig inte..

Själv behåller jag "lugnet" genom att inte vara aktiv i de heta diskussionerna...
Är det så här det går till på de svenska arbetsplatserna, så förstår jag att de går i putten.
Eller så är det precis tvärsom, detta är resultatet av de firmor som håller på att gå i putten..

För mig spelar den inte längre någon roll, den kan få göra det..
Vi har lika mycket gemensam inriktning som sprängverkan hos en handgranat, och lika fort.

Jahopp, då har jag fått spytt lite galla över mitt jobb...
Men skyll inte på mig, det var inte jag som sabbade Måndagen, jag höll mig fortsatt nykter...
Och inte hade jag någon muskelvärk heller, kanske börjar bli van att gå på "helspänn"...
Eller vad tror ni??

Jag har ju mitt privata liv också, och det funkar ju, tur det!
Där finns min källa till återhämtning, och ett "eget" liv....
Styrkan finns i att aldrig blanda de samman...
Man kan "köpa" Berra, men bara 8 timmar om dagen, resten av tiden styr jag...
Och jag känner mig säker i mitt eget jag, än så länge...

Mors Berra

Berra
tis, 2010-02-16 - 10:06

Häpp!

Ja det där lät väl j*vligt happy va?

Har läst lite på några trådar hur många av oss mår riktigt piss i sinnet...
Vi är nog känsligare individer än alla de andra tror jag, vi har druckigt för att ändra på våra känslor.
Men det har blivit fel på något sätt, inte som vi hade hoppats på...
Och i desperationen så skriver vi av oss här, för att vi söker ett svar, och det är bra...

Vi är inte ensamma, jag tror att vi har ett gemensamt problem,
vi är alla känslosvallande personer och har sökt lösa problemen med kanske just alkoholen...
Vi har kanske fokuserat på alkoholen som problemet, när det underliggande problemet är
våra inre känslor, som vi har tidigare lyckats förändra med just alkoholen,
som nu inte fungerar längre, och skapar ett annat problem...

Och nu fokuserar vi på det nya "andra" problemet, de problemen som gör att vi inte kan fortsätta
dricka och förändra våra känslor, och vi vill ha tillbaka det...
Vi ser problemet på det "sekunda"...

Om vi skulle se till vad själva innebörden av berusningen består av istället...

Vad vill vi uppnå, vad händer inom oss, vad för något förändrar den, för stunden, för ett längre perspektiv, hur ändrar den våra relationer gentemot andra, för stunden, för framtiden...???

Det finns massor av både för och motsägelser...
Men ser man i ett längre perspektiv så blir förändringarna långsamt bara till det sämre...
Vi förflyttar måttstocken för det normala till en högre höjd för varje gång,
och det onormala blir till slut det normala, det blir abnormt och inga andra förstår oss längre...

På ett sådant sätt blir vi ensamma och asociala, för vi lever i våran egna värld...
Eller så söker vi oss till likasinnade för då blir åter det onormala det normala...

Att våga öppna sina sinnen och ta av sig skygglapparna är nog en del av processen....
Vända blicken inåt sig själv och analysera vad själva grundproblemet består av...

Varför dricker jag, vad händer när jag dricker, objektivt!
Blir det så nästa gång jag dricker, är det någon sorts euforiskt upplevelse som aldrig inträffar?
Löser sig problemen, eller är de kvar efter berusningen?

Finn källan till problemet, alkoholen har varit självmedicinering som just nu har fler biverkningar än själva nyttan, och den kan inte längre lösa själva grundproblemet..

När man inte längre kan berusa sig med alkoholen, så blommar alla problemen upp i full blom.
Och det är nog här jag nu läser om det i alla trådarna...

Vi har fått börja ta hand om problemen på egen hand,
och vi har det väldigt svårt att kontrollera oss själva.
Vi söker oss återigen till problemlösaren alkoholen,
som bara förflyttar problemet ett litet tag framöver.

Att våga härda ut, så löser vi problemen en gång för alla, inte om, och om igen hela tiden...

Det är för j*vligt att plötsligt stå inför en hoper av en massa problem...
Många av dem är hjärnspöken, och kommer att lösa sig själva, om man bara ger sig tid..

Genom att STÅ ut, så står man ut...
Att ge sig själv en chans, är få förunnat, så varför inte testa...?
Om du ångrar dig, så vet du ju hur du gör, eller hur?

Berra

Kvinna-mamma46
tis, 2010-02-16 - 14:00

jadu, du är klok du.

Men vet du vad? Det är egentligen inget fel på våra känslor! Läser just nu Allen Carrs om the easyway. Det mesta är hjärnspöken som du säger. För att ta något exempel: Det är inget fel med rädsla, det är en överlevnadsinstinkt. Likaså blyghet. Men i vårt moderna samhälle lär vi oss redan som barn att det inte är bra att vara rädd och blyg. Så vi skämms för helt naturliga känslor. Han ger massor av andra exempel på hur mänskligheten snärjt in sig i fällor, och istället för att lita på "moder jord" så tar vi till allsköns piller, alkohol, tobak, droger för att orka med och passa in.

Jag har tom en teori att alla våra ungdomar med bokstavsdiagnos antagligen hade varit de bästa överlevarna på den tiden vi levde i små flockar, som nomader. Mest på sin vakt, upptäckte fienden först, kunde varna och kunde slåss om det behövdes. Nu passar dom inte in och vet inte var dom ska göra av sin adrenalinstinna natur... Och de anses sjuka???

ja det finns tusen exempel. Men poängen är att våga släppa taget och vända sig inåt. Inte döma så hårt, inte ha så stora krav. Våga vara lugn och lycklig. Trots att någon dum inlärd röst pockar på och säger att man inte duger. För vi duger alla som vi är!

Pia.

Berra
tis, 2010-02-16 - 14:50

Hej Pia!

Vet du vad, du har nog rätt, men att jag är klok får jag ju inte höra så ofta...
Det är väl mer att man får höra motsatsen, rappa i dömandet som vi oftast är...
Vi borde ge varandra komplimanger lite oftare, så att vi lär oss uppskatta varandra,
för att vi menar det, och inget annat...

Just det där med att "ta hand om mig själv ", var nog den absolut stora omvändningen.
Visste inte hur jag skulle hantera vardagen med mig själv...
Jag hade ju inget "vattenhål" längre som kunde "dämpa" hela mitt liv...
Jag var tvungen att "se mig själv", fruktansvärt jobbigt...

Hela min existens sattes på prov, jag överhopades med mina egna problem...
Allt bara vällde in, och jag visste inte hur jag skulle ta hand om det...
Ni har ju alla en möjlighet att backa tillbaka i min tråd och "känna" hur JAG kände det...

Jag fick ett ton med problem, som var oöverblickbart, såg ingen ände på det...
Kunde inte sortera ut det, och lät mig övermannas, jag var ett lätt offer, för mig själv..
Jag tillät mig att suga in allt, och ta åt mig, i en enda stor självömkan..
Ville skylla ifrån mig på annat, det var inte mitt problem, det var andras fel...
Återigen hade jag lurat in mig på fel stig, den var ju bredast..

Att "backa tillbaka" var oerhört svårt, och se mig själv, omvärdera allt här i livet...
Vad hade jag för mål?, att överleva förståss...
Hur skulle jag fortsätta överleva???

Jag var tvungen att sålla bort oigentligeheter, sådant som inte betydde så mycket...
Fick lära mig att omvärdera allt, vad var viktigast...?

Att må bra, en falsk övertygelse kan tyckas, men allt som fick mig att må bättre VAR viktigt.
Jag fick styra in mig på goda tankar, och bara göra sådant som kändes skönt, eller behagligt..

Jag är en produkt av dagens samhälle, har alla oerhörda krav på mig själv...
Men det finns en gräns, som jag tidigare lyckades förflytta med alkoholen...

Nu har jag givit upp (nästan) alla krav, och ställt mig åt sidan..
Betraktar andra och mig själv ur mitt egna perspektiv..
Skapar mitt egna lugn på lokal nivå, mitt privata område...

Mår jag inte bra av en sak, så tar jag mig därifrån, inte utmana stressen...
Skapar små "luckor" av egentid där jag reflekterar på allt.
Får jag inte "andas" så dör jag, jag tvingar mig själv till ro...
Jag måste rehabilitera mig själv med att göra vissa saker, ta det lugnt t.ex

Planera in tid för ingenting, det är viktigt, så kanske man kan göra något impulsivt som man vill..
Tid till återhämtning är SÅ viktigt, ladda batterierna...

Stå emot pressen och stressen, och ge dig lite tid för dig själv...
Att bli stressad över att inte göra någonting, det är ett sjukdomstillstånd..

Mors Berra

Märta
ons, 2010-02-17 - 17:58

Hej alla duktiga, modiga och kloka

Jag har läst, gråtit och känt igen mig i så mycket. Jag har precis brutit upp ett förhållande i medberoende för andra gången. Min kille träffade jag första gången när jag var 17 år. Vi blev väldigt förälskade i varandra men var för blyga att inleda något. Sen sågs vi först sommar-08 och då blev vi blixtförälskade igen. Hans syskon som jag känner väl varnade mig för att han har grova alkoholproblem med allt vad det innebär. Jag var kär, trodde att det skulle ordna sig. Det gjorde det inte. Jag har slitit och kämpat mot hans demoner, det har varit en psykisk misshandel som jag aldrig trodde att jag skulle kunna ställa upp på. Det har tagit mig ohyggligt lång tid at inse att jag hamnat i ett medbeoende och jag inser att förnekelsens mekanismer är starka. Era inlägg och beskrivningar har gett mig en större förståelse och förhoppningsvis lite styrka att fortsätta mot beslutet jag har tagit att gå min väg. Det är en tröst trots allt att veta att man inte är ensam i det här svåra

Märta

Berra
tors, 2010-02-18 - 01:07

Hej Märta!

Det är inte lätt att släppa taget om den man älskar,
men alkoholen har ju en förmåga att alltid vilja tränga sig först, alltid prioriteras högst.

Man måste ta lärdom, om nackdelarna överskrider fördelarna i ett förhållande, så får kärleken stå tillbaka om kraften till alkoholen är större...

Det är säkert ett svårt beslut, men om allt det där gulliga plötsligt blir nattsvart,
även om det så är bara 25% av tiden, så ska man inte tillåta sig plågas...
Valet är ju egentligen inte ditt, det var ju hans..
Man vill ju inte hamna tvåa, med flaskan som störste konkurrent...

"Själviskheten" är nog en ren överlevnadsinstinkt från din sida, och jag tycker den är rätt...
Men så vet jag ju inte hela bakgrunden heller...
Men det är aldrig rätt, om det känns fel...
Man ska lita på sin egen magkänsla, om inte huvudet kan ta ett beslut...

Berra dagbok:

Jodå, med 65 mil i baken så har jag äntligen nått fjällen...
Det var mörkt när vi kom fram, och väglaget var hemskt, snörök och blixthalka...

Det var en stor olycka på vägen upp, de stängde hela motorvägen under lång tid...
När vi passerade (den då bortforslade) olycksplatsen så kände jag en läskig känsla...
Det kändes som om det fanns någon förvirrad själ runt dikeskanten...
Känslan av att "någon" hade lämnat jordelivet, och stod vid dikeskanten och visste inte vart den skulle ta vägen, jag vågade inte berätta känslan för de andra i bilen,
men jag kände mig iakttagen där hjulspåren gick in i snödrivan....

Den tanken har följt mig under kvällen natten, jag tittar upp på stjärnhimlen och letar efter någon ny blinkande stjärna som är på sin färd bort någonstans...
Man ska inte ta livet för givet, vissa önskar sig bara döden, för andra kom den alldeles för tidigt.
För ett år sedan hade det varit mig helt oväsentligt när jag var helt nere...

Men nu idag så känner jag ändå en viss tacksamhet att jag fortfarande finns...
Saker och ting förändras hela tiden, vissa stora, andra små...
Jag har i alla fall lärt mig att upptäcka dem, och har blivit mer klarsynt...

Det finns saker som har blivit viktigare, har jag märkt...
Det började med att jag slutade.......dricka alkohol, det var en bra början..

Berra

Märta
tors, 2010-02-18 - 13:35

Hej alla ni...

Och stort tack för ert stöd. För mig är varje dag just nu en inre kamp. och jag borttas med tankar och känslor som tar sin egen väg. Jag är ockuperad av vad han gör, hur han mår, ska jag kontakta honom etc. Men jag vet att så fort jag hör av mig så har jag åter tagit på mig ansvaret för situationen, den som hans alkoholism är orsaken till. Jag funderar mycket på vad min kärlek till honom består i. Är det rädsla att jag känner mig ensam och övergiven, handlar det om mina krossade drömmar eller är jag bara "kär i kärleken"? Eller älskar jag honom och lever på hoppet att allt blir bra bara han slutar dricka? Jag vet inte. Det är en tuff match att lämna den man älskar.

Mitt medberoende är långvarigt och djupt. Resultatet blev att jag kraschade i en depression i somras och äter sedan dess antidepressiva samt går i terapi. Vi betalar alla ett ohyggligt högt pris, beroende och medberoende. Min räddning var när jag tog mig modet att erkänna för mig själv att jag är medberoende och vad det innebär. Först då kunde jag börja arbeta med att ta mig ur det. Jag tror att det är lika svårt med den insikten som insikten att man är beroende. Med det kommer även insikten att man svikit sig själv och sina närmaste. Jag är aktiv på ett kvinnohus, jag är väl medveten om våldets normaliseringsprocess och jag tyckte att jag hade svikit alla mina ideal. Vem är jag att stötta andra kvinnor ikris när jag själv låtit mig hamna där och ta emot slag, verbalt och fysiskt? Men det här kan drabba alla, det finns ingen vaccination. Något som också var en väckarklocka var när min dotter sa till mig för ett tag sen att jag har förändrats så mycket sen jag träffade denna man. Det gjorde mig både rädd och ledsen för jag hade inte märkt det själv. Jag insåg då att det är dags att fundera över vem jag är och var jag är på väg.

Idag ska jag börja en ny "behandling" i mindfulness. Jag tror det kan hjälpa mig att påverka mina tankar och därmed mina känslor. Jag har också berättat allt för mina närmaste vänner, äntligen. Min f.d. och jag har ju gemensamma vänner och en del i medberoendet är att man vill skydda. Så även jag... Men jag har bett mina vänner att vara ett stöd då jag känner mig svag, liten, ensam och vill bli bekräftad. För mig är mitt nätverk livsviktigt för att få stöd, uppmuntran och ibland konkreta insikter. Tankarna och känslorna lurar i bakgrunden hela tiden.

Ha en fin helg alla/ Kram Märta

Kvinna-mamma46
tors, 2010-02-18 - 20:55

Hej Märta.

Mindfulness äger! Jag har lärt mig och använder det hela tiden... ja nästan i alla fall. :) Jag var medberoende till min son som har en tvång-ångest sjd och jag var även beroende av alkohol. Mitt största problem så här i efterhand var helt klart medberoendet och hur jag skulle ta mig ur det, man vill ju bara väl och hjälper och hjälper, slätar över, ursäktar... och underlättar på så sätt för den personen man är medberoende till. Plus att man går under själv.

Mindfulness, acceptance, buddhistiskt tänk om att stilla sina tankar, lära sig att förstå sitt ego som får oro och tankar att snurra på. Se all livskraft, all energi som en helhet som finns i oss, omkring oss och lita på att den kraften finns till för alla. Hjälpa till självhjälp. Leva och låta leva.

Konstigt nog så mår sonen bättre, jag mår bättre, alla har fått ett nytt lugn.

Ha en fin helg du oxå och ta hand om dig!

Kram Pia

Berra
tis, 2010-02-23 - 13:00

Tjoho Gott Folk!

Det är Tisdag, och det är redan 20% bättre än Måndagen...
Hur räknar jag, jo 5 arbetsdagar ger 20% per dag, och en har redan gått...
Onsdag vid lunch så är det halvtid, och nedförsbacke, det gäller att tänka positivt...

Varför är jag så jäkla glad då?
Impulsköp förståss, eller ett beräknat sådant, ja det där lät konstigt, jag vet...

Till saken hör att våran gamla tvättmaskin som fyller 19 år i år har fått ålderskrämpor,
stötdämparna inuti har säckat så varje gång den ska sätta igång och centrifugera så
brukar vi möta den halvägs in i hallen, dunk dunk dunk...

Det är inte kul att se 50 kg plåt haltande och hoppandes jämfota...
Har länge tänkt att lossa på kopplet, ta med den ut på gården och ge den nådaskottet...
Men det har varit en trotjänare som vi fick i bröllopspresent, och vi har hunnit bilda känslor för den,
men att se den lida som den har gjort har varit jobbigt för oss, och golvet...
Jag kopplade loss löplinan och droppet, kramade den en sista gång, och körde ut den i garaget där den fick invänta den sista vilan, innan jag ska begrava den på återvinningsstationen.
Allt har en ände, korven den har två...

Nu har vi varit på vitvarukenneln och funnit två nya, en tvätt och en tork (vår första tork faktiskt).
Men inte av samma ras som vår tidigare Cylinda, utan en helt ny sådan...
Jag hade tidigare stått och dreglat över nya maskiner, och visste vilken typ jag ville ha,
bäst prestanda, lägsta pris...

Jag tog mig tid och tokprutade igår efter jobbet, fick ner hela klabbet till ett vettigt pris,
och fick det ännu lägre om jag tog grejorna här och nu...!
Säljaren hade inte fullgjort sin dagliga kvot, och var verkligen tillmötesgående..
Så det samtalet lät nog roligt när jag ringde hem till frugan, ...ähum jo du förstår......!
Men hon var med på noterna, jag hade ju lobbat i snart två veckor, och hon tog dem osedda.

Tjoho, och det blev stora ögon på ungarna hemma, de brukar ju fråga vad jag har handlat från gång till gång när jag kommer sent hem, nja lite vitvaror för en så där 10 papp...

Va en tvättmaskin?, ingen leksakspryl,... grabbens förväntningar grumlades snabbt.
Men lite impad blev han när den såg ut som ett flipperspel med knappar och displayer...
Frugans fråga blev ju såklart, var det därför du tjackade just DEN?
Njaeä, inte precis, jag hade ju valt den på dess kvalifikationer, antal kg, centrifugeringsvarv, energiklassning osv, alla maskiner ser ut så här idag, svarade jag...

Efter installationen och skrapa bort den tillplattade kattjäveln som måste ha hamnat under den gamla maskinen, mycket päls men inga ben konstigt nog, så stod grejorna på plats...
Nu till det fundamentala, hur fasiken får man igång skiten...
Jag brukar tycka att manualer är för fjollor, men det fanns absolut ingen utväg...
Krypa till korset, på med läsglasögonen och gömma sig någon annanstans för att läsa
den knaggligt översatta manualen, disktemperatur!!!, va f*n är det en diskmaskin jag köpt?

Efter en kvart kunde jag krypa fram ur mitt gömsle,
och med bravur visa frugan hur man sätter på skiten!!!
Frugan tittade på mig med trötta ögon, är detta den första och enda gången DU sätter på tvätten, frågade hon?
Nejnejnej, klart jag ska testa alla programmen imorgon kväll, men sen...?
Men jag vet hur det blir, man lär sig ett program, och sedan väljer man ingenting annat, hur mycket annat mojs de än har ploppat in i grejorna, lite overkill, men som med oss grabbar...

Man vill ju ha resurserna, och möjligheten att kunna klå grannen i ballaste apparater...
Vi är oss lika, och fortfarande lika pryltokiga...
Viktigaste är att den tar bort pepparkaksdegen i kallingarna, och byter lukt på de andra kläderna.

Kostnaden för detta paket, är 7,68 månaders alkoholförtäring, i en enkel ekvation...
Och det hade man ju råd med då, men man pinkade ju ut stålarna...
Så nu är det mera en äkta pengatvätt...

Men mina tankar går till gamla trofast, som nu står i garaget och känner sig obehövd..

Mors Berra!

Berra
mån, 2010-02-22 - 10:37

Tjena!

Tillbaka till verkligheten igen...
Har haft en liten "frizon" med att hasa lagg i fjällen några dagar...
Det var en väldigt skön känsla att få "byta bort" tiden ett tag...

Inte för att jag är någon Benstark, utan det fladdrar misstänkt om mina skidor...
Är ganska värdelös egentligen på skidor, problemet med att fötterna dör för mig gör
att jag inte kan njuta så speciellt mycket av själva skidåkandet...

Jag brukar mest hänga på stavarna och njuta av själva upplevelsen med fjällen...
Isande kallt, det nyper i kindkotorna och det bildas frost i halsduken...
Tittar på hur ungarna helt utan rädsla kastar sig hejvilt utför en brant som jag knappt skulle gå nerför mer skor på sommaren ens...

Småkidzen övar i barnliften utan stavar, ser ut som en Franskenstein i rörelserna,
ett snömoln längre ner i backen berättar för mig att deras försök slutade i en vurpa.
Men de är glada ändå, och sätter sig på knappliften på en gång för att göra ett nytt försök.
De räds inte ett fall, vilket vi vuxna kanske skulle ta lärdom av lite oftare...

Livet känns lite lättare när man kan ta in gnistrande snö, och många skratt..
Folk som åker till fjällen är där för att njuta av livet, snön och utelivet...

Tja utelivet har ju två delar, en på dagtid, och en annan på nattetid...
Vilket vi fick erfara när det i grannlägenheten fanns fyra norska grabbar runt 20-årsåldern.
Poplådan gick från kl 15 till kl 23 varje dag, förutom natten mellan lördag och söndag, när de med taxin kom hem 03:15 och poppandet fortsatte till 05:30, suck!
Kul för dem kanske, men inte för oss andra 9 pers med småbarn...

Tomflaskorna låg spridda ute i snön, både på balkongen och framsidan...
Gul snö berättade att toaletten dessemellanåt hade varit ockuperad,
och behovet större än tålamodet...
Undrar om de var lika minutiöst nogranna med utstädningen som vi var på Söndagen,
jag tror inte det, men de åkte i samma tid som oss i alla fall, ögonvitorna var rödsprängda...
Kanske gjorde tullen ett bakfyllebeslag vid gränsstationen...
Vi hoppades på det i alla fall, det hade varit rätt åt dem...
Sömnbrist gör en rätt smågrinig, och behovet för vedergällning stort...

Tänker på hur det var för mig själv för 6-7 år sedan jag var i fjällen senast...
Jag hade två (2!) backar bira med mig för 4-5 dagar, helt osannolikt...
Skyllde på att vi var två snubbar som drack bira, och gärna i bastun...
Nu bastar vi ju inte så förbannat länge, men vid hemgången var det inte mycket kvar att släpa hem på...

Det är lite ruggigt att se tillbaka på sitt eget missbruk, men det är nyttigt...
Denna vecka var det noll i allt med alkohol inkluderat, både i mängd och innehåll...
Jag fick slåss om läsksorterna med ungarna, och jag fick dem att inse att det finns annat att dricka än att enbart slänga ur sig "cola" så fort man frågar var de vill ha att dricka...

Jag är en vinnare, och det spelar ingen roll hur mycket guld vi tar i OS...
I min inre strid finns det bara en pall, guldpallen eller ingenting alls...

Jag vinner min inre strid varje dag så länge jag håller mig till mina sunda tankar,
ingen alkohol för mig idag, kanske i morgon, men inte idag!!!
Så håller jag mig levande, och det finns en hoppfull morgondag...

Jag slänger inte grus i växellådan med någon form av ångest,
för då kan jag inte inte växla upp till någon högre växel...

Idag lever jag, så också imorgon...
Det spelar ingen roll att det är Måndag, för jag har inte givit den en dålig start med bakfylleångest.

Nykterhet är verklighet, och inte värk-lighet..

Mors Berra!

Berra
ons, 2010-02-24 - 13:40

Tillbaka till livet, mitt i veckan...

Det är Onsdag, och för mig är det en "mellandag"...
Dagen mellan allting och ingenting, från en helg till en annan...
Från historia till kommande, det har sjunkigt in det som har hänt,
och en viss förhoppning om det som komma skall...

Det finns saker som man vill ska hända, som man hoppas på, och saker man inte vill ska hända.
Saker som jag rår på, och saker jag inte kan styra...

Det snurrar massor av tankar i mitt huvud, ibland upptar de hela min uppmärksamhet...
Jag skapar mycket tid till eftertanke nu förtiden, och det är bra..
Hjärnan lär sig att katalogisera saker, styra upp och kasta sådant som är opåverkbart...
Min hjärna jobbar på högvarv, och bearbetar alla nya intryck,
alla de "där" nya som jag har lärt mig under sista året att börja se...

Allting är inte självklart längre, allt är inte som förut...
Jag står inför förändringar som jag tidigare ansåg vara "fel", och var motsträvig...
Att öppna sina sinnen och se det som verkligen är bra,
istället för att fokusera på det som är dåligt.

Jag har bestämt mig, förändring ÄR bra!, oavsett om det leder till något sämre...
Det är förändringen i sig självt som är det fina, möta något nytt!
Sluta jämföra, och se det nya, jag ska, jag kan, jag vill...

Måsten finns bara om man vill, man måste inte äta middag, man måste inte ta bussen, man måste inte duscha varje dag, måste måste måste...
Jag måste ingenting längre, livet begränsas av alla måsten hela tiden...

Jag har ett måste, jag måste LEVA!...

Och för att göra det, så väljer jag bort sådana saker som inte gör mig gott...
Alkoholen var det första, och sedan kom det andra i följespåret...
Jag vill vara fri i själen, och då måste jag ingenting...

Jag är inte bunden till alkoholen och alla dess nackdelar som kommer efter...
Jag är fri att välja, och då väljer jag bort alkoholen, den förstör mig..
Det tog lång tid att upptäcka, men det är aldrig försent att börja sluta...

Jag pratade idag med en arbetskompis, hon käkar också antidepressiva tabletter,
samma som de som jag tar faktiskt...
Hon berättade att hon har testat att dricka vid ett flertalet gånger...
Det var det värsta hon har varit med om sa hon..

Berusningen känns knappast, om ens behaglig, och hon är väldigt måttlig.
Men det tar 1-2 veckor innan ångesten går tillbaka till sin tidigare nollpunkt...
Varför testar hon igen då?, frågar man sig...
Hon vill inte berätta om sin ångest, och "tvingas" följa med i drickandet av grupptrycket...
Stackars henne, hon väljer att må dåligt i 1-2 veckor för att inte våga "sticka ut"

Är hon svag?, nej knappast, troligen mera rädd...
Men hon vill/orkar inte radda upp allt om hennes inre, vilket inte alla har rätt till...
Man måste inte berätta alltid om innebörden till sitt beslut om att avstå alkoholen,
men folk nöjer sig inte med det svaret, allra helst inte när de redan är packade...
De vill diskutera och försöka förstå, men den som aldrig har fallit, har aldrig heller slagit sig...

De vet inte VAD det är som gör så ont, sådant som är svårt att sätta ord på...
Skulle hon eller han som frågar vara villiga att prata om sin könssjukdom, knappast!

En ökad förståelse för andras val, tack, och jag hoppas på att folk lär sig
VAR gränsen går för det som är intigritetskränkande...

..hoppsan, där blev jag visst lite upprörd, å hennes vägnar...

Själv har jag valt att vara en stolt deprimerad person som gärna berättar, om läget passar,
och jag berättar gärna om VAD det var som fick den att fullständigt blomma ut...

Min baneman heter Alkoholen, och där har jag brännt fingrarna rejält...
Och visst gör det ont när blåsorna brister, men det blir långsamt bättre...
och jag stoppar aldrig mera dit fingrarna igen..
Brännt barn skyr elden, heter det visst...så sant!

Nu är det nedförsbacke mot helgen, och om två timmar har jag en dejt hos shrinken..
Det ska bli HÄRLIGT, och jag har saknat henne, hon har öppnat mina sinnen...
Alla borde få gå hos en psykolog!!!

...det är aldrig försent att börja sluta...

Mors Berra

Berra
tors, 2010-02-25 - 09:42

Håhå jaja..!

Torsdag...igen!
Livet rullar vidare, och jag är varken glad eller ledsen, lite mitt-i-mellan...
Kanske som det ska vara...
Lite trött efter mina sena kvällar, har fortfarande svårt att komma i säng...
Jag mår som bäst på kvällen, det finns så mycket att "göra", och jag vill inte krypa ner
mellan lakanen, dagen tar ju slut då...

Vad gör jag då, tja tvättar är ju en av alla anledningar...
Tekniker som jag är så sitter jag och detaljstuderar den nya maskinen för att lära mig hur den arbetar, kan sitta i timmar framför den och hålla koll på tider, sköljningar osv...
Mäter vattentemperaturen, och strömåtgången, väger tvätten före och efter m.m.
Frugan tycker ju att jag är knäpp, men har aldrig påstått motsatsen heller...
Frågan är väl vem som är knäppast, jag eller den som är gift med mig, ha!
Men jag borde nog jobba på råd&rön, för snart kan jag nog allt om programmen...

Det var skönt att få gå till shrinken igår, och få "vädra av sig"...
Tänk vilken skillnad det är att få lite hjälp med att lösa upp knutarna man har i pallet...
Vi har ett medfött "feltänkande", och en otroligt stressig miljö med familjeliv, arbete, sportaktiviteter, så att vi glömmer bort oss själva fullständigt...
Min kropp sade ifrån när jag inte fick tid för återhämtning, och det funkade inte med att
"slappna av "med alkoholen, den är falsk och manipulativ...

Nu har jag fått "regler" för mitt tänkande, som jag håller minutiöst...
Jag håller distans till saker och ting, och låter inte allt påverka mig.
Tänker mycket på sinnesrobönen, skilja på det jag kan påverka, och det jag inte kan...
Ta in det som känns bra, och blockera det som inte känns bra...

Lära mig att säga NEJ, och inte låta mig utnyttjas...
Att vara FÖR snäll, är helt enkelt dumt, man bränner ut sig...
Om jag ska må bra, så låter jag den första magkänslan vara den som bestämmer, snabbt!
Det som är viktigast, är min sinnesro, och då skapar jag utrymme för den..

Det fina är att nu är det jag som "dämpar" frugan, eftersom jag har kommit längre i mitt tänkande.
Och hon påverkas av att jag sätter gränser för hur mycket vi tillåter oss spänna bågen...
Hennes planering in i minsta minut sätter jag stopp för då och då...
Hon måste lära sig att få ro i kroppen också, annars smittar hon mig..
och där sätter jag stopp, låt och låt vara....

Oups!, nu påkallar de andra på jobbet min uppmärksamhet, jag måste jobba...

Ha' det bra, och ta det LUGNT!

Mors Berra

Märta
tors, 2010-02-25 - 13:10

Hej Berra

Det är så härligt att läsa dina personliga betraktelser. Jag får en helt ny förståelse av alkoholens konsekvenser. Jag tycker att du är så strong som kämpar på, förstår att det kan ta lika lång tid att ta sig ur ett beroende som att hamna i det. Undrar hur lång tid det tar att ta sig ur ett medberoende. Det är också en daglig kamp men det blir lite ljusare för var dag som går trots allt. Ett steg i taget/ Kram Märta