Igår var jag så trött att jag inte orkade skriva här. Helt slut på kvällen. Då hade jag träffat läkaren kl 10, åkt en snabbis till ÖoB, och sen lunchat med min mamma kl 12-15. Tröttsamma grejer tydligen. Å andra sidan var det fredag igår, och jag har gjort någon grej varje dag den här veckan. Så det var nog inte konstigt att jag var trött.

Jag hade dessutom en fruktansvärd värk i hela kroppen. Trots att det mest betungande var långsamma promenader med min mamma igår. Knappast läge för träningsvärk. En vän frågade hur jag satt på stranden häromdagen, och jag satt i en brassestol. Inte jättebekvämt, och jag spände mig kanske en del. Så jag skulle få träningsvärk av att sitta i en solstol? Då är man dåligt tränad 🤣

Jag måste komma igång med träningen. Funderar på att gympa ihop med Sofia på svtplay. På måndag får det bli. Direkt efter frukosten. När jag börjar jobba sen i september så ska jag jobba kl 13-15, så även då kan jag få till morgongympa tänker jag. En dag i taget - på måndag blir det gympa med Sofia direkt efter frukosten, 2 x 20 min blir nog lagom.

Kram 🐘

Angående läkarbesöket igår så kändes det jättebra. Vi hade ett jättebra samtal. Jag väckte frågan förra gången om jag ev hade diabetes, pga domningar i fötter och händer. Men mitt blodsocker såg bra ut, jag har ingen diabetes. Domningarna har blivit bättre, och jag hoppas att det fortsätter så. Hjärnan skickar liksom inte nervsignaler som den ska - det pirrar och bränner, och fötter och händer liksom somnar.

Jag har också väckt frågan om bipolaritet eftersom jag till min natur är väldigt energisk, pigg, positiv och lösningsfokuserad - och sen hamnar jag i dessa svarta hål emellanåt. Läkaren tyckte inte att bipolaritet behövde utredas enbart för sakens skull. Han sa att det jag beskrev snarare är min personlighet. Litium används i första hand för att stabilisera maniska skov, men jag gör inte helt tokiga grejer. Jag sover som jag ska och sköter ekonomi och annat.

Läkaren trodde mer på dystymi, en kronisk depression, som jag har underliggande (ärvd sårbarhet från pappas sida) och därför behöver medicinera för det livslångt. Möjligen trodde han på cyklotymi, som är en slags bipolär light, med humörsvängningar. Men om jag mår bra på Duloxetine framöver så behöver jag inte utredas mer för bipolaritet eller få litium. Läkaren sa att litium kan ge rätt svåra biverkningar på sköldkörteln och levern bland annat.

Vi pratade också om vad vi ska säga på avstämningsmötet med FK och arbetsgivaren den 23/8. Jag tänker säga att jag vill jobba kl 13-15 och göra en specifikt avskild arbetsuppgift under september. Inget mer. Möjligen något specifikt ytterligare, men inte den första veckan. Och första arbetsdagen ska jag enbart installera mig på min gamla arbetsplats, få igång dator, logga in i alla system och rensa mail. Läkaren tyckte att det lät som en bra plan.

Sen är ju frågan hur lång tid det behöver ta till nästa nivå. Jag kan tänka mig att vara fortsatt sjukskriven 75 procent även under oktober men att prova att jobba 4 tim/dag när jag känner att det funkar. Jag ska ta upp frågan på mötet den 23/8. I så fall jobbar jag kl 13-17, 4 timmar/dag.

Jag vet ju inte alls hur lång tid det tar att komma upp i 100 procent. Min upplevelse är dock att det tar längre tid ju äldre jag blir. Jag har ju gjort den här rehabresan när jag var 36 år, 47 år och nu då 53 år. Jag märker tex att jag behöver längre tid för att lära mig saker nu efter att jag har passerat 50-strecket.

För mig är det glasklart att jag i första hand ska göra saker som jag behärskar och att det ska vara väldigt tydligt vad jag ska göra. Specifika arbetsuppgifter. Jag måste ju bygga upp min självtillit och självkänsla på nytt liksom. Jag måste göra saker jag fixar. Jag har ju suttit på arbetsgivarsidan några gånger då medarbetare har rehabiliterats tillbaka i arbete - och det är faktiskt en fördel nu när jag sitter på andra sidan.

Vad det gäller medicinen ska jag fortsätta som nu. Jag ska däremot skippa 1/2 tablett propovan respektive 1 zopiklon varannan dag. Just zopiklon tror jag att jag är känslomässigt beroende av. Jag vet ju att jag somnar när jag har tagit den. Konstigt nog verkar den verka fortfarande, efter 6 månaders användning. Så brukar det inte vara, men läkaren sa att det visst kan vara så att tabletten fortfarande hjälper mig. Det är så himla individuellt.

Jag har fortsatt pressa tillbaka min sovtid. Två kvällar i rad har jag lagt mig kl 22.30 och somnat cirka kl 23. Sen har jag vaknat av larmet kl 06, för att ta min morgonmedicin. Två-tre toabesök har det blivit på natten, man jag har snabbt somnat om. Det går åt rätt håll. Och jag följer samma rutiner på helgerna. Nu gäller det att sätta sömnrutinen, och då kan man inte labba med klockslag hit och dit olika dagar.

Jag känner mig glad, sedd och lyssnad på 🥰 Det känns så himla tydligt att läkaren är på min sida. Jag känner mig inte ett dugg orolig inför avstämningsmötet den 23/8. Jag och läkaren ska sitta i ett konferensrum på dagpsykiatrin och FK och min chef får koppla upp sig på Skype eller Zoom.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Låter som en bra plan och ett fint bemötande med en bra läkare. Det viktigaste är väl att ta det lugnt i att komma tillbaka, känna efter hur du mår och hur det går. Du verkar ha bra kontroll på det och vet med dig själv att du kan bli så engagerad😁. Kan känna igen mig i det.

Ha en fin lördag!🌞❤️

@majken_r Ja, det är verkligen en gåva att jag har fått komma till en mycket erfaren psykiatriker. Jag ska hålla i honom hårt! Jag är en sådan person som behöver ”tänka högt” och bollplanka olika saker, och han är perfekt för det ändamålet. Han bekräftar mig - och han vidgar mina vyer, lär mig nya saker.

Kram 🐘

@Andrahalvlek vad glad jag blir för din skull att du hittat en bra psykiatriker. Jag har äntligen fått remiss till en (har mardrömsproblematik sedan barndomen som aldrig slutar och ingen har lyckats behandla) psykiatriker nu och jag är så hoppfull! Ta hand om dig!

Skönt att höra @andrahalvlek och det är bra att slippa ytterligare utredningar men fra a litium som jag tror är tuff- men såklart hjälpsam om så behövs.
Jag har tagit en halv zopiklon/imovane till natten i åratal- och hjälper fortfarande, i undantagsfall tar jag en hel- alltså om jag måste lägga mig tidigt för att jag ska upp väldigt tidigt.
Så där har jag ingen beroende-problematik med ökad tolerans etc
Men jag tror också att de funkar psykologiskt, jag blir trygg-sömnig av den rätt äckliga bismaken- signalerar till hjärnan att det är dags att sova.
Men jag kan ju också somna på egen hand- tupplurar och liknande kräver ju ingen medicin 🤔 klurigt detta- men jag har noll inspiration till sömnskola etc- jag vill bara ta min halva lilla tablett- och sova.
I våras testade jag tusen andra varianter, många gjorde mig dödstrött och ”bakis”. Efter dialog med läkaren så kör vi på med imovanen ett tag. Skönt för nu.
Jag har själv haft många ”fall” där medarbetare blivit sjukskrivna pga stress (två under min egen tid som chef, men har också ärvt flera ärenden)
I båda fallen som jag följde nära var jobbet en del- och livet en del (tex diagnos för annan sjukdom, skilsmässa)
Erfarenheten är entydigt så att hellre långsamt än snabbt tillbaka- jag har ofta bromsat medarbetare som börjar känns sig friska och vill växla upp. De känner att det är bra i stunden- men blir inte bra på sikt. Jag brukar säga att de ska hålla länge- då måste återgången ta tid. Bättre än att upprepa långa sjukskrivningar.
Sedan är det föränderliga arbetslivet olika svårt för olika personer- och framförallt- i olika faser i livet! Det måste räknas in när det kommer till förväntningar och hur/på vilket sätt utveckling ska ske på jobbet.
Ha sn lugn och skön kväll och köp solskydd imorgon! Kram 🥰

Tack @Se klart för dina reflektioner ❤️ Jag tror också att det måste få ta tid.

FK kommer nog att bråka när det närmar sig ett år (25/1), men i så fall går jag ner i sysselsättningsgrad tills jag känner mig helt okej.

Jag minns förra gången (2018) allt för väl. Sista steget från 75 till 100 var jag inte redo för efter ett år. Klockan 15 checkade min hjärna ut. Så jag gick ner i tid ytterligare ett halvår.

Viktigast är att vi får behålla vikarie, så att min kollega inte behöver stressa ihjäl sig. Jag kommer att lyssna på min kropp.

Vi är summan av våra liv och i mitt fall var det helt nya arbetsuppgifter, hemifrånarbete under corona som jag vantrivdes med, delvis helt ny arbetsplats på annan ort vissa dagar i veckan, oron för att bli coronasjuk, oro för dotterns höga feber, stress och som lök på laxen: utebliven antidepp. Rätt självklart egentligen att det gick som det gick.

Kram 🐘

Så fint det går bra för dig med måendet. Härligt!🙂
Har en bok som heter Njutningsparadoxen. Skriven av Maggan Hägglund. Hon skriver i den att det går bra för de flesta att få ordning på sina liv och alkoholkonsumtionen. Hon hänvisar till en stor amerikansk undersökning (Dawson 2005) där det var 75% som kunde sluta eller dricka mindre och var inte längre tungt beroende.
Vore intressant att få svenska fakta i detta🤔

Sov gott och kram🤗🐻

@Andrahalvlek Tack för kommentar i min tråd! Jag tittar in eftersom jag reagerade på det du sa om värk i hela kroppen. Min erfarenhet: När det var som värst för mig i utmattningen hade jag en obestämd värk i hela kroppen. Kändes som träningsvärk light, fast jobbig för den fanns liksom överallt. Jag fick tips från vården om att träna, stretcha och allt möjligt. Inget av det hjälpte förstås. Nu vet jag - helt säkert - att i mitt fall handlade värken om att det var kroppens sätt att säga till mig att jag inte var redo och att det blivit för mycket nu. Innan jag sjukskrev mig hade jag under en period (före "värken i hela kroppen") extremt ont i hålfoten. Kunde inte gå 200 m ens. För en tid sedan var det mkt på jobbet och jag fick ont i hålfoten. Jag packade faktiskt ihop direkt och gick hem med fokus vila. Två dagar senare var värken borta och jag kunde jobba igen. Vill bara skicka med detta som en tanke nu när du planerar börja arbeta 25%.
Imovane tog jag också under lång tid. Hade heller inga problem med beroende eller att jag inte kunde sova utan dem sedan när jag var redo. 1/2-1 tablett tror jag inte har någon betydelse för de flesta. Nu är det år sedan jag behövde dem.
Kram!

@Charlie70 Tack för dina reflektioner! Jag har faktiskt galet ont i mina fötter, allra helst efter jag har legat ner en stund och ska börja gå igen. Jag vet inte om jag är svullen i kroppen eller om jag har en lågggradig inflammation i kroppen. Men att värken kommer just när jag har hållit igång lite väl mycket verkar onekligen vara ett tecken att ta på allvar.

Jag försöker införa mina antiinflammatoriska matvanor igen, undvika snabba kolhydrater osv. Men det är svårt. Jag gick ju ner 15 kg de första två månaderna i depressionen. Kunde inte äta någonting. Alla de kilona plus några till har jag gått upp igen, delvis pga antideppmedicinen men också för att aptiten blivit mycket bättre. Suget efter snabba kolhydrater är enormt och tröskeln är så jävla låg. Suck. Inte konstigt att min kropp är plågad och värker.

Kram 🐘

Kl 8.30 idag satt jag i en brassestol och väntade på att få se hunduppvisning. På en söndag. Det har aldrig hänt i mitt förra liv. Vid elvatiden gick jag hem. Då hade brassestolen gått sönder och solen gassade.

Kommande vecka har jag saker inplanerade mån-tor. Fre-sön är helt rena, än så länge. Jag ska bland annat få massage (äntligen), klippa håret (äntligen) och lämna in bilen på verkstad (verkligen på tiden). Framrutan ska även bytas pga två stenskott. Tre surdegar minst sagt.

Jag har bestämt mig för att släppa fram mitt gråa hår. Jag är grå i hela hårbotten nu, innan var jag endast grå på hjässan. Frissan ska få klippa rätt kort och göra ljusare slingor. Bleka bort det rödbruna om det går. Hon är förberedd på uppdraget, har skickat henne lite bilder. Vi har pratat om det ett tag, att det snart kanske är dags.

Klippa lugg blir det också, jag är så jävla trött på tofsen för att få bort håret från ansiktet. Lugg döljer bekymmersrynkorna, men i övrigt vill jag faktiskt omfamna att jag har blivit äldre.

Jättemånga i min omgivning har växlat om från färgat hår till naturligt grått de senaste åren. Aldrig har grått varit mer hippt, som min frissa uttryckte det. Det ska bli spännande att se resultatet när det är klart, för det tar ju något år eller två att låta allt hår växa ut.

Jag tänker mig en page på halva halsen ungefär, nu går mitt hår nedanför axlarna. Men kvaliteten på håret är urusel efter det senaste halvårets depression och kassa mathållning. Och hår är bara hår, det växer alltid ut igen.

Kram 🐘

Nähä, någon gympa med SVT-Sofia blev det inte igår. Varför inte? ”Efter frukost” är nog inte tillräckligt konkret. Min nya vana är att dricka tre koppar kaffe i sängen, medan jag surfar runt. Sen går jag upp och äter frukost, och det blir allt mellan kl 8 och kl 10, beroende på vad jag ska göra. Idag ska jag till massören och påklädning anbefalles kl 10.15. Pip. Att knö in gympa däremellan känns stressigt, trots att klockan bara är 7 nu.

Just nu lever jag mitt liv efter listor och ”fasta” tider. Mitt mobilalarm ringer 06.00 för morgonmedicin, kl 20.30 för kvällssmoothie (viktig), kl 21.00 för att ta kvällsmedicin, och kl 22.00 för att gå och lägga mig. Däremellan ställer jag tillfälliga larm för allt möjligt som jag behöver komma ihåg just för dagen. Jag behöver nog en fast tid för just gympan, får klura på den lite till känner jag 🤔

Jag behöver komma igång med mina morgon-, lunch- och eftermiddagspromenader också. Som jag var så duktig med i vintras. Hela hösten och vintern, i ösregn och snöstorm (nja), knatade jag ihop mina 12.000 steg. Nu vill jag knappt kolla hur många steg jag får ihop på en dag. Inte många tyvärr, så mycket vet jag.

Samtidigt tänker jag att jag inte vill ställa för stora krav på mig själv. Jag har relativt nyligen gått från total tristess och sysslolöshet till att ungefär en gång per dag träffa folk och umgås några timmar. Det är fan bra nog, just nu. Jag behöver vara snällare mot mig själv. Gympa och promenader ska jag få till i min vardag, men kanske inte just nu.

Att bara vara och må helt okej är fan viktigt för mig just nu. Att salta det med dåligt samvete för att jag inte kommer igång med träningen är inte schysst. Jag vet ju att lusten är en förbannat bra drivkraft. Jag kommer att ha lust att röra på mig mer när hösten gör entré. Jag är en typisk skolårsmänniska, för mig är det alltid väldigt tydligt nystart i samband med skolstart. (Skolan började igår, eller?)

Jag tar en kopp kaffe till, min andra kopp idag. Jag har sovit sju timmar i natt och tror att jag drömde om åskoväder, men det var nog ingen dröm ändå eftersom vänner la upp åskovädersbilder på fejjan i morse och jag ser ju att vi har drabbats i min landsände. Skönt, då fick vi lite efterlängtat regn.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Just det där att röra på sig, att komma igång och få det till en vana tar lite emot för mig även fast jag vill. Du har präntat att in i mig att det viktigaste är att vara nykter och det tänker jag fortsätta med! Det näst viktigaste är att börja röra på mig för ökat välbefinnande. Idag tog jag cykeln 🚴‍♀️ för att handla istället för bilen som jag brukar, igår tog jag cykeln till det kommunala färdmedlet när jag skulle till läkaren (undvek på så sätt ett byte).
Du gör allt så rätt och genomtänkt så jag tänker att det kommer att lösa sig. Tycker du ska ge dig själv en stor klapp på axeln istället, du har ju precis börjat må bra igen. ❤️

Jag gillar Sofia i Gympa med Sofia.
Jag och resten av Sverige:-)
Även jag behöver röra på mig mer ( och gå ner i vikt😳…höll min vikt väldigt många år men pandemi och högt alkoholintag var inte en bra kombo ). Men just nu låter jag de tankarna vara. Är tacksam över att min kropp trots allt fungerar så pass bra fast jag misskött den så. Nu ska jag bli stabilt nykter och resten får komma sedan. Tycker att det där med att invänta lusten …låter bra. Och fint att du är på banan igen Andrahalvlek. Du har ju gått igenom en riktig pärs - även fast jag bara läste och inte skrev här så funderade jag flera gånger på hur du hade det ..under den period som du var borta från forumet. Glad när elefanten dök upp igen.

Tack @Kaveldun ❤️ Det var ett svintufft halvår. Att jag fick en medicin som funkade så bra för mig känns nästan som magi. Men jag får hålla mig i strama tyglar, så jag inte går för fort fram.

Kram 🐘