Hej, vänner!

Så fortsätter vägen framåt. Jag och maken rör oss tillsammans vidare. Vi ägnar mycket tid åt olika samtal - med varandra, med terapeuter, med samtalsgrupper... Ibland känns det som att det inte går en enda dag utan att vi har inbokade saker som handlar om det här. Och då måste det få vara tror jag.

Livet är bra. Det ljusnar för varje dag, både i vårt liv och utanför fönstret. Har ni tänkt på att det inte mörknar förrän vid 18 nu? :-)

Men, jag är så trött och så sårbar. En vän som också lever med en relativt nynykter man sa "Jag saknar extrahud." och det känner jag så väl igen mig i. Jag är van vid att vara stark, ha kontroll, prestera på topp hela tiden - men nu har jag knappt kraft att hålla mig upprätt. Jag har inte kvar min extrahud. Nästan inte ens min vanliga hud... Saker som innan skulle ha runnit av mig som ingenting går nu rakt in i min öppna bröstkorg.

Och därför räcker det med minsta lilla grej så tappar jag orken. En sån sak dök upp nyss, så nu tänker jag lägga mig på soffan och stanna där resten av dagen. Kanske kommer jag att gråta en skvätt, kanske kommer jag att somna. Men, jag kommer åtminstone inte få något mer gjort som har med jobbet att göra idag (jag har ett hemmakontor, på gott och ont).

Samtidigt så vet jag att det inte är värre än så. Det här kommer inte att knäcka mig på det hela taget, men just nu tänker jag tillåta mig att vara svag och sårbar.

/H.

Lelas

Hej, alla!

Häromdagen träffade jag en tidigare kollega. Både hon och jag höll på att slita ut oss fullständigt på den arbetsplatsen, och jag är så glad att jag tog mig därifrån medan jag fortfarande höll ihop någorlunda. Sorgligt, men sant.

Hur som helst så sa hon till mig: "Vad snygg du är! Du ser ut att må så himla bra! Vad har du gjort?"
Och så skrattade hon och fortsatte: "Eller är det bara att du har slutat jobba på XxX?"

Hon har en poäng i att jag mår mycket bättre av att ha slutat jobba där. Men... den absolut största skillnaden är att jag mår så mycket bättre i mitt medberoende. Jag sa inte det till henne, hon vet ingenting om det här och det kändes inte viktigt att berätta. Men, jag tänkte det... :-)

Kul att det märks att jag mår bra! :-) Kram, alla!
/H.

Lelas

Hej, alla!

Igår nåddes jag av ett dödsbud, men av ett lite ovanligt slag... det handlar om att en nätvän har gått bort. Jag kände honom inte alls IRL, men jag har lärt känna honom på ett ganska djupt sätt genom att vi deltar i en fotogrupp på nätet. Det är någonting med det här med att uttrycka sig i bilder, som blir väldigt personligt (eller hur, lillablå och vana?) och därför tycker jag att man kommer varandra nära genom att dela bilder.

Och samtidigt... så får det mig att tänka på alla er här på forumet. I fallet med min fotokamrat så tog hans anhöriga ansvar för att vi som känner honom på nätet fick veta att han hade dött, vilket ju såklart kändes bra. Men, när någon bara försvinner härifrån forumet så finns det liksom inga spår alls, för jag antar att det är få anhöriga som vet om att vi skriver här.

Jag vet egentligen inte riktigt vad jag vill ha sagt med detta, mer än att jag funderar mycket på relationer som skapas på nätet. Det händer ju att folk säger att det inte går att skapa "verkliga" relationer via nätet eftersom man aldrig ses... men, så fel de har.

Kram, vänner!
/H.

men mera specifkt på människorna här. Jag har inga andra nätvänner som jag inte känner irl OCH en del av relationerna här är så speciella att det skulle kännas väldigt tomt om någon av dem bara försvann. Kram till dig och pm / mt

AA uppstår samma sak. Efter många år i samma grupp där man bara vet förnamnet och där personen aldrig delat om sitt privatliv utan bara hållit sig till alkoholproblemen uppstår mängder med frågor och ibland saknad när någon försvinner. Att någon saknas betyder ju inte att denne gått ut i kylan igen utan det finns ju mängder med andra förklaringar. I somras försvann en vän från min hemmagrupp ut i ett kraftigt återfall och hon tog bort alla nätkontakter hon hade, både mail,msn och fb, och hon bor dessutom i ett annat land så det gick inte alls att nå henne. Att veta men inte kunna göra något är tungt.
Att någon dör en naturlig död känns på något sätt lättare än att någon dör pga återfall.Det är mycket tyngre och tankar på skuld kommer med frågan : "Kunde jag ha gjort något ?" Jag har anklagat mig själv några gånger innan jag fått lasta av mig skuldfrågan och insett att jag inte kunnat göra något.
Vi är bara små vandrande själar i en oändlig värld där vi alla går mot vårt gemensamma mål i Nangijala och det gäller att njuta mesta möjliga av den vandringen och se de små tingen som lyser upp vår vardag.

till er mina vänner! Kommer nyss från kyrkogården där jag ordnat på gravarna inför helgen. Ni hör till dem som är ljus i min vardag på vår gemensamma vandring. Kram! / mt

Lelas

Kram, Adde och mt - ni är viktiga för mig! :-) <3

/H.

Lelas

Så är det dags för anhörigträff igen... eller, ja, på onsdag. Men nu skall jag ut och fara och flänga till dess, så jag sitter här och planerar in träffen i min resrutt. Alltså känns det som att det är dags.

Jag är på träffarna en gång i månaden, och nu är snart mitt år av träffar över. Jag tänker gå dit nästa gång också, i december, men sedan skall jag sluta tänker jag mig. Hon som leder träffarna säger att vi får fortsätta om vi vill, och jag vet att vissa gör det. Vi är också välkomna tillbaka senare om vi skulle behöva återvända. Det är skönt att veta.

Det är ganska mycket runt mig som påminner mig om att det är ett år sedan det var som jobbigast. Men, jag känner mig lugn i det och jag känner en stor tacksamhet över att livet är så mycket bättre nu. Det skall bli skönt att kunna säga det på träffen på onsdag. :-)

Jag tänker mycket på Mullemannen och Mulletanten. Fast de (ni) kämpar så är det som att de (ni) gör det svårare än det skulle behöva vara. Jag skulle aldrig ha mått så bra som jag gör idag om det inte vore för att jag vågade ta emot hjälp. De (ni) säger att det är svårt på en liten ort och att ni vet för mycket om dem som i så fall skulle hjälpa er. Så är det säkert. Och så är det här i vår lilla by också. Vi är lite halvoffentliga personer här, och alla känner alla och pratar om alla, hela tiden.

Men, jag kom till en punkt när jag inte kände det som att jag hade något annat alternativ. Jag hade kunnat välja att gå under helt och hållet, klamrandes fast vid att jag inte ville söka hjälp i en småstad. Men om jag menade allvar med att förändra min egen situation, och därför också rädda vår relation, så var jag tvungen. Det är maken som håller sig nykter och arbetar på sin egen process, men det betyder inte att jag står fri från att behöva hjälpen jag också.

Hur som helst... en del av den där hjälpen är ju alltså anhörigträffarna. Jag ser fram emot att komma dit på onsdag.

Kram, alla!
/H.

tänker Lelas och jag kan förstå (tror jag) din frustration (???) eller hur du vill benämna din känsla... Tänker spontant på att det du ser kanske kan jämföras med att se en en anorektiker som inte vill äta den goda, nyttiga, nödvändiga mat som finns framdukad.
Jag för min del skulle kunna söka hjälp, väl vald sådan... mannen är inte redo och så som livet är nu är jag klar över att vara kvar. Det finns en tydlig rörelse i en bra riktning.

"Men, jag kom till en punkt när jag inte kände det som att jag hade något annat alternativ. Jag hade kunnat välja att gå under helt och hållet, klamrandes fast vid att jag inte ville söka hjälp i en småstad. Men om jag menade allvar med att förändra min egen situation, och därför också rädda vår relation, så var jag tvungen." - Där var jag för snart ett år sedan när jag lämnade, tog kontakt med beroendemottagningen, träffade en terapeut som jag kan kontakta när jag vill. Det gjorde jag för att jag måste förändra min situation. Mitt liv är helt annorlunda, på många sätt, idag och därför väljer jag att vara kvar. Mannen måste få gå sin väg i sin takt.
Det är fint att få följa din och er väg. Att få dela varandras vägar. För mig är forumet idag ett "livsforum", en plats för äkta, genuina möten. Tack för att du finns där. Kram / mt

lillablå

Lelas,
det känns i hela magen att du mår bra, att ni mår bra tillsammans, och jag förstår att du känner att det är dags att avsluta dina anhörighetsträffar... men åh vad glad jag är att du gått på dem, för utan dem hade kanske inte du och jag träffats den där supersnöiga dagen för snart ett år sen... tack för att du bad om hjälp, och att jag därigenom fick en vän! Eller två, din fina man räknar jag också in!
Stora kramar!!
/k

Lelas

Gulledu!

Ja, jag är oerhört glad att jag har varit på de där träffarna. Nästa gång blir min sista och idag har jag köpt en liten glasängel till kvinnan som leder träffarna. Hon behöver få veta att hon är en ängel.

Tänk vad det snöade......... i år är det mycket varmare. :-)

Kram!
/H.

saknar dina inlägg samtidigt som avsaknaden av dem är ett gott tecken. Oerhört tacksam är jag för att du fanns och var så aktiv när jag hittade hit för snart ett år sen.
Jag läser regelbundet Carina Bångs blogg Information och Stöd för Medberoende och hon efterlyste berättelser från medberoende. Då tänkte jag på dig! Klistrar in länken här:
http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Kram och ha det bra, hälsa din man! / mt

Lelas

Gulletanten! :-)

Ja, jag har inte skrivit så mycket i min egen tråd den senaste tiden, ju... det känns lite som att jag bara upprepar samma saker när jag tänker på vad jag skulle kunna skriva här. Och du har helt rätt i att det är ett gott tecken. :-)

"Jag mår bra" skulle liksom vara frasen som återkom hela tiden. :-)

På onsdag skall jag åka på min sista anhörigträff. Nu sluts cirkeln och jag har gått mitt år i anhörigprogrammet. Det känns jätteskönt att det är sista gången, för även där märker jag att jag går i cirklar och liksom inte kommer vidare. Även om det är fantastiskt att komma dit och möta de andra och få dela tankar och erfarenheter... så känner jag mig färdig med det nu.

Jag skall fundera på om jag behöver någon annan typ av stöd. Jag vet att jag är välkommen tillbaka till min samtalskontakt på kommunen, jag har många fina kontakter inom kyrkan, och så finns ju Al-Anon... Men jag vet inte under vilka former det blir riktigt, och när det blir aktuellt. Men det ger sig. Jag känner mig inte stressad över det, utan snarare lugn och stark.

Det har varit en fantastiskt år, 2011. Fruktansvärt stundtals, men med ett lyckligt slut.

Tack själv för alla varma ord och allt stöd, jag hade inte varit där jag är idag om det inte vore för det stöd jag har fått från olika håll, bland annat härifrån forumet.

Kram!
/H.

Lelas

Jag förstår. :-) Jag skall kolla upp det.

Kram kram! <3
/H.

Lelas

Vi har haft julkonsert med kören ikväll. Mycket folk, bra jobbat av körer och musiker, mycket insamlade pengar till välgörenhet... Kalasbra!

Medan vi repeterade kom det in en kompis till mig och maken i kyrkan och satte sig längst ner i en bänk. Jag såg redan när hon klev in genom dörren att hon inte gick rakt. Hon har varit mycket sjuk (neurologiskt) de senaste åren, och gick med rullator tills ganska nyligen. Så, det är egentligen inte så konstigt att hon inte kan gå så bra. Men... ja, ni fattar ju att jag såg att det där var något annat.

Jag gick ner i kyrkan och mötte henne, och satte mig bredvid henne i bänken. Det visade sig att hon blödde från ena ögonbrynet, så jag hämtade ett fuktat papper och torkade av henne. Hon mumlade en massa bortförklaringar till varför hon blödde, men ingen av dem hängde ihop.

Hon stannade och lyssnade på vår repetition en stund och sedan gick hon igen. Som ni förstår så blev det här lite av en upplevelse för mig. Av några olika anledningar...

Hon var berusad på ett sätt som man inte är om man bara har varit på krogen. Klockan var fem på eftermiddagen, och det var fullt av snöglopp i luften ute - så det var allt annat än en uteserveringseftermiddag. Och själva fyllan är annorlunda, eller hur? Om det nu är så att hon har missbruksproblem så skulle det förklara väldigt många saker... hon har betett sig knepigt i flera år. Lite märkligt egentligen, att jag inte har tänkt den tanken innan om henne... Hm.

Jag märkte på mig själv att jag reagerade med lugn. Det var inte obehagligt att hon kom in i kyrkan i det tillståndet, åtminstone inte för min del. Jag har inte svårt att förhålla mig till någon som missbrukar, och jag har inga som helst problem med att se att det finns en fin människa där inuti. Men, det rev inte heller upp några gamla jobbiga känslor i mig. Hade jag varit med om samma sak för ett år sedan, så hade jag antagligen mått rätt så dåligt av det. Men inte längre. :-)

Några andra i kören var däremot besvärade, trots att de bara såg henne på håll längst ner i kyrkan medan jag pratade med henne. Jag fick flera kommentarer efteråt i stil med "var hon inte nykter eller?" - och i ett ganska fördömande och avståndstagande tonfall. Så egentligen blir jag mer bekymrad över folks reaktioner än över hennes onykterhet.

Och... jag känner att jag har koll på det där med vad jag kan påverka och vad jag inte kan påverka. Jag känner inte att jag måste rycka ut och rädda henne, vilket jag antagligen hade känt för något år sedan. Jag kände inte heller att jag behövde skämmas å hennes vägnar där i kyrkan, eller ta ansvar för henne där och då. Naturligtvis hjälpte jag henne gärna med blodet på kinden, men det är en annan sak. Hennes handlingar är hennes eget ansvar, oavsett om hon är nykter eller onykter. Och jag känner sinnesro inför det. :-)

Dessutom fick händelsen mig inte för en sekund att fundera över makens nykterhet. Det var inte jobbigt att gå hem. Jag behövde inte tänka på vad jag skulle möta här hemma - för jag visste redan att jag skulle komma hem till en nykter man med nylagade tacos redo på köksbordet. Och så blev det.

Livet är fint! :-) Kram, alla!
/H.

PS. Mt - det kommer att bli ett par gästblogginlägg av mig på "medberoendeinfo", under namnet Lelas. Jag länkar här när det finns något att läsa... :-)

Lelas, jag ser det framför mig. Just vad som skulle behövas mycket mer, omsorg om det man kan hjälpa till med och eget ansvar för det man måste ta hand om själv - utan fördömanden. Tänk att vi har det lugnt och bra inför jul både du och jag och vår kära gubbar:) Fast vi gått så olika väg. Väntar på din länk, kram! / mt

lillablå

läste precis i din mans tråd...
så himla fort tiden går, det är absurt...
fast ändå känns det som evigheter sen, som vi gick igenom det vi gjorde, på var sitt håll, med var sin klump i magen, systrar fast ensamma... äh, du fattar va?!
grattis på ettårsdagen till er båda! ett år av total nykterhet! värt att gratuleras till varje dag!
kram på dig, och God Jul till er båda!!!

Lelas

Klart jag fattar! :-)

Ja, idag är det ett år sedan han kom hem från behandlingshemmet. Precis som han skriver i sin tråd om förra julen, så minns jag knappt någonting heller. Det är bara som en dimma alltihop. Det tyder väl på att vi tänkte på andra saker än skinka, lutfisk, julmust och julgransglitter...

Kram och god jul till dig också, vännen! <3
/H.