Har genom min uppväxt sedan jag var barn haft en pappa som är alkoholist.
Det har präglat mig genom ångest och depressioner, skam och att alltid
hälla ut hans sprit så fort jag sett den.

Hände ungefär varannan vecka att han drack i min uppväxt, jag kom hem
från skolan med ångest av att pappa börjat dricka igen. Han uteblev från
kalas, var full på min födelsedag, på sommarlovet, misskötte sig jobb.

Han blev av med sitt jobb 2009 och någon månad innan eller efter dog
hans egen pappa. Efter det drack han ingenting förräns november förra
året, alltså fri i cirka 13 år.
Jag har numera flyttat ut och är vuxen, men känner hur ångesten och
illamåendet kommer tillbaka i att han börjat igen. Mamma finns kvar
fortfarande men hon har själv ångest och låter honom vara, är ingen
lätt sits för henne.

Jag är äldst av mina syskon och har alltid tagit största ansvaret
, mina två syskon har flyttat längre ifrån. Jag har själv ca en halvtimme
till föräldrarna.

Jag vet inte vad man kan göra, säga eller agera mot honom? Han är
73 år nu och är tillbaka i de dåliga vanorna igen.
Jag har åkt dit och städat och kollat till allt, men har ett eget liv
också som jag känner aldrig tar fart igen när detta pågår.

Har ni tips, erfarenheter eller vad som helst på situationen?

@Jossy
Jag har upplevt det du gör med både förälder och partner.
Det enda rådet jag kan ge som tillslut hjälpt mig är att ta ansvar för dig själv och ditt egna mående, sök hjälp så DU får någon att prata med.
Det enda du kan göra är att prata med din pappa om hur du mår och hur du påverkas. Låt honom ta eget ansvar med de konsekvenser det blir av hans drickande inklusive städ. Inte för att vara elak utan för att det är hans ansvar.
Att stötta så länge man själv vill och framförallt när alkoholisten själv vill ha hjälp är helt personligt och även där utifrån din egna ork och förmåga.
Sätt dig själv först, du har sedan barndomen hamnat i skuggan och det är inte meningen att man ska leva så.
Det är väldigt tufft som anhörig och framförallt när hela ens barndom påverkats av detta.
För mig hjälpte det att skriva här, för att få stöd och för att sätta ord på mina egna känslor.
Tillslut insåg jag att det inte var mitt ansvar att rädda eller ta ansvar för någon annan än mig.
Jag var tvungen att rädda mig själv och mitt liv för att inte gå under själv.
Ljus och värme.

Tack för stöd.

Jag har funderat mycket på just vad man ska säga till sin pappa.

Genom hela min uppväxt fram tills jag var i gymnasiet så drack han, ibland varannan vecka, ibland en gång i månaden, ibland klarade han sig längre, åkte på behandlingshem, testade antabus m.m.

Vilka ord/handlingar biter på en alkoholist? Jag har haft många samtal om hur han förstör familjen och drar isär den men det gör föga, jag har berömt honom extra mycket för saker så han känner sig viktig och får självförtroende, har testat det mesta känns det som.

Tyvärr inga ord eller handlingar hjälper det är det som gör det så svårt. Missbruk handlar ju inte om logik utan enbart känslor. Inga hot, ingen kontroll gör att den beroende blir nykter. Som anhörig är man maktlös och ju snabbare du kan inse det ju bättre kommer du att må, men det är inte lätt att acceptera. Självklart ät det oehört smärtsamt att se någon man bryr sig om förstöra sitt liv. Du kan ju berätta för din pappa vad du uppkever och känner, men försök att inte skapa skuld för det har han nog tillräckligt av.

Lev ditt liv så bra du kan och sök gärna hjälp för egen del. Kanske anhörigprogram eller alanon.