Ett år nykter idag! 💝🎂
Jag firar egentligen inte, jag bara njuter av vetskapen och vissheten att jag kan! Jag behöver inte ifrågasätta om jag har förmågan, styrkan och den inre kraften. Efter så här lång tid har jag bevisat för den sista stora tvivlaren att min nykterhet är varaktig. Jag har bevisat det för mig själv.

Ska jag då bara sitta här och yvas över min framgång? Låta den stiga mig åt huvudet, bli övermodig och få lite hybris? Probably not. Jag är rätt färdig med det för den här veckan. I stället hamnade jag i vissa grubblerier när jag summerade min tid av nykterhet och de 365 dagar som gått. Det är lite ironiskt att jag nu gläds över att ett helt år svischat förbi nästan obemärkt när jag faktiskt har som mitt största bekymmer att jag har för lite tid kvar att leva.

Jag ser det på mitt ansikte, jag ser det på min kropp och jag ser det inte minst i almanackan. Jag börjar bli rätt gammal. Det är mycket jag troligen aldrig kommer att få uppleva igen och många saker jag kommer att längta tillbaks till som inte längre finns kvar på menyn för mig. Tack och lov är supande och alkohol inte något som hör dit. Den skiten avstår jag gärna men det är allt annat jag gärna hade upplevt igen innan jag blir för trött och trasig för att orka; Att springa en mil och njuta av min egen styrka. Att klä mig i storlek 36 och vara attraktiv för någon som tittar på mig med kärlek och åtrå igen. Att ta tillbaks mitt körkort och känna friheten att få köra bil. Kommer jag någonsin att hitta en väg att återfå något av det? Tiden som finns kvar av livet har minskat dramatiskt och det har gått så vansinnigt fort. Jag har slösat bort det som hade kunnat vara de bästa åren i mitt liv och märkte knappt att de försvann i fyllan.

Jag brände mitt ljus i bägge ändarna och söp bort allt jag hade. Jag stod på topp för en sekund och brydde mig inte om vilka risker jag tog. Fortfarande med en tunn livlina av självbevarelsedrift som höll mig kvar i det liv jag trodde skulle vara mitt för alltid. Folk försökte hjälpa mig när jag vinglade på kanten till stupet men jag var så övermodig och nonchalant. Jag släppte taget om allt av värde som om jag var odödlig men min livlina var ingen gummisnodd. Det var inte mitt livs bungy jump med kittlande pirr i magen. Den fjädrade inte tillbaks när den brast. Den gick rakt av med en smäll och jag rasade utan skyddsnät. Det var som att jag föll genom tiden och vaknade upp flera år senare efter bara ett litet ögonblick.

Det har gått sex år på en minut. Precis så känns det idag. Kvinnan i spegeln är inte den jag var när jag tog "bara ett glas till". Hon försvann i en dimma av fylla, snusk och förnedring. Det jag måste göra nu är att förlika mig med att detta är jag och detta är mitt liv idag och jag ska vara tacksam över att jag faktiskt har det kvar och fått så mycket tillbaks på så kort tid från att jag var på min absoluta botten. Jag vill kunna vara ödmjuk varje dag inför att jag fick vakna upp igen och fortsätta leva.

Om jag får ge någon ett råd i all vänskaplighet så är det: Ge ert absoluta allt för att försöka sluta missbruka medan ni har kvar mer av livet. Sup inte ända in i kaklet. Ni kommer ångra det när ni vaknar efter att dimman lagt sig. Om ni vaknar, alltså. Alla gör tyvärr inte det. Själv fick jag förmånen att som en gåva av Gud att få kravla mig upp ur hålet men det tog väldigt lång tid. På gränsen till för lång. Fast jag ska verkligen inte klaga över var jag är idag. På samma sätt som jag ska minnas för alltid att jag är och förblir alkoholist så ska jag göra mitt bästa för att ta vara på tiden nu när jag återfått ett liv.

Så mitt firande av ett års nykterhet blev inte den muntraste av tillställningar, men det blir så ibland. Det är ju på födelsedagen man inser att man åldrats mitt i firandet.

Tack för att ni finns! Ni stärker mig. ❤️

@Axianne Ett år av nykterhet är stort 🙌! Oavsett vad så har du banat väg för att resten av livet ska bli så bra som det bara går. Och en gammal klyscha, ”bättre sent än aldrig”, kanske kan vara värd att tänka på ibland. Är inte religiös men du verkar ha fått någon som vakar över dig och det är du i så fall så värd!
Jag känner också att jag slarvat bort mina bästa år i vuxenlivet till alkoholen och är ännu inne i kampen mot drogen.
Kram till dig 🥰

@Axianne Fint och sorgligt inlägg. Samtidigt. En viktig sak i nykterheten tror jag är att man ska vara självsnäll. Vi visste inte bättre, då hade vi gjort annorlunda.

Själv fyller jag 53 år och får jag 25-30 år till är jag mer än nöjd. Jag siktar på 30 år till tror jag. Och då måste jag 1) acceptera hur nuläget ser ut rent kroppsligt, 2) göra bra saker som gynnar mitt mående, 3) klappa mig själv på axeln för minsta framsteg.

Jag tror på att lägga till en god vana istället för att tvinga bort en dålig. Senaste veckan har jag introducerat daglig gympa med SVT-Sofia i mitt liv. Jag har också fyllt på mitt nötförråd, perfekt som mellanmål. Varje kväll dricker jag en smoothie gjord på spenat, blåbär, hallon, havredryck och kanel/kardemumma. Och bannemej om inte glass- och chokladtarmen har stillat sig lite 🤔 *klapp på axeln*

Kram 🐘

@Axianne Stort grattis till 1 år som nykter!🤩. Jag har också slösat bort många år av mitt liv i alkoholens tecken. Jag brukar tänka att det finns en mening i allt och den meningen finns nu i att man fått en andra chans i sitt liv. En chans att leva på ett sätt som man värderar högt och göra det verkligt. En chans att se sig om kring och öppna ögonen för livet och ta emot det. Kroppen åldras och det är en naturlig gång för oss alla. Det vi gör nu är att vi vårdar vår kropp och hjärna genom att inte tillföra den gift, alkohol. Att man håller sig fysiskt aktiv på den nivån man klarar av och orkar. Du har gjort/gör en fantastisk resa och du ska vara stolt över dig själv, precis som du är❤️

Man sitter i godan ro på bussen som svänger in mot centrum en vända innan den fortsätter mot stora vägen och senare tar av åt mitt mitt håll. Bussen släpper av folk och börjar rulla ut från hållplatsen men stannar plötsligt med ett ryck. Två personer springer ut mitt framför och vevar med armarna. Schyssta busschauffören släpper in dem och jag ångrar direkt att jag satt mig på en plats där det kan sitta fyra personer, för det var där de två dunsade ned med sina plastpåsar och otända cigg i käften. En på motsatt sida, en bredvid mig. Högljudda, skräniga, smutsiga och illaluktande som fan. Jag försöker se om det går att flytta till något annat säte, men bussen är full, och dessutom sitter jag inträngd nu. Jag sneglar bakom mina solglasögon samtidigt som jag spelar vidare på mitt spel i mobilen. Det blir inget high score direkt eftersom jag mest hoppas att folk ska resa sig och gå av på nästa hållplats så jag får flytta byta till ett annan plats.

Mannen som svajande parkerat sig själv snett emot mig och lagt en solkig plastkasse på sätet bredvid är iklädd riktigt skitiga jeans och jeansjacka. Han är troligen i min ålder men ser ut som att han är mellan nittio och döden trots att han är storvuxen och fyllefet. Han utandas den mest vidriga andedräkt jag känt någonsin och den slår mig rätt i ansiktet som en käftsmäll när han andas stötvis. Mannen är snudd på tandlös och uppenbarligen rökare, därtill verkar hela hans person vara marinerad i alkohol och det osar ut genom den halvöppna skeva munnen när han ömsom babblar högljutt och osammanhängande, ömsom sparkar på sin kompis som verkar vara på väg att somna hela tiden. I en plastkasse kompisen har vid fötterna rinner något som av lukten att döma är öl. Den ene böjer sig ned och tar upp en halvlitersburk som skakats ordentligt på vägen och öppnar den så det sprutar pissljummen starkberra åt alla håll. Tack och lov håller han den riktad mot mittgången så det mesta av duschen hamnar på golvet. I ett andetag sveper han i sig burken på något som måste vara svenskt rekord och så rapar han högljutt. Det blir liksom droppen för mig. Jag samlar ihop mina saker och försöker resa mig upp men då har han vänt sig om för att prata med någon bakom och ser inte att jag vill kliva förbi. Han börjar peka på folk och skrika åt olika håll. "Ööööhhh! Vart fan går bussen??!! Hörröööö! Vart går bussfan??"

Så får han syn på mig som står där och håller mig i sätet. Han försöker fästa blicken på mig och tar tag i min arm som jag ilsket rycker ur hans grepp och försöker tränga mig förbi igen. Då riktar sin fråga åt mitt håll samtidigt som han puttar på mitt ena ben med en hand vars fingrar nyss verkar ha grävt i en latrin. "Öhhh daamen. Vart går den hära bussen???" Jag rycker till och slår bort hans hand. "Låt för i helvete bli att ta i mig och andas bara inåt om du absolut måste!! Bussen går till XXXX och det står DÄR!!" fortsätter jag och pekar på den mycket tydliga skylten strax ovanför oss som visar vart vi är på väg. Mannen verkar inte fatta varken vad jag sade eller vad jag pekat på utan stirrar bara på mig med död blick men hans polare vaknar till och väser "Öööööhhh! Där har'om bolag tror ja fan!" Och just kör bussen iväg med ett ryck och jag dunsar ned på sätet igen där jag blir sittande.

Jag resignerar och tänker att jag får stå ut de sista hållplatserna men av någon anledning kan jag inte låta bli att lyssna och i hjärnan sammanfatta det högljudda fyllebabblet som nu hörs över hela bussen. Arga som fan är de två männen och jag tolkar det som att de blev nekade att handla på Systembolaget där de klev på, tog första buss som kom in på stationen och nu är på jakt efter nästa vattenhål innan stängningsdags. Han med andedräkten glor stint på mig där han sitter och svajar i sätet och så frågar han vad klockan är. Det står också på onlineskylten precis uppe ovanför oss men jag orkar inte förklara det utan säger "Tio i sex". Av kacklet mellan de två fyllona kan jag uttolka att de spekulerar i om bolaget har öppet till sex eller sju. Den sömnige verkar ha vaknat till och börjar gräva i plastkassen och räknar öl. Han synes mycket missnöjd med vad han kommer fram till och nu är det hans tur att knuffa på mig. "Ööööö! När e vi framme?? Hur länge e bolaget öppet där?!"

Av någon anledning har min ilska lagt sig nu. Jag har hunnit tänka på att jag var på så jävla god väg att bli som de är och om jag fortsatt dricka är det i deras sits jag hade hamnat. Visserligen blev jag aldrig störig när jag drack, men jag söp också på bussen fast jag gjorde det i smyg sittandes där ingen såg mig. Jag förklarar nu långsamt och tydligt för männen att de inte kommer att hinna till bolaget som stänger klockan sex på onsdagar (Om det är något man kan utantill så är det ju deras öppettider).

Reaktionen blir svordomar och yviga gester när den storvuxne skäller om bussjäveln som går för långsamt och förbannade SL och helvetes Systembolag och föraren ska fan ha stryk - och det börjar nu bli allt för röjigt för att jag ska våga sitta kvar. Jag blir plötsligt rädd att deras ilska ska vändas mot mig. En man tvärs över gången som med stigande färg på kinderna tycks ha följt samtalet rycker då in och skriker med dånande stämma åt dem att "Gå för helvete av på nästa hållplats och ta buss XXX åt andra hållet ända till XXXX så finns ett bolag där som har öppet till åtta, men sitt inte här och skrik för då ringer jag polisen!" Jag ger honom en tacksam blick när männen hastigt men fortfarande svärande samlar ihop sina påsar och så snabbt de kan raglar mot utgången medan de kastar glåpord mot folk som suckar och skakar på huvudet.

Mannen tvärs över gången går av på samma hållplats som jag. Jag har inte sett honom förut men jag stannar upp för en sekund när bussen åker och tackar honom för ingripandet. Han verkar också dröja kvar. Om jag inte hade haft så dåligt självförtroende så skulle jag nog eventuellt tycka mig höra ett litet "pling!" som i filmer när folk plötsligt får ögonkontakt. För det får vi. Han stannar upp. Ställer ned ryggsäcken på marken och siktar på mig med världens mest soliga leende. "Känner du inte igen mig?" säger han.
Och plötsligt gör jag ju det. Fan också. Jag gör ju verkligen det.

Det får bli en cliffhanger idag.

Fortsätter på vad som skedde igår nu när jag fått smälta intrycken lite.

Jag står i solgasset på busshållplatsen och känner svetten rinna utefter ryggen och hjärtat galopperar i en allt för hög takt. Jag är ganska tacksam att jag har solbrillorna på mig så han inte ser min flackande blick. Allt jag kan tänka är "Hur kan han ens komma ihåg mig eller känna igen mig?? Fan att jag ska vara så tjock och ful när vi träffas igen!" Pulsen hörs i ända ut i öronen, så högt dunkar den. För en sekund överväger jag att låtsas att jag inte är den han tror. Jag kan fortfarande skaka på huvudet och vända på klacken. Gå därifrån med ganska raska steg trots att knäna känns som gelé.

"Känner du inte igen mig?" sade han nyss. Först gjorde jag ju inte det. Noterade honom knappt där på bussen förrän han kastade ut fyllskallarna som bråkade. Då såg jag bara en gråblond-ish lång man som med ilska i rösten gjorde en god gärning i en bråkig situation. Fel ställe på något vis att stöta ihop med ett spöke från ett annat liv. Dessutom har han låtit håret växa, skaffat skägg och är kraftigare än jag minns så visst fick jag en smärre chock när jag insåg vem jag hade framför mig. Jag konstaterar för mig själv med en växande klump i magen att han har samma glittrande blå ögon som jag minns. Samma lockiga hår och så de där skrattgroparna som bildar linjer rakt igenom skägget när han ler. Fan vad han är snygg hinner jag tänka minst tio gånger medan jag känner att munnen torkat ihop och talförmågan försvunnit.

Jag vill sjunka genom marken. Det är sjukt obekvämt att stå där med tunghäfta nu. Hjärnan går på högvarv när jag försöker komma på när vi sågs eller ens pratade senast. Tio år sedan? Femton? Minnet spelar mig ett spratt och ödet leker med mig ibland känns det som. Utsätter mig för nya prövningar mitt i nykterheten och testar hur jag reder mig. Just nu är ett sådant ögonblick. Jag borde åtminstone kunna minnas när det var, för jag har varit intim med den här mannen. Så intim man kan vara när man drar hem med någon efter att ha druckit för mycket alkohol och sedan smiter mitt i natten medan han fortfarande sover. Underkläderna i väskan och stövlarna i handen när man tassar ut, kastar en blick runt i rummet och kollar att man inte glömt något när man flyr, för att sedan skumpa runt på en nattbuss som stannar vid varenda mjölkpall innan man slutligen kommer hem framåt gryningen. Bakfull och ångestfylld. Nu när jag börjar minnas fragment av vårt sista möte så känns det verkligen som att jag bara vill springa därifrån. Tyvärr står jag som fastnitad i asfalten.

"Vad gör du här?" lyckas jag klämma ur mig när han slutat ställa frågor som jag knappt hört och min röst låter som en viskning tänker jag.
"Brorsan bor här, eller ja. Nästa hållplats men jag gick av när du gick av för att jag såg dig. Minns du min brorsa?" (Nej, jag kommer inte ihåg någon bror eller mycket annat). Jag nickar och hummar fram ett förljuget "Aha-ja!" som att jag förstår och minns, men jag har inte en susning.
"Jag kände igen din röst direkt. Kände inte igen dig alls däremot men jag vet ju att du bor här " säger han sedan och ler lite urskuldande. "Du har förändrats." Han konstaterar detta utan att lägga någon urskuldande komplimang efter orden. Självklart inte. Jag ser ut som en säck skit och senast han träffade mig var jag en massa kilon lättare, många år yngre och betydligt snyggare även om jag förmodligen var ganska full, men det brukade bara göra mig mer lätt att umgås med på den tiden. Jag nickar och ler krampaktigt som att jag inte hörde undertonen i det han sade. (Vad fan har du gjort med dig själv, kvinna?) Ord han säkert tänker men aldrig skulle yttra.

"Ja, jag har väl det. Livet hände." konstaterar jag torrt. "Det var ett tag sedan vi ... "
Han avbryter mig "Kul som fan att se dig! Så du bor kvar? Ungarna flyttat hemifrån nu?" Han nickar bortåt området där min bostad ligger och jag känner mig nästan lite illamående av olust. Jag vill inte stå här med svett rinnande under brösten och kallprata med den här mannen. Inte för en enda sekund. Om jag någonsin haft ett underläge när jag konverserat med någon så är det nu. Inom mig växer känslan av att han nog står där och myser, kanske rentav gläds och får en liten kick av denna hämnd på mig nu. Att se mig så här. Fet, ful och gammal. Jag tror han ser hur jag lider av situationen och vill därifrån. Tanken på att han faktiskt klivit av bussen enbart för att prata med mig och visa att han sett mig i all min trötta och överviktiga förnedring får mig att känna mig väldigt trängd.

"Du ... Jag måste gå nu. Kul att ses ... Hälsa brorsan ... " Jag gör en ansats att gå därifrån men han stoppar mig.
"Okej. du vill inte prata. Kan du bara säga mig en sak först?" Han tittar uppfordrande på mig och fortsätter "Säg bara vad jag gjorde. Jag har funderat på det. Varför blockerade du mig överallt?"
Jag blir lite ställd. "Gjorde jag det?" Jag minns att jag undvek honom och att vi slutade höras efter den där natten, men jag har en en bild av att det rann ut i sanden. Dessutom hade jag nog siktet inställt på en annan man då om jag inte helt missminner mig. Åtminstone en. Möjligen fler.
"Jag vet faktiskt inte. Det var nog väldigt rörigt i mitt liv just då ..." Jag börjar samla ihop mina saker och gör en ansats att gå. Vänder ryggen till och mumlar "Ha det så bra" medan jag försöker gå raskt iväg med hans blick i nacken, en blick som bränner värre än solgasset. "Nu ser han mina fettvalkar på ryggen" tänker jag för mig själv när jag går. Jag hinner fyra steg så är han ikapp.

"Kan vi höras i alla fall?"
"Varför?" Jag vill inte möta hans blick igen, då är jag förlorad, så jag tittar ned i marken.
"Vi har nog mycket att prata om helt enkelt. Jag har ditt nummer kvar men du har mig blockerad. Ta bort det så ringer jag och så snackar vi lite. Som förr."
"Vi får se ... " Jag fortsätter gå och nu stoppar han mig inte igen.

Jag andas som en blåsbälg och mår skitdåligt när jag kommer hem några minuter senare. Jag har vänt mig om tio gånger på vägen för att kolla att han inte går bakom mig. Det första jag ser när jag ska ta en kall dricka i kylen är sonens vindunk som står där och jag börjar asgarva. Jag kan liksom inte låta bli att skratta. Det känns som att hela den här prylen som inte tog många minuter men fick mig att verkligen tappa fattningen skulle få en riktigt sjuk avslutning om jag dessutom drack på det. "Nä du, Gud. Den går jag inte på!" tänker jag för mig själv och tar min Pepsi Max och ett glas med isbitar in på mitt rum. Där sitter jag en lång stund med telefonen i handen och bläddrar fram hans kontakt. Jo då. Numret är blockerat och det finns ingen historik på sms heller. Inga datum som kan ge mig en ledtråd om när det egentligen var. Jag minns att det var på vintern eller hösten och jag vet att jag betedde mig som ett rövhål mot den här mannen som jag en gång i tiden hade kunnat gnaga av mig högra armen för att få. Men det är en annan och mycket längre historia som började redan när vi gick i skolan.

Jag tar slutligen bort blockeringen och känner motvilligt att jag längtar efter att det ska ringa. Då är klockan runt sju.
Vid nio ringer han.
Det var igår.
Och idag har han ringt igen.

@Axianne även om situationen blev lite kaosartat i ditt inre måste jag få beundra din författartalang🙂 en så målande beskrivning av de tankar och känslor som kom över dig i denna stund är det få som kan sätta ord på. Stor eloge och jag hoppas på...fortsättning följer 🥰🌺

Tack @majken_r @Allegra @Andrahalvlek @Se klart @Kennie 💟💟💟
Ibland överträffar verkligheten dikten. Jag beskrev stund av en min dag. En stund som tycks ha påverkat mig väldigt mycket på olika plan. De känslostormar jag upplevt i form av minnesbilder de senaste dagarna kan jag inte jämföra med något annat jag upplevt på länge. Jag är verkligen ingen skribent så det är inte någon bok på gång, men jag behöver "skriva av" mig just nu.