Man vill ju känna sig värdefull för den man lever med men jag känner att alkoholen har blivit som en spökande älskarinna som alltid finns i bakgrunden. Och jag känner mig så ensam i allt.
Så många promenader som i realiteten innebär att han går på puben dricker öl och kommer hem och somnar men vägrar erkänna. Eller säger att han inte är oregerlig så är inget problem. Det
lämnar mig själv med allt ansvar för barnen, nattning, sjukdom etc.
Barnen börjar även undra varför han alltid är så trött och har ”gråtiga” ögon.
Jag blir förbannad och det märker barnen men jag känner att jag inte förklara för dem. Hur gör ni andra med barn som är oroliga/undrar om man är osams?