Hej,
Jag har läst många många gånger inne på detta forum. Som en fin tröst. Jag tänkte att jag skulle kanske börja skriva dagbok om hur jag tänker kring min livssituation och alkohol men insåg att jag kan skriva öppet. Och få stöd och råd och tips från er, samtidigt.
Mina föräldrar är idag högfungerande alkoholister. Mina föräldrar kan vara anledningen till varför jag skriver här idag. Jag skriver egentligen inte som medberoende till mina föräldrar utan till min sambo.
När jag träffade min sambo tänkte jag direkt på hur han drack alkohol. Att det var en varningsklocka som tändes men tänkte även att det kan bero på att man dricker ofta mycket när man är i dejt-stadiet och gör mycket kul som innebär alkohol. Med tiden så insåg jag att jag faktiskt hade rätt och vi har bråkat om alkoholen många många gånger. Han tycker jag överdrev pga känslig pga mina föräldrar då han inte drack värre än hans grabbar (som alltid med grabbgäng) medan jag såg varningssignalerna så som att inte kunna sluta osv. Min sambo har aldrig druckit mer än 1-2 dagar i veckan - men kan inte sluta (om det inte tar slut) och kan även dricka för att döva ångest. För att detta inlägg inte ska bli för långt så vill jag hoppa till nutid: min sambo har äntligen tagit hjälp för sina alkoholvanor där han tar hjälp för sin skull. För cirka 1 år sedan var första gången då han gick till beroende - men för min skull - han ville inte ta medicin.
Nu innan sommaren gick han till beroende igen men denna gång för sin skull då han inser att han dricker mycket pga må bra igen(döva). De på beroendecentrum tycker nästan det är konstigt att han är där då hans leverprover knappt är förhöjda och han verkar ”må” bra. Men han har fått medicin nu som tar bort euforin när man dricker. Denna medicin funkar mycket bra. Nu när han dricker kan han dricka ”normalt” och behöver inte bli full. Min sambo är väldigt duktig på känslor, har gått till psykolog förut och är en väldigt väldigt bra person. Men jag är orolig för alkoholen då den triggar mig enormt.
Nu till saken: jag triggas otroligt mycket när han dricker. Ex säg att han dricker 5 öl en fredag (vilket säkert många Svenssons gör) då blir jag illa till mods. Jag tror att det är pga att mina föräldrar har problem och jag vet att det kan skada barn så otroligt mkt. (Mina föräldrar var ej alkoholister när jag var liten så som idag (dricka varje dag) men de gillade att festa till det på semester/helg) jag tror detta har satt sina spår i mig när mamma och pappa var fulla..
Till saken hör att vi inte har barn än. Men detta grämer mig. Min sambo har ju tagit alla steg i rätt riktning och ändå är jag inte nöjd? Dvs jag litar inte på att det kommer vara bra alltid. Jag vet inte om det är pga rädslan för ev barn och sedan blir han alkoholist på riktigt och jag hade kunnat hindra ett barn att växa upp med en förälder som är alkoholist.
Varför kan jag inte lita på att allt blir bra? Vi pratar ju om allt det här och det känns som att mycket handlar om att vi har olika alkoholvärderingar. Ex gillar jag ej när man dricker hemma själv. Jag själv kan absolut dricka men har alltid varit mycket medvetet pga mina föräldrar och tänker därför alltid på ex dagen efter/konsekvenser. Innerst inne tror jag inte att jag litar på honom än pga förflutet där han faktiskt hade riktiga problem. (Drack hemma till det tog slut för att sedan gå ut på puben och ta mer) (eller gick o köpte 3.5 or osv) detta var som sagt Max 1-2 dagar i veckan för över 1 år sedan. Men jag känner att jag litar på det först när jag ser det. Och nu. Nu går ju allt som det ”ska” - han tar hjälp, han går till psykolog, han tar medicin, han dricker ”normala” mängder, blir aldrig full osv. Men varför blir jag så himla triggad när han väl dricker ex själv en fredagkväll framför tv och varför skaver det inom mig? (Historien om mina föräldrar kan vi ta sen då den är något jag verkligen också behöver prata om men just nu är det detta jag vill lyfta)