Tuff dag. Känner bara att jag lämnat en sjuk människa till sitt eget öde. Vad är jag för människa egentligen?! Står knappt ut med mig själv emellanåt. Kunde jag inte bara tagit det lugnt. I avvaktan på vadå frågar jag mig själv i nästa sekund? Förnekelsen är och var ju total, både hos honom och hans familj. Det gick inte ens att ta upp ämnet. Det fanns ju inget problem, så varför tog jag ens upp det?

Nu har jag lämnat, brutit sönder allt, förstört genom att gå, även de fina delarna är borta och förnekelsen och oförståelsen finns hos mina vänner och min egen familj istället. Det blev ju knappast bättre. Känns snarare ännu mer förvirrande, otryggt. Trodde de skulle förstå. Men man föds ensam och dör ensam, face it! som någon uttryckte det. Jag lever i en rosa bubbla just nu. Fungerar som en robot, går upp, försöker äta, går till jobbet, gör så mycket jag orkar, går hem, somnar, vill helst inte vakna mer. Försöker äta, men går ned i vikt. Försöker vara ute. Bas i form av mat, sömn, luft, motion. Jag förstod aldrig vilket enormt steg det var att gå. Har så svårt att se att det blir bra på sikt. Allt är ju förstört. Fastnat i nuet och ältandet. Alla tankar och ju mer jag tänker på det, desto tydligt blir det att det är en sjukdom. Det är så j-a tragiskt. Det kunde ha varit så bra. Men det vet ju så många av er som finns här. Det fanns och det finns fortfarande kärlek, men kärleken till alkoholen kom först. Något som övriga anhöriga aldrig förstod, inte såg eller ville se. Bara man blundar tillräckligt hårt behöver man inte se... Men när ska dem vakna då? När han supit hjälp sig? Ska de säga då: Ja, det var ju inte så konstigt, det började ju när hans fru övergav honom. Det gjorde jag ju, men bara för att han skulle vakna och det gjorde han inte. Så svårt att behöva inse att det fina i relationen försvinner mer och mer ju mer alkohol som förtärs. Så svårt att erkänna för mig själv att jag gjorde rätt, att jag var helt maktlös att förändra. Önskar så att min älskade man förstått problemet och att jag kunnat hjälpa.

Louise1

Usch vad jobbigt du har det. Men du får precis som en tillfrisknande alkoholist ta en dag i taget. Ge dig själv tid. Umgås bara med människor som ger energi och inte med dem som tar den. Du behöver den själv just nu.

Mindfulness är jättebra om du orkar det. Jag har i perioder haft hjälp av det. Att hitta det som är bra i det lilla. Så du har något som är positivt. Försök ta till dig det du har omkring dig som är vackert att se på, eller känslan av golvet mot dina fotsulor, eller lägg märke till hur maten smakar i munnen. De andra känslorna försvinner ju inte i ett trollslag av detta. Men man kan vila lite i det, och det låter som om du behöver lite vila emellanåt.

Mååååånga styrkekramar till dig Anonymt!
Kram
Louise1

Tack Louise1 för ditt svar och stöd. Jag ska se om jag kan hitta någon kurs i mindfulness,
det kanske kan vara något. Hjärta och hjärna hänger inte riktigt med varandra just nu.
Ska försöka ha tålamod och ge det tid. Kram till dig! //A

Maken

Har inte läst hela tråden, men fastnade på första raderna. Känner så väl igen detta, hoppet om att det skall bli bättre, omgivningen som inte förstår då de inte lever med det hela blandat med den egna känslan om "har jag verkligen gjort rätt, denna gången lovar hon att det var den sista, jag överdriver säkert. Tankarna snurrar, jag blir osäker fram tills nästa gång då är jag tillbaks och känner mig grundlurad, frustrerad över att jag inte stod på mig. Varför lämnade jag inte henne förra gången. Åh jag blir trött på mig själv, men denna gången verkar hon uppriktig kanske har jag äntligen nått fram? Sen sveps mattan undan och åter igen står jag där frustrerad och besviken, arg på henne, arg på mig själv osv. Den onda cirkeln fortsätter.

Du har gjort rätt val, stå på dig. Men jag förstår dina känslor till punkt och pricka. Min snart exfrus familj och min egen ser den goa glada och alltid lika charmiga som visst inte tackar nej till ett glas men så farligt är det väl inte, inte är väl hon alkoholist inte. Men alla tetrapak då? Flaskorna som göms och dricks ur hemma? Att jag som medberoende (fick lära mig detta idag) planerar omedvetet mitt liv efter hennes drickande? Jag förstår att alkoholismen är en sjukdom att det inte är lätt att kontrollera MEN det gör inte mig mindre besviken, frustrerad, ledsen, skamsen, uppgiven

Hur många gånger har du täckt upp för honom?

FallenAngel

Hejsan Anonymt!
Har följt dina inlägg här o känner igen mig så mycké i det du beskriver.
De är ju så att när man lämnar nån man har levt med p g a dessa problem,
vilket jag också gjorde så är de så att man fortfarande kan ha väldigt
starka känslor för den personen. Också så har man ofta upplevt även mycké
positiva saker tillsammans o de kvaliteerna kan va riktigt bra, många som
har dessa problem är otroligt snälla personer när de är nykter.

Man funkar ju också så som människa att man rår ju inte riktigt för sina
känslor heller, när jag lämnade mitt förhållande hade jag fortfarande
starka känslor för den mannen o de gjorde riktigt ont när man tänkte på
de som vart bra i förhållandet, för bra var de när han var nykter. Vi bröt
3 gånger innan o gick tillbaka till varann.

Skulle han ha gått med på o söka hjälp så har jag säkert stöttat honom
p g a mina starka känslor.

Känns som du fortfarande har starka känslor o de är ju inte konstigt
när man levt tillsammans länge men man vet inte vad som händer i framtiden.
Han måste ju komma till insikt o förändra sitt leverne för att saker
o ting ska förändras! Jag känner många som lever med en fd alkholist
idag o klart alla ska få en chans o ändra sitt liv. För syvens o sist
så är man ju långt ifrån samma person full som nykter!

Hade du fått nån samtalskontakt/tid än? tror de skulle lätta på trycket.

Finns här för DIG! Sköt om DIG! kram

Hej FallenAngel, tack för ditt svar och ditt stöd. Jag har fått en tid för anhörigsamtal
i veckan som kommer och det kan säkert vara bra. Jag märker ju själv att jag inte ser klart
och fastnar i mina egna destruktiva tankar. Tänk om jag ens anat att mitt äktenskap skulle
sluta så här. En dag i taget har jag förstått, det är säkert ett bra tips. Känner också att
jag behöver distans från dem som inte kan eller vill förstå. Jag orkar inte hantera det just
nu. Tack för att du beskriver liknelser med det jag själv upplever, skönt att inte känna sig
så ensam hela tiden. Kramar tillbaka! //A

Hej Maken, tack för dina kommentarer och berättelser kring ditt liv. Man blir bara så ledsen hur alkohol kan få förstöra så mycket. Dessutom blir jag urförbannad över att det är så glorifierat i samhället. Jag har nästan slutat dricka alkohol. Klarar inte av det och nog f-n är det alltid någon som kommenterar varför man nu inte dricker. Konstigt, med tanke på hur många som är drabbade sett till såväl de med beroende som de runt omkring. Jag förstod väldigt sent att det fanns något som hette medberoende. Jag trodde att jag kunde hantera situationen, det var ju ändå inte så ofta, mest på helgerna. MEN, som du skriver, man blev ju alltid lika besviken när det händer om och om igen. Egentligen är det väl inte så konstigt att man som nära anhörig blir medberoende. Det är ju väldigt tydligt vad omgivningen till stor del tycker om alkoholism. Det är väldigt tabubelagt och älskar man någon är det sista man vill att hänga ut personen för att h*n ska bli nedvärderad. Ofta finns en väldigt fin person bakom har jag förstått och så var det också i mitt fall och säkert ditt eftersom du också ville få allt bra igen. Tack för att du skriver att jag ändå gjort rätt, jag behöver höra det. Tror att det här är ett bra forum för oss att komma vidare. Det är ju helt tydligt att vi inte är ensamma om detta problem och även om det är mycket smärtsamt att inse vad det verkligen handlar om är det nog enda sättet att lära sig att förhålla sig till denna sjukdom. Var rädd om dig! Hoppas vi hörs här igen. //A

och medberoendet är ett djupt och smärtsamt tillstånd. Jag har lärt mig oerhört mycket om beroende och medberoende genom att läsa här på forumet undet snart ett år. I mitt skrivande har jag lärt mycket om mig själv.
Ofta har vi delat tankar om den dubbla bilden av alkoholen - dels den glorifierade som finns snart sagt överallt och motbilden av den nersupne på bänken. Här på forumet blir den stora gruppen av alkholdrabbade människor synlig. Vi som har kvar det mesta: körkort, relationer, hem och arbete men lider under alkoholens förtryck som beroende eller medberoende. Men också de som håller på att förlora mycket och befinner sig i utförsbacken... För mig är forumet en plats för livsmöten. / mt

FallenAngel

Håller med mulletant, de kan vara väldigt smärtsamt o ett invant beetende!

Jag har jobbat nu i ca 2 år med mig själv sen jag blev ensam o får varje
dag tankar om beetenden jag gjorde i mitt medberoende till alkoholisten.
Samma med att vara till lags o inte riktigt kunna vara stark i mitt ego.
Men samtidigt har jag levt som medberoende så länge att förståss tar de
tid o byta vanor!

Kämpar på o är så GLAD att ni finns o är ett STORT stöd! Kram på ER

Jaha, så har jag då träffat kommunens samtalskontakt med inriktning på missbruksproblem. Syftet från min sida var att få träffa någon som kan ämnet, har erfarenhet och egentligen ville jag bara återigen få en bekräftelse på att det är omöjligt att förändra en människa som helt förnekar ett missbruk. Få höra att jag inte hade något annat alterantiv än att gå, eftersom jag knappast mår bättre av att ha lämnat. Jag vill inte förstå. Efter det här mötet vet jag inte vad jag tror längre. Jag vet inte ens om jag kan sammanfatta mötet i ord. Vet inte om jag är förvirrad, arg, tvärförbannad, ledsen eller ångerfull. Allt.

Psykologens sammanfattning var i alla fall att jag lider av separationsångest. Hon ifrågasatte om jag verkligen tyckte att det var för mycket om han nu "bara" drack på helgerna. Hur kunde jag veta att han hade alkoholproblem? Förslag på lösning: Medicinering mot depression och ångest och att boka in parterapi tillsammans med min f.d. man, som jag alltså har lämnat eftersom jag hade svårt att hantera hans starka förnekelse kring alkohol. Enligt samtalskontaken är alkoholism vidare ingen sjukdom per definition utan en beteendeförändring... Jaha. Lösningen var överhuvudtaget samtal och jag fick flera namn på psykologer på stan som jag kunde anlita. Den här människan hade arbetat med missbruksfrågor i 30 år. Hon verkade inte ha någon som helst insikt i den ångest man har som medberoende eller hur manipulativ en person med dessa problem kan vara. Från att jag tagit avstånd för att försöka få honom att inse att han måste sluta dricka, jag tar t.o.m. ut skilsmässa till att jag nu ska ringa upp och be att vi går i samtalsterapi. Ja, jag gav uttryck för separationsångest. Ja, jag tycker om honom fortfarande. Ja, det finns alkoholproblem MEN förnekelsen är total. Det går inte att diskutera ämnet. Det enda som skulle hända är att han kommer att tycka att psykologerna är ett gäng töntar och jag får veta att jag är den som har problem och bör söka hjälp. Ibland undrar man ju om det är så. Jag kanske bara har hittat på alltihopa? Som parallell kan jag nämna att en psykolog jag besökt tidigare avrått helt från parterapi eftersom det kunde innebära att jag istället blev manipulerad att gå tillbaka...

Jag vet inte vad jag ska tro längre. Det kanske är så här det fungerar. Det finns ju en miljard lösningar och hur ska man veta hur man ska agera och inte i denna fråga? Det enda besöket ledde till var att hon återigen fått mig att känna att jag bara gjort allt så fel man kan göra. Jag skulle ha stannat, ätit ångestdämpande och haft kvar de delar som var bra. Då hade jag åtminstone haft ett liv och en jul tillsammans med en familj. Jag skulle naturligtvis ha valt att förneka verkligheten som så många andra. Slutat gnälla. Jag tror snart inte jag vet någon som är genuint lycklig. Hela livet är bara en enda stor teater. Må bäste skådespelare vinna!

Louise1

Det är väl helt hopplöst när man kommer till "fel" person. Ge inte upp nu Anonymt, sök en ny kontakt istället. Det är ju så att man klickar inte med alla. Och det är ju jätteviktigt när man ska lämna ut sitt innersta att det känns som om man har hamnat hos någon som förstår problemet. Någon man kan lita på. Jag önskar så att du hade fått hamna rätt på en gång, men tyvärr är det inte alltid så.

Jag skickar dig en ocean av styrka så du orkar hitta en annan samtalskontakt.
Lycka till!
Kram
Louise

Lelas

Vad ledsen jag blir av att läsa det där, Anonymt! Fy tusan.... sådana där "experter" gör ju större skada än nytta, uppenbarligen.

Men... jag undrar... även om du mot slutet i ditt inlägg skriver att du känner att du borde ha stannat, att du gjorde fel, att du överreagerat, så läser jag ändå in i det du skriver att du verkligen tycker att den så kallade terapeuten hade fel. Eller?

Du känner dig illa behandlad av henne, för du vet egentligen bättre än att lyssna på hennes argument och råd. Och vad betyder det.... egentligen? Jo, att du faktiskt vet att du har gjort rätt.

Kan det vara så att hon egentligen (och jag menar inte att det var en medveten strategi från hennes sida) fick en positiv effekt hos dig? Du går dit för att få bekräftat att du har gjort rätt. Hon säger att du borde ha stannat. Du reagerar med att försvara att du har lämnat... och alltså har du alla argument inom dig. Du har gjort rätt!

Förstår du hur jag menar? Jag svamlar känner jag...
/H.

Byt samtalskontakt!

Inget tvivel om det, du söker hjälp och blir dissad.
Hon är till för att hjälpa dig och inte stjälpa dig..
Får du inget förtroende...så byt...

De ska vara till för att lyssna på dig, och förstå dig...
Måhända ville hon pressa dig lite för att kolla om din uppfattning satt bergfast, lite provokativt kanske..
Och du var inte mogen för en pressad motsituation, det var för tidigt...
Hon hade för bråttom, och de brukar höra till att de motfrågar för att testa ens uppfattning..

Du behöver först en lyssnare som du kan prata ut inför, och känna förtroende inför...
Glöm inte att vara ödmjuk inför dig själv, lossa på allt och försök inte styra samtalet, det brukar de göra...

Gör ett nytt försök, det finns absolut någon därute för dig, så sök vidare...

Ge inte upp, det handlar om det viktigaste i ditt liv, dig själv!

Och det är du värd, vad du än tycker just nu...

Lycka till!

/Berra

Du är bara fantastisk Lelas, jag kunde bara hoppas att du skulle svara. Och vilket svar.
Den tog direkt. Visst kan jag tänka så. Även om jag är så extremt envis, så ligger det
mycket i det du skriver. Mycket tänkvärt. TACK! Jag förstår verkligen att det som skänker
mest tröst, hopp och stöd när man mår som sämst är att få prata (skriva) och få svar från
någon som förstår vad det handlar om. Det är nog omöjligt att förstå om man aldrig upplevt
det. Spelar ingen roll, ens om man jobbat i 30 år. Underbara Lelas! Kram på dig!

Tack för fantastiskt stöd! Enormt skönt att bara få bekräftat att det inte är så här det ska gå till. Vilka människor ni är som finns här. Jag är så tacksam att jag hittade hit. Ska samla mig och hitta ny kraft. Kram till dig också Berra! //A

Och för att du ger mig stöd och ny styrka. Som jag skrev till Berra, skönt att få insikten
att det inte ska kännas och gå till på det här sättet. Kramar tillbaka Louise! Tack för att du finns här!

Lelas

*rodnar lite igen* :-)

Du, A, var i landet bor du någonstans? Har du nära till Göteborg?

I så fall vet jag vart du kan vända dig...

Kram tebax! :-)
/H.

Lelas

Ok. Attans. Det betyder väl att du, precis som curry, har lite väl långt för att åka och fika med lillablå (och mig) också då... ;-)

Men jag håller med alla andra - gå inte tillbaka till den där kontakten, utan se till att skaffa dig en annan! Ge dig inte förrän du hittar någon som kan hjälpa dig på riktigt. De finns!

Kram, kram!
/H.

Lelas

A, om du vill så kan du skriva till Lilla Blå på facebook (hon har ett konto som heter så, alltså) så kan hon förmedla kontakt med mig. Jag vågar lova att hon inte har någonting emot det, och att hon säkert gärna ger dig även sitt eget riktiga namn den vägen.

Så kan vi ju se om vi kan lyckas få till någon fika en vacker dag.... vem vet?

Kram igen!
/H.