av Rosa-vina

Rosa-vina
mån, 2022-09-05 - 08:30

Jag har växt upp med föräldrar som behandlat sin ångest och trauman med alkohol. I hela mitt liv har jag anpassat mig och förhållit mig till deras mående och berusning. Som barn var helgerna svårast då flaskan med skeppet stod gömd i skafferiet. Pappa satt oftast vid köksbordet med kaffekoppen med sprit i kaffet. Jag minns inte vad mamma gjorde men hon försökte nog att se till att vi var så osynliga som möjligt. När spriten gjort sitt och pappa var full kunde han gorna ut och skrika då minnena plågade honom, för att sen brista ut i gråt. Det var väldigt skrämmande för oss barn.

Senare i livet blev även mamma alkoholist och jag hade då två gamla föräldrar att se till. Jag har skrivit om det tidigare i min tråd, om fyllslagen, ambulanstransporter, epilepsi, fallskador, stroke mm. Jag förlorade min son efter några år av depression och missbruk. Mina systrar var sjuka i Cancer och psykiska problem som PTSD, GAD mm.

Någonstans så tappade jag bort mig själv och självmedicinerade med alkohol i perioder när det var som mest smärtsamt. Jag har skrivit i tråden "förändra ditt drickande" och i det "vidare livet". Idag lever jag ett stillsamt liv men plågas så att att inte komma vidare med min sorg. Jag drömmer ofta om när jag hittade pappa död. När jag satt med mamma i veckor på sjukhuset och såg henne dö. När jag tog farväl av min son i den öppna kistan.
Jag har sökt vård flera gånger för värk i kroppen och tre läkare har sagt att jag borde gå på terapi. De har rätt, jag borde det. Men jag orkar inte lyfta på det locket, för jag vet att det är ett stort arbete. Jag är rädd för att gå sönder.
Tänker att jag börjar med att skriva här, så kanske jag kan ta steget till terapi senare.

Väntesorg var ett nytt ord jag hörde för en tid sedan och jag tog det till mig. För alla dessa år som jag var rädd/väntade på att mina föräldrar skulle dö i deras fylleslag med stroke, alkoholdemens, skador på lillhjärnan, epilepsi, hjärtproblem mm. Jag vet inte hur många gånger jag varit hos dem på morgonen och kollat om de andas eller låg döda i sina sängar. Att leva under såna förhållanden gör något med en människa och jag kommer inte vidare i mina sorg. En sorg som innefattar kärlek, ilska och ett hål i mig. Jag tror inte att jag bearbetat sorgen efter min son heller. Distanserad skrev terapeuten i sina papper när jag hade samtalsstöd efter min son bortgång.

Jag och mina syskon skulle kunna ge varandra stöd men, vår kontakt fungerar inte så bra. Tilltuffsade och sargade själar som ofta kommer i konflikt med varandra. Jag tror även att autism1 och ADD är orsaken till att jag inte har kontakt med ett av mina syskon. Det har hänt lite för mycket tokigheter som sårat mig. Jag känner mig ensam i min sorg och jag borde kunna gå vidare nu. I vinter har det gått 3 år sedan min pappa och mamma dog och ännu längre sedan min son dog. Jag förstår att en viss sorg alltid kommer att finnas men, just nu plågar den mig och jag mår inte så bra.
Hur gör man? Hur har du gjort?

Snödroppen
mån, 2022-09-05 - 08:57

@Rosa-vina
Först och främst vill jag säga välkommen hit.
Du frågar "hur gjorde ni?".
Min uppväxt var också väldigt dysfunktionell och medberoende som jag var levde i en relation med en aktiv alkoholist som utsatte mig för gravt psykiskt våld.
Jag började skriva här, det blev min ventil, dagbok och sen gemenskap med alla underbara människor här.
Jag fick fly min senaste relation, lämnade allt och bad om hjälp.
I den processen började jag på riktigt känna på sorgen från min barndom. Jag var besviken, jag var utsatt och det krävdes av mig att jag skulle ta ansvar över deras egna problem.
Det gjorde mig tillslut förbannad, jag insåg att dessa människor bara kräver och kräver, tar inget ansvar själva och frågar aldrig hur jag har det. Egoister.
I den processen slutade jag känna skuld för absolut alla, så som jag alltid gjort för andra. Precis som jag nu tog ansvar över mitt liv kunde de ta ansvar för sitt.
Jag flyttade, skaffade jobb och mår bra i mitt liv. Det var en enorm frigörelse att äntligen sätta gränsen.
Jag bad om hjälp och fick hjälp, det blev min räddning.

Kennie
mån, 2022-09-05 - 15:16

Så mycket du varit med om.. Förstår att det bär emot att möta sorgen ensam. Kan en sorgegrupp vara något för dig? Vet att Svenska kyrkan brukar ha sådana. Värme och styrka till dig!

gros19
tis, 2022-09-06 - 08:58

Har just genomgått ett sorgebearbetningsprogram bl.a. tillsammans med en vän som mist två barn varav ett genom missbruk. Hon hade fått samtalskontakt under flera år av psykiatrin. Det var bra tyckte hon men det saknades en bit. Hon bar på vad du kallar väntesorg. Är idag fri från den och kan glädja sig åt det som var bra istället för att känna sorg när tankarna kommer. Min erfarenhet är att det är inte tillräckligt att prata utan man behöver känslomässigt uppleva sorgen man bär på, väntesorg eller frusen sorg. Dessutom behöver man dela denna upplevelsen med andra. För egen del var det en förändring jag inte kunnat föreställa mig. Självklart finns dom smärtsamma minnena kvar men dom är inte "laddade" med plågsamma känslor. Det infinner sig ett behagligt lugn. Sorgebearbetningsprogram jag genomgick var inte genom kyrkan utan det är drogterapeuter som har det. Hoppas du hittar något som passar dig

Rosa-vina
tis, 2022-09-06 - 10:10

@Snödroppen Tack för ditt inlägg. Jag ska nog göra så att jag skriver här som i dagboksform över mina tankar. Kanske jag kan finna en sorgegrupp genom Kommunen? Jag är inte medlem i Svenska kyrkan, så det fungerar nog inte. Men beroendemottagningens anhöriggrupp kanske kan ha? Det ger mig hopp att du kunde göra dig fri och må bättre.
Kram

Rosa-vina
tis, 2022-09-06 - 10:15

@gros19 Tack för ditt inlägg. Jag håller med om att det inte alltid räcker att tala med en terapeut. Jag ska se om jag kan finna en sorgbearbetningsgrupp i Kommunen. Tror att jag även skulle behöva traumaterapi...

Rosa-vina
tis, 2022-09-06 - 10:35

Jag vaknade inatt av att min man rosslade och andades ojämt och genast slog stressen till och jag var klarvaken med bultande hjärta. Det är så mycket i mitt liv att det kommer nytt hela tiden som jag försöker trycka undan. Min make är sjuk och det har varit mycket allvarligt flera ggr. Förutom ständig oro och störd nattsömn, drar jag ett tungt lass hemma med hus och hushåll. Jag gör typ allt i hemmet (städar, lagar mat, diskar, tvättar, eldar, planerar, bakar, plockar bär, saftar, syltar). Maken handlar ibland, klipper gräset med åkgräsklipparen och tar in ved (lite i taget då han inte klarar så mycket). Jag vet och förstår att han inte kan göra så mycket mer, men jag blir så trött och tappar energi. Att plocka bären är rofyllt så det gör mig gott. Men ibland när frågar om mat kommer -Vad ska vi äta idag? vill jag bara skrika rakt ut ibland.... Jag älskar min man och min oro över att han ska dö när jag sover är ständigt med mig. Det är nog inte så konstigt att jag är mentalt drenerad och har värk i kroppen. Jag försöker gå långa promenader för att få egentid och rörelsen hjälper mig att få ro i kroppen. Idag har jag huvudvärk och det beror nog på att jag börjat att skriva här och det har satt igång något i mig. Går nu ut i trädgården och gräver lite och förbereder för vintern.
Orkar inte korrläsa, så stavfel får vara.

evve
lör, 2022-09-10 - 14:11

Beklagar all sorg du har varit med om och fortfarande känner 🌹

Har du provat ACA? Det har varit min räddning senaste året, kanske vore något för dig också? Jag har lärt mig så mycket om mig själv och förståelse för livet överlag. Rekommenderar varmt.

Rosa-vina
fre, 2022-09-30 - 09:30

Tack @evve. Jag ska kolla upp ACA.
Dagarna går och mitt mående växlar som vädret. Jag lyssnar varje dag på medberoendepodden och bakomfasadenpodden. Det ger mig nästan lika mycket som att gå på Aalanonmöten. Jag bor på landet och har långt till närmsta stad. Utbudet på möten är minimalt och max 1 ggr/v. Med dagens dieselpriser är det inte så kul att åka 20 mil för ett möte.
Idag är en bra dag och jag har energi, lust och känner glädje. Min plan är att fixa lite hemma på fm och sen gå ut på en långpromenad. Brukar gå 1,5 timme ungefär, ibland längre. Särskilt om jag inte mår så bra, då är promenad det som hjälper mig bäst.