Som rubriken låter. Ny här men med många funderingar. Min man sen några år smygdricker. Sen hur länge vet jag inte..men säkert senaste året när jag börjar tänka tillbaka. Har ofta kännt att det är nåt som inte stämmer, men har ofta möts av en dumförklaring. Har det senaste halvåret förstått att det är alkoholen. Det började med att våra bib vart tomma fort. Jag kunde väga dem efter att han vart ensam hemma med barnen o se att han druckit. En gång åkte jag bort o märke upp en oöppnad box bara för att konstatera när jag kom hem efter en helg att den var utbytt. På senare tid har vi slutat med boxar o alkohol överhuvudtaget. Men han dricker i smyg. Hittar tomma boxar här o var, tomburkar, vinflaskor, tom öppnade vinflaskor i bilen. Tror inte han dricker utan mer som förvaring. Jag har tagit upp nångång tidigare att jag tror han dricker. Ibland har han erkänt o sagt att det är för att han mår dåligt. O anledningen till att han mår dåligt är att han inte litar på mig. Vi har gått isär tidigare men blivit tillsammans och har historia av otrohet så jag förstår att han inte litar på mig. Han skuldbelägger mig för att jag inte är hemma o han är orolig för var jag är eller vem jag träffar när jag är på gymmet. Han lovade en gång att sluta dricka helt men det som hände var att han istället försökte gömma boxarna ännu mer istället för att göra sig av med dem.
Men frågan är hur orolig jag ska va. Han sköter jobbet, tränar, tar hand om barnen och beter sig inte direkt illa eller otrevligt mot mig. Naivt, men jag tänker att det kanske går över. Eller att det inte gör så mycket. Jag ser han sällan påverkad och jag tror inte han dricker några mängder direkt.

Dock så verkar han lida av nån slags beroendeproblematik då han tex även smygäter godis. Kan låta löjligt men det finns även viktproblem med o det bedyras att det inte äts något socker heller.
Det har tidigare funnits alkoholproblematik med inblandning av aa och det finns historia med narkotika och en uppväxt med alkoholproblematik hos förälder.
Vi har 2 småbarn. Hur orolig ska jag vara? Kan det här bara gå över? Hur stort problem är det?

Hej Ellemay och varmt välkommen till Forum för anhöriga!

Du har hittat hit och startat en tråd och satt ord på din och din familjs situation. Du funderar över hur orolig du bör vara, om det kan gå över och det låter som du har funderingar på om du överdriver. Det du beskriver kan nog flera här känna igen sig i och det låter verkligen som det var en bra idé att du vänt dig utåt för stöd.

Du har varit i situationen länge och det hörs att du har försökt att påverka honom på flera sätt, han säger sådant som att det är dina beteenden som får honom att må dåligt och det är därför han dricker. Det är aldrig någon annans fel att någon väljer att dricka.

Du har sett att han har druckit då han varit ensam med barnen och detta bekymrar dig också. Han sköter sitt arbete och gör mycket som är bra samtidigt låter det inte som det kan fortsätta såhär.

Jag funderar på hur detta blir för dig och barnen och hur du mår av detta. Klokt och modigt att du vände dig hit för stöd. Ibland kan det ta lite tid innan en tråd får fart och en kan behöva skriva flera gånger innan en får svar, skriv gärna och berätta mer, om du vill.

En tanke, kanske om du skulle vilja testa att prata med någon kring din situation är att ringa Alkohollinjen 020-844448 (även för anhöriga). Det finns även ett anhörigprogram att göra här: https://alkoholhjalpen.se/anhorigstodet

Ta hand om dig och hoppas du hittar mycket här som blir hjälpsamt!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

@Ellemay
Det är ju ett problem i och med att du reagerar på det , det är din upplevelse och den kan inte vara fel. Något jag lärt mig av egna erfarenheter samt av andras berättelser är att man ska gå på sin magkänsla.

Anledning att dricka finns massor, som han säger, ditt fel, sedan kan det vara pga fint väder eller dåligt väder, man kan inte sova, inte druckit på länge eller att man skadat lillfingret ... Det finns alla möööjliga skäl liksom.

Då det finns barn med tycker jag att god idé är att tänka igenom alternativ, om något händer så drar vi iväg dit. Att de kan känna sig trygga och inte behöver ha en vuxen nära som dricker. Att helt enkelt ha en plan.

Jag tänker också att i och med att han gömmer känner han skam, att drickande inte är något han är stolt över. För en ren självbevarelsedrift kanske han skyller på dig, för att det helt enkelt omedvetet känns bättre för honom.

Sköt om dig,
och skriv gärna igen.
🌹

Tack för att det finns nån därute som hör.
Det har väl kanske sjunkit in de senaste dagarna att det här kanske är ett större problem än vad jag vill inse.
Jag vet att han drack i helgen. Såg hur han smög ut efter middagen o vet att han drack under dan igår när han va med ungarna. Förvisso bara en öl, sa han när jag väl frågade. Jag känner mig orolig för barnen. Orolig att det ska hända nåt. Han kör mycket bil i jobbet och jag känner mig orolig för att det ska hända nåt.
När jag tar upp min oro för att han dricker så får jag bara till svar hur besviken han blir. Hur tråkigt det är att jag är så. Hur jag måste jobba på mitt förtroende.
Jag funderar ibland på om jag missuppfattat allt. Kan jag ha vart med o druckit upp dom där tomflaskorna som ligger o dräller utan att jag minns det?
Jag vet inte vad jag ska göra med informationen. Och jag vet inte vart jag ska få hjälp. Jag flyttade långt för kärlekens skull o är väldigt ensam o isolerad. Har mao ingenstans att ta vägen. Skulle vilja lämna. Men vad händer med barnen då?

@Ellemay
Jag är ingen psykolog eller så, men tror att då man upplever att något är ett problem är det mycket mer än man tror. Eftersom att skygglapparna är på ...
Förstår din oro, fastän jag kan inte förstå helt då jag inte har egna barn. Men ens oro måste vara så mycket mer och värre.
Det där då du tar upp din oro - spontant känner jag att han försöker få bort uppmärksamheten från honom genom att dra upp dig och hans besvikelse. Att DU är tråkig. En tanke bara. Det är obekvämt för honom och en flykt är kanske att fokusera på dig. Vet inte vad du sagt då, men förhoppningen han har är då möjligtvis att du börjar prata om dig och inte fokuserar på honom. Som sagt - jag är inte psykolog men spontant upplever jag att du inte ska gå i den "fällan" att börja prata om dig då du tagit upp honom ... Gå inte på hans manipulation.
Och nej , nej , nej. Du har inte missuppfattat. Du överdriver inte. Du är verklighetsförankrat. Du är den klara i denna situation. Som det verkar, verkar du snurra med i denna karusell. Hoppa bort och se karusellen och agera därefter.
Beträffande barn med i bilden har jag inget bra svar. Har inga själv, och har inte träffat mitt ex barn då barnens mamma satt stopp. Det jag bara känner är att ha en plan på vart åka om det skulle spåra.

Det låter så likt min historia och verklighet. Största skillnaderna är att vi inte ha några gemensamma eller hemmaboende barn och att min sambo inte förnekar sitt drickande utan har tagit hjälp, går i samtalsgrupper och har regelbundna möten med en alkoholterapeut. För mig var inte heller själva drickandet (han söp sig inte redlös, han var inte arg och odräglig) själva problemet utan just hemlighållandet, smusslandet och ljugandet. Han har enormt lätt för att ljuga och jag kan inte lita på att jag får rätt bild av verkligheten. Jag tror inte att han dricker, är otrogen eller ljuger om annat. Men jag VET inte och det tär på vår relation. Han smygäter också godis och värktabletter. Han har tack och lov alkolås i bilen, vilket är enormt skönt.
För min del är det ett krav att han arbetar med sitt beroende. Han har en hel del bakåt i tiden att reda ut och lära sig hantera och alkoholen i sig är en del av problematiken. Alkoholister ljuger, det hör i alla fall ofta till. Han vill vara helt nykter, han vill att vi ska leva ihop och att jag ska kunna lita på honom. Om vi kommer dit återstår att se. Ett återfall har han tagit hittills, med samma beteende (gömma undan, neka och först vid bevis erkänna). Jag tror att han håller sig nykter idag, men det trodde jag även innan återfallet. Hade vi haft en enklare vardag hade jag lämnat honom direkt efter återfallet. Nu sitter vi fast tillsammans på ett annat sätt med gård och djur. Vi har det bra tillsammans på många sätt, men beroendet och beteendet försvårar och förstör.
Även min exman, far till mina barn, dricker. När barnen var små (nu vuxna) var det jobbigt att "låta dem ta smällen", samtidigt som de hade en skön fristad hos mig. Jättesvårt att råda dig, men jag hade krävt att han tar tag i problemen, inte minst för barnens skull.
Önskar dig lycka till och hoppas att det ordnar sig.

@Ellemay
Jag är pensionär så har andra förutsättningar men känner igen detta smygdrickande. Sambon har vänt sig till kommunen frivilligt den här gången. Det är först när jag talar om att jag vet att han dricker som han erkänner. Förut kom det beskyllningar och förnekelse. Alkoholister är mästare på att ljuga. Han har tittat mig i ögonen och ändå ljugit. Nu har han kommit så långt så han erkände när jag talade om att jag vet. Måste ha bevis för jag vill inte beskylla honom om jag inte vet säkert.
Har du funderat på att ställa dig i bostadskö. Även om du inte är beredd att flytta nu så är det en säkerhet ifall du framöver behöver annan bostad.
Jag ringde alkoholhjälpen och det var ett bra samtal så det kan jag rekommendera. Bara att sätta ord på sina tankar kan vara till hjälp. Kommunen har också anhörigsamtal enskilt eller i grupp. Sök hjälp för egen del för att reda i dina tankar och var rädd om dej. Du kan bara ta ansvar för ditt liv. Stå på dig i det du känner. Hoppas det ordnar sig!

Lögnerna är svårast och de gör att man slutar tro på sig själv och sina egna instinkter. Våga tro på sina egna känslor. Skriv ner dem. Dokumentera. Då kan du gå tillbaka och vara säker- jo, så här var det, det här hände. Det är så lätt att dras med i djävulsdansen och den alternativa verkligheten som finns hos en alkoholist. Som medberoende förstår man knappt att man är indragen förrän man sitter i ett djupt hål och undrar hur sjutton man ska ta sig ut.

Ta tag i det här nu. Ett råd från mig och lita inte på att det bara är öl i en burk. Det kan vara utbytt eller spetsat med annat, sen behöver du ju inte anklaga honom för det. Gå fram och be om lite i ett glas till dig. Vill han inte ge då är det säkert nåt annat där i. Annars ska du absolut smaka av det och känna efter om det är spetsat.

Det finns något jag bestämt mig för och det är att inte tvivla på vad jag upplever förrän jag får bevis om motsaten. Minns inte att jag fått det. Ni vet ju båda hur situationen ser ut så att leta flaskor m.m. är ju meningslöst inget din man blir nykter av. Skälen att dricka är oändliga. Det dummaste (och roligaste) jag hört var när en person sa att han blivit lurad på systembolaget när han skulle köpa alkoholfritt.

Det finns en aspekt vad det gäller barnen som är viktig också tycker jag och det är att en person med beroende inte är inte närvarande, utan antingen påverkad eller upptagen av tankarna på när han ska dricka. I bästa fall upptagen med tankarna på att han ska sluta, men ändå inte närvarande fullt ut. Mitt råd är tvivla aldrig, även om du någon gång skulle ha fel. Chansen är väldigt liten dessutom.