Jag skriver för första gången här. Aldrig i hela mitt liv sökt hjälp för något, är en ”duktig flicka” som alltid klarat mig själv. Men nu är jag skör. Har varit på ett kalas, sagt något (som jag egentligen menade och det var inte fel i sig) men alldeles för bryskt till en ung människa, som blev ledsen. Flera blev besvikna på mig, inklusive min son (ung vuxen), vilket smärtar mig mest. Enligt honom var jag inte mig själv, pga att jag druckit, personlighetsförändrad. Hade jag inte druckit hade jag förmodligen använt en annan ton och framförallt inte envisats med att ha försökt ställa allt tillrätta direkt, vilket gjorde situationen ännu värre… Jag hade (under loppet av kanske 7-8 timmar) fått i mig 2 öl, en drink och 3.4 glas vin, var inte jätteberusad och syntes förmodligen inte mycket på mig för övrigt, men uppenbarligen omdömeslös. På senare år, efter att jag fyllde 50 har det hänt allt oftare. Jag blir lättare emotionell, har starkare åsikter om allt och alla, driver på min egen agenda, säger ”sanningar” som inte behöver sägas, upprepar saker. Får också otäcka minnesluckor, fast jag på intet sätt är ”däckad”. Kan komma upp nästa morgon och undra vem det var som diskade och städade undan så fint och förstår först när någon berättar att det var jag! Undviker att ställa frågor nästa dag bara för att få höra att det avhandlades ju kvällen innan! Är rädd att ställa till det ordentligt med en sån här minneslucka, inte göra vad jag lovat eller liknande. Hur är det möjligt att utåt sett vara så fungerande när hjärnan är så utslagen att den inte har förmåga att lagra korttidsminnen! Jag blir rädd för mig själv…
”Däckad” så att jag mår illa och måste lägga mig har hänt max 2-3 gånger senaste 10 åren och då har jag bara tackat för mig och smugit iväg, ingen större skada skedd. Men detta med minnesluckorna och aggressiviteten, omdömeslösheten oroar mig.
Har alltid tyckt om att dricka, främst vin. I tonåren hjälpte det mig med min (lindriga) sociala fobi och mina besvär med sjuklig handsvett och fortfarande ger de första två glasen mig en obeskrivligt fin, festlig känsla av att jag är bra och att livet är härligt. Jag dricker aldrig till vardags utan uteslutande fredag och lördag. Alkoholen har aldrig hindrat mig från jobb eller privata aktiviter hittills, inte ställt till det för mig med polisen. Har ett väldigt bra liv för övrigt, inga större bekymmer. Gift med en man som för 15-20 år sedan blev berusad för ofta (på helgerna) men dragit ner ordentligt på egen hand och har inga problem nu. När min son nu uttrycker att han är orolig och ledsen för min skull istället och dessutom sårats av mitt beteende - då brister det….. och jag inser att jag måste ta tag i detta och be om hjälp. Det är konstigt att jag ska behöva be om hjälp dock - jag är för sjutton själv utbildad inom detta område!! Men hur jag än försökt med de vanliga råden - dricka sakta, räkna glasen, varannan vatten, späda ut vinet med läsk etc etc - så funkar det inte! När jag väl sitter där och har det härligt så är alla kunskap puts väck borta!
Jag har inga andra psykiska besvär eller annat som triggar detta beteende, jag är bara alldeles för förtjust i känslan som vinet ger mig. Älskar smaken, avkopplingen, euforin i början…Och jag vill absolut inte sluta helt. Mitt mål är max 3 standardglas fredag och lördag. Tror ni att jag kommer att fixa det? Jag tänker att det enda som kan hjälpa är att jag nu är öppen med allt och att det finns andra som har ögonen på mig och utkräver ansvar.
Jag mår uselt just nu, skamsen och rädd. Detta är inte värdigt..
Jag kommer att bli så tacksam för era reaktioner och inlägg, behöver all hjälp jag kan få!

Varför är man tråkig och drar ner stämningen @Mattan?
Jag funderar en del på det.
Jag känner exakt så!

Är det för att jag själv alltid känt att de som inte dricker är tråkiga och drar ner stämningen för att jag alltid druckit och då gärna mer än vad andra gjort och tyckt att de som dricker som jag är dom roligaste.

Jag skulle önska mig en undersökning som är gjord enbart på dom som aldrig haft minsta problem med alkoholen om vad dom tycker. Är det så att dom inte bryr sig eller tycker dom det är lite trist att man inte dricker?

Är det som med godis? Jag har aldrig varit sockerberoende så om jag ställde fram en skål godis till mig och min vän som är nykter sockerberoende (som hon inte berättat för någon).
Då skulle jag ju inte bry mig ett skit om hon äter av godiset eller inte, jag hade tagit några bitar och varit nöjd.

Är det samma med en flaska vin hon vill dela med mig som inte har berättat att jag har alkoholproblem att hon inte skulle bry sig ett dugg om att jag avstår vinet?
Jag tror inte det. Jag tror att vinet har en annan mysfaktor och det ska delas???

Skulle verkligen önska att en sån undersökning gjorts….

Ja visst är det intressant@Himmelellerhelvette ?
Min spaning är att måttlighetsdrinkare typ min bror m fru aldrig bryr sig ett skvatt om vem som dricker eller inte. Men tjejtantkompisar som jag varit en rolig festprissa med reagerar. Dock inte bästa och nära vänner som vet om mina beslut. Lite speciellt nu att jag åker till Italien vinets Mekka med ett glatt gäng. Redan på flyget kommer det bli bubbeldax. Som jag känner nu så har jag inga behov av att dricka alls men visst är det en viktig ingrediens för många på resor. Gillar din liknelse med godiset. Vad är det som gör att just alkoholen blir så laddad? Finns ju en hel alkoholindustri som tjänar massor av pengar på vårt festande. Gissar att reklam i form av produktplacering smygs in i serier och dokusåpor.Tänk om Alexandra Rapaport satt i sig en skål smågodis istället för rosévin när hon funderar över ett fall? Sponsrat av kanolds🤣🤣🤣

Jag tror att anledningen till att jag gillade att andra drack lika mycket som jag själv var att jag annars kände att jag behövde hålla igen. Jag visste ju att de nyktra skulle minnas allt och notera om jag var full. Jag ville festa med personer som rättfärdigade att dricka mycket. Det här var inget jag tänkte då jag drack, då inbillade jag mig bara att nyktra var tråkiga och inte vågade slappna av, men nu ser jag de verkliga orsakerna till hur jag tänkte.

@Mattan Jag var på middag med måttlighetsdrickare igår. Jag fick ingen reaktion på att jag inte drack förrän jag skulle lämnade sällskapet.
Då frågade en om det finns någon anledning till att jag inte dricker.
Jag svarade bara att jag får sämre träningsresultat om jag dricker, sen var det inget mer med det.

Men däremot om jag drog på Italien resa med tjejgänget då hade jag nog behövt ljuga om någon sjukdom eller säga som det är alla fall en del av sanningen. Berätta hur det går, är det långt tills ni åker?

Det irriterar mig nått jävulskt att alkoholen är så laddad! Men det är väl mitt eget fel egentligen, hade jag inte druckit för mycket hade det ju säkert inte spelat någon roll för mig, hade ju inte ens tänkt på att Alexandra Rapaport eller alla andra i alla serier (typ) dricker vin eller öl dagligen.
I amerikanska serier undrar jag om man någonsin ser en man som kommer hem utan att gå rätt till kylskåpet och ta en öl.
Nu blir jag arg känner jag!

@Kennie Exakt så! Huvudet på spiken! Undrar hur många av alla jag känner som tyckt att jag blir jobbig när jag dricker? Och hur många som faktiskt tänkt som jag gjorde. Att jag var en av dom roligaste och hade mest skoj?

Av 10pers gissar jag att två tyckte jag var rolig för dom var som jag de andra 8 får jag ont i magen när jag tänker att dom känt att jag varit jobbig.

Undrar hur många som frågat sin omgivning om vad de tyckt om deras sätt att bli när dom dricker?

Där är jag inte än på långa vägar, ångest av att tänka att jag skulle fråga det ens, vill inte höra om det är negativt, skäms.

@Himmelellerhelvette När jag slutade dricka fick jag från min allra närmaste omgivning reaktioner och kommentar som tyder på att de verkligen har varit oroliga för mig. De sa att de var glada för min skull att jag har tagit beslutet, och att de faktiskt har varit oroliga över hur mycket jag har druckit och hur jag har betett mig.

Jag skämdes som en hund. Samtidigt som jag var glad att de var ärliga mot mig. Och samtidigt som jag verkligen kunde känna att det var historia. Jag har lagt drickandet och det beteendet bakom mig. Punkt. Det lättade skammen en smula. Och med tiden har skammen bleknat. Jag kan idag inte stå till svars för hur min alkoholberoende del av mig betedde sig. Jag har tagit ansvar för det till slut, och slutat dricka.

Kram 🐘

Hej alla! Jag har haft kontakt med flera av er i somras/tidig höst och fått otroligt fin support. Det har varit ovärderligt att få erkännanden på igenkänning, någon som säger ”sanningen” man inte vill höra, tips och råd. Vad jag bara vill säga nu är att jag nu klarat ett halvår med helt måttligt drickande. Inga minnesluckor eller baksmällor, inget att skämmas för. Har lärt mig vad som funkar för mig (bara köpa hem exakt lagom mängd för helgen, inga boxar mer) och är otroligt glad att jag tog tag i detta när problemen var relativt nya och innan det var för sent. Varmt tack till alla som kommenterat mina inlägg och jag hoppas allt går er väg!