Tuff dag. Känner bara att jag lämnat en sjuk människa till sitt eget öde. Vad är jag för människa egentligen?! Står knappt ut med mig själv emellanåt. Kunde jag inte bara tagit det lugnt. I avvaktan på vadå frågar jag mig själv i nästa sekund? Förnekelsen är och var ju total, både hos honom och hans familj. Det gick inte ens att ta upp ämnet. Det fanns ju inget problem, så varför tog jag ens upp det?

Nu har jag lämnat, brutit sönder allt, förstört genom att gå, även de fina delarna är borta och förnekelsen och oförståelsen finns hos mina vänner och min egen familj istället. Det blev ju knappast bättre. Känns snarare ännu mer förvirrande, otryggt. Trodde de skulle förstå. Men man föds ensam och dör ensam, face it! som någon uttryckte det. Jag lever i en rosa bubbla just nu. Fungerar som en robot, går upp, försöker äta, går till jobbet, gör så mycket jag orkar, går hem, somnar, vill helst inte vakna mer. Försöker äta, men går ned i vikt. Försöker vara ute. Bas i form av mat, sömn, luft, motion. Jag förstod aldrig vilket enormt steg det var att gå. Har så svårt att se att det blir bra på sikt. Allt är ju förstört. Fastnat i nuet och ältandet. Alla tankar och ju mer jag tänker på det, desto tydligt blir det att det är en sjukdom. Det är så j-a tragiskt. Det kunde ha varit så bra. Men det vet ju så många av er som finns här. Det fanns och det finns fortfarande kärlek, men kärleken till alkoholen kom först. Något som övriga anhöriga aldrig förstod, inte såg eller ville se. Bara man blundar tillräckligt hårt behöver man inte se... Men när ska dem vakna då? När han supit hjälp sig? Ska de säga då: Ja, det var ju inte så konstigt, det började ju när hans fru övergav honom. Det gjorde jag ju, men bara för att han skulle vakna och det gjorde han inte. Så svårt att behöva inse att det fina i relationen försvinner mer och mer ju mer alkohol som förtärs. Så svårt att erkänna för mig själv att jag gjorde rätt, att jag var helt maktlös att förändra. Önskar så att min älskade man förstått problemet och att jag kunnat hjälpa.

Hade planerat så mycket för den här dagen. Skulle göra adventsfint. Kommer inte ens ur sängen. Sorgen griper tag i hela mig, från fotknölarna upp till skallbenet. Drömde att allt var bra igen, att han bestämt sig för att det ändå var ett problem och att han ville ha hjälp. Varför slutar man aldrig hoppas? Förnekelsen är ju helt total. Kan inte släppa tankarna på hur han mår och att jag inte kan göra något. Att han inte ens reagerar när jag ger mig av. Han måste vara jättesjuk. Älta, älta, älta. Envis. Varför släpper jag inte? Jag vill ingenting längre. Vet att jag borde gå ut, men orkar inte, vill bara sova. Saknar så mycket att jag blir helt förlamad.

Tack för din kram,
det är en tröst att bara få en kommentar. Tycker själv det är svårt att finna ord kring detta problem. Dina ord fick mig att inte känna mig så ensam :-) Samtidigt sorgligt att jag inte sprider glädje som jag brukar vara den som gör. Jag kopplar ihop alkoholismen så starkt med sjukdomen norexia/bulimi som jag själv haft som ung när jag vasr 18-25 och jag vet hur starkt jag tänkte att hur gärna jag än ville sluta så gick det inte. Det var precis som om någon annan styrde över mig. Det gick inte förrän man var på botten och jag orkar inte ens tänka att den jag inte vill annat än att hjälpa får nå botten själv. Jag har så svårt att se till mig själv, hur illa jag mår i det här. Det är ju det rådet som är genomgående att tänka på sig själv, gå vidare...

Jag är väldigt stolt över att jag kommit ur min sjukdom sedan många år, det som hjälpte mig var terapi och att jag träffade en kille som visade att han verkligen älskade mig. Jag kanske drar för stsora paralleller. Jag vet inte. Jag vet bara att de som tar sig ur alkoholism är otroligt fantastiska människor. Enorm insats på alla sätt och vis. Kram tillbaka! //A

lillablå

Anonymt...
känner så väl igen hur känslorna pendlar fram och tillbaka, hur man tror på det någon auktoritet säger, även om man i hjärtat vet att de har fel... tur att Lelas hann svara innan du hittat på nåt där! =) visst är hon bäst?!
och ja, adda mig gärna på fejjan, Lilla Blå, eller rättare sagt, skicka mig ett meddelande så ger jag dig mitt namn, så kan du adda mig som mig!!!
känner att du är stark, att du vet vad du vill och vart du är på väg... så jag säger bara:
Fortsätt kämpa och fortsätt på din väg!!
stor kram!
/k

Lelas

Jag är bäst! Woho! :-)

Tack, lillablå. <3

Ja, Anonymt, det finns väldigt stora likheter mellan ätstörningar och alkoholism... Det har jag också tänkt på många gånger.

Kram, båda!
/H.

det är arbetsamt och tungt att sörja. Och att dessutom bli ifrågasatt av både familj och professionella... det är mer än man egentligen orkar med. Men du kommer att ta dig igeom de här! Så bra att du hittat hit och får dela erfarenheter av dem som "vet"... från insidan. Här finns, som du märkt oceaner av klokhet som bygger på både kunskap och livserfarenhet. Jag är övertygad om att jag inte varit där jag är idag utan forumet. Det är en stark process att skriva, formulera sina tankar och sätta ord på sina känslor OCH att få respons från olika håll och få dela andras efarenheter. Så öppet och naket som jag mött människor här sker inte ofta irl. Kram till dig i novembermörkret, ljuset kommer tillbaka! / mt

Tack Mulletanten, önskar alla fick hitta hit. Det är verkligen ett fantastiskt Forum.
Jag vill bara hem från jobbet och börja läsa och skriva. Äntligen människor som kan förstå,
vad jag saknat det. Jag har känt mig så oerhört ensam och faktiskt övergiven av så många.
Jag förstår inte hur kunskapen kan vara så extremt låg när problemet är så vanligt. Att det
dessutom även drabbar anhöriga så starkt psykiskt är ju helt obegripligt att inte fler känner
till, inte ens professionen. Tänk om jag var så inkompetent i mitt yrke...

Vad svårt det är när ens närmsta familj och vänner inte vill eller kan förstå. Jag orkar inte
förklara en gång till varför jag mår så dåligt. Jag orkar inte förklara mig. Jag tycker jag
har rätt att må dåligt,även om jag inte jobbar på att drunkna i min egen sorg, men det som
hänt är ju helt för djävligt. Det går uppenbarligen inte att sätta sig in situationen om man
inte upplevt det själv. Det är ju knappast en "normal" separation. Jag är så trött på att man
tycker att han får skylla sig själv som dricker och jag gjort rätt som lämnade honom, eller
att jag ju själv valt att gå och får stå för mitt val. Värst av allt tycker jag nog ändå är kommentaren "men ni hade ju i alla fall inte barn och det gör det ju mycket enklare". Jag
förstår att det är hemskt när barn blir drabbade, det måste vara det sista man önskar dem,
och nu är jag självisk, men det tar ju inte bort min sorg eller gör min ex-make frisk igen.
Snarare blir sorgen ännu större då jag återigen inser att jag troligen inte kommer att få
några barn heller eftersom den biologiska klockan farit iväg i avvaktan på att allt skulle
bli bra igen... Tacksam för läget? Känns inte så just nu.

Stort tack för din uppmuntran Mulletanten, jag behöver höra att det finns en annan tid ett
annat liv, det var inte meningen att svara med negativa tankar, men skönt att få ur det som
snurrar runt i huvudet. Många kramar tillbaka! //A

Jag känner mig helt dränerad. Kämpar för att orka jobba, sen är det sängen direkt.
Det här är inget liv. Hur hittar man ny energi och livslust mitt i det som känns
som ett totalt kaos? Jag reser bort ett par dagar, får distans, men så fort jag är
tillbaka i min hemstad är ångesten genast där. Ska man flytta? Hur kommer man vidare?
Hela situationen känns helt absurd. Allt skulle bli så bra bara jag fick ett eget
boende, kom ifrån alkoholproblemen och fick perspektiv. Men så känns det inte. Det
känns som hela att mitt liv försvann. Jag saknar mitt gamla liv, men inte alkoholen.
Jag vill ingenting längre. Hur ska man tänka? //A

Lelas

Hej vännen!

Jag tänker på "Vi ska gå på tigerjakt...", du vet (antar jag i alla fall). Alltså, ungefär så här:

Vi kommer till ett träsk...
Vi kan inte gå runt det...
Vi kan inte gå över det...
Vi kan inte gå under det...
Vi måste gå IGENOM det, vi måste gå IGENOM det!
Sklosch, sklosch, sklosch, sklosch...

Så tror jag att det är. Det hjälper inte att flytta, byta jobb, tapetsera om eller vad man nu kan hitta på för förändringar. Utan man måste helt enkelt ta sig igenom problemet och ut på andra sidan.

Och hur gör man då...? Ja du...

Själv känner jag att jag har fått min kraft genom att träffa andra som har varit med om samma sak och prata med dem. Dels här på forumet, men framför allt på de anhörigträffar som behandlingshemmet där maken var inskriven ordnar för oss medberoende. Det är något otroligt läkande att märka att man inte är ensam om sina funderingar och känslor. Om det finns fler som känner som jag, ja då kan jag inte vara helt dum i huvudet helt enkelt...

En annan grej är att hitta på någonting för din egen skull. Börja i en kör, gå en målarkurs, börja träna, eller vad det nu kan vara som du tycker om att göra. Ge dig inte, utan hitta din grej och använd den för att hitta lite inspiration. För min egen del är fotografering en sådan sak. Jag kan förlora mig fullständigt in i min kamera.... :-) En extra fördel är det nog om din "nya hobby" är en social aktivitet där du dessutom träffar lite nya människor som inte vet vad du har gått igenom. Det är så skönt att liksom kunna lämna det där ibland.

Och så tror jag att man måste vara beredd på att det tar tid. Du har gått igenom en stor kris, och även om det inte var du som missbrukade alkohol så har det haft samma påverkan på ditt liv som på hans. Det tar tid att läka.

Här på forumet finns Mie, Märta och Lillablå som fina förebilder när det gäller att återhämta sig - har du läst deras trådar?

Kram, vännen!
/H.

Tack vännen! Du har en enastående förmåga att vända en i tankarna. Mora Träsk.
Jaa, det är väl så det är. Måste medge att jag log. Variant nummer två, att börja
riva i jobbet var ju nästa sak på listan... Antar att jag borde sitta still i båten
ett tag. Brukar vilja ändra allt på en gång. Sån är jag. Som gjort för att smälla i
väggen inser jag när jag sitter still en stund. Skönt ända att höra att det är en
stor grej. Känner ju att omgivningen gärna tonar ner allvaret i situationen.
"Nästan alla har väl separerat".

Har haft svårt att träffa andra anhöriga som valt att lämna, däremot de som är
uppväxta med alkohol (men ofta har det inte funnits samma insikt alla gånger,
mer en bitterhet, vilket jag i och för sig kan förstå). Blev tyvärr avskräckt av
Al-anon möten eftersom jag fick höra av flera att man ska stanna kvar och stötta.
Det här var precis efter att jag själv berättat att jag fullföljt skilsmässa så det
blev väldigt tokigt. Fick bara dåligt samvete för att jag inte stöttat tillräckligt.

Antar att det beror helt på vilka som ingår i gruppen och utifån vilket sammanhang
man har sin historia. Det är olika. Gillar dock att få återkoppling på det jag säger
eller skriver, inte bara att man får säga något utan någon som helst feedback.

Tack än en gång för att du finns Lelas! Du är en fantastisk kraftkälla för så många! Kramar A

Lelas

Haha! :-) Läser du mina tankar? "Sitt ner i båten" var mitt mantra ett tag...

Det handlade om att jag var på väg att sluta på mitt jobb som jag hade haft i tio år. Det var en lång och jobbig process att komma fram till att jag skulle sluta där, och jag träffade en beteendevetare som hjälpte mig att reda ut situationen.

Jag är seglare sedan barnsben, men det visste inte hon om. Men, när jag gick därifrån en gång så sa hon: "Kan du lova mig att du sitter ner i båten tills nästa gång vi ses?".

Sedan var den en jobbig period på jobbet, och jag intalade mig hela tiden: "Sitt ner i båten, sitt ner i båten, sitt ner i båten..." Och det funkade. :-)

Kram, vännen!
/H.

Jag inledde min karriär med att träffa en psykolog som tyckte jag skulle bryta upp
mitt förhållande, reda ut vilka känslor som gick att koppla till barndomen (blev osams med mina föräldrar i samband med detta) och byta yrke samtidigt. Kanske inte det optimala att köra allt samtidigt kan jag tycka nu i efterhand, klart det blir kaos i huvudet. Inser nog att jag bör sitta lugnt tills jag styrs mer av förnuftet och inte bara går på känslor. Önskar jag kunde bara göra och
inte känna så himla mycket hela tiden. Det kommer väl gradvis. Sov gott fantastiska Lelas! //A

Lelas

Det var fantastiskt att vara på anhörigträffen, och att liksom sluta cirkeln där den började.

En annan dag skall jag försöka summera vad träffarna har gett mig, men nu..... sova! :-)

Godnatt, alla fina, hoppas att ni får lite läkande sömn!
/H.

Jag känner mig så tom. Det finns ingen glädje kvar i livet, bara en enorm ledsnad och saknad.
Enorma skuldkänslor för att jag inte ens kunde säga rent ut vad jag tyckte och kände. Det gick ju inte alls att prata. Allt besvarades med "goddag yxskaft" eller, red ut dina egna problem. Förstår inte att jag inte släpper, han har ju släppt mig. Vad är det jag inte kan förstå? Känner mig dum och naiv. Borde insett att det här livet inte heller skulle bli så lätt. Ensam.

förstå, eller föreställa mig något om hur tomt det blev för dig... Skriv mer om hur du har det, sätt ord på dina känslor och tankar. Det finns nog bara en väg, rakt igenom. Du är inte ensam. Kram / mt

Lelas

Gumman, det tar tid. Andas......

Det tar tid.

Kram!
/H.

kerra67

Jag lämnade min man i oktober och jag känner likadant som du. Vet att jag gör rätt, men ändå känns det som man har övergivit honom. Hans familj och de flesta av hans vänner vet om hans stora problem.
De gör så gott de kan men de börjar oxå att tröttna. Som tur är så var jag inte kvar så länge, eller hur man ska säga....splittrat...Jag är värd bättre och kan nog inte hjälpa honom om han själv inte vill.

Så ena dan känns som man är fri, sen kommer det dar som man vill gråta...sorg, svek och massor av lögner.
Känner som dej!!!!

Kram

kerra67

Förstår dej helt ut. Varför ska inte ta in att man vill hjälpa den man älskar. Hade lika som du. När man försökte prata, blev vi osams och allt gick sen ut över min son. Man känner saknad fast man vet att allt som han sa gjorde så ont. Känner mig lurad...När jag lämnade min man så ville han inte låta mig gå, fast han dejtade andra. För mig känns det som att det spelar ingen roll vem han har bara det är någon som tar hand om honom. Nu har jag insett att jag är värd bättre, fast det var ett hårt slag när jag fick reda på detta...Det förnekar han med. Allt blir nog bättre om ett tag . Vi får kämpa på.
Vi är värda bättre!

Kram på re