Tuff dag. Känner bara att jag lämnat en sjuk människa till sitt eget öde. Vad är jag för människa egentligen?! Står knappt ut med mig själv emellanåt. Kunde jag inte bara tagit det lugnt. I avvaktan på vadå frågar jag mig själv i nästa sekund? Förnekelsen är och var ju total, både hos honom och hans familj. Det gick inte ens att ta upp ämnet. Det fanns ju inget problem, så varför tog jag ens upp det?
Nu har jag lämnat, brutit sönder allt, förstört genom att gå, även de fina delarna är borta och förnekelsen och oförståelsen finns hos mina vänner och min egen familj istället. Det blev ju knappast bättre. Känns snarare ännu mer förvirrande, otryggt. Trodde de skulle förstå. Men man föds ensam och dör ensam, face it! som någon uttryckte det. Jag lever i en rosa bubbla just nu. Fungerar som en robot, går upp, försöker äta, går till jobbet, gör så mycket jag orkar, går hem, somnar, vill helst inte vakna mer. Försöker äta, men går ned i vikt. Försöker vara ute. Bas i form av mat, sömn, luft, motion. Jag förstod aldrig vilket enormt steg det var att gå. Har så svårt att se att det blir bra på sikt. Allt är ju förstört. Fastnat i nuet och ältandet. Alla tankar och ju mer jag tänker på det, desto tydligt blir det att det är en sjukdom. Det är så j-a tragiskt. Det kunde ha varit så bra. Men det vet ju så många av er som finns här. Det fanns och det finns fortfarande kärlek, men kärleken till alkoholen kom först. Något som övriga anhöriga aldrig förstod, inte såg eller ville se. Bara man blundar tillräckligt hårt behöver man inte se... Men när ska dem vakna då? När han supit hjälp sig? Ska de säga då: Ja, det var ju inte så konstigt, det började ju när hans fru övergav honom. Det gjorde jag ju, men bara för att han skulle vakna och det gjorde han inte. Så svårt att behöva inse att det fina i relationen försvinner mer och mer ju mer alkohol som förtärs. Så svårt att erkänna för mig själv att jag gjorde rätt, att jag var helt maktlös att förändra. Önskar så att min älskade man förstått problemet och att jag kunnat hjälpa.