Jag hittade precis detta forum av en slump när jag googlade om råd kring hur man kan hantera en anhörigs alkoholproblem. Jag känner mig rätt lost i hur man ska bete sig som anhörig, det blir lätt att känslorna tar över.
Jag har läst kurser som handlar om missbruk och vet således hur man ska tänka ur ett behandlande perspektiv men att själv ha en anhörig med missbruksproblem är en annan sak och det är rätt ut sagt skitjobbigt.
Den anhörig jag pratar om är min pappa (även min mamma dricker oroväckande ofta men det är inte alls på samma nivå). Jag och mina syskon har markerat mot detta med jämna mellanrum i flera års tid. Det har hänt att han varit helt blåslagen efter en kväll av fylla, spytt ner toaletten eller somnat naken på golvet. Droppen var dock i förrgår då han skulle vara barnvakt åt mitt syskonbarn som bara är 2 år. Jag hälsade på för att träffa syskonbarnet och märker direkt när jag kliver in i huset att min pappa är påverkad. Han sluddrar och på vardagsrumsbordet står en starköl. Jag får genast ont i magen och bestämmer mig för att höra av mig till både min mamma och min syster via sms. I väntan på att min syster ska komma umgås jag med mitt syskonbarn som är ovanligt glad att se mig. Hon vill bara vara med mig, sitta i mitt knä och svarar knappt på tilltal när min pappa pratar med henne. Hon verkar inte ledsen eller traumatiserad på något sätt men det är uppenbart att hon förstår att morfar är "konstig".
Min syster kommer direkt från jobbet och vi pratar med våran pappa om att det är oacceptabelt att han dricker när han är barnvakt. Vad som helst hade ju kunnat hända, att mitt syskonbarn slår sig och han inte hänger med för att han är full. Min syster säger också att hon inte kommer vilja lämna sina barn till mormor och morfar efter det här och att hon aldrig hade förlåtit honom om det hänt hennes dotter nånting.
Som det blir varje gång vi har dom här samtalen så slutar det med att min pappa blir kränkt och upprörd. "Ni verkar tro att jag är nåt fyllo som sitter och super hela dagarna!" Osv. När han kommer till den gränser är han helt onåbar. Han är i en sådan försvarsställning att ingenting man säger går in. Detta har hänt även när jag utgått från mina egna känslor och inte varit arg eller anklagande.
Vad gör man?? Jag har inte pratat med honom sedan denna händelse och jag vet att han bara skulle låtsas att allt var som vanligt om jag hälsade på igen. Både min mamma och pappa gjorde det igår när en av mina systrar hälsade på och vi blir galna på detta. Han behöver uppenbarligen hjälp men det är svårt att få honom att inse det, särskilt när han inte själv vill.