av Axianne

Rehacer
lör, 2022-09-24 - 08:25

@Axianne
Vilken upplevelse att inse att det du läste var dina egna ord för 9 år sen. Måste ha känts jättemärkligt när du förstod! Intressant att läsa och jämföra då & nu förstås. Kul!!
Tror nog Gud eller ngn högre makt kan ha ett finger med i spelet när man får vara med om helt otippade saker, saker som är bra för en själv och sitt tillfrisknande.
Jag tycker så mycket om dina inlägg, du är otroligt duktig på att skriva och beskriva! Jag har följt dig sen första dagen du skrev. Tyvärr är jag inte själv så aktiv med att skriva eller kommentera men jag läser och tar till mig.
Ha en fantastisk helg!! 🌻

majken_r
lör, 2022-09-24 - 09:54

@Axianne Gåshud…herregud. Åker, som alltid, rakt in i dina ord och vidare in som i en film när jag läser dina inlägg. Tänker att det absolut inte är en slump..🙌🏼

Geggan
lör, 2022-09-24 - 11:04

Vilka näst intill mirakulösa saker du upplever hela tiden @Axianne ! Kommer att tänka på gamla tiders helgonlegender. Helt otroligt. Men såklart är det en riktig skatt att ha idag. Kram!

Axianne
lör, 2022-09-24 - 11:35

Ja du @Andrahalvlek, jag har bloggat mycket i mina dagar men jag trodde att allt var borttaget eftersom jag sällan kunnat stå för mina ord när jag i ett senare skede sett tillbaks på dem. Jag har raderat i princip allt utom mina inlägg här på Alkoholhjälpen. De här gamla bloggarna som bevarats blev som en tidskapsel för mig. Jag förstår att du skrev av dig när din dotter var sjuk. Jag tror att jag gjorde det också, men bloggen hade knappt några besökare så jag fick knappt något gensvar ser jag i de få kommentarerna som finns. Idag är det lite ironiskt eftersom jag då i skrivande stund lagt en radda länkar i bloggen och en av dem är till Alkoholhjälpen. Jag var nog inne på den här sidan men aldrig i forumet. Man kan ju undra om det inte varit bättre om jag skrivit samma saker här.
Kram! 🎀

@Rehacer - Tack för kommentarer! Ja det var märkligt och är fortfarande. Det är som att läsa när någon annan skrivit om mig fast jag känner ju igen språket. På sätt och vis är det kul, men samtidigt sorgligt. Jag ville nog precis lika mycket då som nu, men jag hade ett helt annat mindset och knogarna var benvita. Jag häpnar över att jag mådde så fruktansvärt dåligt hela tiden jämfört med hur jag känt mig under denna nykterhet. Kram 🎀

@majken_r Tack vännen! Roligt att du läser. För mig känns det just nu som en film jag såg när jag var full och måste se igen för att fatta handlingen. Kram! 🎀

@Geggan. Jag var tvungen att googla "Helgonlegender" också. Kanske inte helt så det känns för mig just nu, men jag förstår hur du tänker. Kanske är det tur för mig att det just nu händer väldigt mycket i mitt liv eftersom det känns som att jag missat stora delar av det. Kram! 🎀

Axianne
fre, 2022-10-07 - 21:06

Jag vet inte varför, men jag har tappat drivet att skapa inlägg här på forumet. Jag känner inte ett behov att skriva av mig som innan eftersom jag inte har några tankar på alkohol alls att vädra. Mitt livslånga missbruk är som ett annat liv och ibland känns det som att jag ser på någon annan när jag tänker på vad jag gjort under alla dessa år.

Alkohol är verkligen en ickefråga idag. Jag känner mer och mer att det här är rätt. Det är så här mitt liv skulle ha varit egentligen. Det tog många år, men nu är jag där. Jag saknar inget, försakar inget av det jag givit upp, jag har fått oerhört mycket tillbaks genom att vara nykter och känner en stor stolthet över att äntligen ha gjort något bra för mig själv. Man skulle kunna tro att jag blivit omprogrammerad. Något som ingen av mina behandlingar lyckats med, men som jag gjorde på egen hand för att jag till slut bestämde mig för att sluta med mina lögner. Jag slutade ljuga för andra och jag slutade ljuga för mig själv.

När jag nyligen hittade min blogg från 2013 så länkade jag den först till denna sida för att jag tänkte att det kunde ge andra något, men jag förstår nu att bloggen inte är av värde för någon annan än mig själv. Av alla besökare (för det var många som gick in där) så var det ingen som kommenterade alls. Och jag kan förstå det. Den är ju ett dokument över ett misslyckande och kanske till och med kan vara nedslående för vissa. Jag började skriva "dagbok" där när jag inledde min första behandling 2013, dit jag dessutom gick onykter på min första dag. Då är man kanske inte i helt rätt mindset? Alla som följt mig här under året som gått vet att det skulle ta mig sju år av supande varvat med ångestfyllda behandlingsomgångar och flera förlorade relationer och jobb att vända skutan och slutligen bli nykter i augusti 2021.

Min sista uppdatering i bloggen efter ett långt uppehåll var 2015 och i efterhand kan jag konstatera att det var en enda stor lögn där jag försökte påskina att jag mådde bra och allt var toppen. Sanningen är ju att efter det gick det utför ordentligt och jag tror jag vet varför. Jag var inte ett dugg inställd på att sluta dricka för alltid. I framtiden hägrade alltid den dagen då jag skulle få dricka igen. Det var vad som drev mig. Inte längtan efter ett värdigt liv, för det hade jag ju fortfarande delvis kvar. Jag var lyckligt ovetande om hur mycket jag skulle komma att förlora under åren som kom och hur illa det skulle gå för mig för att jag valde att fortsätta dricka och inte tog min nykterhet på allvar.

Och idag? Det händer så mycket i mitt liv nu som jag inte kommer att skriva om om här och tiden räcker nästan inte till just nu. Jag väljer att inte prata om det eftersom inget av det jag går igenom just nu passar in i detta forum. Mina "Helgonlegender" får vara oskrivna framöver då de inte är alkoholrelaterade överhuvudtaget. Just nu handlar mitt liv så mycket om hur livet vänt, hur fantastiskt det är att få den här gåvan som jag fått, om min nya chefsroll, min nya spirande relation till en man från förr, min fina återuppbyggda tillvaro med min familj och mina stora kliv tillbaks till ett "normalt" liv. Det är allt jag drömt om och det är verkligen något att vara tacksam över, men inget någon här vill läsa om känns det som.

Jag hoppas ni alla mår bra i alla fall. Jag har haft en oerhört hektisk vecka och befinner mig i ett rus man bara kan få när man varvar ned efter att ha åstadkommit riktigt mycket bra saker på jobbet och i sitt privatliv. Jag är sjukt nöjd med mig själv idag och kan faktiskt ta den här helgen helt ledigt. Det ser jag fram emot.

Ha en fin helg så hörs vi kanske framöver! 🎀

Andrahalvlek
fre, 2022-10-07 - 21:49

@Axianne Trevlig helg och ett fortsatt fint liv önskar jag dig! Forumet ska inte kännas som ett måste, men en hälsning då och då är ju alltid nice.

Jag är lite nyfiken på hur din relation till dina barn har förändrats? De måste ju ha påverkats massor av ditt drickande. Skriv gärna mer om det en annan gång, om du vill förstås.

Kram 🐘

Se klart
lör, 2022-10-08 - 00:19

Tänkte på dig en lång stund idag och tänkte skriva och fråga hur läget är. Bra låter det, och som att alkoholen helt left the building. Så skönt. Alkoholen bor inte här heller men kanske behöver jag ändå gå på ett varv i källaren och kolla att det inte blåser in… skriv så som det passar dig! Dina inlägg har alltid betydelse. Stor kram 🥰

annacananda
lör, 2022-10-08 - 07:31

@Axianne
Jag är ganska ny här och hade stor nytta av att läsa din tråd igår kväll då jag satt ensam (favoriten) en fredagskväll utan vin. Min andra första helt nyktra helg eftersom jag satte stopp en lördag för två veckor sedan.

Allt är inte hej och hå här.
Jag finner det ändå fint att peppa det nyktra och svåra genom Forum med glädje. Såklart kommer livet att vara tungt, trist och tråkigt även som nykter och det tror jag många vittnar om i Det vidare livet.
Jag tänker att en del av mig flyr ifrån tungt, trist och tråkigt istället för att bara betrakta det och se det för vad det är. en del av att vara människa. Balansen till att flyga, känna glädje och lycka.

Jag skulle med intresse följa din resa en bit till om du ville skriva mer.
Det tar massor av tid och jag inser att jag inte kommer att kunna hänga här så mycket som jag kanske skulle tycka om när det gått en tid och jag ska tillbaka till full sysselsättning OCH jag tänker att jag kan ju skriva lite kortare och mer kärnfullt.

Hur som helst så uppskattar jag dina inlägg! 🌻🌻🌻

Sattva
lör, 2022-10-08 - 09:26

@Axianne Lycka till!
Även jag har läst dina inlägg. Kommenterat nån enstaka gång. Det är svårt det där att veta kring kommentarer. En del behöver dem, andra skriver mer för sin egen skull. Här på Vidare livet handlar ju inläggen från verkligheten väldigt sällan om alkohol, just för att alkoholen inte finns med här- o- nu. Ibland dyker den upp i reflektioner från förr.
Det har varit givande att följa din resa!!

Geggan
lör, 2022-10-08 - 16:08

@Axianne jag har haft stor behållning av allt du berättat om ditt liv! Alkoholrelaterat eller inte-detta är ju det vidare livet. Jag tycker det är jättesynd om du slutar berätta. Du har gjort ett så stort avtryck här på forumet så det är klart att vi alla följer dina förehavanden med jättestort intresse. Hoppas verkligen få höra mera från dig! Kram!🐳 ps glöm det där jag sa som helgonlegender, det var bara dumt.

Kaveldun
ons, 2022-10-12 - 20:24

@ Axienne - även jag läser dig med megastor behållning. Du skriver ju också med ett jäkla driv!
Sedan är det såklart upp till dig ATT skriva eller ej och att du liksom - på ett ganska ovanligt sätt - klivit ut på andra sidan är ju tydligt. Du är klar med alkoholen och även att skriva om den.
Oavsett om du fortsätter med inlägg eller ej så är din historia förbannat inspirerande.
Detta att det är så bottenlöst ….länge och så plötsligt - nästan magiskt - är du vidare i ditt liv och saker faller på sin plats.
Lycka till med allt!
🌾🌾

Axianne
lör, 2022-10-29 - 13:36

God eftermiddag!
Tänkte bara ge ett litet livstecken ifrån mig om någon skulle undrar hur det går.

Jag är fortfarande nykter och helt utan minsta sug eller längtan efter alkohol. Det har nu gått ett år, två månader och en vecka sedan jag nådde min botten och tog mitt sista glas efter över 20 års missbruk.

Jag gått från totala botten och har nu ett toppenjobb där jag befordrats, återvunnen hälsa, jättefin kontakt med mina barn, fått ett avsevärt förbättrat självförtroende och börjar till och med tycka att jag ser rätt bra ut ibland. I synnerhet när jag känner uppmärksamhet från den man som uppvaktar mig ivrigt. Jag har löst mina krediter, klippt kontokorten och har gått från utblottad till att ha mycket god ekonomi med en stor buffert på sparkontot. Allt tack vare att jag tog mig ur skiten jag befann mig i för bara 15 månader sedan.

Men jag har jobbat hårt. Dock inte på det sättet jag trott att jag skulle. Jag har jobbat yrkesmässigt och med mina förmågor och den kapacitet jag trodde att jag antingen förlorat eller inte ens visste att jag hade. Jag har antagit utmaningar jag aldrig skulle vågat förr och jag har klarat av så mycket mer än någonsin tidigare. När det varit som tuffast har jag gått in i striderna nykter med målsättningen att göra mitt bästa och klivit ur hetluften och lämnat utmaningarna med ett leende eftersom jag klarat dem så bra - enbart för att jag varit nykter. Om jag druckit som förr när jag skötte mitt jobb ständigt lullig var det alltid ångest förknippat med minsta gupp eftersom jag var så rädd att bli påkommen att det hämmade min yrkesutövning. Jag skulle kunna skriva mycket om detta men det är ju bara en liten del i tillfrisknandet.

Stigen mot ett nyktert liv har varit förvånansvärt rak och inte alls krokig eller motig som jag befarat. Det hela har varit så självklart på något vis. Mitt största hinder har nog varit mitt eget tvivel, min rädsla, misstro och skepticism. "Varför skulle jag kunna sluta dricka den här gången när jag alltid misslyckats förut?" Jag hade förlorat all respekt för mig själv eller tro på att jag skulle klara av ens en vit månad. Än mindre trodde jag att jag någonsin skulle få ett jobb igen eller kunna leva något som ens liknade ett normalt liv. Med min historik av otaliga försök att sluta, hundratals timmar i AA-möten och flera långa behandlingsinsatser bekostade av jobbet, hade jag accepterat faktumet att jag inte kunde avstå alkohol. Jag hade resignerat, givit upp helt och intagit min roll som utslagen, deprimerad, smutsig och ovårdad fyllekärring. Jag hade nästan helt slutat söka jobb, slutat ta hand om mig själv, slutat leva eller göra något alls mer än att dricka.

Jag ser det som en skänk från ovan att polisen hade kontroll den där augustidagen 2021 när jag körde hem från Systembolaget och att polismännen trots mitt brott och att jag gjort samma sak förut, behandlade mig med respekt och vänlighet. Och något hände i mitt huvud där och då. Under tiden jag väntade på att åklagaren skulle komma fram till vad jag borde få för dom var det som att jag redan bestämt mig att sluta och att det verkligen var sista gången. Jag insåg att jag inte kunde fortsätta sätta mitt och även andras liv på spel. Jag kunde inte leva i den misär som jag befann mig i. Jag levde på existensminimum och söp ändå upp tusentals lånade kronor varje månad. Jag hade inte kunnat behålla ett jobb på fem år och varit helt arbetslös så A-kassan var slut. Jag hade stora skulder och ingen framtid överhuvudtaget. Men någonstans dök det upp en kraft inuti mig. Jag orkade lyfta mig själv i håret. Jag gjorde en sista insats för min egen skull. Inte för att någon krävde det av mig och kanske var det skillnaden.

Och det här året har jag inte vänt mig till vården eller AA som förut. Stick i stäv mot vad alla säger och vad jag lärt mig så jag gjort detta på egen hand (samt med det här forumet som min ventil.) Det borde rimligen inte ha fungerat och jag har hela tiden känt och uttryckt min tacksamhet i kombination med enorm förvåning över att jag så förhållandevis "lätt" kunde fortsätta vara nykter och mest av allt - Att jag inte saknade alkohol eller kände sug.

Jag har tidigare under mina olika behandlingar levt i tron att man inte kan sluta dricka på egen hand. Att det måste vara ett slit, lidande, daglig ångest och förknippat med en oerhörd insats att sluta dricka. Denna rädsla har verkligen varit en bidragande faktor till att jag har skjutit på mitt slutliga beslut att ta bort alkoholen ur mitt liv. Rädslan för konsekvenserna har hela tiden varit större än effekten av de katastrofer som alkoholismen fört med sig, men enbart för att jag valt att döva mig själv varje gång med ännu mer alkohol och supit bort mina tankar på skiten jag genomgick och som eskalerade. Eländet smög sig på mig och för varje glas och varje sup i smyg som jag jag tog blev tankarna på att vara utan alkohol mer och mer maniska. Jag levde i en ständig oro, både för att vara utan alkohol om det inte längre fanns tillgängligt, och även för att jag skulle tvingas sluta på grund av hälsan. Jag har svårt att förstå den mani som fyllde mig. Jag levde ständigt i något märkligt vansinne och det enda som uppfyllde mina tankar var hur jag skulle planera och genomföra mitt drickande.

När jag för en tid sedan återfann och läste min egen bortglömda blogg från 2013 online, så inser jag vilken ångest jag levde med när jag under behandlingsvårdens överinseende och med AA som ledstjärna försökte ta mig framåt dag för dag i en nykterhet jag inte ens trodde på själv. Jag ville inte sluta dricka. Jag piskades att göra det jag gjorde för att behålla jobbet och uppnå status "rehabiliterad". Mitt eget hemliga och aldrig öppet uttalade syfte var att kunna börja "dricka normalt" igen. Jag trodde, trots allt som man försökte visa mig, att man kunde återgå till att dricka som innan. "Bara jag kommer igenom den här behandlingen". Det fanns alltid en deadline där borta i fjärran när jag skulle kunna dricka igen. Allt annat var uteslutet.

Och jag nådde långt genom att fejka min skötsamhet back in the days. Jag kunde gå under radarn när jag återgick till mitt drickande så snart behandlingen var över och jag visat mig duktig och "frisk". Men det var temporärt. Alla som supit ned sig vet hur detta går. Sjukdomen är progressiv och efter ytterligare en behandlingsomgång och fler återfall (eller snarare att jag blev påkommen) så var det kört med jobbet. Efter det så gick det utför som fan. Sammanfattningsvis kan man nog konstatera att i slutet fanns inget roligt, kul, festligt, muntert eller lockande med alkohol alls. På slutet var det bara snusk, förnedring, elände, vånda och ren jävla ångest i varje glas jag drack. Men det var allt jag hade. Det var vad jag höll fast i. Det var min medicin, min tröst, mitt hat och min kärlek.

Skillnaden mot då när jag bloggade 2013-2015 är att nu vet jag nu att det inte går att backa tillbaks till "normalt" igen vad gäller alkohol. Då när jag gick i behandling sade ögontjänaren i mig till alla vårdkontakter att jag förstod att jag aldrig skulle få dricka igen, men det var en lögn. Jag trodde inte på det. Men nu VET jag att det är så. Det kanske låter nedslående och sorgligt att tänka att man för alltid måste vara utan något som uppfyllt hela ens liv i många år men ni måste verkligen tro mig när jag med fullständig ärlighet säger att det är en ickefråga. Jag saknar inte alkohol och det är inte längre en uppoffring att avstå. Visst är det ironiskt? Jag upplever ingen som helst sorg över att inte kunna dricka igen och det var ju rädslan för denna ångestfyllda sorg och livet som torrlagd i ständig försakelse som fick mig att fortsätta dricka.

Alkoholen var så upphöjd och förskönad i mitt liv och så central i mitt tänkande att jag sörjde den nästan lika mycket som om någon dött när jag var tvungen att låta bli flaskan. Att då samtidigt veta att den fanns inom räckhåll hela tiden var för mycket att hantera. Idag är det annorlunda. Jag får dricka om jag vill, men jag vill inte. Ingen kräver något. Ingen bevakar, övervakar eller begär att jag ska vara nykter. Inte ens jag själv. Jag funderar inte så mycket på det längre. Jag bara är. Lockelsen är borta. Suget med. Jag kunde kanske ha slutat dricka långt tidigare om jag bara gjort det för mig själv. Av rätt skäl. Alla gånger tidigare har jag slutat för att jag blivit ombedd, tillsagd, tvingad eller hotad. Inte för att jag själv valt det. Jag tror det är nyckeln för mig. Den här gången slutade jag dricka för att jag själv ville och behövde ta det steget och rädda mig själv.

Kanske var jag inte redo förrän det slutligen blev dags. När jag nådde min botten.
Det hade inte behövt bli så och jag hoppas innerligen att ni är smartare än vad jag var. Många år har supits bort, men jag är ändå tacksam för att ha fått chansen att göra om och göra rätt. Även om det tog tid.

Kram. 🎀

Kaveldun
sön, 2022-10-30 - 19:51

Jag instämmer med @Se Klart.
Vill ha din historia i bokform. Kärnan i det du skriver är - som jag läser dig - att när nykterheten på blodigt allvar blev en sak bara mellan dig och dig - då ramlade poletten ner. Och som den ramlade!

Axianne
lör, 2022-12-03 - 14:05

En liten statusuppdatering från mig kan vara på plats. Jag har slutat räkna tid sedan jag drack alkohol senast så jag var tvungen att titta på min app nyss. Det är 468 dagar sedan, visade det sig. Ett år, tre månader och två veckor ungefär.

Nu har jag gått varvet runt och ett lyckligt år har passerat men även med alla upptänkliga och ganska tuffa utmaningar. Om jag råkat ut för dem när jag drack hade jag troligen gått ned mig ytterligare och supit extra mycket som tröst. Jag hade garanterat valt att döva ångesten och sorgen över min situation med vin som så många gånger innan. Förmodligen hade jag då supit bort resten av en redan usel ekonomi. Kanske blivit av med bostad, hälsa och familj. Kanske hade jag inte ens levt idag. Det är faktiskt ganska troligt att jag skulle ha skadat mig och förlorat livet på ett eller annat sätt.

Men nu, utan alkoholens dimridå har alla problem och hinder undantagslöst passerat så otroligt mycket lättare och jag har kunnat ta mig igenom bekymren enklare än jag någonsin förväntat mig. Jag hyser en enorm tacksamhet över att min nyktra resa fått en så snäll start. Främst genom nytt jobb och bättre ekonomi samt en möjlighet till nystart men jag tror att även om jag inte fått ett fantastiskt arbete så lägligt när jag var nynykter hade jag klarat detta ändå. Att jag fick anställning var en bonus men den stora vinsten har varit att jag vuxit i min nyktra självkänsla och börjat förstå att jag kan och klarar så otroligt mycket mer än jag tidigare trott. Jag är inte rädd längre. Det är många rädslor som per automatik bara trillat bort ur mitt liv och ytterligare ett antal som jag nu vågat möta utan alkohol. Visst, det finns ångest och oro kvar, men det rör sig om hanterbara doser just nu. Det är verkligen något att vara tacksam över.

Mitt liv går alltså vidare och jag lever äntligen igen. Jag har tappat många år men jag ser fram emot de jag har framför mig. Mest av allt hyser jag en stor glädje över att få känna mig NORMAL. Att jag inte sticker ut som den misstrodda, misslyckade, missnöjda missbrukaren och att jag får leva utan övervakning eller ifrågasättanden från omgivningen. Det är en fantastisk känsla att vakna varje dag utan ångest. Att se fram emot min arbetsdag utan rädsla och med nyfikenhet och längtan att prestera. Att få känna mig respekterad och kunnig. Betrodd och stabil i andras och mina egna ögon. Det är underbart att känna mig så behövd och för första gången sedan jag var ung, åter igen få känna att jag är en duktig, kompetent, smart och NORMAL människa. Det är inte med minsta lilla uns av saknad jag tänker på alkoholen jag valt bort. Det är med avsky och äckelkänslor jag ser tillbaks på mitt liv innan allt brast och det äntligen vände.

Nu i jule- och glöggtider är det dock blandade känslor. Jag blir vemodig eftersom jag vill glädjas med alla andra men känner ganska mycket motstånd. Jag är inte ett dugg sugen på allt som pågår. Julen är och förblir ångestladdad för mig. Förknippad med ensamhet och hemligt supande. Undantaget var förstås förra julen men då var jag så nyligen tillnyktrad att jag hade svårt att ta in vad som hänt eller ens tro på att det var en varaktig förändring. Nu när det dricks julbord och julfestas till höger och vänster har jag en annan syn på saker. Ingen ifrågasatte varför jag valde bort vinet och snapsarna på julfesten förra veckan, men jag lät det inte stanna där. Jag deltar gärna i diskussioner om alkohol på jobbet nu och står stadigt i min ståndpunkt emot t.ex. att ge bort alkohol i julgåva i yrkesmässiga sammanhang. Sådant vågade jag inte prata om för ett år sedan av rädsla för att någon skulle avslöja mig. Ingen frågar mig nu varför jag inte dricker men jag säger det gärna ändå, dock utan att predika: "Jag har druckit färdig. Jag tål inte skiten och jag har sett på nära håll vad den kan orsaka!" Jag säger dock inte att jag upplevt det. Så modig har jag inte hunnit bli. Ännu.

Jag får nästan som ont i magen när jag går genom köpcentret, hör julmusiken och känner den kväljande lukten från Systembolaget av unken glögg och mixat alkoholspill. Jag behöver inte ens gå in för att gripas av illamående och hugg i hjärtat. All stress och ångest ligger och dallrar över hela etablissemanget. Den där lukten som sipprar ut genom entrén kommer nog förfölja mig hela livet men just nu känns det tack och lov mer som en mardröm jag äntligen har vaknat upp ur och jag med stor lättnad kan ruska bort och skjuta undan. Jag behöver inte gå in där mer. Jag slipper. Jag är lyckligt befriad från den vidriga ritual jag levt med under många förlorade år.

Så många jular jag kan minnas innan 2021 har jag lagt enorma mängder pengar på att köpa hem och bunkra upp med alkohol som skulle räcka över långhelgerna. Medan jag hade jobb var det min stora glädje när jag tog sista eftermiddagen ledig för min julshopping. Lite julklappar till barnen fixade jag som hastigast med armbågen. Det var ändå ingen som brydde sig eller firade med mig, så varför lägga tid på det? Nej, den stora shoppingen skedde på Systembolaget.

Jag inbillade mig att det var mysigt och min lilla tradition att gå där i gångarna med min kundvagn och läsa på etiketter. Det var min julklapp. Jag unnade mig. Något skulle jag väl få när jag levde så eländigt? Jag låtsades att jag skulle ha fest. Frossade i julumma, starkvinsglögg, julöl, bubbel och annat som fyllde vagnen inför mitt påhittade kalas. Jag köpte starkare saker också. Snaps, shots och avec som skulle se ut att vara "efter maten". Men allt var till mig. Bara mig. Hur fan kunde jag ens bry mig om vad någon i kassan eller främling som såg mig handla skulle tänka om mitt inköp? Vad fick mig att tro att bara för att det såg fint ut i kundvagnen och var dyrt på kvittot (kontokortet alltså) skulle det bli godare?

Jag drack i alla fall upp alltihop hemma i min ensamhet, snyftandes till "Love Actually" eller "Tomten är far till alla barnen". Jag fyllesov, drack och grät om vartannat hela julhelgen. Och det jag köpt in räckte aldrig. Hur mycket jag än hade handlat lyckades jag aldrig få det att bli något kvar. Jag stod först i kön varje mellandag när bolaget öppnade. Rufsig, bakfull, illaluktande, skamsen. Låtsades handla till nyår. Försökte verka "normal". Unnade mig igen för lånade pengar. "Bara den här gången, jag slutar efter Nyår ..."

Det gjorde jag ju inte. Efter nyår när baksmällan slog till på riktigt, räkningarna kom och verkligheten landade i mitt fetlagda knä, då var det inte rätt läge att bli nykter. Ångesten blev för svår. Abstinensen drev mig till vansinne och jakten på alkohol blev manisk. Jag sköt upp nykterheten till efter trettonhelgen så att jag skulle kunna hämta mig. Och på den vägen fortsatte det. Vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år i över 20 år. Det var så min jul, nyår, påsk och midsommar firades. Men inte förra året och definitivt inte detta år.

2020 var förödmjukelsens år.
2021 var förändringens år.
2022 var förbättringens år.
2023 ska bli förutsättningarnas år.
Det är året jag kan göra precis vad jag vill. Och Gud vad jag vill! 🕯️✨🎀