Hej alla kämpar,
Jag o min sambo har en 1 årig dotter. Vi har varit ihop i två år. Han har druckit hela tiden jag känt honom men det eskalerade sen hon föddes. Naivt fattade jag inte riktigt vad det var frågan om o trodde mest depression efter turbulent liv etc.. Han har haft självinsikt men inte klarat stå emot. Det har varit många episoder… han blir elak när han dricker.
Jag har varit hemma med dottern o tagit 95 procent av ansvaret hela tiden. För några veckor sen skulle jag hoppa på ett tillfälligt jobb (för att komma ut o få någon början på jobb igen) o han vara hemma med henne. Det gick tre dagar. Tredje kvällen ringde han mig då jag jobbade o sa att han druckit med henne. Åkte hem med klump i magen o konstaterade att hon var ok, men han berusad. Inte okej någonstans.
Jag sa upp mig från mitt jobb o återgick till mammaledighet. Börjat packa ihop allt i lägenheten o flyttat till min föräldrar med dottern. Min sambo har hela tiden vacklat mellan att be mig flytta o rädda mig själv/ ”tillåta” mig att stanna o försöka få oss att funka. Aldrig bönat o bett mig stanna. Han har väl sakta insett att han har grava problem.
Nu sist fortsatte han dricka när min mamma kom o hjälpte mig packa i några dagar (bor långt bort). Hon fick se honom när han var berusad o han stängde in sig i gästrummet o drack. Han tappade sin mobil på fyllan. Jag sitter nu hos mina föräldrar (bråkar med dom o vantrivs att känna mig som ett misslyckat barn och nu med ett eget barn). Jag får inte tag i honom o håller på att gå sönder. Jag måste flytta ut för min dotters skull…och min - jag vill ju kunna jobba snart (o han kan ju uppenbarligen inte ta hand om henne).
Han har tre vuxna barn som han tog hand om med sin exfru. Jag är så bitter att det inte kunde vara samma med mig. Han drack inte i det 20 åriga äktenskapet. Det börjades med de sista åren före skilsmässan (lång o utdragen då hans ex vägrade skilja sig). Sen träffades vi och jag insåg inte vidden av hans problem eller kanske jag inte ville inse.
Jag vill tro att han kan bli nykter nu då jag flyttar ut. Han har själv jobbat inom psykiatrin o är skeptisk till hjälp man får via vården. Det är jag också (som själv kämpat mot depression o ångest i många år).
Mår skit…vad ska jag göra o vad ska jag tänka. Jag vill leva med honom men inser att det kanske aldrig blir så. Vad kan jag göra för att optimera chanserna att han blir frisk o vi får en framtid någon gång. Vet också att när det väl gått ett år så kanske jag inte vill det längre utan har gått vidare.