Hej,

Jag är helt ny här. Skapade det här kontot efter att jag igår kom till någon slags insikt vad gäller mina alkoholvanor.

Har under en period på minst ett år (säkert mer) fått det förklarat för mig att mina alkoholvanor är osunda, att jag måste sluta dricka osv. För någon vecka sedan hade jag ett läkarbesök som gällde uppföljning av mina mediciner och slutade med att jag blev erbjuden Antabus, vilket jag tycker är överdrivet och gjorde mig upprörd. Blev väldigt förvånad när hon erbjöd mig det då jag inte dricker dagligen (dricker 1-2 gånger i veckan och kanske 3 gånger om jag mår extra dåligt men tydligen är det framförallt mängden jag dricker när jag dricker som är det största problemet). Tror jag sa typ "men vänta nu, tror du att jag är beroende av alkohol?" Därefter kom vi överens om att jag skulle sluta dricka och att jag ska komma in och ta ett blodprov för att se hur det ser ut med alkoholkonsumtionen om ungefär en månad.

Igår var det en vecka sedan jag drack alkohol och medan jag satt här hemma och övervägde om jag skulle åka och köpa "lite" insåg jag hur vrickat mitt sätt att tänka var. Satt och tänkte "du kan ju avstå från att dricka tills blodprovet och sen är det bara att köra igång igen." Kanske inte låter konstigt, jag vet inte, men för mig blev det väldigt klart att jag inte hade intentionen att faktiskt sluta dricka trots läkarens order om det och det fick mig att inse att jag faktiskt kanske behöver hjälp. (Därefter åkte jag självklart och köpte alkohol som jag sedan drack under kvällen.)

Jag vet att alkoholen är ett problem för mig. Jag dricker i självmedicineringssyfte. Har ett flertal olika psykiatriska diagnoser och jag mår väldigt dåligt men jag är ett klassiskt hamna-mellan-stolarna-fall och får ingen hjälp utöver mediciner och uppföljning av dem, vilket är långt ifrån tillräckligt. Alkoholen har blivit ett sätt för mig att bedöva mig från livet eftersom livet gör så fruktansvärt ont. Alkoholen har blivit en dålig coping mechanism. Det är det första jag vill ta till när jag mår dåligt. Det är det enda som gör att jag slipper känna allt det jobbiga.

Så nu är jag här. I denna situation och i detta forum. Vet inte om jag klassas som alkoholberoende (är jag det?) men jag missbrukar det helt klart och jag är i princip helt säker på att jag kommer att bli beroende om jag inte får hjälp. Vad för hjälp som finns eller hur jag ska våga be om det vet jag inte så berätta gärna om era erfarenheter av beroendevården eller vad man nu ska kalla det. Det skulle uppskattas!

Tack för att ni läste,

V.

Två saker som jag kanske bör tillägga:

1. Jag dricker i princip alltid hemma, ensam. Inte så att jag dricker socialt 1-3 gånger i veckan även om det händer emellanåt.

2. Har alkoholmissbrukare i släkten.

Hej,
Så fint att våga ta första steget och lägga korten på bordet för sig själv. Att söka sig hit är ett steg i rätt riktning. Missbruk eller riskbruk, styrs livet av alkohol eller tankar på alkohol så behöver man hjälp att försöka ta sig ut det. Följer tråden vidare och önskar dig varma hälsningar på din resa!

Tack.

Ja alltså, det går åt alldeles för mycket tankar, tid och pengar till alkohol. Dricker som sagt oftast runt 2 gånger (men ibland, som nu den här veckan, blir det 3 gånger) i veckan och får utan problem i mig minst det man egentligen inte ska överstiga per vecka vid varje tillfälle jag dricker. Känner att jag behöver alkoholen för att fly den tortyr min hjärna vållar mig.

Beställde precis lustgaspatroner och en gräddsifon också. Känns inte som att det här går åt rätt håll. Känner mig dum i huvudet som köper det där och alkohol osv trots att jag vet att jag inte borde. Jag kan inte hantera min hjärna. Jag är så trött på livet.

Låter tufft.. Men, alkohol orsakar depression. Ta hjälp om det behövs och se till att vara alkoholfri till att börja med tre månader. För mig återvände livsglädjen när jag inte längre tvingade kroppen att ta hand om onödigt gift som jag hällde i mig. Sen kanske du har andra problem som inte försvinner, men bra att börja med att utesluta vad som orsakas rent kemiskt av alkoholen. Vi har så mycket idéer om vad alkoholmissbruk är och inte är, ofta för att skydda oss själva. Jag drack också ungefär tre gånger i veckan, och tänkte att det inte var alkoholism. Tills jag insåg att det var det, för att det var så viktigt att få dricka de där dagarna. Varför inte testa antabus, ge dig själv en respit och ge förändringen en chans? Jag tror du kommer må så mycket bättre.

Hej vortex!

Välkommen hit till forumet! Det är en uppenbart tuff situation du beskriver, där alkoholens effektivitet i att lindra dåligt mående i stunden skapat ett återkommande mönster av drickande som är svårt att bryta med. Det är mänskligt, och du är verkligen inte ensam om det. Klokt av dig att sätta ord på det och skriva här.

Oavsett etikett på det (alkoholberoende eller inte) så verkar det som att du själv inte är nöjd med den här platsen som alkohol har börjat få i ditt liv. Som Kennie skriver är alkohol förrädiskt i hur det i längden skapar mer ångest, som en upplever inte kan lindras på andra sätt än mer alkohol. Vår erfarenhet är också att många upplever betydligt mindre ångest efter en tids alkoholfrihet, men det kan vara svårt att se innan en har nått dit.

Jag blir orolig när jag läser att du har beställt lustgaspatroner. På sättet du skriver om det märks det att du själv inte tycker att det är ett steg i rätt riktning, och du vet säkert redan riskerna som är förknippat med det (säg till om du vill veta mer om det). Finns det å andra sidan något som du själv känner skulle kunna vara just ett steg i rätt riktning? Skriva här är ju ett steg såklart, men finns det något mer som kan vara hjälpsamt för dig just nu?

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen

@Kristoffer Nej, jag är verkligen inte nöjd med platsen alkoholen har i mitt liv. Jag är väldigt orolig över det. Samtidigt älskar jag alkoholen för den bedövar mig. Har verkligen en hatkärlek till det. Druckit väldigt mycket de senaste dagarna, vilket inte känns bra. Har svårt att inte göra det trots att jag vet att det kanske är skadligt för mig. Just för att jag inte orkar med min hjärna.

Berätta gärna om riskerna med luftgaspatronerna. Jag har visserligen läst på lite men jag kan ju mycket väl ha missat något. Att jag beställt det är för övrigt något som oroar mig själv också och det är så jävla sjukt hur man kan ha två så motsägelsefulla tankar och känslor om något. Vill ha ruset och bedövningen men är mycket orolig över hur allt det här utvecklas och jag vet att jag inte borde varken beställa de där sakerna eller dricka.

Är medveten om att drickandet kan göra att depressionen och ångesten blir ännu värre i längden men jag var ju deprimerad och hade ångest innan jag började dricka så ser inte riktigt hur det skulle lösa problem att sluta med det. Kanske är orimligt att jag tänker så men jag ser inget ljus i den här tunneln överhuvudtaget.

Jag vet inte riktigt vad mer jag kan göra för att ta ett steg i rätt riktning. Efter min insikt i fredags hörde jag av mig till läkaren som jag pratade med och bad om en tid så snart som möjligt men fick ett telefonsamtal idag om att de har alldeles för mycket att göra och att läkaren inte kan träffa mig eller ens ringa mig förrän i slutet av november. Så tills dess vet jag inte vad jag ska göra. Jag känner mig så fruktansvärt desperat och osedd och oviktig och ohjälpt. Ibland vill jag skada mig själv riktigt ordentligt bara för att psykiatrin ska fatta att jag behöver hjälp (förlåt om jag tar upp för allvarliga ämnen eller ämnen som kanske inte passar här). Nu. Men min hjärna anklagar mig då för att överdriva och bara söka uppmärksamhet så jag gör det enda jag vet hjälper lite: jag dricker.

@Kennie Anledningen till att jag är skeptisk till antabus är för att jag är så våldsamt trött på att bara bli behandlad med mediciner och inte få någon ordentlig hjälp. Säger inte att jag inte kan prova antabus men jag orkar inte att bara få mediciner och bli runtskickad i vården utan att få någon hjälp med mina faktiska problem. Does that make sense?

Hej, ja, jag tror jag förstår. Och det går förstås att bryta utan antabus, att skriva här har hjälpt många. Och vill du ha mer direkt kontakt finns ju annat. Kan du tänka dig ett AA- möte online, eller ringa alkohollinjen? Vill man bara prata finns jourhavande präst, nås via 112. Man kan be att få prata med en diakon i kyrkan också. Man måste inte vara medlem eller tro på gud. Den där livsledan du beskriver tror jag ändå kan försvinna till stor del om du ger din kropp och hjärna hjälp genom att sluta dricka. Bara gör det, drick inget imorgon, promenera istället. Och ge fasen i lustgasen, en till drog att hantera gör det bara jobbigare. Släng paketet när det kommer.

Hej igen vortex!

Här finns en länk där det finns en bra sammanfattning om riskerna med lustgas: https://www.haninge.se/omsorg-och-stod/stod-till-vuxna/missbruk--beroen… Det var kanske inget nytt för dig eftersom du redan läst på, men det kan vara värt att påminnas om. Jag håller med Kennie om att det är klokt att kasta paketet :)

Du skriver på ett berörande sätt om hur du upplever dig bemött av vården och hur hopplöst allt känns just nu. Trots det ger du inte upp, du skriver här och reflekterar kring situationen och hur det är, och ber om tips från andra. Fortsätt gärna skriva! Vår erfarenhet är det är vanligt att en behöver söka vård många gånger och med olika ingångar för att hitta rätt hjälp. Du verkar klok och målmedveten, och det är egenskaper som kommer att vara hjälpsamma för dig framåt.

Varma hälsningar,
Kristoffer

Hej igen. Inte svarat på typ en vecka. Har inte orkat riktigt. Sedan jag sist skrev har jag besökt akutpsykiatrin samt haft covid. Vet fan inte vad jag ska göra för att bli tagen på allvar när jag sitter på akutpsyk i 7 timmar och till sist får träffa en läkare som bara skickar hem mig.

Dricker idag igen. En vecka sedan sist.

Hej,

För ett par månader sedan (kommer inte ihåg exakt hur länge sedan det var) insåg jag att jag behöver hjälp vad gäller mina alkoholvanor. Folk inom vården har pratat med mig om det i 1-2 år men det var inte förrän nyss jag insåg att jag faktiskt har ett problem. Hade en konversation med läkare inom psykiatrin (som jag har kontakt med angående min psykiska ohälsa) för ett tag sedan och försökte vara så ärlig som möjligt angående alkoholen. Vi kom fram till att hon skulle skicka en orosanmälan till socialtjänsten då det är tydligen det första steget som tas.

Fick idag ett meddelande från socialtjänsten och vi ska ha ett samtal i januari.

Är det någon av er som har erfarenhet av stöd från socialtjänsten? Vad innebär det och känner ni att det har hjälpt?

Hej,
Har inte personlig erfarenhet, men har hört flera här på forumet som fått bra hjälp. Jättebra att du tar tag i drickandet. Livet är så mycket skönare utan!

Hej igen. Har nu, sedan två veckor tillbaka, påbörjat KBT mot min depression. Med tanke på att jag varit deprimerad i 20+ år har det inte gett något hittills men jag har inte gett upp hoppet än (känns dock som att personalen på psyk tror att ens depression är något övergående och att de fokuserar på folk vars derpession faktiskt är det).

Det är måndag och jag dricker igen. Mina dagar då jag dricker är måndagar och fredagar. Inne på min andra flaska bubbel idag. Jag hatar mig själv. Så mycket. Ser dock inte hur något någonsin ska kunna ändras.

Hur har det varit för er?