Hej,
Jag är helt ny här. Skapade det här kontot efter att jag igår kom till någon slags insikt vad gäller mina alkoholvanor.
Har under en period på minst ett år (säkert mer) fått det förklarat för mig att mina alkoholvanor är osunda, att jag måste sluta dricka osv. För någon vecka sedan hade jag ett läkarbesök som gällde uppföljning av mina mediciner och slutade med att jag blev erbjuden Antabus, vilket jag tycker är överdrivet och gjorde mig upprörd. Blev väldigt förvånad när hon erbjöd mig det då jag inte dricker dagligen (dricker 1-2 gånger i veckan och kanske 3 gånger om jag mår extra dåligt men tydligen är det framförallt mängden jag dricker när jag dricker som är det största problemet). Tror jag sa typ "men vänta nu, tror du att jag är beroende av alkohol?" Därefter kom vi överens om att jag skulle sluta dricka och att jag ska komma in och ta ett blodprov för att se hur det ser ut med alkoholkonsumtionen om ungefär en månad.
Igår var det en vecka sedan jag drack alkohol och medan jag satt här hemma och övervägde om jag skulle åka och köpa "lite" insåg jag hur vrickat mitt sätt att tänka var. Satt och tänkte "du kan ju avstå från att dricka tills blodprovet och sen är det bara att köra igång igen." Kanske inte låter konstigt, jag vet inte, men för mig blev det väldigt klart att jag inte hade intentionen att faktiskt sluta dricka trots läkarens order om det och det fick mig att inse att jag faktiskt kanske behöver hjälp. (Därefter åkte jag självklart och köpte alkohol som jag sedan drack under kvällen.)
Jag vet att alkoholen är ett problem för mig. Jag dricker i självmedicineringssyfte. Har ett flertal olika psykiatriska diagnoser och jag mår väldigt dåligt men jag är ett klassiskt hamna-mellan-stolarna-fall och får ingen hjälp utöver mediciner och uppföljning av dem, vilket är långt ifrån tillräckligt. Alkoholen har blivit ett sätt för mig att bedöva mig från livet eftersom livet gör så fruktansvärt ont. Alkoholen har blivit en dålig coping mechanism. Det är det första jag vill ta till när jag mår dåligt. Det är det enda som gör att jag slipper känna allt det jobbiga.
Så nu är jag här. I denna situation och i detta forum. Vet inte om jag klassas som alkoholberoende (är jag det?) men jag missbrukar det helt klart och jag är i princip helt säker på att jag kommer att bli beroende om jag inte får hjälp. Vad för hjälp som finns eller hur jag ska våga be om det vet jag inte så berätta gärna om era erfarenheter av beroendevården eller vad man nu ska kalla det. Det skulle uppskattas!
Tack för att ni läste,
V.