Gift i snart 10 år och tillsammans i 12 1/2 år, fortfarande kvar.
Såg tecken tidigt men stannade kvar.
Gav ultimatum utan förbättring...stannade kvar
Fick förhoppning......stannade kvar
Kan aldrig koppla av, varför stannar jag?
Kan inte tänka mig att ha våt son varannan vecka, finns inte på min karta. Tror att om jag yrkar på ensam vårdnadshavare kan jag vinna med tanke på vad JAG har att informera om men har kommer min son att ta det som verkligen älskar sin pappa.
Vågar ej ta steget fullt ut.
Sitter här en lördag kväll och tittar i pantlådan som han själv tömde tidigare idag...... 3 st. 50cl o 1st 33cl. Starköl under en några timmar, märker direkt när han druckit,kan räcka med en öl tyvärr. Tappar respekten direkt! Sitter liksom fast och kommer ej ngn vart. Vill konfrontera honom nu men ingen idé när han druckit får bara verbal skit som alltid. Aldrig brukat fysiskt våld men verbalt och det lika illa....... tror jag på ngt sätt eller säger jg bar så för att känna att jag är ett offer.
Vet att hans drickande inte är mitt fel men är det mitt fel att jag fortfarande är kvar. Någonstans älskar jag honom och vi har värdigt roligt ihop när han ej dricker.
Vår största gemensamma passioner i livet är båtlivet och fjällen men nu vill jag nog sälja båten och åka till fjällen själv med sonen. Dessa 2 platser är typiska för hinomatt dricka. Säg utav 10ggr på sjön i sommar hade han inte en enda tur nykter......
Känner mig osäker, ängslig, rädd, orolig och önskar att han lämnade mig så slapp jag ta tag i det.
Vill vara kär, lycklig och känna lust igen. Hur skall jag någonsin kunna finna kärleken igen har ju isolerta mig totalt och träffar aldrig nytt folk längre, bjuder inte ens in folk på middag längre...... har inga vänner omkring mig och orkar inte engagera mig.