Jag lever sedan 20 år med en alkoholist som varit aktiv under hela den tiden. Jag har mycket långsamt och i perioder arbetat med mitt medberoende och med att sätta gränser. Minndes, när jag läste igenom den här tråden, den dagen jag bestämde mig för att inte handla öl åt honom. Det är väl en fyra-fem år sedan. Idag kan jag tycka att det verkar otroligt märkligt att jag faktiskt åkte och köpte öl åt honom...

Under det senaste året har vi dagligen "diskuterat" skillsmässa.

Jag har fått mycket hjälp med mitt medberoende under åren, men allt som oftast har jag avbrutit olika insatser. Min man däremot har aldrig tagit någon hjälp och aldrig erkännt att han är beroende. Jo, han gick på AA ett halvår för länge sedan, och har efter det mycket bestämda åsikter om AA och det är helt lönlöst för mig att prata om något som liknar dem.

Idag har min man varit nykter i ca ett halvår. Men på sista tiden har han börjat dricka igen, men det är väldigt smygande och hemligt. Jag hatar att sysselsätta min hjärna igen med misstanken, och funderingarna på hur jag skall agera.

För mig är vår relation måttligt intressant, med eller utan ölen, och jag tror faktiskt att det är ganska ömsesidigt, Men vi har tre goda skäl att fortsätta försöka. De är 6, 8 och 10 år!

Jag har under den senaste tiden först gått i egen terapi och kände mig mycket stärkt, men hoppade av... Sedan har vi just nu gått i familjerådgivnings-samtal. De var väl ganska bra, och jobbiga, men just nu känner jag mig mest resignerad. Som om jag blev övertalad att kapitulera att och finna mig.

Ja, det var mitt första inlägg på den här sidan, det kommer nog fler...

och säkert har vi alla våra fel och brister. Jag läste bakåt i din tråd nu, om ert 20-årig liv, om de andra kvinnorna, om de hårda orden, om örfilen-kakelväggen-och-den-översminkade blåtiran.
Det är angelägna frågor du ställer på slutet, om att bevara sig sig själv, sitt sanna jag. När jag läser vad du skriver känner jag starkt att du är så inåt-skådande och så ärlig att du kan känna dig trygg i din med-mänsklighet. Jag menar det. Kram / mt

lillablå

Jag läser dina rader, och blir så glad över att du flyttat och fått ett eget bo, och blir så ledsen över all den makt han fortfarande har över dig... att det ska vara så svårt... men du har kommit långt, och längre kommer du att nå, och du är stark, det kommer gå fortare och lättare än du tror! Ta hjälp av dina vänner, din samtalskontakt och fortsätt framåt! You go Girl!!
stor kram!
/k

barbalala

Och första snön föll nyss och stjärnor och ljusstakar i fönstren. Vi har bakat några pepparkakor och varit på julbasar i helgen. I morgon börjar barnens "pappavecka" och det blir tyst och tomt i lägenheten igen. Jag får bekräftelser från olika håll på att barnens pappa är en särskilt svår personlighet att ha att göra med, och jag undrar hur det ska gå för honom framöver. Men han börjar nog må lite bättre just för tillfället, och nu vill han flytta, och han vill att barnen ska byta skola och i förlägningen innebär det ju att jag också ska flytta... Jag längtar så starkt efter att få lägga den här relationen bakom mig, men barnen är bådas, och delad vårdnad innebär att vi har en relation som är mycket intensiv i minst 10 år till om vi ska lyckas med det. Och det äter mig. Ibland. Men det kanske lättar om tid får gå. Längre och längre stunder är vi inte vi. Och då kanske vi kan stå ut med att vara vi när vi ska. Vi har t.ex. bestämt oss för att försöka fira jul ihop...

barbalala

ikväll satte jag på radion i bilen och lyssnade på radiopsykologen. En medberoende kvinna reflekterade kring känslan av att vara bortvald för alkoholen. Plötslig slog det mig att jag kanske valde att aldrig ställa det där ultimatumet på grund av just rädslan för det; att jag inte skulle vara "värd" att sluta dricka för... Konstigt också att jag aldrig tänkt på det förut...
/ M

Hej Barbalala, det är precis det som är anledningen till att man som medberoende
inte ställer ultimatum eller backar har jag förstått. Rädslan att bli bortvald för
alkoholen. Man tänker inte sunt när man är i en relation med missbruk, det går nog
inte, man liksom sugs in i den och får ju ständigt veta att man tänker fel...

Känner igen mig i din beskrivning att det finns två sidor och att det inte bara handlar
om nykter och onykter utan snarare om den man vill att han ska vara och också många
gånger varit och sen den andra, den manipulativa... Undrar hur mycket som ligger i
personlighetstyp och hur mycket som beror på alkoholmissbruk... Var rädd om dig! //A

frugan65

Sömnlösa nätter!

Det börjar ta alldeles för mycket på krafterna nu. Under många års tid har det varits å att min älskade man sagt att han ska dra ner på drickandet, bestämt sig för att bara dricka si eller så mycket, vid speciella tillfällen.mm mm.Jag har varit tidlig med att det börjar förstöra mina känslor för honom att ständigt få höra att något ssska ske men att det sedan i längden rasar. Jag har beskrivit att "varje gång" ärett steg närmare en brytpunkt. Men även berättat att jag är så ledsen över det. Det är det sista jag vill är ofantligt förälskad och har det så otroligt bra utan alkohol(enligt både han och mig).Ofta lovar han saker som sedan inte uppfylls och då tycker han att det är okey för han hade aldrig något syfte med att det skulle bli som det blev! Har vritit och vänt detta till förbannelse. Men inget verkar gå in, jag tänker att visst kan man göra misstag vi är ju bara människor, men jag anser inte att jag kan lova vissa saker, bryta dessa löften och komma med samma ursäkt igen och igen. Hur kan jag bli stark nog. Är fullt medveten om att den enda man kan ändra är sig själv. Kan jag göra eller säga något som gör att han känner att han vill jobba med problemet på riktigt? Uppgivenheten är verkligentärande......

barbalala

och välkommen hit till forumet! Vi är många här som känner igen oss precis i det du tänker och känner under dina sömnlösa nätter och jag tror att det hjälper mycket, just vetskapen om att vi inte är ensamma utan att många andra har det precis likadant. Här finns också mycket kunskap så fortsätt att läsa i de olika trådarna så ska du se att du får många goda råd! / Kram från en medsyster

curry

Känner igen mig så väl i detta med ultimatum.
Det var ju så att jag faktiskt var rädd att han skulle välja alkoholen
före mig.
Och varje gång jag ställde ett ultimatum(som jag inte kunde stå för), så
vart det helt fel i min hjärna när han inte gav mig det svaret jag ville ha.

Nu valde han alkoholen trots att jag sa att jag skulle lämna honom om han drack.
Och ja, för sjuttioelfte gången så stod jag faktiskt för det jag sa.

Ha en bra dag fina ni!

UnderIsen

Det är inte lätt för någon fysisk person att kunna bli vald före alkoholen om det gått tillräckligt långt. Har själv fått detta ultimatum ställt vilket ledde mig in i smygsupande då jag ville ha både min fru och "älskarinna" kvar.

Har nu förhoppningsvis lyckats bryta med alkoholen, men det är ett beslut som jag själv har fattat för min egen skull (åtminstonde i första hand). Det jag vill säga är att jag tror att det är svårt att sluta p.g.a att någon annan vill det.

Tycker dock att ultimatum är bra, men ställ dessa ultimatum ur ditt eget perspektiv och för att du själv skall må bra. Den som missbrukar får ta sitt ansvar och förhoppningsvis kan insikten komma när denne blir lämnad med enbart sin "älskarinna" kvar.

barbalala

Jag tänker och minns vidare. Kanske var det också just rädslan för smygandet, att den som inte själv vill sluta kan inte sluta för min skull. Jag är maktlös. Jag drömde att vi drack whisky tillsammans. Något som aldrig hänt på våra 20 år tillsammans... Märkligt. Idag har jag lämnat honom och idag är han i behandling och hans insikter om sitt drickande växer och växer. Visst känns det på sätt och vis ironiskt. Men det är en annan aspekt av ultimatum; "om du inte slutar så går jag". Och om han slutar, är jag då skyldig att stanna?

aldrig skyldig att stanna. Att mötas i nykterhet är en hållplats där var och en har möjlighet att stanna upp och se på sitt liv. Göra sina val. Så tror jag, om dessa frågor är det svårt att VETA. Det finns så många bottnar och vi alla är ju unika och våra livsmönster likaså. Kram till dig och tack för att du visade mig vägen till Craig Nakken

barbalala

Igår och idag har jag kännt mig bakis och kännt sug ... Nej inte efter alkohol utan efter alkoholisten. Ja, så ser också medberoende ut ibland - precis likadant som beroendet. Jag ringde upp honom idag på morgonen efter att vi inte hörts på ... fem ... nej fyra dagar. Det är nog nästan rekord. Jag är i alla fall nöjd med att jag lyckades låta bli att ringa igår kväll, när jag egentligen kännde suget. Jag beslutade mig för att vänta tills på morgonen idag. Men det vart inget vidare samtal. Han pendlar mellan stora insikter när det gäller sitt alkoholberoende, för att nästa dag förkasta samma insikter på grund av att någon på öppenvårdsbehandlingen uttalat sig på något sätt som i hans tycke är korkat. Den största vinsten med att han går där tycker han är att de andra får träffa honom...

Själv är jag trött, trött. Och har ändå lite svårt att sova, Inga stora sömnproblem och det är jag hjärtligt tacksam för. Jag har många i min omgivning som har sömnproblem, och förstår att många i min situation har det, och är därför verkligt tacksam för min för det allra mesta goda sömn. Men jag känner mig ändå trött och liksom tom de senaste dagarna. Jag har barnen hos mig nu, och ska försöka ta tag i eftermiddagen - kvällen och helgen. Och försöka se ljuset i tunneln...

Kramar i snövädret till er alla! (skulle gärna vilja ha en själv) ! / M

Lelas

Håller med Adde; kram till dig också! :)

barbalala, curry och till lelas och Adde också. Kan också förstå dubbelheten i att vara fri och äga sitt liv... efter att ha lämnat det som inte gick att uthärda... och den samtidiga längtan efter det som skulle ha varit och en gång fanns. / mt