av Ecatrina

Ecatrina
tis, 2022-11-01 - 11:30

Vi har 3 barn mellan 3 och 12 år. Har varit ett par i snart 15 år. Min man är välutbildad, har ett bra jobb och även jag. Allt kunde vara bra om inte det vore för det konstanta drickandet. Nästan varje dag dricker min van flera glas vin. Under helgerna är det värst. Han dricker, blir glasartad i blicken och sluddrig. Och sedan står jag där ensam i föräldraskapet. Försöker skapa trygghet och rutiner samtidigt som jag är så besviken och arg över hur min man ständigt måste dricka, trots min vädjan om att han ska dra ner på det. Att det förstör mellan oss, förstör hans relation till barnen. Varje gång jag tar upp hans drickande, även om jag väger orden på guldvåg för att inte anklaga utan bara beskriva hur avogt detta är för mig går han i försvar. Som jag ju vet är en vanlig reaktion. Men nu har det gått så långt att jag vill lämna honom. Jag undrar om jag ska låta honom få en chans till, att be honom ta en helt vit månad för att sedan kunna utvärdera effekterna av det. Om bor familjesituation blir bättre utan hans alkoholintag. Om vår relation blir bättre. Kan jag ställa ett ultimatum eller ska jag ge upp? Jag tycker jag har varit så tydlig genom åren, skrivit brev till honom, försökt prata. Vädjat. Men jag har fått höra alltifrån att det är ”mitt fel” (för att jag är så jävla sur jämt och bara ”klankar ner” på honom) till att barnen är jobbiga och att alkoholen hjälper honom att hantera det bättre. Jag har fått hela att jag överdriver och att jag är ”barnslig” som gömt undan alkohol när han ska vara själv med barnen en helg.
Är det ens någon idé att ställa ett ultimatum eller hur ska jag förmedla att han faktiskt är påväg att förlora sin familj på riktigt? Vet inte vad jag ska göra för att nå fram när murarna är så höga och vi inte tycks kunna prata om det på ett konstruktivt sätt. Det blir pajkastning och grön. ”Men du då! Du är ju inte heller perfekt!!” Nivån blir så låg och jag vet inte om jag orkar mer. Samtidigt vill jag inget hellre än att han tar tag i sina problem. Om någon klok människa kan stötta mig här skulle det betyda så mycket.

Snödroppen
tis, 2022-11-01 - 12:02

@Ecatrina tänker att du redan försökt nå fram.
Du kan inte förändra honom, du har försökt.
Planera din väg vidare för dig och barnen.
Sök stöd och hjälp utifrån.
Varken du eller dina barn ska behöva leva i hans missbruk.
Se på honom som den sjuka människa han är. Det går inte att prata med honom.
Bra att du hittat hit, vi är många som har levt eller lever i samma svåra sits som du hamnat i.
Ljus och värme.

Ecatrina
tis, 2022-11-01 - 12:55

Tack.för ditt svar@Snödroppen . Känns trösterikt att ha hittat hit, samtidigt sorgligt att läsa om andra som är i liknande situation som en själv. Trots att jag vet att alkoholism är en sjukdom känns empati så svårt att känna då detta förstör så mycket för familjen. Just förnekelsen är så förödande och sårande. HUR kan personen inte se vilken skada det gör för oss runt omkring? Man frågar sig HUR alkoholen är viktigare än människorna personen påstår sig älska? Jag vill så gärna ge honom en chans att förstå att jag menar allvar. Det en enda chans. Samtidigt är jag rädd för smärtan det skulle innebära om han misslyckas och familjen splittras. Allt är så komplicerat. Men jag har varit en sann medberoende i så många år. Ibland konfronterat, ibland gömt undan, haft koll på honom på alla bjudningar etc vi varit på för att han inte ska bli för full. Märker alltid när han druckit för mycket men givetvis blir han också alltid sur när jag frågar om han inte ska ta en cola eller ett glas vatten istället. Det känns så sorgligt att våra barn alltid kommer minnas honom med sitt vinglas intill sig. Inte att han sitter och är redlöst berusad men synen i sig är allt för vanlig. Och andedräkten, att nattas av en vuxen som alltid doftar surt ur munnen. Jag har själv varit det barnet. Han älskar våra barn och jag valde honom som pappa för att jag trodde han var tryggheten själv. Snäll och smart. Om än avstängd och svårt att prata djupare känslor. Känner mig så vilsen samtidigt som jag tror att du kan ha rätt. Önskar att någon kunde prata honom tillrätta men ingen, ingen ser det jag ser. Det är jag som leder honom till toa på natten när han stapplar omkring i mörkret. Det är jag som torkar upp efter honom när kan pinkat ner hela badrummet. Det är jag som tar hand om äldsta barnets panikångestattacker samtidigt som jag försöker natta de yngsta. Och han, min man sover och kan inte väckas trots att jag ruskar kvinna skriker att vi måste vara TVÅ föräldrar i detta läge. När jag skriver blir allt så tydligt och jag VET vad jag ”borde” göra. Ändå känns det så svårt…

Ecatrina
tis, 2022-11-01 - 16:29

Du har rätt @Åsa M . Som ett sista försök har jag kontaktat kommunens alkoholrådgivning och även skickat informationen till min man per mail. Jag skrev att jag önskar att vi tillsammans går på samtal dit, och om han inte är villig till detta ser jag ingen annan lösning än att vi skiljs åt. Han har inte svarat ännu. Vet att han har läst det, så får invänta och se om det ”sopas under mattan” eller om han tar upp det själv.

Åsa M
tis, 2022-11-01 - 20:32

Bra att du är tydlig. Haf du orkat lägga upp en plan för hur du ska genomföra också? Det är bra med hålltider för dig själv. Tydliga mål för dig, så du känner att du har kontroll.

gros19
tis, 2022-11-01 - 22:12

Du vet vad du borde göra, men ändå är det så svårt och det kommer man inte undan. Det är jättesvårt och oehört plågsamt när drömmarna och förväntningarna man haft gå i kras. Är ju inte bara personen man mister. Det sitter inte huvudet för då hade det nog varit ganska lätt att göra det man borde. Alla smärtsamma känslor tillsammans med katastroftankar vi ofta har - allt måste man genomlida, Inte så konstigt att man tvekar och ifrågasätter sina val. Bara lite funderingar, men du verkar vara på god väg.

Ecatrina
ons, 2022-11-02 - 11:54

Jag skrev nyss ett sms till honom. Om att vi måste prata imorgon när barnen lagt sig. Jag skrev att det handlar om att jag kommit till en punkt där jag måste ställa ett ultimatum. Att jag kommer ansöka om skilsmässa imorgon som kommer gå igenom om 6 månader om inte han omgående söker hjälp och blir nykter. Känns så läskigt att vara såhär tydlig men fick uppbackning av min egen terapeut som sa att detta sätt är det enda rätta.
Ambivalenta känslor just nu. Jag vet att jag MÅSTE genomföra detta om han väljer alkoholen. För mina barn och för min skull. Ändå känns allt så skrämmande och ledsamt, som om jag dragit igång något jag inte kan stoppa. Framtiden är oviss. Gör jag rätt?@Åsa M

gros19
ons, 2022-11-02 - 12:36

Tänker så här att du har ställt ett ultimatum och om du ska bli trovärdig måste du nog även genomföra det du säger. Det tar sex månader säger du innan en skillsmässa träder i kraft ,men under den tiden förmodar jag att man kan ändra sig. Dom här sex månaderna är väl till för att man ska tänka över sitt beslut. För egen del tror jag inte på hot utan det ska komma från honom en önskan att bli nykter. Du sätter bara dina gränser. Förstår det är mycket svårt, men det behöver ju inte vara ett definitivt beslut. Negativa konsekvenser är ofta det som får människor att förändras så kanske är det inte så dumt att göra så här.

Ecatrina
ons, 2022-11-02 - 13:25

Och en önskan från hans håll kommer aldrig komma@gros19 Jag håller med dig om att ett ”ultimatum” kan likställas med ett ”hot” så jag kände mig inte helt bekväm med att lägga fram det såhär till honom. Min förhoppning är att han ska komma till egna insikter om han bara går med på någon form av behandling. För om han går med på detta bara för att ”få tyst på mig” så känns det ju ganska meningslöst. Han måste ju själv komma till insikt kring vad alkoholen faktiskt gör för skada i vår familj och i vårt äktenskap. Jag fick svar från honom förut, han skrev att han ju ”redan dragit ner på alkoholen” (dvs från 7 dagar i veckan till bara 5) och att det låter som om jag bestämt mig för att skiljas oavsett om slutar dricka. Han frågade om han tolkat mig rätt i att han ”alltså ska bli helnykterist inom 6 månader annars vill du skiljas?!”. Han skrev att han saknar tillit till mig.
Återigen blir jag boven i dramat. Jag överdriver, jag överreagerar. Efter alla år jag försökt nå fram till honom genom samtal och långa brev. Genom gråt och vädjan om att han måste ändra på sig för familjens skull så fortsätter han nu alltså att trivialisera problemet och göra mig osäker på hur verkligheten ser ut. Jag undrar vart detta kommer sluta. Känner mig så ensam och vilsen just nu. Han ska ju vara min trygghet och ge tröst. Men nu står vi på varsin planhalva och kan inte mötas.

Tröttiz
ons, 2022-11-02 - 14:28

@Ecatrina
Håll fast vid det du sagt. 💕
Och - gå inte på hans manipulation.
Gör dig till syndabock och lägger på sig en offerkofta vad det verkar.
Du överdriver inte. Klart att han kommer att fösa det över på dig , du överreagerar
att allt är ditt fel och vad det nu kan tänkas.
Kämpa på. 🌹💪

Ecatrina
ons, 2022-11-02 - 14:45

Tack, dina ord tröstar mer än du anar. Är förvånad över sorgen jag känner just nu, smärtan. Som om ilskan och bitterheten omvandlats till ren sorg. Efter hans meddelanden har jag suttit på jobbtoaletten och grinat. Det totala sveket. Hur kan han göra såhär mot mig? Men jag kommer resa mig, det ÄR smärtsamt med nya och starka insikter. Glad att jag hittade detta forum. Stödet känns livsviktigt just nu. Kram. @Tröttiz

Snödroppen
ons, 2022-11-02 - 14:58

@Ecatrina
Så starkt av dig. Jag läser inte det som hot, du står bara fast vid det du efterfrågat så länge men inte fått gehör.
Försök att inte ta det personligt, hans beroendesida ser dig som ett hot nu.
Jag hoppas du har hjälp och stöd i det här. Vi finns här annars.
Du är stark ❤️

Hillevi
ons, 2022-11-02 - 15:25

@Ecatrina har läst vad du skrivit, vad klok och stark du är. Du delar erfarenhet med många andra, och är värd det bästa. Förstår att det är tufft, och ensamt att inte få gehör i tvåsamheten, i den strävan. För mig blev det så att jag lämnade min partner, och en insikt att den som inte har omsorg om sig själv (mitt ex som drack), sällan har det om den andra heller, och därför extra viktigt att börja ge den omsorgen till sig själv. Ja, för att den ska börja finnas. Genom gränser, och genom att börja känna efter vad ens egna önskningar och behov är. Önskar dig allt gott.

Åsa M
ons, 2022-11-02 - 21:47

Du hotar inte! Du har försökt med allt. Ditt och barnens liv förstörs av hans sjukdom. Tycker du gör helt rätt. Att ha en tidsplan med tydliga gränser skapar klarhet. Det är så många gråzoner i en relation med en missbrukare, man blir så nedbruten och tror inte på sig själv till slut. Man stärker sig själv genom att fokusera på sina egna behov - det kommer missbrukaren aldrig kunna göra för dig. Kram!

Ecatrina
tors, 2022-11-03 - 19:25

Tack för ditt stöd@Hillevi . Jag försöker vara samlad men jag har nog aldrig gråtit så mycket under vårt förhållande som jag gjort de senaste dagarna. Sorgen över en era som är slut. Minnen från alla våra år som flyger förbi bakom näthinnan. Alla ögonblick. Sedan ser jag hans blick, iskall. Hör hans ord. Att JAG förstört hans tillit till MIG. För att jag ”hotar med skilsmässa en gång i månaden”. För att jag inte ”vill se honom lycklig”. Att han säger detta till mig, samtidigt som jag aldrig har fått ett ”förlåt för alla fruktansvärda situationer jag utsatt er för pga mitt drickande” känns så ofattbart sorgligt. Jag känner att jag inte VILL förlora vårt liv, jag vill att han ska må bra! Jag vill bara ha en varm kram av HONOM. Det är nog där sorgen känns mest. Sveket. Att jag har blivit en fiende i hans alkoholisthjärna. Det är så skrämmande alltihop och jag är ärligt talat livrädd för det som sker. Tack för tröstande ord, det stärker mig verkligen. Kram.

Ecatrina
tors, 2022-11-03 - 19:25

Tack för ditt stöd@Hillevi . Jag försöker vara samlad men jag har nog aldrig gråtit så mycket under vårt förhållande som jag gjort de senaste dagarna. Sorgen över en era som är slut. Minnen från alla våra år som flyger förbi bakom näthinnan. Alla ögonblick. Sedan ser jag hans blick, iskall. Hör hans ord. Att JAG förstört hans tillit till MIG. För att jag ”hotar med skilsmässa en gång i månaden”. För att jag inte ”vill se honom lycklig”. Att han säger detta till mig, samtidigt som jag aldrig har fått ett ”förlåt för alla fruktansvärda situationer jag utsatt er för pga mitt drickande” känns så ofattbart sorgligt. Jag känner att jag inte VILL förlora vårt liv, jag vill att han ska må bra! Jag vill bara ha en varm kram av HONOM. Det är nog där sorgen känns mest. Sveket. Att jag har blivit en fiende i hans alkoholisthjärna. Det är så skrämmande alltihop och jag är ärligt talat livrädd för det som sker. Tack för tröstande ord, det stärker mig verkligen. Kram.

Ecatrina
tors, 2022-11-03 - 19:33

Tack @Åsa M . Jag läser det ni alla skriver om och om igen. Jag känner saker jag aldrig känt förut. Ser allt så klart. Ändå har jag aldrig upplevt en sådan sorg tidigare. Hur han beter sig nu säger allt. Jag har gjort det jag kan, så är det. Jag har rätt att välja hur JAG vill leva, han har rätt att bestämma hur HAN vill leva. Så nä, jag hotar honom inte. Jag har ju bara sagt att jag inte vill leva med en alkoholiserad man längre. Jag måste värdera mitt eget liv högre, det finns inget alternativ. Jag kommer söka anhörigstöd inom kommunen på egen hand. Behöver prata med någon för att kunna hålla näsan ovanför vattenytan. Tack igen för att ni finns här och för era svar. ❤️

Hillevi
fre, 2022-11-04 - 16:09

@Ecatrina superbra att du tar hjälp, ett sätt att börja gå en möjlig väg, och fattar att det är väldigt hårt alltsammans. Vet inte om det är till någon glädje - men det kommer att bli bättre, ju mer du samlas kring dig, det ljusa i livet, det som du kan göra någonting åt, och buffrar kraften kring det påverkbara. Sedan är det ju vidrigt att behöva stå i skotteld från någon utan förmåga eller vilja till självrannsakan. Om du kan låta det fara förbi dig, den formen av blindskär och sänken utan mening. Var rädd om dig, och igen - superbra att ta hjälp, professionellt och på annat sätt. Alla goda tankar!