Jaha. Hur blev det vidare livet utan alkohol? Det blev ett himla grävande och rannsakande. Jag går i samtalsterapi och upptäckte att jag har ptsd som jag försökte kurera med alkohol i många år.
Nu ska jag påbörja traumabehandling med en metod som heter EMDR. Låter flummigt om man läser snabbt om det. Men jag har djupdykt i ämnet i bl.a. boken ”Kroppen håller räkningen” och läst andras historier och insett att det faktiskt verkar fungera.
Nu är jag i startgropen inför EMDR, men först dessa samtal. Hur länge orkar man? Ibland vill jag avboka. Tänker att jag tar ett glas bubbel och skiter i allt. Det är dock bara en tanke. Och jag vet att i slutändan är det här en bättre väg. Lång. Men bättre. Det händer saker när man går i terapi. Jag har tex varit nykter i snart 3 år! Jag är inte längre självdestruktiv.
Jag är lugnare och klarare.
Jag tror att vi som har tendens att dricka destruktivt egentligen flyr från något vi inte förstår eller orkar kännas vid.
Alkohol är ju så effektivt i stunden. All ångest försvinner.
Men fy helvete vilken kraft den återkommer med vid abstinens.
Jag gick in här idag. Läste andras inlägg. Någon uttryckte det som att den håller sig från stupet, backar. Den bilden tar jag med mig. När tanken om att ”ge upp, bli som alla andra, lev, ta ett glas bubbel” kommer. Då ska jag ta fram den metaforen om stupet. Och backa.
Tack medmänniskor!
Heja er! Oss! 💫