För flera år sedan var jag ofta inne på anhörigsidan och det hjälpte mig att stå ut under en period då min mans alkoholmissbruk var som värst. Jag lyckades fungera både i mitt jobb och som mamma och farmor. Sömnpiller och goda vänner gjorde sitt till. Nu har vi båda slutat arbeta och lever ett stillsamt liv. Det var länge sen jag fick hjälpa honom att resa sig upp när han hade fallit eller torka upp toaletten med trasa. Han håller sig numera till folköl och bag in box. Varje dag. Utan undantag. Vid tio elva tiden nästa morgon går han med möda upp och läser sen tidningen i två timmar. Vi har skilda sovrum, vilket säkert kan vara bra om man ibland ändå vill vara nära varandra. Men det händer mycket sällan.
Ibland blir jag tokig på hans passivitet men försöker ändå föra sansade samtal om hur vi ska ha det. Vänligt bemötande, beröring, gemensamma aktiviteter. Mindre alkohol, bättre morgonhumör.
Ska du ta upp det nu igen, säger han då.
I sina bästa stunder inser han att han dricker för mycket och att han ska ransonera intaget. Då finns det alltid sätt att smyga i sig lite extra vid sidan av. Och jag känner ju så väl igen hans simmiga blick och tröga tanke efter tio på kvällen. Så jag går och lägger mig men har svårt att somna innan jag hör hans steg i trappan. Oron att han ska ramla sitter i.
Jag mer eller mindre tvingade honom att söka hjälp för sju år sedan och då drog han ner på drickandet men har aldrig slutat helt. Och nu undrar jag om det över huvud taget är meningsfullt att försöka ta nya kontakter när vi båda är över sjuttio år.
Skilsmässa är inte ett alternativ. Vi har trots allt byggt upp ett bra liv med familjen och skulle ha svårt att lämna vårt hus och våra grannar som vi trivs så bra med. Men när jag nu har återvänt till alkoholhjälpen efter flera år ser jag så tydligt att våra problem aldrig kommer att lösas så länge alkoholen är det käraste han har. Men kanske är det försent.