Jag lever sedan 20 år med en alkoholist som varit aktiv under hela den tiden. Jag har mycket långsamt och i perioder arbetat med mitt medberoende och med att sätta gränser. Minndes, när jag läste igenom den här tråden, den dagen jag bestämde mig för att inte handla öl åt honom. Det är väl en fyra-fem år sedan. Idag kan jag tycka att det verkar otroligt märkligt att jag faktiskt åkte och köpte öl åt honom...

Under det senaste året har vi dagligen "diskuterat" skillsmässa.

Jag har fått mycket hjälp med mitt medberoende under åren, men allt som oftast har jag avbrutit olika insatser. Min man däremot har aldrig tagit någon hjälp och aldrig erkännt att han är beroende. Jo, han gick på AA ett halvår för länge sedan, och har efter det mycket bestämda åsikter om AA och det är helt lönlöst för mig att prata om något som liknar dem.

Idag har min man varit nykter i ca ett halvår. Men på sista tiden har han börjat dricka igen, men det är väldigt smygande och hemligt. Jag hatar att sysselsätta min hjärna igen med misstanken, och funderingarna på hur jag skall agera.

För mig är vår relation måttligt intressant, med eller utan ölen, och jag tror faktiskt att det är ganska ömsesidigt, Men vi har tre goda skäl att fortsätta försöka. De är 6, 8 och 10 år!

Jag har under den senaste tiden först gått i egen terapi och kände mig mycket stärkt, men hoppade av... Sedan har vi just nu gått i familjerådgivnings-samtal. De var väl ganska bra, och jobbiga, men just nu känner jag mig mest resignerad. Som om jag blev övertalad att kapitulera att och finna mig.

Ja, det var mitt första inlägg på den här sidan, det kommer nog fler...

barbalala

SKAM: Ett arv av religion, alvar och fromhet har planterat en känsla av att vara ständigt synad och inte hålla måttet. Min metod har varit att bli skammen personifierad. Att inte vara värd, att nästan alltid skämmas, och leva med det.

Så fann jag då den skamlöse. Alkoholisten. Han tog mig in i en underbar värd där ingen skam fanns. Där vi stod över den. Där vi minsann inte skämdes för någonting! Det var alla ni andra som kunde skämmas bäst ni hade lust, men inte vi! Och det fungerade! Länge! Det hände ibland att inte ens hans starka bubbla höll, att skammen kröp in, och då var det ju jag som åkte ut och fick bära både hans och min egen skam. Oftare och oftare, med åren. Så blev jag förälder. Och skämdes igen.

Och nu står jag här ensam, med skammen. Inte längre så mycket av hans skam, men fortfarande med min egen.

Tack för alla goda kramar! Kram tillbaks igen! / M

av skammens makt. Du berör mig på djupet barbalala, och så tänker jag Tranströmer:
... ... ...
En ängel utan ansikte omfamnade mig

och viskade genom hela kroppen:

"Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."

Kram, kram / mt

barbalala

Och försöker bringa någon reda i intrycken från helgen. Vi skulle fira tillsammans, för barnens skull. Hemskt var det. Jag blir först sårbar, sedan sårad och därav rasande och önskar förgöra. Honom. Mig själv. Eller oss... Inte en God Jul, nej. Och för barnen? Jag vet inte... Jag tror mest att vi alla känner att det här är lie mer än vi egentligen klarar av. Och nu kan jag inte sova...

barbalala

nu ikväll. Jag blev uppringd av en socialtjänst-tant i torsdags, som sa att de fått in en orosanmälan angående mina barn! Jag var på julresa med barnen och turnerade hos diverse släktningar och kunde bara smälta informationen i väldigt små portioner. Nu är jag hemma igen, och i morgon kommer hon att ringa till barnens pappa, och bestämma ett möte med honom. Jag tycker att de har betett sig väldigt konstigt, men jag har ändå svårt att bli arg, jag blir bara ledsen över att de gör såhär!

Den som gjort anmälan är en bvc-sköterska som bara träffat det minsta av mina barnen och bara vid två tillfällen, senast för flera år sedan. Skälet till att hon gör denna anmälan nu skulle vara att två andra föräldrar berättat saker om vad mina barn sagt, som hon tolkat som skäl för oro. Själv har jag tagit kontakt med alla barnens lärare och skolsyster och berättat för dem om vår skilsmässa och vår situation, och bett dem hålla ett extra öga på barnen och säga till mig (!) om de ser att barnen på något sätt inte mår bra. Jag vet inte vad jag ska tänka och tro. Jag har kämpat för att övertala pappan att inte flytta från sitt föräldraansvar i samband med skilsmässan. Att barnen ska ha kvar sin pappa. Jag har tyckt att det var värt att kämpa för! Jag känner att jag vet ungefär hur barnen har det, och jag gör bedömningen att det är värdefullt att ha kvar sin pappa!, inte bara varannan helg! Ska myndigheter nu komma in och tycka något annat. Har jag gjort fel bedömning?

Konstigt var också att hon ringde mig först, när anmälan var riktad mot honom. Dessutom flera dagar innan hon planerade att ringa honom och hon bad mig att inte tala om något för honom! Är inte det väldigt konstigt?! Lydiga jag har gjort som hon sa, men jag känner mig inte alls nöjd med det... utan bara helt vilsen, och har ingen att prata med. Föräldrar brukar ju liksom prata med varandra om vad som är bäst för barnen... och vi har lyckats göra det även om vi inte alltid har samma uppfattning. Skulle behöva en förälder att tala med!

jag är ju inte längre förälder åt omyndiga barn men måste skriva några rader ändå. Så BRA att du kontaktat och visat på ditt förädraansvar!!! Efersom anmälan gått i flera led (föräldrar till bvc som ej träffat barnet på länge) så kan det ju finnas olika missförstånd längs vägen. Och barn, även tonåringar, kan ju prata så att vuxna blir bekymrade... ibland utan anledning men ibland finns det en orsak... Som yrkesperson är man skyldig att anmäla om man får vetskap - varför hon ringde dig först är svårt att veta. Även om det känns obehagligt så hoppas jag att det är "kloka" människor och myndigheter brukar ju anse att barn ska ha kvar båda föräldrar så långt det är möjligt.
Jag hoppas det ordnar sig på bästa sätt för er alla! Kram i tidigaste morgontimmen! / mt

barbalala

Jag funderar mer och mer på mitt eget förhållande till alkohol. Jag växte upp i ett helt alkoholfritt hem. Därför blev det en ganska sen alkoholdebut och jag hade inte så många referenser kring mycket och lite, att förlora kontrollen... När jag flyttade dröjde det inte länge innan jag träffade Alkoholisten. Med honom drack jag nog ganska mycket i början, men med alla otrevligheter som följde blev det mindre och mindre intressant och ganska snart slutade jag helt att dricka tillsammans med honom. Därmot längtade jag efter att få "släppa loss" med mina kompisar ibland.

Min gissning är att om jag inte träffat honom så hade jag antingen träffat någon annan missbrukare eller hamnat i ett eget missbruk. Jag känner också att jag idag, om jag inte arbetar med det bakomliggande mönstret, mycket väl kan hamna i det ena eller andra igen.

I morgon ska jag till soc som ska kolla av om de behöver göra en utredning angående mina barn :(

/ M

dreams1

Barbalala, jag hoppas det gick bra på soc idag. Fy sjutton vad du får utstå. Kämpa på och tänk på att vara snäll mot dig själv! Dem fina goda råd du ger oss andra tycker jag även du skall ge dig själv. För det är du verkligen värd!

Jag vet inte om du hade hamnat med en annan missbrukare eller hamnat i ett eget missbruk. Min tolkning är väl att vi följer samma mönster om och om igen, tills vi förstått vad vi gör mot oss själva. Det är väl det lite som är att vara medberoende? Eller vad tycker du? Vi valsar med och sviker oss själva, ständigt.

Ta hand om dig så länge och så hörs vi snart igen.

Kram C

det känns bra efter besöket på soc. Det är nog klokt för var och en av oss att lära om sig själv och att lära känna igen sig sina mönster. Att läsa och skriva här är en bra väg... finns många flera. Kram till dig! / mt

barbalala

"Soc-tanten" var några år yngre än jag och charmigt lätt förvirrad. Hon avslutade vårt samtal med att hon inte tror att det finns någon anledning till oro, hon tror inte att hon kommer att öppna någon utredning. Men hon har inte träffat Honom än, och det dröjer ytterligare en vecka (minst). Sedan fattar hon beslut.

När jag var på väg därifrån ringer Han och har just blivit av med körkortet - som han inte har - igen!!! Inte druckit men olovlig körning utan körkort. Han bor 5 km från busshållplatsen och tar bilen på små enskilda vägar till bussen till och från öppenvårdsbehandlingen som han just nu går på. Där stod polisen och "väntade" i just rätt tid - man kan ju bli paranoid för mindre. Jaha, så nu ska jag skjutsa honom in till stan på morgnarna?... Och han lär inte få något körkort på sådär 18 månader, men tänker bo kvar. Har han bestämt sig för att göra sig beroende av mig? Är det hans vilkor för att vara pappa? Vad är jag skyldig att göra för att mina barn ska ha en pappa?

Även om alkoholen inte finns med i hans liv, och mycket fungerar bra, så är det mycket som han inte riktigt klarar av i ett vanligt liv, något sorts handikapp. Kronofogdeärenden har han redan hunnit dra på sig t.ex. Det mesta skulle bli betydligt enklare för mig om jag tog hand om det hela, alla veckor, men jag vill ju att barnen ska ha sin pappa!

Lelas

Hej! Vad skönt att mötet gick bra!

Men.... Nej! Börja inte skjutsa honom! Inte! Hur han tar sig till sin behandling är hans problem och inte ditt!

Kram!
/H.

barbalala

Ja, jag känner nog att du har helt rätt Lelas, ändå har jag redan lovat bort morgonen... Att det ska vara så fasligt svårt att säga nej, n e j . Nej, nej nej nej . Finns det någon skola man kan gå och lära sig? Kram / M

barbalala, det verkar inte alls rimligt att du ska vara hans privatchaufför. Jag blev lite (fult) ironisk i mina tankar "var det inte så att han hittat någon ny kärlek? Kan inte hon ..." Nej förlåt, sån vill jag inte vara. Men mellan raderna läser jag att han (gärna) låter sig vara beroende av dig (åtminstone när det passar...). Kanske han också skulle läsa Carina Bångs ord om makt, det är bara han själv som har makt att förändra sitt liv!
Det står i ditt första inlägg att ni har tre goda skäl att fortsätta och det är barnen. Visst är det viktigt och fint att barnen får behålla sin far men du kan inte ta hans föräldraansvar också. Jag tänker på mies tråd och hur mycket hon försökt ordna så barnen och deras pappa får träffas - och småningom insett att det blir inte bra.
Samla kraft barbalala, att ta din del av ansvaret för dig och barnen, inte mer. Låt mannen bli vuxen! Har man ställt sig utan körkort så är det så.
Du har gjort en helt otrolig resa den här sommaren. Du skriver i början hur du kämpat med ditt medberoende - i skenet av det har du kommit lånt, långt! Du skriver också att du avbrutit (olika behandlingar?) flera gånger. Kanske att du den här gången bearbetar djupare än nånsin, också ditt eget. Självklart man har svackor då! Kram, kram, kraft och styrka! / mt

barbalala

Tack fina ni. Jag körde och hämtade honom och efter några minuter började predikningarna om hur egoistiskt och aningslöst det är att välja skilsmässa i dessa tider. Jag får en stor klump i magen och blir tyst vilket gör att han eldar på ännu mer. Till slut säger jag bara att jag inte tänker köra honom mer. Jag köper vinterdäck till hans cykel. Det är inte jag som blivit av med körkortet! Han drar i handbromsen. Det var halt! Vi sladdar och stannar och han kliver ur. Jag har kännt mig lätt sedan dess. Haft en skön och glad helg med barnen. Jag förstår att arbetet med att sätta gränser inte är över och att det inte skrider framåt av sig själv. Det är ett arbete för varje steg.

Lelas

Åh vad bra att du markerar, barbalala! Heja dig! :-)

Ja, det är mycket arbete... Men det börjar ju på något sätt ge frukt, eller hur?

Kram!
/H.

lillablå

Gott jobbat är det!
helt rätt!
och visst är det skönt när man satt en gräns, sagt nej, följt magkänslan och stått upp för sig själv och det man inners inne vet är rätt?! lätt beroendeframkallande... fel ordval här kanske... =)
fortsätt stå på dig vännen!!
kramar!
/k

hurblevdet

Det låter exakt som för mig som om det är jag som har skrivit det blev fundersam om jag gått med tidigare utan att minnas.
Hur går det för dig? det är så mycket lättare att "veta" vad man ska göra när man ser det utifrån. Känslorna är det som är förstörarna i detta. Jag har varit i kontakt med några nyktra alkoholister som jag känner och de säger alla samma sak, Ställ ultimatum hur kommer man då till att klara av att göra det när allt är så bra utan alkoholen man förlorar ju det bra också. Funderar också över om det nu är så att han skulle välja att försöka göra något åt drickandet, kommer jag gå och undra när han tänker ta ett återfall då?Hur kan jag bli stark nog? jag har tyvärr inget svar på det.
Massor av styrke kramar till dig

barbalala

Tack alla, för era stöttande ord. Mulletant, jag ler åt ditt förslag att lägga över alltihop på den andra kvinnan, men just nu finns det ingen annan "hon" där. Jag tror nog att det dyker upp någon igen, för han behöver en "möjliggörare", och så länge ingen annan finns där kommer han att envisas med mig. Ju tydligare jag är i min gränsdragning, desto fortare kommer det att dyka upp någon annan, är min gissning.

Jag funderar mycket på min ursprungsfamilj just nu: Jag hade en far som utförde sin pappauppgift prickfritt, som ett jobb. Men han har alltid varit känslomässigt helt kall. Att krama honom är som att krama en stenstod, och så har det varit ända från bebistiden. Och mamma, hon använde nog oss barn, för att trösta sig i den känslomässiga öken som hon måste befunnit sig i. Men utåt, även i familjen och kanske inför sig själv också, har hon alltid upprätthållit bilden av lyckligt äktenskap. Aldrig visat minsta spricka mellan de två. Men hon ville inte släppa det känslomässiga taget om mig. Lät mig inte växa... Nu är jag skild och hon har liksom chansen att slå klorna i mig igen, känslomässigt. Jag värjer mig och berättar inte så mycket om hur jag har det.
Vi ska resa på en veckas semester tillsammans i påsk; jag, barnen och mina gamla föräldrar... Det känns sådär... Jag får väl försöka använda den tiden till att studera våra mönster i familjen... och fundera på vad jag kan göra, hur jag kan förändra och vad jag behöver föratt orka det...

Många varma kramar till er alla som kämpar på så duktigt! / M