av Ozzy

TappadIgen
lör, 2023-01-14 - 13:07

@Haga Tack för ditt svar. Jag missade det tyvärr tills nu. Jag brukade vara mer aktiv på forumet förr, men är det inte längre.

Jag tänker lite på hur det kan vara för en anhörig och det finns nog egentligen inte så många gemensamma saker som gäller för alla alkholister, skulle jag tro. Det finns nog en del saker som är väldigt vanliga. Att undanhålla för sina anhöriga vilka nivåer av konsumtion det rör sig om är nog väldigt vanligt och att ibland försöka få det att framstå som att man inte druckit något alls, på grund av att det inte ser så bra ut. Om man står och lagar middag en vanlig tisdagskväll t.ex. Andra saker tror jag har mycket med andra saker att göra än just alkoholen. En admi svarar ju trådstartaren om det där med otrohet att det honom veterligen inte finns några belägg för en korrelation mellan alkoholberoende och otrohet t.ex. Det jag kan tänka mig är att om man nu har en tendens att vara otrogen att de spärrar man har mot att faktiskt vara det skulle kunna släppa när man är onykter. Men jag kan inte tänka mig att en person som av naturen är trogen och går och utvecklar ett alkoholberoende också plötsligt blir otrogen av sig. Det där med lögner, det är ju också admi inne på om att människan är komplex och undanhåller sanningar och ljuger om sådant man skäms för. Om jag ser tillbaka så ljög jag aldrig rakt ut om min konsumtion, men så fick jag väl sällan frågan heller men blev jag tillfrågad om jag druckit så svarade jag ja, men försökte förmodligen trivialisera det varje gång. Däremot är det ju helt uppenbart att jag försökte dölja vilka mängder jag drack. Och det hände också, och jag får ta fram en skämskudde bara jag tänker på det, att jag drack alkohol som inte var min egen. Att dölja sanningen rättfärdigade jag väl med att ingen förstod. De överdrev såklart och jag hade ju koll så då är det bättre att de inte vet, intalade jag förmodligen mig själv. Det var väl inget jag medvetet tänkte på, så jag kan ju inte exakt säga hur tankegångarna gick. Om att dricka andras alkohol, så fanns det väl inget rättfärdigande, men jag försökte så dolt som möjligt att ersätta det jag druckit i de fallen som det gick.

Men att jag ljög mer om andra saker än kring alkoholen? Jag tror inte det. Allt hade något med den att göra. Jag kunde fejka ett behov av ett toalettbesök för att dricka lite alkohol. Men jag skulle ju inte göra det samma i något annat sammanhang utan det var ju alkoholen som var drivande där.

Samtidigt blir säkert många människor förändrade av alkoholen och klarar man inte av att släppa den helt så dras man säkert med en del mindre önskvärda personlighetsdrag. Det är väl kanske ett dilemma, för jag tänker att om alkholisten som varit nykter ett tag vill gå tillbaka till alkoholen så är det ju stor risk att det är något man döljer i så fall.

Men mest svarade jag kanske för att jag inte kände igen mig i det du skrev alls. Jag har sedan jag blivit nykter, gift mig med den person jag levde med då jag slutade. Hon är såklart glad för att jag slutat då hon såklart såg hur destruktivt det var och det påverkade ju henne också. Men efter två och ett halvt år så märker jag inget särskilt. Jag känner mig fri från alkoholen på så sätt att jag i det närmaste vet att jag aldrig kommer att dricka igen. Dels vet jag att jag aldrig skulle kunna ha en sund relation till alkoholen på något sätt igen, men helt ärligt

alkoholen var en fotboja som jag blivit av med

Det vet jag att alla inte känner, men jag känner inte att jag offrar någonting när jag säger att jag aldrig kommer att dricka någonting igen. Jag känner att jag nu lever det liv jag skulle kunna ha haft om jag aldrig börjat med den. Jag har haft en del motgångar under dessa två år, men inte enda gång har jag tänkt att alkoholen skulle vara en lösning. Det är inte ens så att jag önskar att jag hade ett nomalt förhållningssätt till alkoholen så att jag kunde dricka två öl en kväll och vara nöjd med det. Jag vet ärligt talat inte ens hur jag tog mig ur det eller varför jag känner som jag gör nu, men jag är tacksam för att jag har det så nu. Jag har börjat studera heltid, samtidigt som jag arbetar heltid, och det är något jag aldrig kunnat klara av om jag hade kvar alkoholen i mitt liv.

Samtidigt kan jag väl egentligen aldrig säga aldrig. Du nämner t.ex. om man har en motgång. Men som sagt, en motgång klarar jag mig bäst igenom nykter och genomlever den, hur plågsamt det än må vara. För den enda alkoholen gör med smärtan är att den senarelägger den, men man måste betala tillbaka med skyhög ränta. Så är det väl klart att i pressade situationer kanske inte alltid agerar rationellt så något kan ju hända. Av den anledningen är det bra att inte släppa det helt utan diskutera det, som t.ex. med dig och jag uppskattar dina tankar här. Men samtidigt känner jag att jag ändå lever normalt utan att lägga särskilt mycket tanke på alkoholen.

Jag vet att det inte är självklart att det skulle vara så. Jag kunde kanske idag hållt mig nykter på vita knogar och då hade jag varit i en annan situation. Om man har ett förhållande med någon som tilliten har brustit rejält till under dryckesperioden men som nu är nykter men går på vita knogar, kan säkert vara mycket annorlunda, men det kan säkert fungera också. Jag har ingen erfarenhet av det. Jag vet också av många anhörighistorier jag har läst här att de gått isär och det har tyckts vara exakt rätt sak att göra för dem. Alkoholen är en förjävlig drog.

Tack @Lora också för din input! Jag vet inte om jag tillförde så mycket egentligen men det var skönt att skriva av sig lite.

Snödroppen
tors, 2023-01-19 - 18:55

Så intressant att läsa allas inlägg. Det är just detta jag älskar med bra diskussioner när man har olika perspektiv är att mitt perspektiv breddas.
Hade inget annat att tillägga mer än att jag uppskattar verkligen Alkoholhjälpen, diskussionerna här, stödet, gemenskapen och framförallt att det breddar mitt ibland smala perspektiv.
🙏

Tomas_E
tis, 2023-01-24 - 16:17

@Niki18

oj, vilket elände. Beklagar. Bara lev vidare med andra människor.

"min" alkoholist säger precis som AA att det är en obotlig sjukdom, och att den är progressiv. Går att bromsa, ej att bota. Dvs man är missbrukare för livet. Det betyder ju inte att man missbrukar aktivt. Men har kan inte bruka alkohol. Nåja. för mig (och henne, vi har skiljts som vänner) så är det så narrativet är. Hon vill fortfarande inte ta fullt ansvar för vad som hände med vår relation. Men hon är bara nykter ett drygt år. Det kommer. Hon förstår inte att hon aldrig fått lära känna "riktiga mig" eftersom hon själv visade upp en fasad av lögner och manipulation. Vad jag har för del i det kan jag inte se. Och jag bryr mig inte heller. Inget bränner ut så mycket som att gå in i deras värld av resonemang. Även i de korta formella kontakter vi haft om kvarglömda saker eller oskyldiga tips om saker så känner jag hur vrickat allt är. Är så glad att jag äntligen är fri och har kunnat gå vidare.

Jag kan inte föreställa mig vilken smärta du går igenom. Men kanske, om han går i programmet och har en bra sponsor så kan han komma till insikt nån gång. Så du kan få en ursäkt. Men gå vidare. Gå vidare. Man lever bara en gång.