@Andrahalvlek skrev:"Sjukt motiverad just nu att sköta mat och träning"

Det är ju ändå väldigt positivt. Att du kan fokusera på de delar du kan påverka själv och sen lämna det andra till de medicinska experterna, samt framförallt tiden. Jag förstår såklart att det kan kännas tufft ändå och att det inte är så enkelt. Men du är en klok kvinna och har ju tagit dig igenom mycket allvarligare motgångar än så i livet, eller hur? Kram

Våra hjärnor är gjorda för att ta det mer försiktigt med åldern, lärde jag mig av Anders Hansen, tror att serien är relativt ny- och temat var beroende. Och visst känner man igen det? Åka skidor nedför och fort-nej tack. Bergochdalbana- lämnar över till andra 💪🏻
Det betyder förstås inte att vi ska vara överdrivet försiktiga, men hålla oss i form, orka, ha mer kul. Kram 😍

@Andrahalvlek På tal om balans så är det kanske inte en helt relevant anekdot jag har på lager, men det är ju som bekant så att balansen försämras med åren. Det finns ju något test när man ska stå på ett ben och beroende på hur länge man klarar så motsvarar det en särskild fysisk ålder. Min far, som förvisso blir 70 i år, har under ett ändå ganska kort tidsförlopp fått försämrad balans och han har ramlat så jag blivit orolig för honom. Men när han var på mitt bröllop så hamnade han i diskussion med någon som berättade om sin egen far som hade haft balansproblem men bytt en medicin som gjorde att han blev nästan som ny igen. Det går ju inte fort i sjukvården men för två veckor sedan fick han äntligen bytt medicin och nu har min far mycket bättre balans igen, vilket känns så skönt!

@TappadIgen Toppen! Blodtrycksmedicin kan påverka balansen, har jag hört. Trädets yogaposition är verkligen bra balansträning - visa den för din far! Jag får bara upp den andra foten till övre delen av vaden. Än så länge. Och jag fuskar lite genom att vara beredd att ta stöd med händerna om jag skulle råka svaja. Men jag tänker att det är en bra övning att ta till vid tandborstning, väntan på kaffevatten, eller samtidigt som man bara står och tittar ut genom fönstret.

@Seklart Åka skidor utför och åka berg- och dalbana tillhör absolut ungdomen. Då var jag inte ett dugg rädd, numer blir jag nästan åksjuk av att åka hiss 🤣 Ja, det är säkert något hormonellt eller dylik hjärnkemi som ger sig till känna.

Samma hjärnkemi påverkar garanterat minnet också, så det med åren blir så förbannat svårt att komma ihåg namn. Känner mig halvsenil när jag inte kan krysta fram namn. Hela diskussion dör, för det enda jag tänker på är att komma på namnet som jag glömt.

Varför just namn? Någon hade en teori om att yngre är flyttbara och behöver lägga namn på minnet. Vi äldre bor på vana marker med känt folk och behöver då inte vara så duktiga på namn. Härnäst blir jag väl som min mormor som rabblade sina egna två döttrars namn och hundens namn innan hon kom fram till mitt namn. En märklig namnramsa blev det varje gång. Också det är åldersrelaterat har jag läst någonstans.

Kram 🐘

@TappadIgen Jag håller med. Att jag direkt känner mig motiverad att göra just det som jag kan påverka själv: Maten och träningen. Det tyder på att jag lärt mig en del på vägen, och det är jag oerhört tacksam för.

Igår kväll tyckte jag synd om mig själv, i morse efter en god natts sömn tänkte jag ”This too shall pass”. Sen tog jag en morgonpromenad i makligt tempo, vilket var extra lätt eftersom det var glashalt ute.

Efter det har jag lunchat och promenerat med min mamma, lagat god mat - på en lördag?! Det brukar bli hämtmat på lördagar. Men nu är ambitionen att laga mat både lördag och söndag. Då har jag matlådor till kommande jobbvecka också.

Kram 🐘

PS. Jag var en hårsmån från att köpa en bit äppelpaj med vaniljsås på kafét vi besökte. Sen tänkte jag på min checklista där det står ”0 socker” på en rad. Som helst ska bockas för varje dag. Sen nöjde jag mig med räkmacka och kaffe.

Första helgen med matlagning lördag OCH söndag 😍 Idag blev det kokos-curry-mango-torsk med havreris. Riktigt gott, och väldigt antiinflammatoriskt.

Min nya kost till trots har jag värk, värk, värk. Blä och usch. Men det är som det är. Hålla i och hålla ut gäller på många områden. Tålamod.

Kram 🐘

Vecka 2: -1,2 kg. Yes! Så himla gött att jag ligger på en bra nivå vad det gäller intäkter och utgifter trots att de raska promenaderna har blivit rejält mindre raska. Nu gäller det bara att hålla i och hålla ut, vecka efter vecka. Jag äter gott och mycket, så det borde funka.

Min akilleshäl är att tillvaron ibland blir så pass snärjig att jag inte orkar med att planera in matlagning, matlådor och träning. Då blir det snabbmat av bara farten. Kommande helg ska jag resa till äldsta dottern igen, och då blir det ingen matlagning. Men jag har matlådor i frysen, de får duga.

Att just planera, både för hur man ska hinna med sina åtaganden och för hur man ska äta och träna på ett bra sätt, kan göra mig överväldigande trött ibland. Ofta sammanfaller det med att jobbet kräver mycket av mig, för mycket i perioder. Så det blir som det blir när jag kommer hem. Men nu har jag klivit tillbaka ett steg vad det gäller ansvar på jobbet. Jag går dit och gör ett bra jobb. Thats it. Ingen kräver mer av mig.

Jag tänker också att jag just nu investerar i mig själv. I en hållbar framtid. En framtid då jag kan krypa på golvet med mina barnbarn, och med lätthet kastar mig ner på golvet och upp igen. Och klarade jag av att sluta dricka - då klarar jag av det här. Punkt.

Kram 🐘

Ja vi får se det som ett liknande projekt men eg inte alls lika svårt. Vardagen gör det svårt att hinna med så mycket annat- jag hamnar då i att jag inte äter så mycket alls, och det är lika illa.
Lider med dig och den jobbiga värken. Usch. I andra vågskålen- minusresultat.
Bra jobbat! Kram 🤗

majken_r

@Andrahalvlek Igenkänning på det där med att planera, och hålla i över tid😅 Har lyckats ha med lunchlåda i två veckor nu, rekord, och ska fortsätta med det! Har gett mig sjutton på att det måste fungera🙌🏼 Planera träning, matprepp och återhämtning. Plus att lyssna till kropp o knopp och följa vad den säger mig. Ikväll blir det rotfrukter på en plåt i ugnen, fyller några matlådor👍🏼

@majken_r Heja oss! Att äta matlådor och mellanmål hjälper oss att undvika blodsockerdippar 🙏🏻 Nu gäller det ”bara” att vara ihärdig med kost och motion även när det blir snärjigt. Det ska vara den stabila grunden att utgå från.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Jag tror att det behöver bli ett naturligt sätt att leva. Att oavsett hur stressigt så är vissa vanor så satta att det inte är där det ruckas. För mig är det iaf så. Skulle aldrig välja bort bra mat eller yogan pga stress. Vet inte riktigt vad jag ruckar på...Blir nog mest på ett humör som inte är så kul för omgivningen....Och det är ju inte heller optimalt😳

@Sattva Jag tror så också. Och man måste nöta, nöta, nöta sina nyttiga vanor tills de sitter i ryggmärgen.

Jag känner att jag har den tiden att verkligen nöta nu, när det funkar bra med dottern på hennes boende - och jag har tagit ett steg tillbaka på jobbet.

Vet ni vad som är allra skönast? Att slippa alla dessa möten! Idag och imorgon är vissa chefer på koncerngemensam konferens. Gäsp. Vill absolut INTE byta med dem.

Varje vecka var det x antal möten att närvara på. Vissa dagar sprang man bara mellan möten. Möten med ojämn kvalitet. För mig är ett bra möte ett möte som leder till konkreta beslut och i slutändan resultat. Långt ifrån alla möten är så konstruktiva.

Innan tyckte jag att möten tog tid från mitt vanliga jobb. Jag hade ett mantra: ”Möten är också arbete” 🤣 Men nu slipper jag det! Jag kan jobba på med mitt vanliga arbete, som gör mig glad och nöjd varje dag.

Kram 🐘

Jag köpte ju ett par nya jeans i höstas. I en storlek mindre. Jag fick precis på mig jeansen i slutet av november. En storlek motsvarar ungefär fem kilo på mig.

Igår satte jag på mig jeansen igen - och de satt riktigt skönt. Yes! Varje steg jag tar i mina jeans i en storlek mindre känns som en seger. Även om varje steg gör ont och jag haltar lite. Känslan i jeansen trumfar smärtan 🥰

Kram 🐘

Älskar det där- jag fotograferar mig varje söndag i ett par byxor som just nu sitter så illa att man blir full i skratt. (Kan iofs hålla mig från skrattet…) men att känna mig bekväm, ledig och fin i mina kläder, framförallt de jag redan har, är en superbra motivation för mig.
Heja dig! 🤗

Igår var mitt högerben helt svullet omkring knät. Baksidan, på sidan och en bit ovanför. Jag tänkte: Har jag fått blodpropp?

Men nu efter en natts sömn har svullnaden gått ner. Det råkade bli 8.500 steg igår och det är för mycket.

Idag tråcklar jag på mig vulkan-skyddet som jag har lånat av yngsta dottern. Ser om det hjälper.

Kram 🐘

Oj, vilken vecka det har varit. Intensivt, men framför allt toppen på många sätt. Igår när jag gick hem från jobbet kände jag mig supernöjd, för att citera min yngsta dotter som lägger till ”super” på allt positivt. Hon är superglad, supernöjd, har haft superroligt osv. Hon har en skön inställning till livet 😍

På tal om dottern så var jag ledig i onsdags. Vi skulle träffa hormondoktorn och en personal från boendet skulle följa med. Under två minuter trodde jag att dottern var försvunnen 😱 Hon skulle vara ledig från sin dagliga verksamhet den dagen, men när personalen kom till boendet för att hämta henne var hon puts väck. Personalen sprang runt och letade efter henne.

Personalen var nog helt hysterisk innan hon tog mod till sig och ringde mig. ”Kan du ringa henne och fråga var hon är? För hon svarar inte mig när jag ringer.” Jag, som också var ledig, stod och diskade i godan ro när jag fick samtalet. I panik skrek jag tillbaka: ”Är hon försvunnen?” Personalen svarade: ”Nä, hon är inte försvunnen, men vi vet inte var hon är.” (Same-same i mina ögon, men personalen blev nog skräckslagen när jag skrek ordet ”försvunnen”. I efterhand kan jag förstå henne.)

Jag ringde direkt dottern på Messenger, som svarade surmulet. Jag sa: ”Var är du?” Hon svarar lika surmulet: ”På jobbet”. Pust. I någon minut var hon i min hjärna just försvunnen - och det är kusligt hur ens fokus och blick till och med blir som ett sugrör. Allt annat runtomkring *poff* bara försvinner. (Bra påminnelse om att jag inte ska vara chef på jobbet, för händer det dottern något så måste jag resa mig upp och gå direkt.)

Den person på boendet som jobbade natten visste inte att dottern skulle vara ledig. Han trodde henne inte - och tvingade iväg henne till jobbet. Jag kan nästan höra hennes ilskna utbrott på honom. Han var nog lagom mör efter den bataljen. Hon hade dessutom ingen ytterjacka på sig, utan bara en luvtröja. Den konflikten orkade han inte ta också 🤣

Nåväl, dotter och personal kom rätt mycket försenade körande till sjukhuset. Jag och dotterns pappa kom i egen bil. Jag gick före till kassan och fixade det ekonomiska. Messade dem ”hiss B, till vänster mot apoteket”. Och sen kom de rusande med andan i halsen. Med två minuter tillgodo satte vi oss ner i väntrummet. (Vi fick vänta ytterligare 10 min på läkaren - och tur var det för vi behövde pusta ut lite efter morgonens pärs.)

Personalen ifråga var helt knäckt. Pga personalbrist på boendet hade hon inte hunnit anteckna att dottern skulle vara ledig. Hon pratade med den personal som skulle jobba natten, men i sista minuten bytte hon natt med en kollega och hon ”glömde” berätta att dottern skulle vara ledig. Personalen som skulle ha antecknat var samma person som nu satt bredvid oss i väntrummet. Hon är den personal som jag och dotterns pappa anser har klickat allra bäst med dottern.

Nu sa hon: ”Jag sa upp mig i morse. Sådana här fel ska man inte göra. Jag passar inte på det här jobbet, jag har för mycket hjärta för att klara av att jobba med de här brukarna.” Jag tog ett djupt andetag och sa att det var otroligt tråkigt att höra eftersom jag och dotterns pappa verkligen uppskattar hennes engagemang i vår dotter. Och att det här absolut inte är en anledning att säga upp sig. Jag uppmuntrade henne att ta tillbaka sin uppsägning och istället göra en avvikelserapport.

Gemensamt på boendet måste man utreda varför det blev som det blev - och hitta bättre rutiner så att det inte händer igen. (Det är ett privat relativt nystartat boende, och det finns en del att jobba med om man säger så.) Sen pratade vi inte mer om det. Läkarbesöket gick bra, och vi fick okej för att höja en medicin, och sen ska nya prover tas om någon månad och därefter ska vi ha en telefontid med läkaren.

På eftermiddagen besökte jag dottern. Vi skulle laga mat ihop, istället för att åka till McDonalds. (Bättre kosthållning är en pusselbit i mysteriet med hennes inflammerade tarm.) Då stötte jag på personalen som var med dottern på läkarbesöket. Hon hade ledig dag egentligen och följde med dottern på övertid. Nu fanns hon på plats igen. ”Jag tog en powernap och sen kom jag hit igen för att ta ett extrapass.” (En annan väldigt vårdkrävande brukare kräver en personal hela tiden, och en personal har nyligen slutat och de verkar inte ha fått in någon ny.)

Det sista hon till mig innan jag åkte hem var ”du får en guldstjärna av mig för idag”. Jag blev så himla glad, att hon verkligen tog in vad jag sa till henne. Att hon blev stärkt av det och uppenbarligen tog tillbaka sin uppsägning. Att jag kunde få henne att förstå att det inte är något fel på henne, tvärtom. Att vi som föräldrar verkligen uppskattar hennes arbete - och att dottern gör det också.

Jobbveckan har annars verkligen varit kanon. Jag avslutade veckan med att under fredagen leverera topnotch! Jävlar vad snyggt det blev - och snabbt gick det. Falsk blygsamhet är inte min grej 😉 Under veckan har vi smygstartat med att jobba så som det är tänkt efter omorganisationen den 6/2. Två kollegor har levererat till mig, jag har gjort mitt jobb, och sen har de fått godkänna slutresultatet.

Gemensamt har vi utforskat på vilken nivå jag behöver få viss info, och de har i sin tur fått uppleva hur slutresultatet blir. Om det är något vi behöver skruva på. Nästa vecka ska vi i olika konstellationer träffa de ansvariga för omorganisationen, och då kan vi bidra med det vi har lärt oss under veckan. Det kännas verkligen kanon. Det kommer att bli riktigt bra i slutändan.

Prick kl 17 stängde jag av datorn igår eftermiddag. Att jag faktiskt hade så mycket ork och energi kvar på fredagen var en positiv erfarenhet och också lite oväntat faktiskt. Det är ju bara två veckor som jag har jobbat 75 procent.

Jag längtade verkligen hem till badkaret. Längtan efter badkaret har på alla sätt ersatt längtan efter vinet. Och det är ju inte så konstigt eftersom ett varmt bad frigör må-bra-hormoner som ger mig en känsla av förnöjsamhet. Vilsamt är det också.

Jag inser att jag inte kan flytta till ett ställe utan badkar. Jag badar varje kväll, direkt när jag kommer hem från jobbet. I badkaret landar jag, fysiskt och mentalt. Så jävla nice 🥰

Idag lördag är jag uppe i arla morgonstund. Om en stund ska jag äta frukost och packa min väska, för att köra till äldsta dottern i småländska urskogen. Ikväll ska vi iväg och se en komikershow och det ska bli så mysigt att äta gott på restaurang och umgås med älskade dottern ❤️

Kram 🐘