Det är aldrig försent

Sitter på munchens flygplats, där jag mellanlandar för vidare flyg till södra Europa. Min mamma mår inte alls bra, SOS- läkarna har bedömt att hon behöver medicinsk ledsagare hem. När detta blir vet de inte, om "några dagar". Tills dess ska jag göra mitt bästa att stötta henne.
Är så tacksam att jag står stadigt på jorden. Ok, min fasta får vänta. Jag kanske får ta några extra semesterdagar för att få henne hem. Jag har packat min yogamatta o en bok jag fick i julklapp, så jag ska nog klara mig några dagar. Det viktigaste just nu är att kunna stötta min mamma.

Tack alla
Tufft minst sagt. Språkförbistring o ett klimat på sjukhuset som inte är humant. Jag bor dock bra. I ett kloster som också fungerar som hotell. Med krucifix på rummet. Känns fint. Sovit bra inatt. Nu väntar dagens utmaningar. Får träna i tillit, big time.

Hemma i Sverige igen, kom hem inatt.
Ett råd till alla som läser; se över alla föräkringar innan resa. Se till att ha det där sjukförsäkringskortet som man beställer från försäkringskassan ( för resa i Europa). Om man behöver sjukhusvård, ring SOS International först, så lotsar de till ett sjukhus de har samarbete med. I min mammas fall kördes hon till offentligt sjukhus o det har varit otroligt svårt med samarbetet. Det tog två dagar innan SOS läkare ens fick tag på läkare på sjukhuset.

Och något jag lärt mig på ett personligt plan, att alltid vara vänlig o försöka förstå o hjälpa någon som uppenbarligen inte kan språket, vet vart den ska eller hur saker går till. Den nonchalans jag mött både av sjukvårdspersonal, sjukhusvakter o vanligt folk på gatan är skrämmande. Det är ändå Europa vi pratar om här. Ett kristet katolskt land.
Min mamma är nu omhändertagen o trygg. Ska vårdas vidare på sjukhus i Sverige.

Själv ska jsg bara vila innan tillbaka till jobbet på måndag.

Allt rullar på. Varit mycket kring min mamma. Nu opererade de hennes armfraktur igår. Blödningen i hjärnan ska inte opereras, men hon varierar verkligen i kognition. Ena dagen koll på läget, andra dagen som i sin egen fantasivärld. Oroande o svårt att nå fram till henne. Så det känns tryggt att hon just nu är på sjukhus ...

Själv känner jag att jag inte riktigt kunnat ladda batterierna som jag hade behövt under semestern. De där galna dagarna nere i europa sög mycket energi. Försöker vila mentalt så mycket jag kan, dvs gör mitt jobb men ger inget extra.
Magkänslan kring yogalärardelen har börjat prata tydligt att det är dags att pausa. Jag ger det fram till mars, men om känslan är samma då så får jag ta tag i det inför hösten. En paus kan säkert vara bra. Har jobbat som yogalärare minst 3 klasser i veckan i typ 10 år nu. Vissa terminer ännu mer.
Idag sol! Sovit typ 10 h inatt, och snart blir det långpromemad med make o hundar.
Batteriladdning på hög nivå!

Vilken dag😨
Hade onlineföreläsning på jobbet hela dagen. Missade första halvtimmen eftersom länken krånglade.
Hela dagen har messenger o sms gått varma vid sidan om kameran. Min mamma har på eget bevåg bestämt sig för att åka hem från sjukhuset, jag o mina syskon försöker samordna hur vi ska fixa allt.
Mitt i detta får jag ett desperat sms från min dotter "ring mig snälla". Då vet jag att något hänt. Inget livshotande, men för henne är det ju det. Pojkvännen sedan 2 år har gjort slut.
Lider med henne. Första kärleken.

Tack alla för omtanken!
Ja livet händer ju. Jag har varit förskonad från detta med fixande o trixande kring sjuka föräldrar hittills. När min pappa gick bort för snart 10 år sedan gick det så fort, och han hade sin fru som roddade med allt.

Dottern kommer ju att läka, men precis som du skriver @vår2022 så är det mycket känslor kring grusade planer, övergivenhet etc. Sorgen kommer i vågor.
This too shall pass.

Idag ska vi ha planering på jobbet kring prioriteringar av inkommande patientärenden. Inom kort går en kollega på gravledigt och en annan går i pension. Ingen har sökt tjänsterna😳. Sötebrödsdagarna med luckor under dagen kommer snart vara över. Som tur är har vi en chef som försöker förbereda så mycket som möjligt.

Jag kan inget om astrologi, men i mitt lilla universum rör sig alla planeter o månar på sig. Jag får ha tillit till att det är som det ska. Att det är meningen såhär.

Livet som det är just nu rullar på. Jag har i stort sett kommit fram till att jag från höstterminen pausar yogalärarrollen. Har inte så mycket mer att ge på det planet just nu. Tycker det är jättekul o givande när jag väl håller mina yogaklasser, men det är ett väldigt inre motstånd innan. Trögt att planera. Brist på energi o glädje inför. Känner också att jag vill o behöver min tid o energi till mig själv o mina närmsta.

Veckan har inte innehållit några större nyheter här hos mig. Jag o syskonen fortsätter försöka hjälpa, förstå o parera vår mamma. Jag som ju jobbar med personer med hjärnskada känner igen väldigt mycket. Nu är frågan om det kommer lägga sig med tiden/ om hjärnan läker, eller om detta är bestående. Hon klarar sig självständigt, men är personlighetsförändrad. Ilsken, lättstött, egoistisk, egocentrisk. Pratar, skriver sms och inlägg på facebook i denna anda. Till oss om allt mellan himmel o jord, oftast med slutklämmen att vi syskon inte bryr oss om henne o allt ska hon få göra själv (sanningen är något annat). På facebook mycket om vad hon tycker om sjukvården, myndigheter, politiker etc etc. Det hela är mentalt tufft för oss alla.

Dottern är hjärtekrossad. Tycker mig ana att hon ser något annat bortom smärtan så smått. En positiv sak (för mig) är att hon aktivt söker mitt stöd, mitt sällskap o uttrycker att hon känner sig trygg tillsammans med mig. Hon har haft mycket ångest denna tid o det är skönt att jag kunnat hjälpa henne.

Ja vad ska jag säga? Detta är livet. Nästa helg är det yoga för hela slanten, jag ska bara ta emot. Våren är snart här. Längtar!🌸🍃🌸🍃