Hejsan ! Skriver till er då jag behöver stöd.
Varit tillsammans med min särbo i 5 år. Han är världens snällaste o underbaraste nykter.
Ibörjan när vi sågs så blev han full fort, och somnade på fester, restauranger mm. Somnade hos folk för han inte kunde ta sig hem. Ibland visste jag inte var han var när jag vaknade.
Jag blir då arg o besviken och försöker prata med honom om detta dagen efter. Men då är jag bråkig o vissa saker har inte hänt. Ibland får man en ursäkt.
Han fick en stroke för 2 år sedan, sedan dess drickar han lika mycket( och lite som självmedicinering då han mår dåligt).
Efter stroken när han dricker för många glas blir han elak o klagande på mig, på nåt han stört sig på i veckan el just för kvällen, det kan handla om att jag är en dålig mamma, på mina barn, att jag inte hjälpt honom i hans stroke,att jag använder micro mm. Han blir argare o argare och tillslut är jag är en fitta o skriker o härjar mig rakt upp i ansiktet.
Jag har hanterat detta med att både att bli arg tillbaka för jag blir så ledsen o provocerad, vilket blir ännu värre,( när jag haft min pms besvär då har jag skrikit tillbaka ) jag har varit lugn, och försökt krama o hålla om honom. Ibland lyckas det ,ibland blir det ännu värre.
Han har slängt ut mig för några veckor sedan så min son fick hämta mig.
Han har lämnat mig själv hemma hos honom och gått ut o roat sig mitt i en trevlig kväll som vi hade för att han vill ut o festa o träffa kompisar. Han bara drog, där satt jag själv fast jag bad honom att inte gå iväg. Han drog den natten sen hem massa fulla kompisar och jag satt där som ett fån. Sa att jag ville inte detta, jag sov ju. Då sa han att detta är mina kompisar och då får du dra då om du inte vill..
Senare pekade han på mig för kompisarna o sa att jag var utvecklingstörd.
När dom gått blev han vansinig , slog sig blodig i bordet, slog sitt huvud så det blödde, kastade sin skitiga kalsonger på mig.Kallade mig fitta om o om igen...för nåt jag sagt?
Dagen efter sa jag att du behöver hjälp. Han tystar ner det hela och säger förlåt för nåt lite enkelt. Sen började det om på nytt , han dricker även jag, blir vansinig o slår i väggen, kallar mig fitta, sen lämnar han mig igen o går till puben fast jag bad honom stanna.
Sen har jag provocerat honom, eller han minns inte riktigt o då har saker inte hänt. Kommer du verkligen ihåg rätt säger han ofta. Han ifrågasätter ofta mitt minne när jag tar upp saker.
Han.är flörtig när han är ute, säger att kvinnor har snygga bröst, blusar , gör slängpuss till någon på nyår. Addar tjejer och killar på löpande band på fb.
Respekten för mig finns inte där när vi är ute, han ser inte mig, han vill vara i centrum o alla ska gilla honom och jag är bara svartsjuk.
En gång blev jag så provicerad när han står o skriker mig i ansiktet att jag gav honom en örfil. Då var jag manshatare, och misshandlade honom men det han inte kan ta in är att han under året sparkat på mig i ryggen , puttat in mig i toalettdörr vid bråk. Men det har ju förstås akdrig hänt...
Jag kan erkänna att jag dricker myvket med, men jag blir oftast inte för full och beter mig så här...
Älskar honom så mycket o efter våra bråk så är det alltid jag som plåstrar o klistrar, flyttar mina gränser för vad jag egentligen ska acceptera.Han vet att jag alltid kommer tillbaka .
Nu Anklagar jag mig själv, om jag sagt el gjort så här då kanske han inte skulle bli så arg, såg jag rätt? Är det mitt fel,? jag kan ju också vara arg? Ja, ni ser man blir ju knäpp tillslut...
Lite stöd från er vore fantasiskt...
Mvh
J