Måste bara skriva om lustfyllda pauser. De är jätteviktiga, men för mig har det också då handlat om att stanna i nuet. Det spelar ingen roll hur bra och kul det är, det man planerar om man ändå är på väg till nästa steg när det händer. Nu är de flesta av er bättre på det där än jag var/är men jag får fortfarande jobba med här och nu.
Och du är så bra AndraHalvlek på att planera och utföra. Det låter som om du också är med när det utförs.

@Sisyfos Jag försöker verkligen vara närvarande i nuet. Inte grubbla på det som hänt, eller ligga steget före, utan bara vara här och nu. Därför är det viktigt för mig att skriva ner allt i min papperskalender, skriva kom-ihåg-lappar, sätta larm i mobilen. Så att jag kan släppa det som jag har planerat framåt - inte tänka på det mer, utan vara närvarande i nuet. Nu, nu, nu. Och allt man övar på blir man bättre på!

Kram 🐘

Godmorgon
Vad kul att höra att kulturkvällen blev så bra, vi behöver lite påfyllning 🌸
Och bra kämpat med arbetstakten. Min egen erfarenhet är att just den där sista biten- mellan 75 och 100- att det inte ska gå för snabbt, men allt det har du ju koll på. Har just nu en medarbetare påväg tillbaka och hon kör och jag bromsar!
Kram 🥰

@Geggan Tack för omtanken ❤️ Det är oförändrat dåligt med knät, men jag försöker få ihop 4.000 steg/dag och göra mina knäövningar.

Jag gör det jag kan göra just nu, och det får bli som det blir. Jag är inte rädd för smärtan längre, och det är positivt. Nästa vecka börjar gruppträningen. En timme måndagar och torsdagar i sex veckor.

Kram 🐘

Min kulturtantskompis har en mamma som nyligen flyttat till vår lilla stad. Min kompis är ensambarn precis som jag, och när hennes styvpappa dog för ungefär ett år sedan ville hon ha sin mamma på närmre håll. Och tur var det för mamman flyttade hit i april och sen fick hon först ett bråck opererat och sen upptäckte man förändringar på lungorna, så det blev sjukhusvistelse slag i slag förra våren.

Nu sitter hennes mamma i en lägenhet och längtar hem. Fast hon egentligen längtar tillbaka till det liv hon hade, ihop med sin gubbe. Lite depression där sannolikt, och det är tufft för min kompis att räcka till. Hon vägrar ha dåligt samvete för att hon flyttat hit sin mamma, men de har många och långa diskussioner om hemtjänst, trygghetslarm osv. Hon misstänker dessutom att hennes mamma har begynnande demens.

Jag har ju också haft en tuff resa med min mamma. I juni är det 8 år sedan jag flyttade hit henne. Hon har varit väldigt sjuk i perioder men sen 1,5 år tillbaka ungefär är hon pigg och glad. Hon får hjälp med städning var 14:e dag och tvätt lika ofta, så en gång per vecka får hon besök av hemtjänsten. Hon har trygghetslarm, men i övrigt klarar hon sig själv. Promenerar till Willys och handlar några gånger per vecka. Vi ses ungefär varannan vecka också. Jag hjälper henne med räkningarna tex. Hon lägger in räkningarna under mitt överseende. Vi brukar promenera och luncha ihop en lördag då och då.

På lördag ska vi tussa ihop våra mammor. Vi ska träffas på ett trevligt kafé i stan och luncha ihop. Det är ett ställe där våra mammor skulle kunna träffas även framöver om de vill. De har ju flera gemensamma nämnare, men man kan förstås inte veta om de klickar. Men å andra sidan kan vi fyra träffas då och då, så får vi se hur det utvecklar sig helt enkelt.

Det känns som när man hade små barn och bokade in träffar med andra mammor som hade barn i samma ålder 🤣

Kram 🐘

Nästa vecka inleder jag sista jobbveckan på 75 procent. Från 12/3 gäller 100 procent. Det känns okej. Jag måste blir mer noga med att fika både fm och em dock. Ställa larm i mobilen. Jag blir så lätt sittande, för det finns hela tiden att göra och det är riktigt roligt att jobba. MEN min hjärna behöver pauser. Sitta och tjöta och garva med kollegor en stund är riktigt nice 😍

Idag ska jag först luncha med min mamma, min kulturtantskompis och hennes mamma. Ikväll har äldsta dottern med sambo anlänt till hennes barndomshem och jag ska köra dit och ta med mig indisk hämtmat till hela gänget. Mello står på schemat för kvällen. Jag och äldsta dottern brukar ju titta på varsitt håll och chatta via Messenger under tiden. Att sitta i samma rum bli nice 🥰 Även om det bara blir semi ikväll. Finalen är först nästa lördag.

Men innan allt detta ska jag cykla. Nu typ. Måste ju inviga mitt nya fina tantstyre!

Kram 🐘

PS. Jag har haft fullt upp den senaste veckan med att fylla tjejjourens instagram, facebook och TikTok med starka förebilder inför internationella kvinnodagen 8 mars. Ett roligt jobb, men ändock ett jobb som ska göras. Skriva texter, leta bilder, göra bildcollage, publicera morgon och kväll. Det är lite ironiskt att jag som är äldst bland volontärerna i tjejjouren har bäst koll på sådant. De andra i jouren, som är 25-30 år de flesta, har inte ens TikTok.

Idag är jag trött, trött, trött 😴 Helgen var med mina mått mätt intensiv. Två cykelrundor á 10,5 km i iskall motvind blev det också.

Idag ska jag först på mammografi kl 11.40 och sen direkt till artrosskolans första träningspass kl 12.30. Det är hårfint om jag hinner från det ena till det andra, det är tre mil emellan och osäkert var jag kan parkera. Inte optimalt.

Bra är dock att jag redan innan bestämt mig för att ta ut två komptimmar, istället för att försöka jobba ikapp i eftermiddag. *klapp på axeln*

Kram 🐘

Jag överlevde gårdagen med en hårsmån. Vis av tidigare besök kom jag i väldigt god tid före mammografin - och fick komma in 20 min före min egentliga tid. Sen traskade jag tillbaka till bilen, så snabbt jag förmådde med mitt onda knä, körde hem och gick direkt till artrosgympan på vårdcentralen. Endast 4 min tillgodo innan passet började. Pust.

Att komma för sent är vidrigt. Det händer inte mig, det ser jag noga till. Att flera av deltagarna, pensionärer hela högen, ramlade in uppåt 10 min för sent är så jävla dåligt. Nu drabbade det bara dem själva, men ändå. Man kommer i tid med god marginal när man har en tid att passa.

Det är nog därför jag mår så dåligt av att passa tider, för jag kräver av mig själv att komma i god tid. Det finns inget good enough-tänk där alls. Jo, ibland säger jag 17.30-18 och siktar mot 17.30. Då är det okej att komma 17.45. Men oftast är ju inte tider att passa så diffusa. En tid att passa per dag är mest optimalt tycker jag, fler tider att passa skapar en inre stress hos mig.

Samtidigt har jag i samband med min senaste utmattningsdepression verkligen tagit larmet i mobilen till hjälp. Larmet piper när jag ska gå upp och ta min morgonmedicin, när det är dags för frukost, dags att gå till jobbet, när det är fikadags fm och em, lunchrast, dags att ta min sovmedicin och dags att lägga sig. Åtta larm dagligen på vardagar, tre på helgerna. Plus att jag lägger till ytterligare larm om jag har en tid att passa. Har jag ställt larmet kan jag släppa det - då behöver jag inte hålla koll på klockan.

Idag har jag träningsvärk 🤩 Älskar den känslan. Då tog jag i tillräckligt på artrosgympan igår. Alla deltagare har individuella träningsprogram, med gemensam uppvärmning och nedvarvning. Jag har bara fem knäövningar totalt i mitt program nu inledningsvis, så det blev några repetitioner. Vi höll på en timme totalt. Jag avslutade med 10 min på motionscykel då jag tog i så att svetten rann.

På torsdag är det dags igen för artrosgympa, men idag tar jag det lugnt och jobbar hemifrån. Det har kommit snö i natt, så det känns onödigt att ge sig ut på vägarna. Och efter en intensiv helg och en intensiv måndag behöver jag ta alla chanser att bara-vara mellan jobbtimmarna. Vila både kropp och hjärna från intryck.

Kram 🐘

Ja du kommer ju snabbt upp i tempo kära @andrahalvlek, så bra att snön skickade ett meddelande att stanna hemma idag.
Jag har varit/är förkyld och har jobbat hemifrån idag. Ibland återfaller jag i gamla tankebanor och blir arg när jag inte orkar med samma tempo varje dag. Arg på mig själv alltså. Så onödigt. Det sitter i från förr, och jag behöver fortfarande jobba runt hjärnan för att få den att tänka nytt.
Snösmocka här med. Vi får kura i soffan. Kram 🤗

Igår fick jag via mail veta att boendet där dottern bor, som är privat, är lite i gungning. Den ena delägaren har valt att bli utköpt av den andra delägaren. Och jag bara: What! På mail får man som förälder och god man den infon. Suck. Jag kunde inte svara ”vad tråkigt”, för så kände jag inte och jag har fått svårt att ljuga överhuvudtaget i nykterheten. Så jag svarade något i stil med ”det var oväntat - och snabba ryck - men jag hoppas innerligt att xx fixar att axla ansvaret”.

Jag har haft lite svårt för personen som nu har valt att bli utköpt, men har haft svårt att ta på det. Gentemot mig är hon alltid len som sammet, men jag har känt att under ytan finns en skärpa och en kategorisk sida som nog kan drabba andra. I samband med incidenten då vår dotter var ”försvunnen” ett kort tag sa den personalen, som då hade sagt upp sig i stundens hetta på morgonen, så här: ”Jag är för känslig säger yy”. (Och det är YY som nu är utköpt.)

Jag sa då till personalen att man måste ha ett stort hjärta om man ska jobba i den här typen av verksamhet. Att det absolut inte var hennes fel att det blev som det blev, eftersom stress och otydliga rutiner var orsaken. Jag sa åt henne att hon skulle åka tillbaka till boendet och ta tillbaka sin uppsägning. Att hon istället skulle kräva att få göra en avvikelserapport. Saker sker, men man måste lära sig av misstagen. Jag sa också åt henne att jag och dotterns pappa är supernöjda med hennes arbete, och att det känns som om hon och vår dotter har klickat. Hon blev jätteglad över mina ord. Hon tog tillbaka sin uppsägning och jobbar kvar fortfarande.

När den incidenten skedde fick hon stort stöd av den andre delägaren, hen som har köpt ut YY. Och jag tänker att den incidenten nog kanske var upprinnelsen till utköpet. Eller droppen kanske? Oavsett så kommer jag inte att sakna YY som nu är utköpt, eftersom jag upplever att det är mest snack och liten verkstad där. Vid otaliga möten har vi pratat vitt och brett, men sen har inget skett.

För mig är huvudsaken att personalen mår bra och att de har goda förutsättningar att göra sitt jobb. Först då mår min dotter och de andra boende bra och trivs på boendet.

Kram 🐘

Igår fick jag via mail veta att boendet där dottern bor, som är privat, är lite i gungning. Den ena delägaren har valt att bli utköpt av den andra delägaren. Och jag bara: What! På mail får man som förälder och god man den infon. Suck. Jag kunde inte svara ”vad tråkigt”, för så kände jag inte och jag har fått svårt att ljuga överhuvudtaget i nykterheten. Så jag svarade något i stil med ”det var oväntat - och snabba ryck - men jag hoppas innerligt att xx fixar att axla ansvaret”.

Jag har haft lite svårt för personen som nu har valt att bli utköpt, men har haft svårt att ta på det. Gentemot mig är hon alltid len som sammet, men jag har känt att under ytan finns en skärpa och en kategorisk sida som nog kan drabba andra. I samband med incidenten då vår dotter var ”försvunnen” ett kort tag sa den personalen, som då hade sagt upp sig i stundens hetta på morgonen, så här: ”Jag är för känslig säger yy”. (Och det är YY som nu är utköpt.)

Jag sa då till personalen att man måste ha ett stort hjärta om man ska jobba i den här typen av verksamhet. Att det absolut inte var hennes fel att det blev som det blev, eftersom stress och otydliga rutiner var orsaken. Jag sa åt henne att hon skulle åka tillbaka till boendet och ta tillbaka sin uppsägning. Att hon istället skulle kräva att få göra en avvikelserapport. Saker sker, men man måste lära sig av misstagen. Jag sa också åt henne att jag och dotterns pappa är supernöjda med hennes arbete, och att det känns som om hon och vår dotter har klickat. Hon blev jätteglad över mina ord. Hon tog tillbaka sin uppsägning och jobbar kvar fortfarande.

När den incidenten skedde fick hon stort stöd av den andre delägaren, hen som har köpt ut YY. Och jag tänker att den incidenten nog kanske var upprinnelsen till utköpet. Eller droppen kanske? Oavsett så kommer jag inte att sakna YY som nu är utköpt, eftersom jag upplever att det är mest snack och liten verkstad där. Vid otaliga möten har vi pratat vitt och brett, men sen har inget skett.

För mig är huvudsaken att personalen mår bra och att de har goda förutsättningar att göra sitt jobb. Först då mår min dotter och de andra boende bra och trivs på boendet.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Låter som en positiv sak att YY blir utköpt enligt av det du berättar. Minns incidenten med din dotter som försvann och det var så bra och fint gjort av dig och din man mot personalen som ändå stannade kvar, pga av det du sade till hen. Att du kunde se hela situationen från fler perspektiv, trots paniken över en försvunnen dotter. Så rättvist. Hoppas det blir ännu bättre nu för de boende och personalen💕

@vår2022 Ja, jag hoppas verkligen att det kommer något gott ur detta. Och att även om det är svajigt just nu så utmynnar det i en lugnare arbetsmiljö för alla, där verksamheten är mer uppstyrd. Nu är det lite hattigt tycker jag. De drar igång saker som sen rinner ut i sanden. Jag får bita mig i tungan och sitta på händerna för att inte gå in och styra upp ibland. Andas, andas, andas.

Och jag hoppas också att min dotter och de andra boende inte ens märker av förändringen. Den andre delägaren XX, som tidigare har jobbat på den gymnasiesärskola där min dotter har gått i fyra år, känner alla de boende väldigt väl. De har alla varit elever hos honom i många år.

Tydligen är den andre delägaren MM, som går in och jobbar från och med april, bror till XX. Han är pedagog på samma skola sen flera år. MM har inte haft de boende som elever, men han är väldigt väl insatt i funkisvärlden. Man måste ha ett stort hjärta för att platsa bra i den världen. Det är inte bara ett jobb att gå till - man måste brinna för det man håller på med.

När jag letade upp MM på fejjan insåg jag att vi två har skrivit till varandra tidigare. För några år sedan hade vi en incident där en elev på skolan hade kontakt på Messenger med min dotter. Den eleven, som inte har en lika omfattande funktionsnedsättning som min dotter, bad henne skicka bilder där hon visade brösten. Vilket hon gjorde 🤬

När jag fick se detta, eftersom jag går igenom hennes mobil regelbundet, gick topplocket fullständigt. Jag skrek på dottern, hon grät, ja ni fattar vilket kaos. Hon förstod ingenting, hon var ju lite kär i honom. Jag skärmdumpade hela deras konversation och skickade till killens lärare, och MM var en av dessa lärare. Jag krävde att de skulle agera kraftfullt, annars tänkte jag gå till polisen.

Skolan agerade väldigt kraftfullt, och jag minns nu vår konversation som väldigt bra. Så jag tror att det blir väldigt bra i slutändan, om än lite svajigt just nu. Delägaren XX verkar jobba extra mycket nu, och det känns bra. Då ger han de boende trygghet och kontinuitet.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Låter ju riktigt bra och som att det blir en ny trygg och tillitsfull person som kommer istället. Det är verkligen viktigt att synliggöra funkis och våld som de kan råka ut för. En så utsatt grupp och att inte ha förståelse för var gränserna går. Att personal har kunskap om funkis och våld. Att funkispersoner har en sexualitet men inte vet gränserna. Att personalen vågar ta i det, prata om det på ett bra sätt. De blir lätt utnyttjade och kan hamna i en beroendeställning hos god man eller liknande. Och så bra att du finns med bakom eller ofta framför kulisserna😁❤️