av lindaab

lindaab
fre, 2023-01-20 - 19:24

Jag är medveten om att en alkoholberoende är sjuk och älskar alkoholen mer än allt annat.
Jag har ägnat så mycket tid åt att försöka läsa, lyssna och förstår hur en beroende person fungerar.
Och att de måste komma fram till beslutet om nykterhet helt själv. Och att jag inte kan påverka.

Men det jag inte förstår är hur man kan säga att man bestämt sig, att man verkligen vill. Att berätta för barn, släkt, särbo och vänner att nu är det dax. ”Jag ska aldrig mer dricka” Jag hörde personen tänka framåt, att det är svårt att förstå att man aldrig kommer tex kunna ta ett glas på en semester ens, men att det är så det kommer bli. Det lät så på riktigt.

1,5 vecka har gått, idag är han full. Och jag är säker på att han druckit hela tiden. Bara väldigt mycket mindre.

Jag tänker inte bli arg, jag tänker inte ifrågasätta. Men jag är så besviken, på att jag lät mig hoppas. Arg på att han lurat sina barn. Ledsen för att han inte fixade det, och även lite arg för att han inte förstår bättre.

Jag är ju orolig för honom 😩

Tröttiz
lör, 2023-01-21 - 08:29

@lindaab
Hej, för min del lärde jag mig att sluta försöka förstå en missbrukare ... , jag blev bara galen, och rådet "att sluta förstå" fick jag också av en nykter alkoholist. Men det var ju en process att komma dit, att varför dricka bort jobb, barn m.m.

Innerst inne vet de ju att de gör fel och emellanåt att de önskar att situationen vore annan, och jag har tanken att man inte medvetet vill skada dem man bryr sig om men att beroendet tyvärr är starkare.
Att då får man gå till sig själv, hur man önskar ha det. Jag kom bland annat fram till att jag då inte ville leva i ett "martyrförhållande".

Sköt om dig, försök fokusera på dig.

Kram. 🌹

Lora
lör, 2023-01-21 - 10:03

Går man ut med att man har problem har man tagit ett stort steg i att bryta en vana. Vi har nog alla olika lätt att bryta vanor. Denna är ju extra svår. Sedan vill man ju inte vara den misslyckade så då smyger man väl hellre än att tala om att det inte går... Destruktivt

Jag skulle säga bygg inte det inre hatet. Det kommer inte leda någonstans. Du kommer bara må sämre. Försök snarare hitta sätt att foka på det som skapar positiva känslor för dig. Sedan tror jag inte man ska bygga vi och dem. Fråga honom istället. Vad är det som gjorde att det inte gick denna gång? Hur tänker han kring att hitta nya vägar istället? Försök gå fram med positiv nyfiken inställning.

Jag vet... Detta är skitsvårt men med träning så. Enveten vimner.

Adde
lör, 2023-01-21 - 10:54

När pressen på mig om att sluta dricka blev för hård så använde jag lögnen för att lugna ner stormen runt mig.
Jag hade inga problem med att låta bli att dricka ett tag, en vecka, en månad...faktiskt upp till ett halvår en gång. MEN.....efter den tiden hade det lugnat ner sig och jag kunde smyga igång igen. Största kruxet där är att alkoholismen är progressiv även om jag inte dricker så efter ett tag så var jag ju tvungen att dricka ikapp och då gick det fort utför.
Jag hade en alkiskollega som efter 8 år som spritfri tog återfallet och han hällde i sig såna ofantliga mängder ren alkohol att han hamnade på akuten och därefter ett behandlingshem i nästan ett år.
Att förklara varför jag gjorde som jag gjorde efteråt, alltså nu i nykterheten, är en omöjlighet ! Sjukdomen hade mig helt i sitt grepp och jag agerade helt i dess värld delvis för att jag inte förstod, eller hade kunskap om, ett bättre sätt att leva.

Att påverka en aktiv alkoholist som inte vill lyssna och förstå är nog en omöjlighet. Men jag kan minnas ord som tog hårt och som efter många år delvis hjälpte mig till en nykterhet värd namnet.

Ett tips till alla anhöriga till aktiva alkisar är att ta en Familjevecka på ett behandlingshem (helst med terapeuter som har egen erfarenhet), dels för er egen skull och dels för att ni får kunskap om hur vi alkisar fungerar och kan avslöja våra lögner direkt. Ni vrider vårt vapen ur våra händer !

Kram !

Åsa M
sön, 2023-01-22 - 16:42

Det är så medberoende fungerar. Man säger att man inte vill underlätta för dem, att man ska dra gränser, att man vill förstå dem. Sedan blir man besviken när de fortsätter med exakt det som de höll på med hela tiden, som man trodde att man kunde påverka. Och så börjar det om.
Det kanske låter hårt, men det är min egen upplevelse. När jag slutade spela med så upphörde det för mig. För honom fortsatte det förstås eftersom det är han som är sjuk.

Åsa M
sön, 2023-01-22 - 18:01

@Samsung50 ja, jag bröt kontakten totalt ett halvår efter att vår relation tagit slut. Jag sa ifrån att jag inte orkade hantera hans supande och psykiska sjukdom längre. Jag tröttnade på att få hans panikångest-sms kl 3 på natten. Lugnet efter honom är värt allt!

Hallonpaj
lör, 2023-02-04 - 11:55

Hjärnan älskar alkohol, ingen kärlek i världen rår på det.
Tilliten är det första som försvinner och ändå står man där öga mot öga med sin alkis.
Jag -förstår- fortfarande inte men jobbar på att acceptera att jag var naiv och hoppades hoppades hoppades.
Sinnesrobönen är lika aktuell för oss som står bredvid ’acceptera det jag inte kan förändra’. Jag lämnade men behöll kontakten med min alkis, häromveckan tog han ett återfall efter en lång nykterhet och jag är så glad att jag inte stannade. Han lär sig leva sitt liv med sin sjukdom och jag jobbar på mitt liv. Enda vägen.

Tröttiz
lör, 2023-02-04 - 12:36

... och jag gjorde en orosanmälan gällande exet. Tog emot men nödvändigt. Väntar på respons, som jag kanske aldrig får. Möjligen gör den anmälan varken till eller från. Men då har jag gjort mitt liksom och jag går / gick vidare med mitt.
🌹

Självomhändertagande
lör, 2023-02-04 - 17:13

@lindaab
Hej, jag har läst dina trådar. Jag får upp en tanke som kan vara helt fel. Men kanske det inte är fel. Du skriver "Han svänger enormt i humöret. På 5 minuter kan han både skratta, gråta och skrika."
Och när du beskriver hans löften om att "jag ska aldrig mer dricka" får mig att fundera. Kan han ha en bipolär typ 2?
Jag har den diagnosen och jag har själv en känslighet för alkohol, som gör att jag inte dricker.
Jag är frisk i den problematiken sedan många år, då jag valde att lära mig hur jag skulle leva, för att vara frisk. Jag har träffat en hel del människor som har kämpat med att få en balans. Många som sjävmedicinerar har en obehandlad bipolär typ 2 diagnos. Det finns några psykiater som pratar om detta. Kanske kan vara värt att undersöka?

SÖRMLAND71
tis, 2023-02-14 - 23:21

Ja ni, detta är inte lätt o de är labil alkoholister. Jag vet inte hur jag ska hantera allt o denna jäkla ånger han visar när han gjort dumheter o betett sig illa... Jag är så oerhört trött på allt skit .
Jag vill leva/träffa någon som är trygg o som jag kan njuta me...och ts ett glas vin med

lindaab
tors, 2023-02-16 - 11:12

@Självomhändertagande
Jadu, jag vet faktiskt inte. När vi träffades hade han levt i en väldigt lång relation med barn och fru. Jag vet inte så mycket om hans tidigare liv, mer än att hur illa han än betedde sig i telefonen mot sitt ex så fanns hon kvar och var trevlig.
Upplevde tidigt att hans barn tassade på tå.

Han hade bra jobb och var otroligt omtyckt.
Vi träffades på jobbet. Jag föll för att han var så social, rolig och trevlig. Som en frisk fläkt som man la märke till.
Men jag har svårt att veta om han redan var alkoholberoende när vi träffades.
Han drack alltid stora mängder fredag,lördag och ofta alkohol på vardagarna. Gärna flera starköl, men jag märkte aldrig att han var berusad. På den tiden åt han Treo och oxykodin. Hittade även ”vitt pulver” några ggr.
Sen vart han arbetslös och började dricka mer. Redan efter 2 år ihop, han var fortfarande arbetslös så kom jag hem till en full dåvarande sambo allt oftare.
Vi bröt i några månader och sen när vi började ses igen så tyckte jag hans alkoholberoende eskalerat. Han togs med hög promille när han körde bil. Blev av med körkortet och försökte skaffa alkolås. Men för höga värden hela tiden. Så han måste ha ”smygdruckit” jag såg honom inte dricka så mycket.

Jag sökte hjälp via kvinnojour en tid. Då han har vid enstaka berusade tillfällen varit våldsam. De frågade om jag trodde han hade någon diagnos. Jag har faktiskt pratat om adhd, och bipolär. Även med honom.

Men på kvinnojouren tyckte de han var en narcissist med starka psykopatiska drag. Såklart efter hur jag berättat min historia.

Numera är han fortfarande arbetslös, inget körkort och börjar dagen med alkohol för att lindra skakningar osv. ”Dricker lagom” under dagtid och senare på em /kvällen dricker han mer. Han är absolut berusad nästan alla dagar. Han tar ingenting annat numera vad jag vet iaf.

Så det är svårt tycker jag, att veta vad som är pga fyllan eller hur hans personlighet är.

Men nånting dövar kanske alkoholen.

Jag upplever honom rätt ”tråkig och lat” de få ggr han är ”nykter” men glad när han börjar dricka. Men sen pendlar humöret kraftigt, men då i berusat tillstånd.
Men han kan bli extremt arg nykter också. Men då kanske det är abstinensen.
Jag vet verkligen inte.

Men han är otroligt manipulativ.

Självomhändertagande
tors, 2023-02-16 - 15:52

@lindaab
Jag vill verkligen inte lösa och förklara hans eventuella problematik. Jag känner bara igen mönstret. Och jag vet att det är så oerhört många som självmedicinerar både med alkohol och narkotika. Och när de kommer till psykiatrin och utreds så visar det sig vara en bipolär typ 2 som ligger bakom. Det är mer regel än undantag. Christina Spjut heter den psykiater som "upplyste" mig om detta, under en föreläsning.
Persbrandt har spelat in flera avsnitt i en podcast år 2015 om hans utredning. Han har bipolär typ 2. Och han mår bättre av medicin.
Jag tror att en människa som medicinerar med alkohol och droger blir mer och mer odräglig ju längre tiden går. Idag tackade jag mig själv att jag satte gränser för mitt ex. Han var obehagligt manipulativ. Han stal av mig. Och han levde på mig som en parasit.
Han är en narcissist alla gånger, men det var inte tydligt att han var det när vi träffades. Eller så var det bara så att jag inte såg det.

OAVSETT. Så är DU viktigast i DITT liv.

Ta hand om dig på alla sätt.

Självomhändertagande
tors, 2023-02-16 - 15:55

Och jag vill tillägga, att utan att vilja eller önska det. Så var jag som en magnet under mina hypomaniska skov. Människor drogs till mig. Jag blev erbjuden arbete och jag hade ett par friare, utan att ens dejta dem. Det var helt galet. Inte bara att jag var tokig. Den hypomaniska episoden fick andra att "åka med" och bli förtrollade, eller förälskade i mig. Och det var aldrig min avsikt.
Jag insjuknade av antidepressiv medicin. Den kickade igång en bipolariet som tydligen fanns latent. Och jag blev hög av mig själv, utan att vilja det.
Det har kostat mig en förmögenhet. Men jag lever ännu. Och jag har lärt mig att leva långsamt. Det är så jag håller mig frisk.

Åsa M
tors, 2023-02-16 - 19:22

@Självomhändertagande jag tror det är en helt korrekt iakttagelse om bipolaritet. Mitt ex hade en pappa som var bipolär och själv uppvisade han en mängd tecken på att ha det själv också. Jag känner igen det, eftersom min bästa väns man var bipolär typ 2 och den cirkusen gör mig fortfarande utmattad trots att det är kanske fyra år sen hon och jag talades vid sist.

Självomhändertagande
lör, 2023-02-18 - 06:04

@Åsa M
Jag minns nu, att du skrivit tidigare om att ditt ex skulle kunna ha en bipolär diagnos.
Det som är så sorgligt med stigma kring den diagnosen. På arbetsplatser och i de flesta "vanliga" rum, är att de som lever med den inte alltid söker hjälp.
Det är en livsfarlig sjukdom obendlad. Jag hade inte överlevt om jag inte hade fått litium under mina första år. Det tog mig flera år att lära känna hur min bipolaritet och jag skulle balansera den sköra linan av utanförskap tillsammans. Jag gjorde karriär, men jag sa upp mig i ett hypimaniskt skov. Stod helt utan skyddsnät. Allt föll. Men jag hade föräldrar som räddade mig. Flera gånger om.
Och jag insåg att jag inte skulle kunna skaffa barn då jag behövde en pappa som var stabil och verkligen ville bli en pappa. Men mitt ex ville bara dricka.
Och det var i mitt medberoende som jag valde att arbeta med mig själv. Och ta mig ur alla mediciner.
Allt vi gör är val. Men utan verktyg gör vi inte alla val medvetet.
En människa med bipolaritet behöver hjälp. Och det finns jättebra hjälp att få, när man söker den. Psykiatrin ser tyvärr olika ut beroende på region. Men det har blivit mer öppenhet. Och det finns bra utbud av litteratur. Det finns en patientförening som heter Balans, dit man kan vända sig med frågor. De har haft anhöriggrupper och kanske har det ännu. Det finns jättebra stöd att få, både för den som är sjuk. Och för den som är anhörig.
Även om du släppt taget om ditt ex, så kanske det kan vara skönt att höra andra berätta och förstå. Somatiska sjukdomar är lättare att förstå.
Den med obehandlad bipolaritet förstår inte själv vilket lidande omgivningen kan uppleva.
Man har fokus på överlevnad. Oavsett missbruk eller nykterhet.
Förstår att du inte orkar med väninnans cirkus.
Jag har lärt känna många och jag har ett fåtal vänner med diagnosen.
Däremot så pratar många vänner med mig, om att de är anhöriga till någon med bipolaritet i familjen.
Det är så vanligt. Och det är så viktigt att få rätt behandling. Alla är unika. Och fungerar olika.
Sen är sett upp till varje människa, att ta ansvar för sin problematik. Hur den än ser ut. Vem en människa än är!
Bipolär, alkoholist, diabetessjuk, cancersjuk, utmattad osv.
Vi är alla ansvariga, för vår egen hälsa.
Du är en inspirerande människa, som sätter riktigt bra gränser!
Tack för att du inspirerar mig!

Självomhändertagande
lör, 2023-02-18 - 06:17

@lindaab
Tack ❤️
Att få en diagnos, behandling, stödsamtal och patientutbildning förändrar mycket i en sjuk människas liv.
Jag har träffat flera med missbruk bakom sig. Som efter att ha fått diagnos och en medicinsk behandling kan fungera bra igen. Arbeta, bilda familj osv.
Men vissa mediciner har så svåra biverkningar att en del ändå väljer att missbruka.
Och de skulle jag hålla mig långt ifrån.
Jag förlorade min bästa vän i suicid. Han hade typ 1 och jag har typ 2. Jag visste inte ens om våra skillnader för jag fokuserade endast på min resa, att bli frisk igen. Och idag finns det typ 3, 4 och 5. Har ingen aning om skillnaderna. Men den medicinska behandlingen ser olika ut. Och det kan ta flera år att hitta rätt dosering utan besvärliga biverkningar. Men för en del mår de bra väldigt fort, från omedicinerad till medicinerad.
Om han har adhd så får han inte medicin så länge han missbrukar.
Men jag medicinerar inte. Jag använder motion utifrån dagsform och behov. Och så har jag lärt mig att hantera min adhd med KBT och mindfulness.
Allting går, bara man vill.
Ta hand om dig.

lindaab
fre, 2023-03-17 - 13:13

@Adde Läser här inne nästan dagligen. Läser mina egna inlägg då och då. För att påminnas och läser om svaren jag fått.

Du skriver om att dricka ikapp. Det förklarar en del för mig. Oftast ses jag och min särbo bara varannan vecka. Jag bor hos honom varannan vecka.
När det är måndag och jag kommer till honom så är han inte berusad så det märks. Även om jag känner på lukten och hör honom dricka då och då. Han handlar varje dag på systemet när jag jobbar. Varje dag när jag kommer hem till honom så kollar jag hans gömställen. Alltid en flaska sprit, ett par öl och en vinflaska. Typ samma dagligen. Han dricker ”lagom” hela veckan. Någon enstaka gång blir det för mycket och det märks. Men han nekar såklart när jag ifrågasätter. När det inte ”märks” säger jag aldrig ngt för att undvika diskussion.
Varje morgon på helgerna startar han med 1-2 öl i badrummet så jag inte ska märka.

Sen är det måndag, jag åker därifrån. Då är han så berusad ibland dygnet runt. Men alltid eftermiddag/kväll. Har han ”måsten” så klarar han sig hyfsat tills efteråt.
Senast så körde han dygnet runt fram till torsdagkväll, då satt han utanför mataffären och blev hämtad av polis för han inte kunde stå. Blev en lugnare helg efter det. Och den hade vi en rätt lugn vecka.
Den här veckan har varit lugnare också, trots att jag inte är där. Min förhoppning väcks direkt, dum och medberoende som jag är.

Men ont i magen inför helgen, han har redan varit på bolaget för ett par timmar sedan.
Den här oron, kommer han hem, lever han. Bara längtar till måndag så jag får vara där och ha ”kontroll”. Så sjukt tänkande. Jag vet att jag inte kan rädda honom.

Jag har frågat flera ggr hur han tänker framåt. Ibland vill han ha hjälp, vara nykter.
Ibland svarar han att han vill men ändå inte.
Och ibland så låter det tvärtom, han vill fortsätta. Så hopplöst.

Ville bara skriva av mig röriga tankar.