av Nöjd57

Nöjd57
tors, 2023-03-02 - 02:37

Har varit sambo, särbo och är sambo igen. Nu vill hon att jag ska flytta ut (när hon druckit) efter en kort tids tillsammans i hennes bostad. Men så är det inte varje dag. Kanske 1-3 gånger i veckan. Jag får panik över situationen. Har fixat klart allt i livet och har ingen återvändo utan får i så fall "börja om".
Blir tokig på det instabila i allting.
Har gett henne gott om olika förslag på vad hon kan göra åt sitt missbruk. Hon måste själv ta beslutet men ibland vill jag bara skjutsa iväg henne till en behandling eller berätta för hennes arbetsgivare. De har ju resurser att skicka in henne på behandling. Jag har erbjudit mig att hjälpa henne, både ekonomiskt och praktiskt, på olika sätt.
Hon vill inte att någon ska känna till hennes problem. Hon skäms. Hon vill inte ha hjälp men ibland säger hon att hon behöver hjälp ändå.
Ingen typ av behandling duger. De gör inte som hon tycker. Det fungerar inte, säger hon.
Hon vill sluta dricka(?!?) Hon har försökt själv många gånger. Det går inte mer än en dag, kanske två utan alkohol.

Nu är det jag som är "problemet". Hon vill ha "lugn och ro för hennes liv var bättre förr". I mina ögon är hon är sjukare nu...
Jag vill inte förlora henne. Låter säkert galet men jag ser en underbar, fantastisk kvinna inne i dimman. Hon tittar fram varje dag. Jag kämpar mot och med henne.
Utanför allt detta finns bl.a min ovetande släkt. Om jag blir särbo igen så kommer garanterat en massa frågor. Jag vill inte lämna ut hennes problem till dem.

Min dröm är att hon kommer in på behandling. När hon kommer ut på andra sidan så får hon ta ett seriöst beslut, utan dimma i skallen, om hon vill vara med mig eller inte.
Just nu är det extremt jobbigt att inte veta vad hon tycker om mig i morgon...

Snödroppen
tors, 2023-03-02 - 08:44

@Nöjd57
Så levde jag i några år till jag förlorade precis allt, allt. Jag stod hemlös och arbetslös pga av det velandet som jag deltog i. Det behövdes för att jag skulle nå botten och börja sätta mina behov först.
Idag har jag byggt upp mitt liv igen och är tacksam för lärdomen. Det är inte meningen att låta hård, verkligheten är hård.
Jag har idag insett att jag har alltid Ett val.
Du är värdefull, ditt liv och din tid är värdefullt och i slutändan så spelar det ingen roll vad hon vill utan vad hon gör med sitt missbruk.
Och för din del finns det absolut ingenting du kan göra. Det enda du kan styra är hur du förhåller dig till det, vart dina gränser går och hur du hanterar ditt liv för att du ska må bra.
Det är inte lätt, tuff process.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att du frigör dig från henne och låter henne t ansvar själv och att du tar ansvar över ditt liv. Det är det enda sättet att tillfriskna, för er båda.
🌸💕

Nöjd57
mån, 2023-03-20 - 20:59

Tack för dina ord.
Jag går i cirklar och funderar på vad, i hela friden, jag ska göra med allting.
-Å ena sidan vill jag vara själv en stund för att återhämta mig och ge henne lugn och ro. Ingen aning om hur jag ska lösa det på ett praktiskt sätt.
-Å andra sidan vill jag få iväg henne på någon form av tillnyktring. AA möten kommer att vara bra för henne, en lång tid framöver. Där kan hon dessutom vara anonym. Precis vad hon hela tiden önskar. Ja, alltså. Hon vill inte att någon ska känna till hennes problem. Om hon tar in på behandling så behöver hon en sjukskrivning. Då sprids informationen och det är hon livrädd för. Om hon säger upp sig först så behövs ingen sjukskrivning. Hon blir helt utanför samhällets skydd.
-Å tredje sidan. Fortsätta sin idag. Ja, en stund eller tre kan vi göra det men det är inte hållbart i längden. Jag har tålamod och klarar att stå emot mycket men jag behöver leva livet också. Försöker få med henne ut genom dörren på små äventyr lite då och då men det har gått så långt med beroendet att hon inte vill synas ute bland folk...
Jag tror att hon kommer att fortsätta så länge att det bryter ut någon form av sjukdom som blir hennes död. Tror inte att hon själv kommer att fatta beslut om att ge sig in i tolvstegs världen.
Jag kan "tvinga" in henne där genom att meddela hennes arbetsgivare om läget. De är tvungna att agera och hon är tvungen att skriva på avtal om behandling eller så får hon sparken. Det jobbiga är att vi är överens om att jag inte ska göra en sån grej. Om jag gör det så åker jag definitivt ut från hennes liv. Ja, en stund i alla fall.
Hur man än vänder sig så har man ändan bak.
Jag vill vara med henne för att jag älskar henne som person. Omtänksam, varm, sjuk humor, snygg, knäpp och en massa annat jag gillar med henne. Det skulle kännas som en stor förlust att mista henne. Antagligen går livet vidare...

Nöjd57
mån, 2023-03-20 - 21:12

En sak som jag lite grann tappat bort, men ändå inte, är min familj/släkt. Jag har uppfyllt en hel del av hennes önskningar. Ibland helt rätt mot min familj men andra gånger för att hon hamnar i en massa teoretiska händelser. Typ, om den gjorde det eller sa så, så måste det bero på exet som gjort så här för att exet vill förstöra våra liv, bla bla bla, liksom. Ja, det är lite som en tidigare president i ett stort land. Han med diverse konspirationer.
Jag klarar inte att hantera det på ett bra sätt. Kan inte med att diskutera saker från ett eller annat "antagande". Då kan ju precis vad som helst hända. Då måste man dessutom skapa ett bra försvar mot något som vi "pratat fram" i teorin. Ja, ni hör ju. Vad kom först? Hönan eller ägget?

Åsa M
tis, 2023-03-21 - 07:54

Jag fick rådet här att prata med mitt ex' chef när jag hade det som värst för några år sedan. Det är tack vare det som han nu genomgår behandling. Inget annat fungerade eller nådde honom, och han hade aldrig sökt hjälp själv. Så det är ett tips till dig. Man kan inte bära någons missbruk helt själv.

Nöjd57
fre, 2023-03-24 - 03:37

Ja, det är väl vad jag borde göra för både min och hennes skull även fast jag någonstans kommit överens med henne att inte avslöja hennes beroende. Det tycker ju jag är schysst mot henne men samtidigt förväntar jag mig att hon själv sätter igång någon form av behandling för att komma till ett tillfrisknande. Det händer ju inte, som det ser ut just nu. Mycket snack och liten verkstad, typ. Men det är så sjukdomen fungerar.
Jag tror jag står och trampar en stund till så for vi se om hon tar tag i detta på riktigt när semestern kommer. Det är dags efter många semestrar med snack men utan åtgärd...

Snödroppen
fre, 2023-03-24 - 10:40

@Nöjd57
Jag känner med dig och har varit där själv.
Det låter som att du tänker mycket genom henne. Om hon gör si eller om hon gör så vilket jag förstår, det är en dödlig sjukdom. Men det är inget du kan styra. Ett råd till dig om jag får ge det utifrån egen erfarenhet som kan vara till hjälp är vad gör du om hon inte slutar, söker hjälp eller är intresserad/har förmågan att börja jobba med sig själv?
Hur långt och länge är du själv villig att fortsätta så här?
Vart går din gräns? Hur mår du och vad behöver du?
För i slutändan så har du ansvar över ditt liv och hon över sitt.
Fint att du skriver här och jag menar inte att vara hård utan jag hoppas bara att du börjar fokusera på dig själv igen innan det påverkar dig och din hälsa alltför mkt.
❤️