Jag har en man som troligen druckit för mycket i hela sitt vuxna liv men kunnat sköta ett avancerat arbete och upprätthålla fasaden. Vi träffades när våra egna barn var vuxna efter flera års särboskap flyttade vi ihop i en ny stad för mig. Vi har inga ekonomiska bekymmer. Jag har under hela vår tid tillsammans upplevt att han är mer frikostig med alkohol än jag, öl till maten och vid tillagning varje dag, avec och vin till helgen. Allt sker mycket städat. Jag dricker bara vin till maten fre/lö aldrig på vardagarna.
Vad som hände nyligen var att han känt sig energilös och trött och gick till vc där läkaren var tidlig med att han drack alldeles för mycket. Jag åkte iväg över helgen och när jag kommer hem inser jag att han druckit även dagtid för sitt dåliga mående, vet inte om det hänt förut samt fått självmordstankar. Han barn tog honom till VC där han fick antidepressiva och tydliga instruktioner om att han måste skära ner sitt drickande om han vill leva om 5 år. Det framkom att han druckit åtminstone 4 starköl om dagen utöver det på helgen som jag sett. Detta blev en ögonöppnare för mig men jag vet inte hur mycket krav jag kan ställa eftersom han uppenbart är deprimerad och fick medicn för detta. Till hans barn har jag sagt att jag kommer flytta tillbaka till min tidigare stad om jag inte ser någon förändring. Vill inte pressa honom för mycket så att han inte gör ett självmordsförsök. jag är inte beroende av honom ekonomiskt. Vill gärna ha tips och råd

Ledsen, men det stämmer inte att man mår bättre efter två dagar med antidepressiva. Man brukar inledningsvis må sämre, vilket vänder efter några veckor. Mår han bättre är nog orsaken någon annan. Att ha tagit emot hjälp väcker kanske hopp hos honom. Kanske dricker han pga depression, men det är också så att man blir deprimerad av att dricka. Under tiden han påbörjar medicinering bör han nog helt avstå från alkohol. Troligen upptäcker han då att det klarar han inte, vilket i bästa fall resulterar i att han söker hjälp för sitt missbruk. Så tänker jag.

För din del tror jag ett anhörigprogram i någon form skulle vara bra. Kanske någon alanongrupp.

Tack för frågan, skit förra veckan, har själv haft en stressig arbetssituation under en längre tid.
Har gott stöd i mina väninnor som jag har berättat för, har inte öppnat mig tidigare.
Maken har drastiskt dragit ner på alkoholen och verkar må bättre av bara det, hoppas poletten trillat ner.

@newdawn fint och starkt av dig att öppna dig för dina kollegor. Man mår bra av stöd och kan utvecklas av det.
Det är bra att prata med andra om det som inte är inne i ett missbruk, för sin egna skull.
Jag hoppas du börjar tänka mer på dig själv och göra saker mer för dig själv som du mår bra av för det är DITT liv det handlar om.

@newdawn
Jag läser med medkänsla för dig och med viss oro för din sambo.
Med kunskap av egen erfarenhet kring depression och som anhörig till en bortgången vän, i suicid.
När en person med en depressionsproblematik "plötsligt" blir bättre så kan det vara så att den personen har bestämt sig. Jag vill verkligen inte skrämmas. Men jag har ett sådan hemsk erfarenhet. Min vän visade en plötslig glädje för sin mamma. En kort tid senare var han död.
Jag instämmer även med gros19, att en antidepressiv behandling hjälper inte efter 2 dagar. Behandlingen brukar försämra tillståndet och ge mer ångest under ett par veckor, som man behöver härda ut, innan behandlingen börjar verka.
Det man kan göra om man är orolig för att någon ska ta livet av sig, är just att fråga. Om du googlar på Ullakarin Nyberg så finns det väldigt bra föreläsningar att se på nätet, där hon berättar vad man kan ställa för frågor till sina nära om man känner oro för självmord och självmordstankar.
Du ska förstås inte gå in och bli en vårdgivare. Vården är ansvarig för hans behandling. Men du kan ställa frågan. Det är bättre att fråga än inte alls. Och ta hand om dig själv så bra du kan.
Det låter också som att du gör det.
Ett steg i taget.
Ta hand om dig!

Det vore förstås bra om behandlingen tog så snabbt. Jag tror dock att även om han kan uppfatta det som att det är skillnad, så finns det sannolikt också ett stort mått av önskan att slippa strålkastarljuset också i det han säger. Vet du om han pratar med någon annan om hur han mår, och hur han beskriver det då?

Anledningen till att jag frågar är att när mitt ex lades in på rehab påstod han sig vara botad efter några dagar. Det var förstås ren bullshit. Han ville slippa fokus på sina problem och på sig själv, och genom att låtsas att de var borta så trodde han att han kunde övertyga omgivningen. Det var ingen som gick på det, och ett år senare är han kvar i rehab.
Jag förstår att du vill tro på honom. Det vill man. Men för din egen själsros skull, var lite skeptisk tills du har konkreta bevis. Det här är en hemsk sjukdom och för att både hantera den och psykisk ohälsa samtidigt krävs det mycket jobb under lång tid.
Skickar en massa kramar till dig!