av M-anonym-dotter

Jag vet inte var jag ska börja... Ska försöka hålla mig kortfattad, men känner ett så stort behov av att "prata av mig"

Min pappa, 60 år, har så länge jag kan minnas alltid druckit alkohol. Mamma har aldrig druckit pga att han har gjort det. Sedan många år tillbaka dricker han i princip varje dag. Hur mycket han dricker vet jag inte. Jag bor inte hemma och har svårt att hålla koll. Mamma berättar att det har hänt att han en helgmorgon tar fram första ölen redan innan lunch, direkt efter frukosten. När hon sagt till honom då är det som att han inte ens tänkt på det, utan tagit fram ölen på ren reflex. Hon hittar tomma vinflaskor som står kvar i skåpet, enligt pappa för att han tycker att flaskorna är dekorativa och inte för att mörka hur mycket han dricker... Han sprider ut alkoholen i lägenheten när han inhandlat den, han ställer inte in all öl direkt i kylen utan har en påse kvar i förrådet och fyller sedan successivt på i kylen. När vi åker på resor tillsammans konsumerar han stora mängder och det känns som att semestern används som en ursäkt. Även vi andra kan ta några öl eller glas vin, men han kan på en vecka dricka två flak öl plus vin plus starksprit.

Pappa visar tydliga tecken på depression, nedstämdhet, han har kort stubin och det blir lätt bråk hemma. Så har det varit sedan jag och min bror var barn (vi är båda 30+ nu). Pappa har varit oberäknelig, även när han är nykter men framförallt när han är onykter. Det är svårt att förutspå hur han ska ta emot saker man säger till honom och jag har alltid varit rädd för honom. Jag har sagt det till honom och han har de senaste åren ansträngt sig mer för att ha en god relation till mig och min bror (och våra barn + familjer). Men vår mamma behandlar han fortfarande dåligt - han söker ofta konflikter, beter sig illa och är nedvärderande. Han vet att hon tycker att han dricker för mycket, men verkar inte bry sig. Mamma får ångest varje gång hon hör ljudet av en bruk som öppnas.

Jag har fått barn nu och ser på detta med nya ögon. Själv har förändrat min egen inställning till och konsumtion av alkohol sedan jag blev förälder. Jag insåg att min relation till alkohol inte var helt oproblematisk och att min syn på alkohol påverkats mycket av hur det varit hemma. Jag vägrar låta mitt barn växa upp under de omständigheter som jag och min bror fick göra.

Vi vill att vår pappa, barnens morfar och farfar ska leva ett långt, lyckligt och friskt liv utan alkoholberoende. Men HUR når vi fram?

Frågan har lyfts flera gånger tidigare. Det har oftast resulterat i bråk mellan mamma och pappa (då det är mamma som oftast tagit samtalet) samt förnekelse och ilska från pappas sida. En gång har jag och min bror varit med och då sa han bara att det är hans sätt att slappna av och att han kan dricka lättöl istället, om det får oss att må bättre. Detta varade inte länge, efter ett tag var han tillbaka på starköl och vin.

Jag är rädd för att lyfta detta med honom då jag inte har någon aning om hur han kommer ta emot det. Snälla, ge mig tips och råd om ni har...

/ En ledsen och arg dotter

M-anonym-dotter
mån, 2023-03-27 - 20:03

Kan tillägga att han har ett arbete som han sköter utan problem (så vitt jag vet) samt att han tränar en hel del och är aktiv. Detta talar väl kanske emot ett beroende/missbruk? Men han dricker ju varje dag, finns det inte öl hemma så dricker han annat med alkohol även fast han inte tycker om det egentligen (t.ex. cider). Det är en konstant kamp inom mig - en del av mig vill inte erkänna att pappa har problem, medan en annan del vill skrika det rakt i hans ansikte...

Kennie
mån, 2023-03-27 - 22:15

Hej,
Vill bara bekräfta din känsla- han har alkoholproblem. Och som du är inne på är det svårt att ändra. Kan ni ses hemma hos dig istället, och att du säger att du inte vill att ni dricker där? Kan du och din mamma stötta varandra? Han måste själv erkänna sitt problem och vilja ändra det, men ni skulle kunna göra ett försök att samla era tankar och ta upp dem med honom när han är nykter. Sen är det upp till honom. Och upp till er om ni vill umgås med honom när han dricker.

M-anonym-dotter
tis, 2023-03-28 - 07:55

@Kennie Tack för ditt svar och bekräftelse - även om det är sorgligt, så känns det bra att någon utomstående också kan se att han har problem. Det är inte vi inom familjen som förstorar det. Tack för dina råd. Jag ska prata med mamma om det mer och se hur vi ska gå vidare. För ett antal år sedan slutade han röka pga HÖG ärftlighet av en mycket allvarlig/dödlig cancer. Även alkohol är en stor riskfaktor, kanske kan det vara en väg in att prata om det...

Igelkott38
lör, 2023-04-15 - 16:09

Hej!
Kan relatera extremt mycket till det du skriver, min pappa har hela mitt problem haft ett alkoholmissbruk men inser inte förns nu i vuxen ålder när jag ser hur han dricker framför mina mycket yngre syskon att det påverkat mig mer än jag trott. Tyvärr har jag ingen tips men vill bara påminna om att du inte är ensam <3

M-anonym-dotter
mån, 2023-04-17 - 10:47

@Igelkott38 Förstår att det måste vara jobbigt att se hur han dricker framför dina yngre syskon. Jag blev själv väldigt illa berörd när min pappa vid ett tillfälle var mycket onykter framför min bebis. Det är tufft att se och får en att inse hur mkt det faktiskt påverkar... Tack för att du skrev, det är skönt att veta att man inte är ensam <3

Occra
tis, 2023-05-02 - 20:41

@M-anonym-dotter sitter i samma sits som dig. Har också fyllt 30 + och min far är nästan i samma ålder som din. Min pappa har haft ett yrke som tvingat till nykterhet vilket han skött exemplariskt. Dock har ölen och spriten i över 15 år kommit fram så fort han varit ledig, även där har det motiverats för avslappning och hälsans skull. Man kan säga att hans relation med alkohol har stärkts med åren, det har smugit sig på. Bruket av alkohol har på senare år eskalerat. Han är väl medveten om att han har ett problem och vill få hjälp med det så länge det är på hans villkor, detta innebär att min älskade mamma befinner sig i ett hushåll där det fortsatt konsumeras alkohol och med en man som inte förstår hur det påverkar omgivningen.

Jag är övertygad om att min pappa också lider av psykiska besvär i form av depression och säkert något mer. Tyvärr krävs det att det dyker upp en läkare som uppmärksammar symptomen och tyvärr så har inte min pappa haft det turen än.

När vi för några år sedan lyfte hans problematiska bruk av alkohol så var han inte mottaglig, han hade inga problem och satte sig i försvarsställning. Det har tagit ca 5 år för oss att få honom att inse problemet även om han ännu inte är framme vid att inse omfattningen av det.

Min mamma är väldigt ledsen och orolig över situationen och känner sig maktlös. Hon mår inte bra. Vad jag har förstått så är det mycket konflikter hemma på grund av pappas konsumtion. Jag försöker få henne att gå och prata med någon, psykolog eller liknande. För att bo i ett hushåll och alltid ha en alkoholiserade person i sin närhet tär på psyket, det är svårt att finnas där för någon när man inte själv mår bra.

Det som har gjort att jag kommit fram lite till min pappa är att jag valt att lyfta ämnet när min pappa är nykter, det vill säga inte ett uns alkohol i kroppen. Har han en enda droppe alkohol i kroppen så leder det enbart till diskussioner som inte går att vinna, där alkoholen kommer in rinner vettet ut. Så jag skulle nog rekommendera dig att prata med din pappa när han är nykter. Det svåra i samtalen är för mig att hålla förnuftet, att inte bli arg eller anklagande. Jag började mitt samtal med min pappa genom att uttrycka min oro och förklarade att anledningen till att jag tar upp det är för att jag bryr mig om honom, jag upplevde det som avväpnande. Sen går avtrappningen inte så fort som jag och min mamma skulle önska, men jag antar att man får sitta ner i båten. Det är han som äger problemet, det är viktigt att påminna sig om.

Det är en kamp var eviga dag, att vara orolig, arg, ledsen och frustrerad. Att se sin pappa dricka bort sina relationer och hälsa. Det gäller att försöka hålla hoppet uppe, men var rädd om dig själv. Och jag säger som ovan skribenter, du är inte ensam.

M-anonym-dotter
tors, 2023-05-04 - 21:22

@Occra Tack för ditt svar, jag känner igen mig mycket i det du skriver. Även min pappas alkoholkonsumtion har eskalerat med tiden. Förr var det mer till helg och fest, nu även vardag.

Jag har också uppmuntrat min mamma att söka stöd av någon utomstående men det är svårt. Att få pappa att prata med någon eller arbeta med sin psykiska hälsa känns i princip omöjligt. Han har oerhört svårt att hantera och prata om känslor - vilket säkert är en bidragande faktor till hans drickande.

Tack för ditt tips ang hur jag kan prata med honom och för att du skrev. Det kan stundvis kännas väldigt ensamt att vara i detta och att läsa någon annans berättelse ger en form av tröst. Jag önskar er all lycka till och hoppas att din pappa fortsätter i rätt riktning med nedtrappningen.

Avalonesome
ons, 2023-05-31 - 16:29

Tack för att du skriver om din situation!
Jag känner tyvärr igen mig väldigt mycket i det du skriver om. Växte också upp med en pappa i beroende. Min mamma har relativt nyligen lämnat min pappa efter nästa 30 år tillsammans. Både jag och min bror har flyttat hemifrån och hans beroende har förvärrats sedan dess.

Likt din uppväxt så har min pappa druckit så länge jag kan minnas, beroendet har eskalerat med åren och ledighet samt pension förrvärrade det. Förr var han väldigt aktiv och kunde hålla sig över ytan trots sitt beroende, han lyckades hålla sig någorlunda i styr när han jobbade. Han kunde komma hem och laga middag till familjen, men den var ofta ackompanjerad med alkohol.

Min pappa visar också tydliga tecken av depression som har varit mer eller mindre återkommande i ungefär 15 år.

Sorgen, ilskan och oron du skriver om känner jag väl igen. Det är en emotionell berg- och dalbana, som för min del har varit svår att bearbeta.

Sen för att stärka din inre röst som inser hans beroende så definieras beroende av beteenden/handlingar som har en negativ påverkan inom exempelvis relationer, jobb, hälsa m.m. Det kan kännas klyvande att se någons beroende helt förstöra vissa aspekter i sitt liv medan andra verkar helt oberörda. Kan även tänka mig att det för din del kanske känns lättare att delvis förneka hans problem, som sagt är sorgen, ilskan och oron inte lätt att bära.

Hoppas du gör något slags framsteg med honom, om inte annat tar hand om dig själv och barn. 🩵

M-anonym-dotter
sön, 2023-06-04 - 15:18

@Avalonesome Tack för ditt svar. Det är så ledsamt att höra att vi är många med liknande erfarenheter, men jag finner ändå någon tröst i det. Jag hoppas att din mamma mår bra av separationen. Inte roligt att det ska sluta så efter många år tillsammans men ibland är det nog den enda lösningen.

Som du skriver så är det på ett sätt enklare att blunda lite för det, även om jag innerst inne vet hur det ligger till.

Min bror bodde med sina barn hos våra föräldrar i helgen. De hälsade på för att fira mitt barns födelsedag. Pappa är helt slut efter en helg med alla barnbarn, trots att han umgås med alla kanske 5 helger per år då min bror bor i en annan stad. Så fort kalaset var slut och de kom hem igen satte han sig ensam på balkongen med ett stort glas vin och sen öl. Han blev inte full vad jag vet, men hans iver och behov att direkt få i sig någon alkohol gör mig så illa till mods. Jag har svårt att titta honom i ögonen då. Usch...

Önskar dig allt gott och hoppas också att din pappa kan vända skutan och göra positiva framsteg. Kram

M-anonym-dotter
sön, 2023-11-19 - 19:09

Mamma har pratat med pappa om hans alkoholvanor igen - att hon tycker att han dricker för mycket och är rädd om hans hälsa. Slutsatsen av samtalet blev ungefär "sköt du ditt, så sköter jag mitt"... Dagen efter samtalet gick han till systemet och köpte öl. Känns omöjligt att nå fram till honom...