6 månader och 9 dagar. Jag har druckit under 17 års tid. Är under 30 år.
Blivit väldigt stolt över mig själv, på ett vuxnare plan än tidigare när jag försökt vara nykter. Jag tycker inte det är enklare ju mer tiden går, tvärtom skapar det rädsla och planer på att jag kan börja dricka bara under sommaren sen. Någon enstaka gång. Chansen finns att jag klarar det enstaka tillfället, men risken är större… att jag återgår till gamla vanan. Denna gång har jag lite bättre stöd i vardagen gällande nykterhet men kanske det är svårt för mig ändå att inte känna suget där i soffan eller utekvällen. Kanske det också är vanligt och okej att känna suget så länge det inte övergår till planering på när man ska bryta sitt löfte en dag framöver. Det är inget jag vill. Egentligen. Jag vill kunna vara nykterist livet ut. Och det finns massa goda alkoholfria drycker. Jag vågar prata och dansa utan att vara full. Jag antar bara att mitt sug alltid kommer leva vid min sida och att jag kommer mellanåt hat-sakna stunderna jag var yngre och dansa fullt ut utan att bry mig om något.
Det är dags, innerligt dags, att växa upp på riktigt och vårda sig själv och jag kämpar verkligen för att hitta ro i mitt sug. Alkohol kommer alltid skrämma mig även om det är någon annan som dricker. Så länge människor omkring respekterar min känsla kring det så tror jag .. att jag kanske klarar detta denna gång? Det är just stödet jag aldrig haft förut. Som jag saknat innerligt. Som jag tycker mig fått nu.
Nykter ett halvår och nio dagar
Det är inte ”så länge” men med tanke på situationer jag utmanats i, och på senaste tiden druckit i princip på håret ihjäl mig, så är jag j*vligt stolt över mig själv och det ÄR stort!